Ungefär 14 kilometer från mig fanns en magisk plats, några dammar, en bäck och döende skog. Min sambo och jag tillbringade där åtskilliga dagar för att fånga något genom kameralinsen.
Fotografering var vår stora hobby och för sambon även yrkesmässig. Vi hade samma kameror när vi träffades. Han var trädgårdsmästare men hade alltid velat fotografera mer. Jag uppmanade honom att göra något av det. Livet går så fort. Han gick ner i halvtid på arbetet och köpte en fotoutrustning. Inom kort var han känd på orten och sålde bilder till olika ändamål, tidningar, böcker, reklam…. Just dammarna, som vi kallade platsen, blev fotograferade året runt fast de bilderna hamnade sällan i annat bruk.
Vi var där tillsammans sista gången 20130910. Vi tog bussen så nära det gick men kom aldrig till själva dammarna. (Bilen hade vi gett bort, jag är en usel bilförare.) Nu saknade jag bilen för sambon orkade inte backen upp. Vi fortsatte längs stigen förbi bäcken. Han kom inte ihåg platsen innan vi kom till en liten bro. Då lyste han upp.
Min sambo hade då varit sjuk i demens bara några år men demensen tog snabbt över hans liv och så även min.
Jag bar sorg över hur vårt liv fick sitt slut. Inte själva livet men allt dess innehåll. Jag blev en vårdare, han min patient. Jag hade obefintlig förmåga att avsluta det och låta honom flytta till demensboende. Erfarenheterna från korttidsvård var rent av usla. Men till sist flyttade han, efter nästa sju år hemma. Min psykiska ork var helt slut. Min sambo dog inom några veckor, april 2018. Jag åkte iväg till USA och PCT. Det var planerat. Ingen störta iväg resa.
Jag har gått förbi platsen vid några tillfällen. Det ligger nära Sörmlandsleden. Jag har dock inte förmått mig att kliva av från leden och gå närmare för att se hur platsen är idag. Jag kan se förändringarna från håll.
Skogen är nedhuggen. Dammarna som en vattenfylld jordgrop med grävmaskiner omkring. Hur det ser ut längs bäcken ser man inte. Det är ogenomträngligt igenvuxet.Det liv platsen hade finns inte kvar, eller i helt annan form.
Men nu, under min korta vandring över helgen, beslutade jag mig att gå en tur längs bäcken och gå runt de gamla dammarna som inte finns annat än en vattenfylld grop. Sumpskogen var borta. Ja, allt var närmast försvunnet. Ingen magi kvar. Inga sångsvanar häckar där. Säkert inga djur kvar som då var bosatta på platsen. Men längs bäcken växte ormbunkarna. Ett hygge nådde precis till bäcken men några stora träd var kvar. Det var närmast ogenomträngligt. Jag gick vidare och satt en stund vid den lilla bron.
Dammarna och bäckfåran var vår plats – då. Vi kände ren lycka där.
Nu var allt bara en vanlig oattraktiv håla. Det tog mig nästan fyra år att förmå mig gå dit och säga adjö till den platsen. Sorg är märkligt.
Min mor skulle ha fyllt 106 år idag, om hon var i livet. Hon dog 2011 strax före sin 95 årsdag.
Hon var dotter till en dåtida storbonde och skomakare. Idag skulle gården vara en hobbyjordbruk. Hon hade 6 syskon. Familjen var ansedda medborgare i byn med en egen kyrkbänk.
Hon gifte sig under kriget. Dagen efter vigseln åkte maken till fronten och de närmaste tre åren sågs de endast några gånger. Han krigade. Hon såg till att vardagen fungerade, från tillverkning till hopp. De finska kvinnorna klev fram och ingen kan säga att de inte gjorde sitt. Jämlikhetsdiskussionerna var ganska obefintliga. Praktiken var beviset över så kallad jämlikhet.
Mor var utbildad sömmerska. Hon sydde både i fabrik och hemma på beställning. Senare bytte hon till tegelbärare på byggen. Det betalade sig bättre. Hon var en feminist i praktiken. Hon blev fackföreningsrepresentant på bygget fast hon var den enda kvinnan. Jag är säker på att hon bad före fackmöten. Både hon och jag bar också ut morgontidningar. Hon för att bättra på ekonomin och jag för att kunna gå i flicklyceum som kostade.
Mor och far fick tre barn utöver mig som adopterades under kriget. Hon var släktens matriark. Hon hade kontroll över varje födelsedag i släkten. Hon gav julpresent till tidningsbudet och postutdelaren. Dörren var alltid öppen för den som behövde en stunds stöd. Hon bad för oss alla varje kväll.
1950- talet och något därefter var den hoppfulla tiden då allting blev bättre för många av de krigströtta. Så även för henne.
När far blev sjuk stannade hon hemma och tog hand om honom. Han dog efter några år vid 67. Mor återvände aldrig till arbete men fanns till hands för alla som efterfrågade hennes hjälp och stöd och även som kontaktperson genom Kommunen och insatser i församlingen.
Mor var både kristen och laestadian till den grad att det var ibland opraktiskt i det vardagliga livet, även om hon var väldigt praktisk person. Man gör vad man måste, men Gud bestämmer. Söndagar var vikta för Gud. Vårt hem gav nattlogi för predikanter och missionärer. Jag har träffat flera av de stora från Afrika och Kina. Men jag förlorade tron på Gud före konfirmation. Det räckte att jag sjöng i kyrkokåren som förste sopran. Det var min religiösa insats.
Det tog tid innan mor accepterade min brist på tro. Det var nog först när jag började arbeta som socionom och hjälpa de behövande. Det var Guds arbete det med, sa hon. Vi fann ett slags acceptans. Vi hade telefonkontakt och skrev kort. När hon blev äldre åkte jag till Finland några gånger per år för storstädning och annan hjälp för henne. Min bror och hans fru stod för den mesta kontakten eftersom de bodde nära henne.
Sin allra sista tid bodde mor i ett äldreboende. Hennes så robusta hälsa hade börjar avta. Benen och och även hennes skarpa minne krånglade. Hon var trött. Hon dog av åldern men i läkarintyget står lunginflammation.
Ingen person kan dö bara av åldern i det organiserade Samhället.
Hon hade sina mindre goda sidor men om de döda talar vi inte illa om. Hon var en arbetarkvinna som strävade mot bättre framtid för sina barn. Hon litade på Gud och Regering. Det är något vi nutida har har gett upp med. Vi väljer annat, kanske Internet, att lita på.
Efter hennes död har släkten splittrats. De yngre har sina liv och sina vänner. Släktbanden är inte längre så viktiga. Kanske är Facebook kontakten. Ingen har idag en egen kyrkbänk där alla samlas på söndagar.
Tiderna förändras. Inte alltid till det bättre. Mor var född under det första Världskriget, gifte sig under den andra, fick se enorm teknisk utveckling, förändringar – både goda och dåliga – i Samhället. Hon upplevde Guds avgång och pengamaktens definitiva ingång. Hon dog när kriget i Syrien har börjat och förföljelsen av kristna ökar i Egypten och Världen.
Jag minns mor som en arbetsam, bedjande, hoppfull kristen. Hon vore helt omodern i dagens Värld.
Bild överst: Nyförlovade.
PS. Gratulerar bloggvännen som fyller år på samma dag. Blommorna är till dig.
Dagens förlossningsvård är omdiskuterad, milt sagt. På Internet finns många som är missnöjda, med rätta också. Förlossningsvården har krympt både tidsmässigt och i antal platser, trots att befolkningen har ökat. Barnmorskorna är också missnöjda med arbetssituationen och lönen.
Synen på den gravida är idag, ska jag säga, kallare.
Länge sedan i landet Sverige var mödravården annorlunda, både sämre och bättre. På 60 – talet och före var graviditet barnmorskans graviditet. Hon kontrollerade men sa inte mycket. Var det något kunde hon meddela det i uppfostrande ton. Hon var den som visste.
Efter förlossningen – utan någon som helst smärtlindring eller pappan närvarande – låg mammorna kvar på BB tills de var feberfria och barnet nått igen födelsevikten. Vi såg knappt våra barn utöver de 5 gånger 20 minuter per dag vi skulle amma. Barnen togs hand om de professionella vårdarna. Barnen vägdes vid varje amning och resultatet lästes upp. Vi mammor grät över vår oförmåga.
Vi behandlades som sjuka personer. Febern mättes, blödning kontrollerades. Vi låg i fyrsal och skulle ligga stilla utöver toabesök. Mat serverades till sängen.
Maken, den gifta, fick se barnet genom glasrutan i korridoren. De kunde ju smitta barnen. Inga ogifta män släppes in. I min sal låg en kändis. Den privata delen, som man betalade extra för, hade varit full. Hennes make släpptes in i rummet. Han gav henne rosor och en diamantring. Skillnad på henne och oss vanliga, som kanske fick en blomma som ett biträde kom in med
Barnen var sjukhusets barn. När utskrivningen skedde var det nästan skrämmande. Jag hade knappt sett mitt barn naken så jag klädde genast av henne i taxin. Nej, några babyskydd för bil fanns inte på den tiden.
Barnadödligheten gick ner. Mammorna var fysiskt ganska ok när de lämnade sjukhuset.
Från mitten 80 talet framåt arbetade jag som kurator/terapeut med riskgraviditeter i ett stort sjukhus. Graviditeten var nu moderns, barnmorskan gjorde det yrkesmässiga och gav snälla råd. Även den blivande fadern kom på barnmorskebesök. Män var delaktiga, ibland så att mamman hamnade i skuggan. Det är faktiskt kvinnan som är gravid i kroppen och oftast också mer mentalt än fadern. Men vi var glada över papporna som kom, det bådade gott för förlossning och faderskap.Besöken hos barnmorskan i normala fall var nu betydligt färre än förut.
Mamman kunde välja förlossningsenhet i storstad – ifall det fanns plats då. Smärtlindring var allmänt. Fria besökstider, även familjeBB där hela familjen kunde bekanta sig med barnet.Tiden på BB krympte, tre dagar kanske. Några mammor gick hem även tidigare. Vissa missade då barnets tredagarskontroll och fick efterlysas genom BVC. Några kom tillbaka med bröst som stenar och bleka av för mycket blödning. Papporna hade föräldraledigt och kunde dela den första tiden med modern.
Jag uppmanade mina patienter att stanna minst till dag fyra. Dygn tre är inte så bra på grund av det hormonella läget. Gråtdagen kallade vi det – då. Amning kommer inte heller i gång genast. Det är ingen naturlag att alla kvinnor kan amma automatiskt och har nog med mjölk.
Idag skickar sjukhusen hem mammorna efter sex (6) timmar om förlossningen var normal. Varför ska de nyförlösta belasta sjukvården? Att få barn är väl ingen sjukdom! Dock har förlossningsskadorna ökat, det hände nästan aldrig på min tid med ”mina” mammor att någon ens behövdes sy.
Jag tror att det tidstress de födande mammorna upplever bidrar till usla förlossningar. Får jag plats? Hinner vi dit eftersom resan är lång (förlossningsenhet nedlagd)? Vissa platser har ””föda i bilen” kurser. Klarar jag mig hemma efter några timmar? Om babyn inte mår bra, vad ska jag göra? Är det tryggare med flaskan? Amning sjunker faktiskt.1998 ammades 69,1% vid 4 månaders ålder och 2019 hade det sjunkit till 47,4%.
Det finns många frågor för en förstagångsmamma. Internet har inte alltid de rätta svaren.
Från det strikta omhändertagandet har vi nu nått den andra ändan, minimalt omhändertagande Barnmorskorna är för få. De gravida kvinnorna är bara till besvär. De belastar förlossningen i alltför många timmar. Helst ska ungen krystas ut snabbt, sängen behövs till den nästa. Moderskap är kortvarigt hemma. Lät inte föräldraledighet påverka din pension! Det är fint om papporna är hemma, Samhället uppmuntrar männen, men mammorna ska helst gå snabbt tillbaka till jobbet.
Jämlikhet mellan en man och en kvinna skall vara på topp just under barnets första år.
Det finns ingenting jämlikt i att vara gravid och föda barn, inte heller i att amma och återhämta sig. Varken fysiskt eller psykiskt. Det är bara politisk påhitt. Biologin finns. Att dela så bra det går är annat, men makens första uppgift är att ta hand om mamman. (Var det för gammalmodigt?)
Det är också betecknande i tidsandan att vi uppmanas från Myndigheter att sluta besvära Samhället med förlossningar och flera barn. Arbetsmarknads / jämställdhetsminister Eva Nordmark, går ut och informerar om konsekvenser av många barn. Hon uppmanar att kvinnor inte ska få flera barn om familjen inte kan försörja. dem. Missade hon männen? Missade hon flerbarnstilläggen och alla andra bidrag som gör att den arbetsovillige kan försörja hur många barn som helst? De svenska mammorna föder få barn. För få tyckte man ett tag sedan. Vem riktar hon sig mot?
Flera myndigheter, som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan, får i uppdrag att informera om familjeplanering och ge karriärsråd. Säger Nordmark.
Karriärråd? Är dessa myndigheter kapabla att informera om familjeplanering? Kanske skulle vi rycka upp barnmorskekårens info om preventivmedel så aborterna kunde minska? Att börja med.
– Alla som kan arbeta ska arbeta. Man ska inte skaffa fler barn än man ska försörja, det är en viktig utgångspunkt. Det är därför vi ger det här uppdraget.
Exakt hur det ska gå till är upp till myndigheterna men enligt Eva Nordmark kan det handla om att jobba uppsökande eller att man informerar i samband med att man har andra kontakter med kvinnorna. Man ska också koppla på trossamfund och civilsamhälle.
Så, om du har fött flera barn kommer Staten snart och knackar på dörren och ger dig karriärråd.
I princip har hon rätt. Ingen ska ha flera barn än de kan försörja. Men Statens ingripande känns obehagligt. (Minns ni steriliseringslagen 1934-1976?) Kopierar hon Kina? Kanske ska hon åka till Egypten och ta en titt för de har haft liknande program med dörrknackning. 2 barn ska räcka. Ekonomin orkar inte mer. Viss nedgång har skett i fruktsamhet, men inte tillräckligt eftersom Egypten spanar nu efter ettbarnspolitik. Ändå, de ligger inte ens på topp i Världen. Så inte vi heller.
Med tanke på miljö, landets ekonomiska resurser och framtida utmaningar av olika sort är kanske barnafödandet något vi får avstå ifrån. Ett barn och sedan steriliseras både mannen och kvinnan? Barnet snabbt till samhällsvård. Då förloras inte arbetsår och livet kan levas som en pensionsplanering. Karriärerna blomstrar.
Något att eftersträva?
PS. År 1999 var barnafödandet det lägsta någonsin i Sverige, 1,5 barn per kvinna. Under 2000-talet ökade barnafödandet fram till 2010 men därefter har det minskat. År 2021 var det summerade fruktsamhetstalet 1,67 barn per kvinna.
Jag har några förslag angående Riksdagen efter nästa val. Nu är jag inte den enda som önskar detta. Kanske borde vi ha en ruta i valsedlarna där vi kan kryssa:
Bort med den gula knappen. Nog måste Riksdagspersoner kunna ta ställning. Så bekvämt att knysta: jag vill inte, vet inte, gult.
Bort med vildar i Riksdagen. Vi röstar på partier, inte enskilda personer i Sverige, även om du kan kryssa en person. Om någon hoppar av bör den nästa på valsedeln ta platsen. Inget hindrar dock avhopparna att ställa upp i nästa val med eget parti. Vem är den som styr Sverige har vi frågat oss i flera gånger den senaste tiden.
Sedan önskar jag bort riksdagens bostadsersättningar. Tar någon ett arbete i huvudstaden får den flytta. Så gör vanliga människor som inte hör till politikeradel. Hyr ut bostaden om den är tom. Det fuskas med riksdagsmäns bostadsbidrag, de skriver sig in i låtsasbostäder, sommarstugor utan vatten och sånt för att få bidrag. Alla som bor utanför Stockholm kan ju få avgiftsfri bostad genom Riksdagsförvaltningens bostäder. Så, de behöver inte ens betala 12000 kr i månaden som det är vanligt för en andrahandsetta i mitt grannskap.
Så vill jag att Riksdagen skall krympas. Nu när EU bestämmer en stor del av de beslut som förr togs av Riksdag och Regering eller kör över vad vi har beslutat bör vi klara oss med mindre andel politiker. Vad sägs om 251 personer i Riksdagen? Vi har en stor riksdag, har vi klarat oss under covid med 55 personer kan vi klara oss med mindre alltid och arbetet blir säkert mer effektivt. Någon sorts gräns också för hur många valperioder man får sitta. Tre max? Du ska leva i den verklighet du vill att andra ska leva i. Blir du inte omvald eller vill du själv sluta får du fixa ett vanligt arbete i stället. Inga förtidspensioner och långa ersättningar efteråt utan tre månaders lön max och sedan A – kassa om det inte dyker upp annat arbete. Jämlikhet var det.
Gör likadant som du vill att folket du styr över ska göra.
Och, alla dessa Myndigheter! Är de verkligen nödvändiga och effektiva?
343? Myndigheter under Regeringen, totalt 458? inkl. Domstolar.
