Kategoriarkiv: En halvdan tanke från Stockholmstrakten

Vad gör krig med en människa?

Publicerat av
Partio etenemässä Saijalla Patrull på frammarsch i Saija 1940

Det finns ibland en romantisk uppfattning om krig. Tuffa grabbar i uniform med häftiga vapen som dödar osynliga fiender. Dessa fiender är inte fäder, söner eller makar utan onda varelser som anfaller. De är icke personer. Så länge de är icke personer går det bra, ett tag.
Sedan dör ens kamrater. De sprängs i bitar. Hem förstörs. Folk hamnar i rasmassorna. Bränder. Oavbruten bombning. Hopplöshet. Men även medaljer att bära på bröstet så alla ser hur bra soldat du var.
Utan sömn. Frusen. Hungrig. Skadad. Men som en riktig soldat fortsätter du att skjuta. Du har ditt vapen som bästa vän tills kulorna tar slut. Eller du.

Efter ett krig blir du aldrig en hel människa igen. En del av dig förblir i kriget. Kanske är du skadad i kroppen. Alldeles säkert är du trasig i din tilltro till mänskligheten. Kanske blev du sjuk i psyket, synligt eller undangömt. Kanske är du som om krig inte påverkade dig och det, soldat, kan bli riktigt farligt. Krig hindrar en att nå sin fulla potential.

Ja, man kan bli en mästare i krig också. Det är en yrkesmöjlighet som inte borde behövas.

Att träffa dem som slapp kriget tack vare sina viktiga yrken eller de som smet kan vara problematiskt. Varför slapp min fars bror? Varför var hans yrke så nödvändigt? Brodern var inte opåverkad. Han skämdes trots att han inte var en smitare. Förhållandet mellan dem blev aldrig det samma. De hade svårt att ens gå ihop till graven för den yngre brodern som dog i strid. En lysande student. 20 år.
Krig påverkar hela släkten. De döda är påtagligt närvarande.

Det normala livet efteråt känns för enkelt. Att gå till arbete, äta middag, leka med barn, sova i en säng, ha sex, fira jul, tårta på födelsedag… Inga larm ljuder. Om en brandbil med siren åker förbi hamnar kroppen genast i försvarsställning. Samtidigt finns ett slags skam. Du överlevde. Många andra gjorde inte det. Du behövde ta kontakt med några anhöriga efteråt och ljuga om deras sons sista stund. Hur många vackra falska minnen har producerats till anhöriga? Dog så modigt, räddade andra…
Hur än en soldat försöker vara normal – det som uppfattas så – kommer melankolin, smärtan och livets värde eller värdelöshet spridas vidare till din fru, dina gamla föräldrar och dina barn, din omgivning. De som inte riktigt vet hur det var. Till de krigsbarn som nu inbillar sig att allt är på väg åt rätt håll. Aldrig mer krig. Det har ju de styrande höjdarna lovat.

Be till Gud. Var snäll. Gör läxan. Allt är bra.
Det tar några år innan barn begriper att det är en lögn. Det finns varken Gud eller fred. Och att far är trasig.
Var snäll. Lyd. Annars kan fasaden rämna.

Kriget finns som en komihåglapp i mitt minne trots att så små barn borde inte minnas något. Starka minnen är eviga. Jag minns de vuxnas oro i bombskyddet. Jag minns hur fars skador, de i kroppen, de i själen, stal livet från honom. Hur kriget förändrade en förhoppningsfull, arbetsam, förälskad man som läste Bibeln och bad varje kväll till en predator som fick högar av medaljer för sin skicklighet att mörda ryssar och för sin förmåga att lindra plågan hos dem som skulle dö.

Far var en bra soldat. En kamrat att luta sig mot. Men att döda en annan var synd. Bibeln som rättesnöre var orimlig i ett krig. Hans kristna liv vända andra kinden till var omkullkastad. Ändå bad han, samlade kamraterna i skyttegraven till aftonbön. Till sist ber alla för det finns inget mer att förlita sig till. Far fick en medalj för sin orubbliga ledning av de andra, en till.. fler…
Religion och krig har alltid vandrat hand i hand. (Nu i Ryssland mot Ukraina.)

Ovan hans livs plåga förlorade Finland kriget. Det var knäckande. Det där firandet och flaggviftandet efter krigsslutet kändes påklistrad och kamouflage över de förluster alla hade och upplevde. Dock lyckades Stalin inte ta hela landet, bara bitar av det. En halv miljon människor, främst från Karelen flydde till Finland, de flesta utan någonting med sig.. Det, kan jag säga, var en flyktingmottagning. Om Stalin hade vunnit mer skulle en del av finnar säkert hamnat i Sibirien. (Precis som Putin idag rövar barn och placerar dem på uppfostringsläger.)

Min far kom hem efter kriget och las in på sjukhus ett tag med skador i kroppen och själen.

Han levde länge med en ångest som var lik helvetet han trodde sig att hamna till efter döden. Men han var en mönsterarbetare. Uppskattad församlingsmedlem. Respekterad för vad han hade gjort för landet. Sakta blev han en bland många krigsskadade och kriget försvann från vardagen och tidningssidorna. Staten betalade ut skadestånd, ekonomin blev bättre men någonting var kvar under ytan.
Strax före sin död bad han att få prata med mig. Han kunde inte prata med vår familjepräst, sa han. Det handlade mer om jorden än himlen. Jag åkte över till min gamla hemstad. Far berättade för mig om kriget. Det var förfärligt. Jag lovade att inte säga något för mor och syskon. Men nu när ett nytt krig pågår, Rysslands krig mot Ukraina, tycker jag att vi alla ska tänka en stund på dem som finns i frontlinjen. Och tiden efter det.

Nej, det här är inte hela berättelsen, bara något om hur min far med så många andra hade det under andra Världskriget, finska Vinterkriget och därefter.

Vad gör kriget med en människa?
Får konstatera att människan och speciellt de som styr har inte lärt sig någonting.
Det finns ingenting upplyftande, inga fördelar i ett krig. Varför är det så svårt att förstå? Även om krig idag är annorlunda än det var under andra världskriget tack vare mer avancerad utrustning, t.ex. de omtalade Leoparderna och drönare vilka inte fanns då, är syftet det samma: döda så många det bara går tills någon sida ger upp.
Kroppen och själen är dock det gamla vanliga med samma vanliga följder.

Vad blir det av barn som växer upp under ett krig och efteråt? Mina klasskamrater i flickskolan ville bli läkare, sjuksköterskor och lärare. Att vara duktig, bli till nytta var som en inre tvång. De pojkar jag kände blev ingenjörer och militärer, en präst. Många var än fattiga, inte alltid annan mat än potatis för dagen, men yrket kriminell var inte lockande.
Vi trodde länge på att om vi gjorde vårt bästa, mer än det, blev även Världen bättre. Så fel vi hade. För, mer pengar och bättre förhållanden har inget värde när krig raserar ditt liv.

Nu, nära min fars dödsdag minns jag honom med medkänsla och sorg. Far dog dog vid 66 år, delvis av sina gamla krigsskador 1980. Jag blev socionom, terapeut samt statsvetare, kanske var det en följd av en barndom påverkad av krig, inte av helt fritt val.


https://blogg.iniskogen.se/2020/12/19/julminnen-och-skuggsidor/

PS. En av de minnesvärda krigsfilmerna är ”The Hurt Locker”. Det finns några scener jag aldrig glömmer. Den lysande Jeremy Renner vann inte Oscar men andra priser. Filmen blev årets bästa film totalt 6 välförtjänta Oscar och två nomineringar varav en för Renner. Se den!

Hur långt kan en människa gå?

Publicerat av
Kyiv januari 27

Var är alla yngre, frågade en äldre dam bredvid mig.

De är väl hemma och blippar i sina mobiler, sa jag.

Förstår de ingenting, fortsatte damen.

Nej, de har nog ingen förmåga att dra slutsatser av läget. Det berör nog inte dem som på oss gamla med minnen från läget efter Världskriget.

Alla kan inte vara bundna med småbarn. Jag åkte från Ö… sa hon, med tåg.

Jag tog en runda bland folk. Damen hade rätt. Det fanns en övervikt med folk över 50 och jag kände mig väl hemma med alla i min ålder, gamla pensionärer fanns det gott om.

Det var fredag kväll på Sergels torg, manifestationen för Ukraina på årsdagen av Rysslands angreppskrig.

Flera tusen hade samlats för att lyssna på olika talare och lite ukrainsk musik. Manifestation mot ett krig som Putin trodde sig vinna på några dagar. Segerfesten i Kyiv var planerad och säkert efterföljaren till president utsedd.

Men Putin missade en avgörande punkt, nej, två.

Den ena var ukrainska folket. den övervägande majoriteten ukrainare ville inte hamna under Ryssland. De spanade mot väst, EU, Nato. Den andra var ryska korruptionen. Utrustningspengarna för ryska armén hade hamnat i andra fickor än köp och underhåll av militärutrustning. Minns ni bilkön? Den som stod för hela världens beskådan. Symbolik om något.

Mycket är en Potemkinkuliss. Som eko av forntiden kommer uttrycket just från Krim.

Situationen har räddats av total förlust med mer soldater som kanonmat. Fångar har släppts ut för krig. Lever du är du förlåten. Kvantitet har betydelse. Belarus skakar av oro om att behöva gå i krig, det vore slutet för Lukasjenko. Iran, som har så få vänner idag, bistår Ryssland samtidigt som den anfaller sina unga kvinnor hemma. Nordkorea bröstar upp sig. De har inte så mycket annat än vapen att skryta om. Det är synd om Nordkoreas folk.

Det är synd om många andra i många andra länder men känslor är tämligen värdelösa.

Kina vet inte på vilken ben de ska stå men för sekunden lutar det åt det vänstra. Kina räknar, inkomster av export alltså. Taiwan kanske nu när världen är upptagen? Inte läge nu. Det är svåra ekvationer. De vill absolut inte erkännas som fega och på fel kant i affärer.

Världen är inte god. Människor har förlorat en humanitär hållning om den nu har funnits någon gång. Otaliga krig pågår. Oftast sker de på hemmaplan, den ena gruppen försöker slå ihjäl den andra. Religion, gamla oförrätter, usla makthungriga ledare eller bara evig träta vars ursprung har försvunnit. Inbördeskrig kan pågå i åratals – som Jemen, Etiopien – och hjälplös FN ropar efter mera pengar till mat.

Ukraina avviker genom att det är ett suverän land, medlem i FN, en stat erkänt av andra som har blivit överfallen av ett annat land inte av en grupp medborgare i det egna landet. De har försökt göra ett annat val än traditionen kräver – evig trohet till Ryssland – på den världshalvan.

Även krig har sina lagar men de gäller inte ryssar. Som terrorister förstör, våldtar, raserar, plågar, rövar de allt och alla som hamnar under deras väg. Krigslagar är för andra. Det är plågsamt att se bilder och läsa de utsattas beskrivningar, man vill spy. Det går inte att beskriva hur krigsoffren har det eller hade före döden.

Frågan som har uppstått igen: hur långt kan en människa gå?

Efter åratals aldrig mer krig mentalitet och försvar som något inte så nödvändigt längre har även Sverige vaknat. Den krympta militären och soldaterna blir åter viktiga. Vi har blivit tvungna att bokstavligen välja sida. Reinfeldt talade om Försvar som ”särintresse”. Det särintresset är så brådskande nu att Sverige försöker få hjälp från Nato och söker medlemskap. Den något inbillade neutraliteten har kraschat. Natoansökan har inte gått så bra. Den humanitära stormakten ömmar för allt och alla, ja ni vet, andra som Turkiet har andra åsikter. Läget hankar sig fram.

Skall vi försvara Ukraina? Vad hade hänt om Putins storhetsvansinne och paranoia hade segrat? Då var andra länder nästa i tur. Putin vill ha Storryssland som sitt arv. Han, den store mannen som räddade Ryssland från Väst. Ukraina har räddat vidare utbredning av kriget, så länge. Vi måste stå dem bi. Det finns inga flera val, man förhandlar inte med ett land som aldrig håller avtal.

Det är inte bara de döda, skadade, det är framtiden för landet Ukraina, dess livsutrymme som förödas. Det är oerhört frustrerande att se den ukrainska jordbruksmarken, världens kornbod, skogarna och naturvärden förstöras, mineras, bli krigets sopstationer. Hur bostäder, sjukhus, skolor, lekparker, tågstationer blir till skräphögar, stenöken, en grav för dem som inte hittas i rasmassorna.

Den materiella förlusterna, det ekonomi som skulle gå till förbättring, nya hem, bättre omständigheter går till röjning, minrensning och att gräva flera gravar för människor döda i ett krig, påbörjad av Putins ambition att bli ihågkommen som den tsar som enade det gamla ryska väldet. Han ser inte att tiden har passerat. Varje liten örike vill vara sin egen idag, så även länder som tidigare hörde till det gamla Sovjet. Tiden är för separation, inte sammanslagning.

Putin hatar sina medborgare och skickar dem mot döden. Finns det ingen i hela ryska riket som har intelligens nog att få slut på hans galenskap?

Men. Som ryssarna säger: Vi vet vad vi har men inte vad som kommer efter. Jag har hört flera misshandlade kvinnor uttrycka sig liknande.

Utvecklingen av människan har varit negativ. Från samlare som levde i grottor har vi utvecklats till terrorister, mördare, rånare, lögnare, gnällspikar, även många latmaskar som inte drar sitt strå i stacken. Hur mycket makt har de goda? Hur definieras de? Handlar allt bara om makt, vapen och pengar?

Hur länge håller en civilisation som inte bär sig civiliserat åt?

PS 1. ÖB Sverker Göranson sade 22 januari 2013 om Sveriges förmåga. ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp mot ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” Det var inte populärt strax efteråt sa Reinfeldt att försvar var ett särintresse. Kulorna ven, eller inte?

PS2. En Leopard 2 stridsvagn går på nätta priset 70–120 miljoner.

PS3. Begreppet Potemkinkuliss sägs ha kommit från den ryska fursten Grigorij Potemkin som inför kejsarinnan Katarina II:s resa till Krim lät bygga teaterdekorationer utefter hennes resväg föreställande välmående byar för att ge intryck av att han snabbt hade åstadkommit välstånd på den nyerövrade halvön.

Mellan information och propaganda är en hårfin skillnad.

Publicerat av

Internet kollapsade och jag blev hänvisad till nyheter på SVT och kanal 4. Det var ingen bra upplevelse. Jag vet inte vad de tänker om mottagare. Det finns en ton som är nästan omärklig men alldeles klart inövad vänsterpåverkan. Man får en vinkling åt vänsterhållet, en åsikt, förklaring, och det låter som en bättre sanning. Små nyanser. Som osynlig hjärntvätt light.

Också valet av nyheter är noga bestämt. Vi får ett kort lämpligt urval av dagen. Det innehåller lite av det som pågår. Sedan kommer sporten, kultur, vädret. I en sändning hinner man ingenting. Varför säga något t ex om Ukraina när det finns så mycket annat .som finska Jokerit nära konkurs. Varför låter det också som om allt är nästan bra i Sverige om bara en Regering från vänster kommer tillbaka.

Jag hade inte sett svenska TV nyheter sedan år 2018. Nog fick jag en påminnelse om varför jag slutade med det.

Kanske är jag bara paranoid. Därmed inte sagt att den nuvarande Regeringen förtjänar en guldstjärna. De hade fyra år på sig att tänka till och nu famlar de som om allt vore helt nytt. Även smarta förslag faller lätt i fumligheten.

Jag hatar att betala tvångsmässigt för TV. Varför ska jag tvingas betala för program som Dejtingsoffan, Antikduellen, Husdrömmar, och liknande samt serier som gott kunde finnas eller redan finns på en betalkanal.

Jag vill gärna ha en informativ nyhetskanal. En. Det skall innehålla löpande nyheter dygnet runt. Kulturella program som är värt att stödja och finns inte på varje landsort. Någon aktuell reportage. Någon undersökande aktuell journalistik, inte något som hände tolv år sedan. Aktuell vetenskap.

Gärna också bättre samhällsinformation i form av Statens timme ett par gånger i veckan på olika tider (folk har olika arbetstider) då medborgarna informeras om tänkta och nya lagar, förändringar, regler, resultat av senaste omröstningar i Riksdagen. Inte en gång till att Grundlagen ändras utan att folk ens har begripit det. Viktiga Landstings eller Kommunala nyheter som berör allmänheten. Samhällsinformationskanal helt enkelt.

Jag kan gärna betala för det genom skatt men inte de summor som finns idag. Samma för alla, 200kr i året borde räcka. Vi är ju många som betalar. Varför ska jag betala för något jag nästan aldrig utnyttjar och ser värde i? Jag kan omöjligen vara den enda griniga typen..

Alla serier, filmer, strunt kan folk betala för. De icke nödvändiga program samlas till den andra kanalen och folk får köpa utbudet om de vill. Eller det bara försvinner i cyberrymden.

Men, vad klagar jag för? Vi är inte Ryssland, Nordkorea, Iran…där ”rätt” och godkänt information är extra viktigt, avvikelser görs med livet i vågskålen..

Nu har min Internetexpert tillika bloggsponsor fixat felen, med betalning en semla och en kopp kaffe. Jag kan åter vara informerad. Jag har alltid varit nyhetsslukare sedan jag lärde mig att läsa vid fyra år. Det första ordet jag kunde stava till var Morgontidningen (Aamulehti). Någon dagstidning finns dock inte i huset sedan 12 år.

Som pensionär väljer man sina pengahål.

Jag har inte besökt Biblioteket heller på flera år. Det berodde inte på covid utan att Biblioteket var en värmestuga och hade försäljning av ”vita varor” bakom hyllorna. Det var stökigt. Men nu har det gänget hittat någon annan plats eller försvunnit bakom lås så jag och flera andra har åter börjat låna böcker och läsa tidningar.

Åter till Internet. Tack! BBC eller Reuters först? Och sedan de få bloggar jag följer.

Bild nyhetskiosk och diversehandel i Tanzania.

Andra bullar. Ang. fritagning i Norrköping.

Publicerat av

XX kom till sjukhuset sent på en eftermiddag med två beväpnade vakter och hon var fastkedjad till den ena med handbojor. Vakterna kontrollerade rummet och toaletten samt sköljrummet. De satt fast handbojorna på sängen, på båda sidorna, XX tvingades då bli liggande på rygg. De krävde legitimation av personalen. Vakterna stod sedan kvar vid dörren.

Vem var XX? Någon av Sveriges farligaste kriminella?

Nej, det var en gravid kvinna från kvinnofängelset, nu med startad förlossning. Hon var dömd till ett antal månader för några förseelser och förstås narkotikabrott. Inga mord precis. Vakterna sa att hon var en besvärlig intagen. Fästmannen satt också inne någonstans.

Ingen vill föda barn fastbunden och med två manliga vakter. Så jag krävde henne fri från handbojor och ut med vakterna. Efter några väldigt fasta ord gjorde vakterna så. Jag tog deras telefonnummer och visade dem till fiket. Jag ringer när hon är klar att åka tillbaka, sa jag.

Jag tog på mig vaktansvaret. Hur skulle det ske, inte visste jag. Men jag stannade kvar på jobbet, hela långa kvällen. Barnmorskan beslutade sig också att stanna kvar, det fick bli övertid. Lugnast så.

Jag höll henne i handen. Allt gick väl och snabbt, Hon fick några timmar ifred med babyn tills jag ringde de sura vakterna och hon fraktades tillbaka till anstalten med barnet.

Barn under ett år vistades med modern i fängelset. Hur det är nu vet jag inte. Det gick bra med henne och babyn, de närmaste åren i alla fall när vi än hade kontakt..Med bra menar jag noll droger och ett jobb.

Några fångar har flytt under sjukhusbesöken i Norrköping. Välplanerat. Så varför är sjukhusbesöken så förändrade nu? Är det för att vi tycker synd om de kriminella? Fult med handbojor och beväpnade vakter? Man förannonserar väl inte besökstider?

Som sagt, andra bullar förr.

PS. Detta hände ca 25+ år sedan. Jag drog ibland fallet på föreläsningar – med hennes medgivande – om hur vi behandlar människor olika. Hon hade ¨bett att få komma till ett mödrahem sina sista straffmånader efter förlossning. men icke. Pengar.

PS 2. bilden har ingenting att göra med Norrköping utan är en bit av gränsmur vid Campo, Kalifornien där PCT startar – eller slutar.