1978 gjorde vi, min familj, en resa till tre nästan okända stammar i gränstrakterna Thailand – Laos – Burma (Myanmar idag). En folklivsforskare tog med oss. Han behövde pengar och kunde tänka sig att ta med några turister som inte bar sig turistisk åt, alltså låt kameran vara. Efter en intervju som var lite knepig om vad vi tyckte om annorlunda folk, varför ville vi resa med, vad gjorde vi och hur mycket vi visste om ländernas historia tog han med oss i sin lilla buss.
Jag var glad över mina historiekunskaper, det räddade resan till oss. Han tyckte också att vi hade rätt inställning och barn var alltid bra att ha med för att bryta isen.
Vi träffade en stam som var helt unik, kristna sedan flera hundra år, men nu berättar jag bara om en annan folkgrupp som vi träffade, egentligen inte, för vi höll oss på avstånd. Agnes Wold fick mig att tänka på dem.
De hade förstås inget att göra med Agnes Wold som tycker nu att vi skall återgå i hygienfrågor till minst Medeltiden. Vem kom på att folk skall duscha! Det är onödigt att duscha, speciellt barn. Det bara bringar bakterier på kroppen. Inga djur duschar ju!
– Och i gamla bondesamhället badade man kanske två gånger om året utan att det hände någonting. Människoarten är ju inte byggd för att tvätta sig, vi har levt i en miljon år innan det fanns duschar. Säger Wold.
Låt oss göra så. Lät bajs, kiss, mensblod och svett samt gatudamm, spill, jobbsmuts och allt annat stanna kvar på våra kroppar.
Vad känner du för den idén?
Prova på att lämna skitigt barn i dagis, dag ut och in. Efter ett tag kommer personalen att undra och gör nog en orosanmälan till Socialtjänsten. Smutsigt barn kallas vanvård numera.
Och, nog putsar de andra djuren sig. Vi har bara lite bekvämare sätt att göra det.
Då till norra gränsen av Thailand. Den gruppen vi tittade på gjorde precis enligt professor Wold fast det var långt före hennes råd.
Vi närmare oss byn. Människorna vi såg liknade överfeta bollar. De stank. Ville vi gå och hälsa på dem? Inte. Lukten var outhärdlig.
Denna stam badade en gång i året, ungefär i vår Jultid förklarade vår guide. Nu var det november. Desto mer lukten av deras smutsiga kroppar besvärade dem själva desto mer kläder satt de på sig. Kvinnorna hade färgglada kjolar, fem – sex stycken ovan varandra. Flera tröjor. Männen fler par något som liknade byxor.
Vår guide hade inte kommit helt underfund med varför dessa människor inte tvättade sig fast de led av smutsen och lukten och de hade vatten nära sig. De arbetade med jordbruk, hade lite djur, sökte mat i skogen, hade religion med andeväsen. Han trodde att det hade något med vattenanden att göra. Deras språk var inte än riktigt klarlagt. Han försökte komma underfund med det i sitt arbete.
Så en gång i året värmde de vatten och tog ett bad samt tvättade kläder. Ute, de hade förstås inga badrum.
Guiden gick närmare, pratade och lämnade några gåvor, sådant människorna i byn hade bett om att få under hans tidigare besök. Vi vinkade och gick. De vinkade glatt tillbaka.
Jag undrar hur de lever nu? I en stad med totalt annorlunda och kanske sämre liv?
Människan vill alltid ha det bättre. Det finns ett behov att gå framåt, utvecklas. Det handlar om att underlätta livet. Det handlar också om att ta hand om oss själva på olika sätt. Idag är vår önskan att vara rena och lukta gott eller rent i alla fall. Att vara ren och hålla rent omkring sig hör till vår civilisation. Nu mera har vi också en massa produkter för hjälp. En del är helt onödiga, men vi köper vad vi anser som behövligt eller lite lyx. Tvål, schampo, hudkrämer, deodorant … med mera.
Jag är nu så pass gammal att jag har upplevt tiden då nya hus byggdes och även de fattiga kunde hyra en lägenhet med badrum och badkar samt varmvatten, då 9 månader i året. Jag var 12 år när vi flyttade in i den fina tvårums lägenheten med badrum. Livet blev lättare. Före det hade vi gått till allmän bastu en gång i veckan och de andra dagarna tvätt i kallvatten i ett tvättfat hemma. På sommaren fick vi gå till sjön för att bada. Min far cyklade alltid till sjön från jobbet för att tvätta sig, före lyxen med badrum.
Att alltid tvätta händerna när vi kom hem från skolan och när vi skulle äta lärde vi redan som små barn. Under covid hade jag svårt att begripa uppmaningar om att tvätta händerna. Det gjorde väl alla ändå?
Nej, vi vill inte tillbaka till tiden utan varmvatten, dusch och bad. Dusch är inte bara att bli ren utan en psykologisk handling som får oss att må bra. Stunden i badrocken med rent hår och ren kropp ger oss välbehag. Ingen av oss känner sig full av bakterier efter dusch. Länge sedan när jag än arbetade och hade haft en svår dag på jobbet tog jag genast en dusch hemma. Det var som om allt bara rann från en, jobbet var borta. Har hört det knepet från många andra inom sjukvården, vatten renar liksom all död och elände från sinnet.
Men tycker någon att det duschas för mycket får den se framemot tiden när hemtjänstens hjälp blir nödvändigt. Då blir det dusch så ofta som någon tjänsteperson beslutar. Kanske en gång varannan vecka.
Kan personal på sjukhuset också låta bli att tvätta händerna?
Vatten och tvål hade en avgörande betydelse i Västerlandets utveckling. En av de första som pekade på ett samband mellan handtvätt, hygien samt risk för död var den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis, år 1847, som arbetade på ett sjukhus i Wien i Österrike. Han såg vikten av handtvätt även om virus och bakterier var än okända. I början hånades han. Smuts var något den fattige underklassen hade, inte läkare. Men han fick rätt och dödstalen sjönk i sjukhuset i och med handtvätt mellan patienterna.
Nej, låt oss inte gå tillbaka i tiden. Men allt, även dusch och bad kan ju ske per måtta. Måttan här hemma är ungefär fem duschar per vecka. Och ett bad efter en vandring. Nej, jag hoppar inte i kalla sjöar.
https://www.locum.se/om-oss/historierummet/hygien—en-ren-framgangshistoria
Agnes Wold är överläkare och professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet.
PS. Artikeln om dusch och Wold hittade jag hos https://marcusoscarsson.se/
