Himlen var knallblå. Inte en vindpust. Jag travade motvilligt på den nästan igenvuxna kraftledningsgatan. Det var varken vackert eller roligt. Det var varmt. Min termometer visade +28C. Vattnet var nästan slut. Det smakade illa. Jag hade fått rena sjövatten eftersom vattenkällan var tom.
Jag snavade på en stock gömd i gräset. Där låg jag och hade noll lust att gå upp. Jag släppte ryggsäcken och kravlade under en buske.
Där låg jag och fräste ilsket för mig själv: hur kunde du välja den här veckan att gå från Katrineholm till Norrköping! Såg du inte väderleksrapporten alls!
Jag kände mig trött oh olustig. Jag som alltid gladdes åt en vandring. Var jag ens på rätt led? Ibland var Sörmlandsleden markerad på olika sätt. Så usel kunde väl leden inte vara!
Det var den och värre sträcka väntade om någon dag.
Jag låg där en bra stund. Jag kände mig gammal och trött på ett mindre bra sätt. Led jag verkligen av värmen eller var jag bara slö? Jag hade ju gått i ökenvärmen i flera veckor 2018. Varje dag som bastu mitt på dan. Men nu däckade jag i lägre värme. Det var åldern, bara att erkänna. Gamla människor tål värme sämre. Inte drack jag vatten heller som jag borde.
Ryckte upp mig sedan och fortsatte. En vattenkälla dök upp. Soppa och kaffe. Då siktade jag mig till en gammal tältplats vid Viggaren.
På morgonen låg åska i luften. Regnet kom när jag hade gått en timme. Jag satt mig under en gran. Regnet var varmt, som en dusch. Jag satt på kaffe.
Under granen kändes det som “into the wild”. Ljudet av regndroppar, en fågel, lite vind och mullret av åskan längre bort.
Jag fortsatte I regnet. Luften var så varm att allt torkade lika fort som det blev blött.
Den bästa stunden under en vandring är för mig skymningen. Jag sätter upp tältet. Lagar mat. Lyssnar på när tystnaden lägger sig. Konturerna av omgivningen sjunker sakta till mörkret. Det är bara jag och mitt tält. Världen känns fredlig och vacker i det svaga månskenet. En så falsk bild men… jag känner frid.
Nej, det var inget trängsel mellan Katrineholm – Norrköping på Sörmlandsleden. Träffade två personer från Barcelona och en från Wien. Samtal om turismen, om Barcelona, vår möjlighet att resa och se annat men även de stora nackdelarna när turismen blir ett trängsel och sliter sönder människors tillvaro med höjda priser och liknar rent av invasion. Om våra Regeringar. Lite skratt om de nog så tokiga besluten. Vad ger livet en mening? Hur rensar vi huvudet av allt onödigt? När känner vi oss på rätt plats? Är det kanske den där stunden då naturen omfamnar oss och alla sorger känns försvinna.
Jag kom till Kolmården för att ta tåget hem. Nej, jag besökte inte djurparken, jag tycker inte om djur i bur. På den tomma tågstationen försökte jag köpa en biljett. Inget Internet. Fick vända mig till sonen i Stockholm. Internet är fantastiskt när det finns oh fungerar.
Tåg var försenade. Som vanligt.
PS. SJ:s vd Monica Lingegård tvingas lämna sitt jobb den 1 mars nästa år, Hon har arbetsplikt under sin sex månader långa uppsägningstid, men får efter det en fallskärm på 6,6 miljoner kronor motsvarande 12 månadslöner.
Etapper 27 – 32 samt 32:2. Bitar av etapp 31 vid Åboravinen är ogenomtränglig på grund av granbarkborre /fallna träd.
Bilder: Kokärrets Naturreservat, tältning på leden etapp 31.
Flytten från Gud till kapitalet har skett länge sedan, kanske främst med kvinnornas inträde till allmän arbetsmarknad. I kampen mellan pengarna och Gud är Gud förlorade.
När pengar och produktion behöver mer ytan får även kyrkor fötter.
Det pågår en udda händelse I TV just nu. Kirunas kyrka rullar genom Kiruna till en ny plats för att ge yta för gruvan. Sakta rör sig kyrkan som ett magisk monster till en ny boplats.
Kiruna räknar år 1900 som sitt födelseår. Staden grundades av LKAB:s första disponent Hjalmar Lundbohm, en geolog med ett kulturellt intresse. Kiruna skulle bli ett mönstersamhälle. Men Kiruna är ett gruvsamhälle med faktum att gruvan är den som beslutar I stadens styre. LKAB bildade staden och äger den I princip oh praktik. När gruvan behöver mer plats rör sig allt, människor, hus och nu även kyrkan.
En kyrka får maka på sig för kapitalet. Bokstavligen. Den hindrar LKAB gruvans utbredning. Så kyrkan fraktas iväg till en ny plats på några specialbyggda fordon. Många av husen I Kiruna är redan flyttade eller rivna och nya har byggts.
Det är en stor symbolik I flytten. Rangordningen klargörs. Först pengar, sedan människor och kanske kyrkan. Helgedomar får flyttas. Gravar likaså. Att skända de döda är tillåtet när kapitalet behöver mark. Moral och lagar är alltid tänjbar när de stora pengarna talar. Men, ändå, det känns tidsenligt att kyrkan får maka på sig. Gruvan ger livsvillkoren, maten, skattepengarna och framtiden. Kyrkan ger ceremonier några gånger i livet.
I Kirunas fall är kyrkan som nu rör på sig också Sveriges vackraste byggnad att titta på.
Kiruna kyrka är omröstat som Sveriges vackraste byggnad av de byggnader uppförda före 1950. Klockstapeln byggdes först 1907 och själva kyrkan mellan 1909 och 1912. Den är ritad av arkitekten Gustaf Wickman. Dess unika utseende har inspirerats av de norska stavkyrkorna. Byggnaden har en nationalromantisk känsla. Altartavlan är målad 1912 av Prins Eugen. På kyrkans takfall står 12 förgyllda 2 meter höga och 250 kg tunga skulpturer, utförda av Christian Eriksson och gjutna i brons. De framställer människor i olika sinnestillstånd: Kyrkan har stått i en naturpark nära Kiruna gamla centrum fram till idag.
Bygget kostade då 270.000 kronor.
Kyrkan är en gåva från LKAB till församlingen.
Behovet av kyrkor minskar. Flera församlingshem och små kyrkor har blivit något annat. Bostäder, även moskéer eller kanske affärsverksamhet. Många kyrkor står tomma under stor del av året. Inte ens skolavslutningar firas längre där för de kan ju vara otillåten religiös påverkan i stället en kulturyttring som vi trodde.
Kyrkans medlemsantal krymper. Den finner illa sin plats i det moderna pengasamhället. Människan litar mer på sig själv och Samhällets resurser än någon osynlig makt. Religion tampas med sin plats I livet. Kyrkan är en rik maktfaktor som I stort lever sitt eget liv, inte alltid bland de som skulle behöva hjälp. Inte ser jag fördömande på slakten av kristna I Mellanöstern – Afrika som ett exempel av utebliven reaktion.
Det är så mycket annat som pågår och finns att välja på idag för dagens människor.men vid stora kriser är kyrkan full.
Fast – jag misstänker – Internet ta mycket av tiden. Kanske det kan räknas som någon typ av tro nu mera.
1973 var 95,2% av svenskar medlemmar I kyrkan, är 2022 har antalet minskat till 52,8%. Minskningen accederade efter år 2000 ungefär. Dels beror det på ointresse, inget behov att tillhöra kyrkan och betala för dem. En stor del av befolkningen hör också idag till andra religioner, islam är en framväxande församling. Var och en beskattas dock av kyrkan genom begravningsavgift.
Jag har sett på SVT en gång sedan 2018. Men då hade SVT städat bort det jag ville se, en presentation a Thomas Nydahls bok: Sedan möttes vi I Parisbreven från Anne Marie Berglund. (2021) Nydahl passade nog inte in I SVT s vänstergäng.
Så det är andra gången jag sätter på SVT. Så pass nyfiken var jag. SVT är långt från neutralitet så jag läser hellre nyheter mest på engelska på nätet och låter de luta åt höger. Jag vill ha TV modell BBC. En nyhetskanal som går hela dygnet och lämnar dumprogram som gifta vid första ögonblicket och serier som går på andra kanaler till betalTV. Men SVT kräver betalt per skatt.Vi alla får bidra.
Det har gått bra för LKAB. Kruxet är malmbanan. Nog har även jag suttit I Murjek ett par gånger I väntan på tåget som intekommer eftersom malmtåget hade vält. Tågtrafiken är illa skött speciellt I norr. Igår satt jag dock och väntade på tåget i Norrköping, något fel var det igen. Ja, kan inte LKAB lägga lite av sina miljarder till ny bana från Kiruna till Narvik, bara så en tanke.
Nu rullar kyrkan sakta mot en ny plats. Hoppas den inte behöver flyttas igen. Så här vid klockan 14.00 har allt gått väl. Den är mer än halvvägs.
Kriget mellan Israel och Gaza började den 7 oktober 2023. genom Hamas anfall. (Se mer längst ner.) Nu har Israel övertaget, vad det någon son trodde annat. Gazaremsan mals sönder. Människorna där dör och svälter. Hur mycket motstånd finns nu vet jag inte, det psykiska lär vara omfattande. Hamas, en terroristgrupp som samtidigt driver social omsorg, har inget att komma med i nuläget, bara några spelbrickor, gisslan som än lever eller liken av dem.
Ingen har lyckats få till stånd fred eller ens längre uppehåll. De två sidorna hatar varandra så att några vettiga tankar kommer inte ut. Västvärldens politiker gör sina försök men de är bara kamouflage för deras oförmåga. Enighet saknas.
Situationen i Gaza är en mardröm för befolkningen. Tidvis har Israel inte tillåtit mattransporter till Gaza, som även i fredstid är i behov av försörjning utifrån..
Välgörenhetsorganisationer har kastat mat till människor i Gaza från luften för de inte får ta landvägen. Som man kastar mat till djur i bur.
Israel planerar också ett bygge av en stad eller någon typ av läger för folk dit de skall flytta kontrollerat så inga fel människor kommer in. Förr kallades sådana bosättningar bakom mur ghetto eller till och med koncentrationsläger. Nu kallas tanken en ”humanitär stad” där man ska samla hela Gazas befolkning.
Väl inne får de inte gå ut igen – utan ska uppmuntras att söka sig till andra länder.
Det här skulle kunna öppna för ett bättre skydd för civila, enligt Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt. Vi kan inte utesluta att försöket med en humanitär stad kan komma med något positivt, säger han och understryker att militär under krig har möjlighet att flytta på civila för att skydda dem. (Aftonbladet)
Tillåt mig misstro tanken. Nog är det tiden från förr som ropar på upprepning.
Palestinierna har flyttats runt i Gaza med order att evakuera den ena staden efter den andra. Som djur har de jagats från ena hörnet till en annan. Deras bostäder, skolor, sjukhus, ja allt har bombats till ruiner.
Hamas har inte gett sig. De kanske inte har något att komma med. I vilken form finns de nu, deras ledare är döda eller har aldrig varit där utan levt bättre liv annanstans. Hamas har inget att spela med utöver några gisslan. De som står fastnaglad i ett hörn brukar inte ge sig. Det finns ingenting att se framemot för Hamas.
De människor som stödde terrororganisation Hamas och de människor som bara försökte överleva döms med samma mått. Det är svårt att skilja de goda och de onda från luften. Bomber väljer inte. Hamasanhängare bär inga märken på bröstet.
Flera länder börjar prata om att erkänna Palestina som Stat. Skall vi erkänna en tvådelad plats som i praktiken styrs av terrorister? Nog är det många länder som styrs av det vi kallar terrorister, så varför inte en till.
Och hur tänkte Gazaborna då med Israel vad de inte erkänner eller sin egen försörjning?
Att erkänna Palestina som Stat är mer än komplicerat. En statsbildning bör ha möjlighet till folkvald Regering, är det någon som inte tror att Hamas vinner. En Stat bör ha någon sorts möjlighet att försörja sin befolkning utan att de år ut och in är beroende av andras välvilja. Gaza har inte ens en hamn fast de ligger vid Medelhavet. Skall vi fortsätta kasta mat till dem? Kanske Egypten är välvillig och låter palestinierna och varor passera igen utan att trafiken sker i grävda tunnlar.
Och så klart skall en Stat ha försvar.
En Stat bör vara möjlig att bli erkänd av sina närmaste grannar och behandlad åt jämbördigt håll i stället att bara bli erkänt av länder som i början var delaktiga i att forma krisen, länder som inte har en gräns mot och har inga lösningar som är realistiska för framtiden.
Det vore en nödlösning som ger nya problem.
Att Gazaborna flyttar är Israels dröm. Att tömma Gaza är svårt, men förstås möjligt. Det bor ca 2 miljoner människor i Gaza. Somaliland är någons förslag. Jag tror att en del vill flytta. Men som i ett krig blir kärleken till ens land, hur än den är, större.
Ruinerna är ens hem, ens arv och framtid.
De muslimska länderna har inte varit speciellt villiga att hjälpa till på något sätt. Jag misstänker att även i den muslimska världen finns någon typ rangordning. Religion enar inte alltid.
Ingen törs gå på Israel. De är ständiga offer. De har ett frikort. Säg bara något illa om det judiska folkets agerande – inte av själva folket – så är du världens avskum. Nazist är det värsta du kan bli kallad för, så även i Sverige.
Men visst finns det små förändringar. Några länder har slutat sälja vapen till Israel. (Det finns många krig att stödja så vapenaffärer minskar inte.) Vissa grubblar om nej. Det händer att någon ser skillnad på nutid och dåtid. Många politiker sitter i andra Världskrigets rävsax fast det är inte många som är ens kvar från den tiden. Och många länder börjar tro att erkännandet av Palestina kan vara en lösning eller ett plåster.
Många diskussioner i media gäller ordet folkmord. Är det folkmord av palestinier eller inte. Så är det ofta, ledande personer väljer att fastna i ord, mala dem, analysera och inget händer. Principerna är viktigare än verklighet. Israels agerande skulle kunna rymmas i definitionen men ändå inte riktigt. Har de en avsikt att utplåna palestinierna? Det hörs ju ord om att de ska flytta eller försvinna. Jag tycker att vi kan skita i definitionerna nu och de som har makt skall försöka få till stånd en vapenvila att börja med.
Hamas vill inget innan de har en egen stat och Israel vill inte innan alla i gisslan är hemma, död eller levande.Det är Hamas som måste böja sig. Styrkan talar.
Båda parterna bedriver utpressning.
Sedan Israels tillkomst 1948 har det varit en träta i olika former. Israel har vuxit i yta och makt. Palestinierna har trängts ut, är den svagare parten och i händerna på Israel. Den mänskliga naturen avskyr vara fastbunden, så även palestinier.
Vad har FN gjort? Ingenting, i alla fall inget som har betydelse. FN är en koloss med pengar, regler, fantasier oh väldigt goda förmåner för dem som hamnar där.
FN är kraftlös skrivande meningslösa uppmaningar.
Kunde de ta över förvaltningen av Gaza? Glöm det.
Varje land har rätt till självförsvar. Vart går skillnaden mellan självförsvar, krig och ockupation är en svår, men aktuell fråga i flera krig. Det senaste när jag skriver detta är tanken att Israel ta över Gaza stad, lite andra platser och ”befria de”… fortsättning följer så länge Benjamin Netanyahu har kvar anhängare, makten och en enda finns kvar av Hamas.
Nej, jag är inte för Palestina men inte för Israel heller. Jag är bara en av de få människorna idag som inte ser krig lik alltings lösning.
PS. Om det tidigare kriget 2014. De barn som var i skolåldern då och överlevde är säkert Hamas soldater eller anhängare idag:
PS2. Hamas började detta omgång av krig den 7 oktober 2023 då de anföll Israel och mördade 1200 och tog 250 personer till fånga. Israels svar har varit massiv.
Antalet döda i Gaza är över 59 000 enligt FN, som baserar sina siffror på Hälsoministeriet i Gaza, och fler än 143 000 har skadats sedan 7 oktober 2023. Siffrorna är osäkra.
PS3. Varför översta bild? Samer jag pratade med under en vandring sa att sådan eldröd himmel förespråkade Världens undergång eller bara elände i bästa fall.
PS4 Rubriken är från Netanyahu när han skall nu börja markoffensiv mot Gaza stad och inleda ockupation..
Är du äldre, med eller utan ålderskrämpor, än boende hemma med något så när självständigt liv. Då tycker jag att du ska gå ut. Njut av sommaren. Ar glad över hösten som kommer. Stå ut med ruskvädret.
För, hamnar du i ett boende på grund av rörelsehinder, demens eller sjukdom som kräver hjälp får du vara glad om du ser ett träd genom fönster. Du har en stor chans att bli inlåst och inte kunna gå ut.
Det är inte så att någon vrider om nyckeln till ditt rum men möjligheterna att gå ut blir så små att i praktiken är du inlåst. Och dörrarna ut från särskilda boenden är faktiskt låsta med kod. Det är bristen på tid. Att ingen hinner hjälpa dig ut blir det nya normala. Dessutom är det bara 54% av boendena I landet som har egen trädgård. Kanske hamnar du I ett boende med en grön plätt mellan höghusen. Det kallas trädgård.
I ett av de äldreboenden jag knäckte extra – det är länge sedan på 2000 talet, men situationen tycks inte ha förändrat sig – fanns en 75 år gammal dam, dement men än rörlig. Hon hade sin enda anhörig i någon annan stad. Denne ringde dagligen och ställde samma fråga: Hur många minuter hade hans anhöriga fått vara ute och promenerat. Det var tydligen det bästa den gamla damen visste fast hon inte kunde säga det.
Vi försökte gå ut med damen och ta med någon i rullstol också men tiden räckte sällan till.
En regnig helg jobbade jag två lång pass 8 – 21. När mannen ringde sa jag vänligt att det var dåligt väder så vi gick inte ut . Då sa han att ni har väl paraplyer. Nej, det hade vi inte, varken lust eller paraplyer.
Huset var ett femvåningshus. Ta ut några personer med en hiss som tog en rullstol och en vårdare till bakgården som inte hade plan yta mer än någon meter, eller till gatan för att sedan komma till en promenadstig med grus (köra gamla rullstolar på ett grusväg är tungt). var lågt prioriterat. Att lämna en medarbetare ensam med resten av de boende för att gå ut med en person var inte okej, tyckte vi.
Tiden räckte inte till. För 8 boenden per avdelning vilka alla behövde hjälp med hygien, kläder, blöjor, mat, medicin, ja allt samt städning av rummen, all tvätt, mottagandet av varor som kom, värma mat, skala potatis, bre mackor, koka kaffe, duka, servera, mata… dokumentation, då och då sitta som dödsvakt. Vi var 2 personer, men vissa timmar ensamarbete, vi som aldrig fick ledig lunch och gick hem med usel samvete. Så i verkligheten var personalen 1,75 personer och på natten 0,25 per 8 gamla.. Så utevistelser var ett undantag någon vacker sommarsöndag.
Inte av illvilja och lathet utan av tidsbrist och för få personal.
Jag tog ut en piggare gubbe någon gång för att se på bilar på den stora parkeringen nära huset. Han hade varit bilförsäljare. Vad han var glad! Han kom ihåg namn på bilar, de äldre.
Sedan slutade jag extraknäcka. Halvår före min planerade pension vid 67 år blev min sambo sjuk och som följ dement. Jag slutade arbeta och tog hand om honom. Jag fick bekanta mig med Kommunens utbud av avlastningsboenden. Ja, det är en plats som råkar vara ledig, inte samma varje gång. Ibland bra, ofta bottennapp. Det kan vara ett rum som inte ens var möblerad med annat än en säng. Gå ut? Glöm det.
Ett ställe där Kommunen avvisade tillfälligt avlastningsboende för min sambo var i fjärde våningen I ett vanligt bostadshus där företaget hade köpt hela våningsplanet. En hiss. Ute var det en gata.
Nära centrum i min kommun finns serviceboende/demensboende med 2 x 9 våningar men flera som bor där är än piggare, och går ut själva. Det finns en liten gård . Den lilla plätten mellan två höghus med bord och stolar är väl använd. Men om alla skulle gå ut vore det ett stående massmöte.
Längre, längre bort finns ett mastodontbygge. Jag vet att hissarna, balkongerna och utgången är låsta. Tur det, byggnaden ligger inklämt mellan två trafikerade gator. Ja, det finns lite gräsmatta bakom. Jag hoppas det inte har räknats som bra utemiljö.
Balkonger då? På en balkong sätter man inga dementa ensam med en kaffekopp. Rullstolsbundna ryms inte alltid på de små balkongerna i äldre hus.
Ute på landsbygden kan det vara bättre, lägre hus och grönt mellan.
Visst finns det bra boenden i stan också fast vi råkade bara på en. Ett (1) demensboende av sex som min sambo vistades i en – två veckor som avlastning max en gång i halvåret var envåningshus och hade en liten trädgård med staket runt som man kunde själv gå ut till. Ja, det är nedlagd, för dyrt.
Får du plats i ett äldreboende/demensboende är det när du inte längre klarar dig med hemtjänst. Det är ofta de sista åren av livet. Som dement och flyttad till en obekant plats går du nog ingenstans.
Men, vissa gamlingar lyckas smita ut. På ett boende fanns en glad rymling. En gammal man som var ofta på rymmen. Han kunde gå flera kilometer iväg. Ingen reagerade ute fast han gick I tofflor och bararmad I vinterkylan. Hur kom han ut? Även om han var dement hade han bra fysik och hade vissa minnen kvar och det var siffror. Han hade jobbat något med räkenskaper att göra. Han satt sig nära dörren och såg hur personal tog sig ut. Sedan slog han samma kod. Eftersom ingen kunde tro så smarta drag kom han ut lite då och då.
Men eftersom han alltid gick vilse kom han åter till boendet med en polis. Någon gång hittades han av personal på väg hem.
Sedan såg en person hur han slog koden. Ett skydd anordnades som täckning, koden ändrades, stolarna nära flyttades och så hans uterundor var slut.
Så, se till att gå ut när du än kan.
Nu finns resultatet av en omfattande kartläggning av utemiljöer vid landets samtliga 2036 särskilda boenden. Den har genomförts via en systematisk granskning av ritningar och kartor, och visar att många äldre personer saknar tillgång till utemiljöer, bland annat till uteplatser, balkonger och uterum. Likaså saknar personalen vid dessa boenden en utemiljö för återhämtning under raster. Hälften av boendena saknar trädgård.
Vad som räkna som trädgård I storlek och plantering vet jag inte. Gräsplan mellan husen? Hoppas inte.
96 procent av alla särskilda boenden har trots allt tillgång till någon form av trädgård, men i nära hälften av dessa fall delas trädgården med andra aktörer såsom skola, daghem, studentbostäder eller allmännyttan,
Den stora frågan är dock: hinner personalen hjälpa ut de gamla som behöver hjälp och vara ute med dem?
Bättre borde vi kunna. Men det beror helt på hur vi värderar de gamla. Det känns som om politiker ser sig som evigt unga, aldrig i behov av äldreomsorg. De själva blir inte dementa heller. Och i praktiken är det svårt att trolla fram en trädgård efteråt i en tätort med höga hus på varann. Inte heller nog med personal för hjälp till utevistelser.
PS. Idag 9/8 i massmedia: Socialstyrelsens statistik från 2024 visar att 23 procent av personer över 75 år tar antidepressiva. Bland personer över 85 år är det ännu vanligare – var tredje använder dessa läkemedel. Enligt Johan Fastbom, professor i geriatrisk farmakologi, och medicinsk sakkunnig på Socialstyrelsen, beror det på att depression är vanligare bland äldre, men även ensamhet och sjukdom kan spela in.
Jag skulle vilja veta hur stor del av dessa bor i ett särskilt boende för äldre.
