Korkarnas krig.

Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) gjorde det oerhörda misstaget att riva loss en kork från en flaska och dessutom lägga det på Internet.. Och kritiken kom snabbare än han drack upp innehållet. En miljömarodör. En klimatfiende. Så går det när någon är mot den rätta hanteringen av en kork.

En stor fråga för EU men bara en irritationsmoment för många.

Tack Kullgren. Här rivs många korkar av. Vissa sitter så fast att jag inte får upp de utan måste rycka loss korken. Dessutom är de nya korkarna värdelösa med att stänga flaskan igen. Så en del av korkarna här hamnar i plaståtervinningen som de gjorde förut.

Nej, det är inte vi som går och slänger korkar i Indiska Oceanen. Men det sägs att man hittar mera korkar på svenska stränder nu än före de fastsatta korkarna. Kalla de irritationskorkar.

Det där med återvinning är komplicerat. Vi som lämnar våra matrester, papper, kartonger, batterier med mera och nu kläder får veta att vi återvinner för mycket. Det finns inte kapacitet att ta hand om våra rester. Det ropas: spara dina gamla kläder hemma, vi hinner inte ta hand om de!

Först gör EU regler, som sist klädåtervinning. Då står politikerna förvånade, trots åratals diskussioner, och vet inte alls hur lösa frågan. Så våra avlagda kläder fortsätter att åka världen runt. Det finns inte resurser nog att ta hand om våra oanvändbara trosor, kalsonger och trasiga strumpor, som förut hamnade i sopor och eldades upp.

Vi borde nog haft en Kläd – Kullgren som slängde kläderna i sopor och sa: De blir värme i stället skräp i Afrika.

https://www.instagram.com/p/DJ_i0cFidJw

PS. En kork är förstås en trivial sak men när EU lägger sig i korkar och har tid med det så blir en kork stor sak både i budget och arbetstid samt viktighet samt till sist en lag.

Kanske död, men bara någon sekund.

Nej, det var nog inte död utan andningsuppehåll när något gick fel i röntgen. Jag  hade inte velat bli röntgad men mer eller mindre tvingades jag till det.

Jag behövde ett friskintyg. Mina blodvärden  visade sig vara katastrofala. Sjukvården började undersöka. Jag försökte hindra det, kände mig inte sjuk men då skulle inte arbetets försäkring gälla. Så de stack  mig och sedan skulle jag till röntgen också. Jag hade fått svälja något äckligt kontrastmedel. Jag försökte säga att jag ar allergisk för det ena och det andra.

Något gick fel. Jag slutade andas en stund.

Jag vaknade upp medan läkaren rent av hade misshandlat mig genom vad jag uppfattade som slag i bröstet.

Men det hade varit vackert, den död de påstod jag hade upplevt.  Jag svävade i vitt ljus, en tid som kändes lik evighet fast det var inte ens en minut. Allt var vitt. Så bländande vitt att jag blev som blind och ville inte öppna ögonen.

Jag promenerade ut från sjukhuset mot läkarnas råd. Jag kände att där blev jag sjuk på riktigt. Ingen frågade sedan efter något intyg och sjuk har jag inte varit nämnvärt annat än av egen klantighet. Fall från berget när isen brast. Och mina  blodvärden är än samma skit.

Jag läste om några nära döden upplevelser. Någon såg valar, en annan ramlade i ett rör och flera har sett Gud som de föreställt honom. Vitt ljus tycks också vara vanligt. Ett slags frid fyllde vissa. Och många sa att de visste nu:

Döden var inte slutet.

Vad händer efter döden har varit ett av de stora frågorna och religioner bygger på livet efter, nästan mer än på livet här. Hur tänker man om fortsatt liv efter den upplevelsen? Vissa är tacksamma, andra rädda, några finner Gud och vissa som jag går tillbaka till jobbet med en pillerburk i handen. Fast jag aldrig åt de.

Jag fick inte klart för mig hur illa det var, eller inte. Det kanske var bara sjukvården som drabbades av kris över att en 24 år gammal kvinna tappade några hjärtslag och läkaren helt enkelt gav mig en smäll för att hjärtat skulle uppföra sig normalt.

Flera år efteråt fick en klient på Socialbyråns väntrum en hjärtattack. Jag försökte med det vanliga (se nedan) men hjärtat startade inte. Ambulansen dröjde. Sekreteraren skrek i telefon.  Då slog jag honom med knuten näve. Inte alltför hårt. Han ryckte till. Han ska fasen inte dö i Socialbyrån, tänkte jag.

Han var en av medelålders alkoholister, sorgebarn som man säger. Det var inte jag som räddade honom utan han blev religiös efter den upplevelsen och slutade supa. Jag sa inget till ambulansen men alla andra sa mer än det som hade hänt. Dagens hjälte. Egentligen var det närapå kriminellt, jag var ju inte en läkare.

Vet du hur man gör vid hjärtinfarkt? Slå bara inte. Det är inte en ok metod. Idag kallar man på ambulansen och får sedan råd per mobilen hur och vad man kan göra. Utom vi som aldrig har mobilen med oss, lik jag. Mina barn påpekar det.

Kanske finns det en åldersgräns då man bör ha mobilen med sig likaså en gräns borde finnas för barn att inte ha det.

Bilden är av vandring ovan molnen, i bakgrunden Jacintosbergen. Dag 18, mile 205 Pacific Crest Trail.

PS. Det finns hjärtstartare också nu mera.

PS. Jeremy Renner beskriver sin nära döden upplevelse på Daily Mail Online nu. Läs.

https://www.regionhalland.se/nyheter/nyheter/2023-12-18-hans-har-forskat-om-nara-doden-upplevelser

https://www.rodakorset.se/forsta-hjalpen/forsta-hjalpen-instruktioner/hlr-pa-vuxen

En kort kommentar om Eurovision Song Contest.

Tänk om de inte Vinner!

Sverige brukar haussa upp sitt bidrag i Eurovision tävlingen och de har vunnit i flera gånger. Men nu slår hysterin över. Även Statsministern griper in och bjuder KAJ till Harpsund. Försöker Kristensson vinna lite folkets kärlek efter alla de senaste fadäserna?

Ja, det är ett roligt bidrag med tre kostymklädda gossar. Sång? Här hemma gillas det opera och klassiskt. Nej, säg inte Österrike, snälla.

Men, tänk om KAJ inte vinner spektaklet! Blir det landssorg, lämpligen i bastun?

Lycka till KAJ.



BILD:
Av Arkland – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=160290967

Vegetarianen – om makt och frihet?

Jag läste nyss boken ”Vegetarianen” av Nobelpristagaren Han Kang.  Jag påmindes om två patienter, båda anorektiker. Den ena hade  en mor och  mormor vilka också var anorektiker. Jag grubblade en del om orsak och verkan medan jag försökte hjälpa dem att hålla sig i liv och kanske vilja leva.

Jag läste också några bloggar/recensioner om  ”Vegetarianen” som skrev att de hade läst boken som var fantastisk och lättläst. Det är inte alls lättläst. Först i slutet öppnar sig boken helt och då vill man läsa den igen. Den är som flera lagers box som man öppnar en lager i taget och sedan knyts allt ihop och boken blir hel.

Den är ingen glad vacker historia utan av livets tyngd och lidande. Den handlar om relationer till de människor som inte följer  livets accepterade ramar. Speciellt de för kvinnor. Om avvikelse, kärlek, begär och makt. Oförmågan  till andras krav och förväntningar.  Liv och död. Och även mat mer symbol än just det på tallriken.

Det tidigare koreanska livet  finns på bakgrunden, det vi vet för lite om. Fattigdom, välmående, kvinnors ställning, Fattigdomen besegras så även de fattigare kan unna sig kött. Men bokens huvudperson, Yeong – Hye, avviker och slutar att bete sig som en god hustru och dessutom slutar hon att äta kött.  Hennes närmaste vill inte acceptera den avvikelsen.

Allt lider mot en katastrof. Yeong – Hye svälter, anorexi och psykisk sjukdom går hand i hand. Hennes protest mot det traditionella livet slutar inom sjukhus och hon blir maktlös, men hon fortsätter med sin protest.

Hon kommer aldrig själv till tals. Det hela beskrivs av tre personer: make, svåger och syster. Systern är den enda som försöker hjälpa till. Svågern utnyttjar henne.  Eller är det så? Maken är hjälplös och förnedrad. Livet rasar samman för alla.

Bokens fråga för mig blir liv och död. Det handlar om vår rätt att leva som vi vill.  Även att välja döden. En fråga som är aktuell i flera länder. Skall sjukvården gå med på att ta livet av patienter om de så önskar?  
Hur länge skall vi hålla liv i folk som inte vill leva eller göra det som behövs, i detta fall äta och anpassa sig till det ”normala”? Vilket tvång kan vi använda? Hur ser människovärdet ut? Vem har rätten att bestämma över våra liv?

Läs boken och grubbla över liv och död samt den fria viljan. Hur ser vår egen moral ut i mötet med dem som avviker från det vi kallar normalt?

Jag återkommer om dödshjälp någon dag..