Om att lifta och prata politik i USA.

Den sjunde dagen på PCT kom jag till Scissors Crossing i öken. Jag hade nu gått nära 100 mile, inte så snabbt. Det var varmt. Området var som en kaktuspark. Jag hade tältat i en lucka i buskagen vid vägen. Nu skulle försöka lifta till Julian för att fylla på mat.

Jag hade aldrig liftat i hela mitt liv.

Jag ställde mig på vägen och en bil stannade omedelbart. Jag hade inte hunnit lyfta upp tummen. PCT? Ska du köpa mat i Julian? frågade mannen. Jag svarade, klev in. Han skulle också till Julian, staden där många vandrare fyllde på sina matförråd och laddade telefonen.

Han visade biblioteket och mataffären där vandrare brukade handla. Själv skulle han till en begravning. På baksätet i bilen hade han en låda med en stor tårta och en kostym. Vi pratade, han berättade om sitt liv och sina politiska åsikter. En Trumpanhängare. Han var över 70 men arbetade än med byggarbete. Han såg sig som en vanlig amerikan med jobb, familj, två barn med bra arbeten efter studier, vänner, utflykter till naturen och kyrkan på bemärkelsedagar, kanske mer. Hans fru var bagare och hade bakat tårtan.

Han tyckte att några av den yngre generationen hade svårt att begripa hur välståndet kom till. Inte från politikernas löften, utan från eget arbete.

Han lämnade mig vid ett fik, även den populär bland PCT vandrare. Jag tackade, han önskade mig lycka till.

Jag och drack kaffe med dagens muffins. Laddade min Garmin. Fyllde på mat. Fick lift tillbaka och bytte kläder, packade in mina nästan rena som användes bara i stan.

Jag började gå uppåt i Anza Borrego Desert mot Warner Springs. Sanden var mjuk, med olika kaktusar. Det var som att gå i en trädgård för just kaktus. Väl uppe i bergen med utsikt slog jag tält. Det blåste. Taggiga buskar gav lite skydd. Sanden yrde runt. Solnedgången färgade bergen. En absolut fantastisk dag vändes mot natt. Jag hade lyckats lifta för första gången. Det blev några till lift och fina samtal om livet, USA, Världen samt politik.

Dock träffade jag nästan inga demokrater, 2 av 50. Vet inte vart de höll hus. Inte i byarna längs PCT. Inte i bilar jag liftade med. Inte som skogshuggare, jägare, militärer, busschaufförer, föreståndare för motell, företagsledare och inte som någon trail angel jag råkade träffa. De kanske höll tyst och flöt med vinnaren?

Följaktligen var jag överraskad av valresultatet 2020. Var alla Trumpanhängare jag mötte smygsocialister och kamouflerade sig till annat än de var? Eller hade vinden vänt sig? Eller något värre?

Stilla dagar vid havet.

Ute i en liten stuga vid havet är livet enkelt. På området bor några permanent, andra kommer under helger. Det är tyst. Någon springer förbi på sin träningsrunda. En annan tar en promenad med hunden. De vinkar. Det finns inte mycket att göra. Släppa ut katterna. Släppa in dem. Ge mat. Mera mat. Klippa gräsmattan. Klippa döda grenar. Ta en lång promenad till soptunnorna. En till promenad. Fixa något i huset. Vattna grönsakslandet för det är torrt. Bära in ved. Äta. Sitta på trappan med en kaffekopp och en katt. Sitta vid den öppna spisen och bara vara.

Ängarna börjar blomma. Fågelungar skriker efter mat. Hjortar promenerar förbi husen bekymmerslöst. Skogen doftar skog. I de små sjöarna i skogen delar fåglar boplats utan att kivas.

Om jag inte läser nyheter är Världen en idyll. Det finns än platser med röda hus, potatisland och en båt för att fiska och ingen ovälkommen orkar ta sig till avkroken för att bråka.

Om det förblir så? Jag vill inte ha den frågan.

Är du någonting?

Så här vid ålderns höst tänker jag över mitt liv. De val jag har gjort. Jag tror att biologin – arvet – styr mycket och ger oss en grundläggande möjlighetsram, men var och en gör sedan sina egna val, de bra och de dåliga.

Jag valde att börja arbeta tidigt, utbilda mig och ha en familj. Dock finns i mitt liv flera misstag som drabbade mig och andra. Livets skuggsidor finns. De dyker upp ur minnets skrymslen. Som kommen från en fattig familj har jag dock aldrig skyllt på bristen på pengar eller på Samhället. Varför gjorde jag själv så dumma val? Sent påkommet, men… Jag skyller inte på någon annan även om det kan finnas skäl till det.

Ett slags bokslut? Glädje behöver jag inte grubbla över.

Jag har gjort några helt egoistiska beslut utan att tänka på andra. Men varför skulle jag som kvinna alltid tänka på andras behov – mäns – fast dåtidens uppfostran sa det?

Jag skaffade mig en lång, dubbel utbildning, yrkestitel och blev till sist doktorand, som jag hoppade av från med lättnad. Nog med studielivet! Det fanns små stora stunder i yrkeslivet. Jag slickade i mig beröm. Speciellt min mors, hon skröt över mig. Jag var den första akademikern i min stora släkt. Modell för de yngre. De flesta unga i släkten har idag en högskoleutbildning eller mer. En släkt som kom från bönder med låg skolutbildning har helt övergett lantbruket. En normal utveckling här och i Världen.

Dock misslyckades jag i det jag helst ville göra. Jag valde yrkesmässigt enligt min förmåga och begåvning, i stället att utmana mig med det jag ville. Jag utvecklade mina hobbyer. Jag hade mina stunder i medieljuset. Men, det som var stort då är ingenting idag. Även prestationer har sin bäst före tid.

Jag tror att var och en tänker någon gång: om jag fick leva om mitt liv vad skulle jag göra annorlunda. Det är mycket och ingenting. Att börja om från början skulle bara ge andra misstag och annan glädje.

Många drömmar smälter som is i vårsolen. Vissa är bäst att aldrig förverkliga.

Livet går inte längre välja om, åldern säger så. Jag får göra fred med mig själv. Men som den grubblande natur jag är tänker jag om varför, fast det inte gör någonting längre.

Även Samhället är totalt förändrad med helt andra ramar än det jag fostrades till. Gud fanns än i min barndom som rättesnöre, men idag styr Internet och pengar många ungas liv. Framtiden är osäker för dagens barn, när min var ganska förutbestämd. Utbildning, arbete, familj, fostra barnen, ta hand om föräldrarna… inte smutsa ner släktnamnet.

I den generationen jag tillhör finns många som jag, vi som inte har betydelse annat än i liten skala. Om ett tag är vi glömda, vi som försökte bygga upp något och ha en säker framtid för våra barn. Vi som är ingenting och hamnar aldrig i historieböckerna.

Det finns ett avsnitt i ”Simpsons” som säger allt. Lilla superbegåvade Lisa, 8 år, är desperat när den enda riktiga läraren slutar. Hon springer till tåget för att säga adjö, gråtande. Hon är ingenting och blir ingenting. När läraren kliver i tåget ger han Lisa en lapp där det står: ”Du är Lisa Simpson”.

Kanske flera av oss som inte blev någonting stort, beskrivna i historien eller i media skulle behöva en lapp med vårt namn för att begripa vem vi är. Och ta hand om namnet utan att solka det.

PS. Ni ser förstås inte på Simpsons, det är ju amerikansk TV kultur. Ni har dock missat något – ibland.

Bild Lisa: By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=7781746