Månadsarkiv: oktober 2016

”Vi möter tiden som den söker oss”

Publicerat av

9789187219382_200x_varlden-av-i-gar-en-europes-minnen_pocket”Det är och förblir en orubblig historisk lag att just de samtida aldrig lyckas skönja begynnelsen till de stora rörelser som skall bli avgörande för deras öde.”  Stefan Zweig om den osynliga starten för nazismen och Hitlers stödtruppers ankomst. Kanske också för vår tid men med andra spelbrickor?

stefan_zweig2Stefan Zweig 1881 – 1942 var en av sin tids mest kända och beundrade författare. Han levde både under det första och andra världskriget. Den politiska situationen före andra världskriget, att hans böcker förbjöds och hotet mot judar drev honom i landsflykt. Han kom först till England, sedan till USA och sist Brasilien. Han dog i Brasilien tillsammans med sin andra fru genom självmord.

Hans bok ” Världen av igår En europés minnen” blev färdig precis före självmordet. Jag har haft boken länge på bokhyllans ”att läsa” hög. Jag borde ha prioriterat den. ”Världen av igår” är en storartad läsupplevelse. Det var som att komma in i Europas kulturklubb – när det än fanns. Zweig känner alla, reser, träffar alla men tränger sig aldrig på. Hans beundran för de andra är märkbar fast han själv var bland de största av alla. Kända namn vimlar förbi, ibland måste man slå upp de. En del har jag  läst i skolan, på den tiden då kultur och bildning ansågs höra till utbildning.

Två gånger drabbas Europa av krig. Det första förändrar Europas karta, nya stater kommer till. Återhämtningen sker ganska snabbt. Han besöker Ryssland, nu Sovjetunionen, när revolutionen än är en förälskelse från folkets sida. Han upplever mellankrigstiden före Hitler som positiv, som de goda åren.

Zweig tar inga politiska ställningstaganden. Han är för enighet, broderskap, Europa, den öppna världen. Har vill inte blanda sig i, han är en författare och vill leva i den kulturella världen. Han har svårt att anpassa sig sedan som flykting, en utan sitt lands pass i en värld med gränser och slutenhet. Kanske är det som tar livslusten ifrån honom?

När Zweig skriver om upptakten till andra världskriget blir det obehagligt både för honom och läsaren.

120510_lgdv_buch_nah-200dpi_7170998648

Han beskriver de steg Hitler och stödtrupperna tar för att forma sitt rike. I början nästan osynligt, ett litet steg i taget, sedan lugnt, något som tyska folket accepterar och flyter med. Sedan nästa. Tills lagar är urgröpta. Tills böcker bränns. Tills snaran dras kring judar. Zweig är icke önskvärd och flyr i tid. Zweig beskriver engelsmännens förhandlingar med Hitler då bedragen Chamberlain, än inte i verkligheten, ropar ut ”peace for our time”

Peace for our time?

Ett  litet steg i taget? Det är som om nutiden tränger sig på. Det känns så nära, så som det vore något samtiden gör och planerar fast med andra spelare.

Jag är pessimist om världsläget, handfallna politiker, bakom kulisserna spelare vi knappt vet något om, förhållandena mellan ismer, religioner, folkökning, hat, vapentillgång, de katastrofala sätten att lösa problem.

”Vi möter tiden som den söker oss” (Shakespeare), skriver Zweig.

Läs ”Världen av igår”. Den är lysande. Den är historia över en tid som gick till spillo.  Den äger en giltighet för vår tid. Den har mycket att säga till nutidsmänniskan. Men lyssnar vi?

Läs gärna också:

stefan-zweig-vid-varldens-ande

 

Den brända boken Amok är från från Wikimedia:

Surviving copy of Zweig’s novel Amok (1922) burned by National Socialists.                   Bild: By Fraktion DIE LINKE. im Bundestag – 120510 LgdV Buch nah-200dpi, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=25771420

Fatwa mot katter och förbud mot hundar.

Publicerat av
host-15

Jag såg igår en kvinna med hund. Vi möttes ute på en trappa och jag vek till sidan för att släppa dem förbi.  Vilken ras? Vet jag inte, är helt ute med hundraser. Det var en liten brun hund. Men kvinnan i ca 35 års ålder hade kännetecken muslim. Lång svart kappa. Två sjalar, en svart tätt kring huvudet syntes under den mörkbruna andra sjalen. Svarta handskar och skor. Men hon hade en liten hund och kärleken mellan dem var så uppenbar. Hunden kom lite efter i trappan och hon vände sig mot den, log, sa något och väntade lite. Hon log också mot mig och tackade för att jag lät dem passera på den smala trappan.(Obs.Hunden i bilden är en annan hund)

På något sätt väckte hon hopp, dock bara lite, om integration, assimilering, ta efter svenskt liv och allt det där jag förväntar mig att de som ska leva här godtar.

Livet, där även hundar kan ingå. Kanske kan hon kasta sjalarna och den långa svarta kappan en dag och känna vinden blåsa i håret?

Hundar hör inte till muslimsk rättroget leverne. Islam förbjuder muslimer att ha hundar, och straffet för detta är att man förlorar en eller två andel från sina goda gärningar varje dag. Men man kan ha en hund för att vakta boskap, sin skörd, till jakt och kanske som vakthund om inga andra lösningar finns. (Du som vill veta mer får söka efter på Internet.)

ISIS issue fatwa against CATS credit: Twitter

Men katter har varit populärt i jihadisternas bilder, de som söker efter kvinnor villiga att flytta till Daesh område och bli jihadistfruar. Att kela med en liten katt visar ju hur känslosam och öm man är, inte någon mördare.  Men nu är det slut med det? Daesh i Mosul har utfärdat fatwa mot katter eftersom katter är mot deras vision, ideologi och övertygelse. Katter skall inte vara inne i bostäder och inte matas.

Ideologi hotad av en kissemiss? Det är nästan humor om det inte vore så tragiskt.

Daesh söker efter det rena reglerade livet där varje sak är lagbundet, så folk vet var är rätt och riktigt enligt deras tolkning av Koranen. Det liknar onekligen nazismen eller kommunismen. De som inte är rättrogna muslimer på ett Daeshområde mister livet eller betalar på annat sätt, som extra skatt, fångenskap, som kristen kvinna inlåsning till ett liv som  ständigt våldtagen…

Vi har förmåner för dessa ”svenska” jihadister så de orkar ett varv till att mörda, trakassera kristna, förtrycka kvinnor eller till och med forma rättrogna regler för husdjur. Vi börjar bli kända på vår naivitet.

Varför skäms inte Regeringen?

Kattbilden från Twitter genom metro.uk.

De tysta och regressiv vänster

Publicerat av

imagesIvar Arpi skriver i en ledare 8/10-16 på Svd om jihadismen i Sverige. Hur blev det möjligt? Felriktad vrede gav jihadister bas i Sverige, skriver han.

Att påtala hotet från jihadism ledde till anklagelser om islamofobi. Därför höll många tyst, man ville inte få en stämpel.  Hur många av oss har fått påklistrat rasist, islamhatare, islamofob när vi sagt eller skrivit något om terrorism, hederskultur eller problem med invandring? Det är enkelt att kasta ut ordet rasist och tysta folk. Att analysera eller ens erkänna problem är betydligt svårare. Många av oss var Mona, snäll och naiv.

Arpi skriver:

Resultatet är att Sverige ligger långt efter grannländerna i bekämpningen av inhemsk terrorism. Sverige har kunnat användas som bas för terrorverksamhet i andra länder, och som spa för jihadister som behöver vila upp sig lite.

Men trots de senaste årens växande islamistiska terror är det fortfarande en del som fortsätter trycka på snooze-knappen.

Arpi kallar dem den ”regressiva vänstern”.

Betecknande är att man är beredd att kompromissa bort sina egna värderingar – som frihet, jämställdhet och jämlikhet – om dessa på något sätt hamnar i konflikt med värderingar som återfinns hos minoriteter, i synnerhet om de återfinns hos den muslimska minoriteten. Så blir slöjan plötsligt feministisk, så kan separata badtider för män och kvinnor försvaras som något helt rimligt av Jonas Sjöstedt (Svt 10/7), och så kan kvinnor i förorten som påtalar hedersförtryck avfärdas som islamofober och rasister…

Spa för jihadister…

img_4930

Det nya Sverige är ett förändrat samhället. Att foga ihop ett nytt samhälle där både befolkning och normer byts ut har hittills slutat i flera misslyckande eller i alla fall problem. Hur ser du på det nya landet?

Hör du till regressiv vänster? Eller hör du till de tysta?

Blundar du? Törs du säga vad du tycker? Vågar du erkänna att du faktiskt läser ”Fria Tider” eller till och med ”Avpixlat”? Hör du till dem som säger ”så har det alltid varit” när du läser om gruppvåldtäkter fast du vet det är lögn? Har du oro över den stora mängden unga män vi har tagit in fast vi knappt vet vilka de är? Funderar du på någon gång vad det blir av dem? Undrar du över framtiden för dina barn eller är du lugn och litar på att Regeringen löser problemen – ifall sådana finns. Är du orolig för utvecklingen i landet eller är det bara lugnt?

Är du god, bryr dig inte eller tillåter du dig vara frågande, kanske kritisk? Vågar du säga öppet att du inte accepterar utbredning av radikal islam i Sverige? Påträffas rekrytering till terrorism ska vi blunda, ge dem förturer eller ingripa enligt lagstiftning? Vad tycker du?

Är det viktigt med yttrandefrihet eller skall vi låta bara den högljudda vänsterfeminismen ropa i media?

Men – vad jag personligen tycker har ingen betydelse. Däremot är ledaren av Arpi betydelsefull och bör läsas. Jag tror att vi och Regeringen bör tänka till. Vilket land är vi?

Spa för jihadister? Humor? Det fastnade i halsen.

Länk http://www.svd.se/felriktad-vrede-gav-jihadister-bas-i-sverige/om/ledare

Deprimerade tankar om demens och livet.

Publicerat av
wallander

”Livet är så jävla kort”, säger Kurt Wallander i filmen ”Sorgfågeln” när han fått diagnosen Alzheimer. Jag tittade på filmen enbart för att se hur de handskades med hans diagnos. Svenska deckare hör inte annars till mina favoriter.

Kanske ville jag se den filmen för att känna igen någonting? Hur andra – dock bara fiktiva figurer i en film – anpassar sig, inser att personen de känner blir aldrig sig lik. En förändring är på väg och tiden kan inte backas tillbaka. Hur tar personen själv sin diagnos? Wallander förnekar först och ljuger för sin omgivning. Men eftersom det är en film slutar det med lite gulle gull och en stunds harmoni.

På anhörigdagen visades också en film och det var närapå soligt om den Alzheimersjuke maken ändå till slutet då döden kom. Så oändligt tålamod med den demente! Så fina stunder vid havet! Allt fungerade så bra. Noll realitet.

De anhöriga på mötet var kvinnor som tog hand om sina män och flera av dem var i hög ålder. Livets tragik var så uppenbar. De tittade på filmen och grät. Jag vet inte om de grät for sorgen i berättelsen eller för sin egen situation? Jag blev bara deprimerad. Så änglalik kan jag aldrig vara. Demens är inte vackert även om den demente kan vara det.

Jag känner ytligt en äldre ensam person som bor nära mig och som har förändrats den senaste tiden. Samma meningar återkommer, ibland efter varandra. Jag undrar om någon ser det, om någon hjälper till så vardagen inte blir kaos. Det är svårt att truga hjälp till en knapp bekant som än tror sig klara allt. Jag frågar om hon har hemtjänst men får inget svar.

Den som blir dement kan sakna insikt i sin demens. Man förstår inte hur mycket sjukdomen inverkar på livet, annat än i alltmer sällsynta korta stunder. Det kanske är skonsammast så? Att bli dement slutar inte i harmoni. Det blir sämre hela tiden eller snabbt som ett steg på en nedgående trappa.

Här hemma har vi klivit ner ett stort trappsteg i demensutveckling. Det skedde hastigt. När jag kom tillbaka hem från min Grönlandsresa såg jag direkt att livet för sambon hade förändrats till det sämre under tiden i det tillfälliga boendet. Det var som ett smäll. Det dåliga samvetet angrep mig genast.

Livet krymper. Orden försvinner. Orken dalar. Hjälpbehovet ökar. Oredan tar över det som än var verkligt.  Han ser inte ut att lida annat än någon stund då han klagar över sig själv, men det är glömt i nästa minut. Men jag vet inte hur känslan är inuti honom. Det finns inga svar till den frågan.

012-7

Jag har nu, efter fem år, ställt mig en fråga: hur länge? Det handlar om två frågor. Den ena gäller honom. Den andra om mitt liv, det som är kvar.

Livet är kort även om vi ofta tror att tiden är oändlig. Vi båda arbetade och sköt upp en del saker vi verkligen ville göra. Speciellt jag var en duktig i uppskjutande. Jag antog att det fanns gott om tid. Jag valde att låta bli och trodde det kunde jag göra sedan, någon gång…Och plötsligt drabbade demens min sambo. Allt det vi planerade har nu liksom frusit inne, men även det jag själv ville  göra.

Tiden var inte oändlig. Eller har jag utnyttjat tiden illa? Jag tror faktiskt att vi använder tiden ineffektivt. Det är så många saker som drar och kräver uppmärksamhet. När man blir gammal blir tiden ändlig. Vågen har liksom tippat över.

Finns morgondagen? Ingen kan svara på den frågan. Hur använder du din tid är däremot en bra fråga.