Månadsarkiv: juni 2013

Livet i hundraårsperspektiv

Publicerat av

I dagarna skulle min mor ha fyllt 97 år om hon levt, hon dog strax före 95. När jag läste att sjukskrivningarna ökar och de psykiska problemen likaså, speciellt hos utbildade kvinnor, tänkte jag på min mor. Livet var så mycket mer begränsat under hennes tid och allt var så mycket tyngre, fattigare och svårare än dagens kvinnor har det. Ändå ökar bekymren, sjukskrivningarna och missnöjet med livet.

Den sjukfrånvaro som formligen exploderar är psykisk ohälsa. Kvinnorna driver ökningen, men också bland män är nu för första gången någonsin psykisk ohälsa den främsta orsaken till sjukskrivning.

Min mor föddes 1916 i Finland. Hon hade sju syskon och eftersom hon var äldst fick hon hjälpa till från tidig ålder. Hon var från en bondesläkt, från en dåtida mått mätt stor gård. Idag skulle den storleken vara nedlagt eller anses som hobbyverksamhet. Hon gick 7 i skolan där flickor och pojkar separerades från årskurs 3 och där betyg gavs 2 gånger i terminen. Hon gick i kyrkan på söndagar, konfirmerades och fick en Bibel som gåva. Hon läste den från pärm till pärm varje år. Hon körde häst, mjölkade kor, sådde vete och högg ved och kom aldrig ens att tänka på att hon var mindre värd än männen.  Hon utbildade sig till sömmerska men hjälpte till på gården tills hon gifte sig med en vanlig fabriksarbetare, fast hon hade haft ”finare” anbud. Hon arbetade sedan i en fabrik samt hemsömnad, odlade potatis och grönsaker, tog hand om de äldre svärföräldrarna, delade brödet med krigsflyktingarna medan hennes make krigade mot ryssarna.

Även om mor var hemmafru några år när mina syskon var små hörde jag aldrig henne uttrycka dessa ord som är så vanliga idag: jämställdhet, feminism, barn som pensionshinder, daghemsbrist, ojämlika villkor. Hon skötte hushållet, far tjänade uppehället och arbetade oavlönade extra skift för krigsskulden. Mor bar ut tidningar för att bättra på ekonomin.  Det blev bättre ekonomiskt med åren och när hon arbetade på byggen som tegelbärare, den första kvinnan, hade hon högre lön än far. Hon var sjuk en gång under sin arbetstid. Sjukdom hade vi inte råd med. Hon fick lära sig att ge insulin när min syster fick diabetes. När far blev sjuk (cancer) och slutade arbeta skötte mor honom ändå till slutet.

Hon var engagerad i den Laestadianism församlingen. Hon stöttade andra som kontaktperson. Hon gav hellre till andra än väntade sig få något. Hon höll släkten ihop genom att minnas alla på deras födelsedagar och jul. Hon var ihågkommen, det gav henne tillfredsställelse i livet. Hon tyckte att hon hade ett bra liv. Min far tyckte alltid att hon var mer värd än han.

Hon reste några gånger till Sverige med båt. Hon satt inte någon gång i ett flygplan. Hon ägde aldrig en bil. Hon besökte släkten per buss eller med de yngre som hade bil. Hon använde saker tills de inte kunde lagas mer. Kaffe var enda lasten men även det med måtta. Hennes avtryck på jorden ur energisynpunkt eller miljöslitage var låg.

Visst, mor kunde önska sig ibland något mer men hennes tilltro till att Gud hade ordnat det till det bästa – bara man själv gjorde sitt och bad – var obeveklig. Hon dog i den tron vid 95 års ålder.

Så klart hade hon mindre goda sidor. Nog grälade hon och jag. Men hon är död och min princip är att vi inte skall prata illa om de döda. De som inte kan försvara sig längre får vila i fred. Hon uppfostrade oss barn som en god kristen, det gick inte alltid ihop med min frihetssträvan. Sedan kom det modernare livet med telefon, TV, datorer, frestelser och hushållsmaskiner som sakta trängde sig in hennes värld – inte alltid helt smärtfritt.

Vi har kommit långt från det liv hon och andra som var födda 100 år sedan levde. Vårt liv är bekvämt med många hjälpmedel och möjligheter. Men är vi lyckligare? Är vi mer harmoniska? Orkar vi med våra barn utan att överkompensera vår frånvaro? Har vi bättre förhållande till vår partner och håller vi ihop i ont också? Är samhället bättre mentalt och moraliskt eller är det bara pengarna som talar? Förstår vi hur bra vi har det och visar en smula tacksamhet för den generationen som lyft oss till det liv vi har idag?

Vet du hur din mormor hade det? Eller din mor om hon har passerat medelåldern? Ta reda på det nästa gång när huvudvärken hugger efter Facebooks uppdateringar när du såg att alla andra hade gjort så mycket mer, shoppat nya kläder, bakat finare figurtårtor, gjort spännande utflykter med barnen, lagat lyxigare brunch och fixat underbarare frisyr – än du.

Det ger perspektiv på livet.

Barn och böcker, en föråldrad historia eller livets magi?

Publicerat av

Någon gång läser man en bok som är en sinnlig upplevelse, språket är som en smekning, innehållet berör in i själen – om nu sådant finns – och efteråt befinner man sig i en djup tystnad. Så var det med Shakespeare för mig, andra… och nu Kim Thúy: ru, bok om en vietnamflykting. Vi känner inte varandra men jag bodde i Vietnam samtidig som hon flydde därifrån 1978 och nu möttes våra upplevelser genom hennes bok och min tid där kom åter till mitt minne.

En bok ger så mycket. Glädje, sorg, kunskap, förundran … Genom läsningen blir boken till, min tolkning av det, min upplevelse eller ibland ingenting och jag lägger boken ifrån mig. Jag har läst så oändligt i min ungdom att jag blev kräsen. Fångar inte boken mig inom tio blad fortsätter jag sällan. Deckare är uteslutna. Det finns nog med elände i världen. Under de tyngsta arbetsåren läste jag bara facklitteratur. Det fanns alltid något nytt att lära sig. Jag kunde inte avsluta mina universitetsstudier, jag fortsatte som bara av farten. Det blev tio års poäng och inte blev jag klokare för kunskapen är outsinlig och ju mer man lär sig ju mer förstår man hur lite man vet. Fakta är annat än en roman, helt annat sätt att läsa. Efteråt kunde jag inte läsa romaner, deras rader gick ju inte att hoppa över.

I dagarna har debatten handlat om barnens läsning eller snarare bristen på det. Läsförståelsen har sjunkit i skolan, klagar universitetslärare. Svenskan är inte huvudspråket för många och engelskan kommer från andra källor än läroboken. Behöver vi böcker? Det finns ju Internet tycker många ungdomar, speciellt killarna läser inte, de stirrar på den fyrkantiga rutan som kan ha en bra kontenta – eller inte. Varenda unge har en mobil i handen. Kommunikationen sker inte med ord utan signaler och symboler vi äldre inte ens förstår.

Pojkar läser inte, Zlatans bok kan vara den enda.  Det är ingen nyhet men förut hade vi inte så många andra alternativa medier, bara TV och stereo. Idag fyller mobilen och Internet funktioner och behov vi inte ens anade att vi hade. När jag arbetade som lärare fanns det några pojkar som inte tog i en bok. De skulle ärva gården och bli bönder, de behövde bara jobba på. Jag lurade dem att läsa. Skulle de bli ekonomiskt framgångsrika behövdes matte. Skulle de utveckla gården behövdes kunskap. Kanske ville de resa och träffa andra bönder i andra länder, då behövdes engelska och lite geografi också. De gick med på att läsa, men bara nyttiga ämnen. Idag skulle den övertalningen inte fungera. Det finns ju Internet med spel och bilder.

Att lära sig att läsa, öppna en bok, vända blad, läsa vidare är magi. När barnen lär sig den konsten är de på gång att öppna en ny värld, som de kan styra utan föräldrarnas hjälp. Snart kan de skriva sina egna historier. Den dagen man inte längre behöver läsa till barnen är lite sorgligt. Alla läser inte till sina barn, varken här eller i den stora världen. Böcker är ingen självklarhet. 775 miljoner vuxna kan inte läsa, merparten är kvinnor. Vi vet att lär man en kvinna läsa så lär hennes barn också.  Jag tänker på den gamla chilenska kvinnan på min svenskkurs som plötsligt kunde läsa för henne främmande språk, svenska. Kanske skulle hon kunna läsa sitt eget språk också? Kanske kunde hon snart läsa en saga till barnbarnen. Det var ett ögonblick jag kommer bättre ihåg än när mina barn lärde sig att läsa, det var sådan självklarhet i deras fall.

Det är enkelt att sätta barnen vid barnvakten TV/dator. Nutidens föräldrar arbetar, ofta heltid. Timmarna är få innan det blir läggdags. Helgerna är korta. Man måste hinna så mycket, inte bara umgås med barnen utan skjutsa de till aktiviteter, handla, tvätta, städa fixa mat själv eller från pizzerian och se till att den kommande veckan fungerar igen. En saga kan lätt bli bortprioriterad. Läser inte föräldrarna till och med barnen kommer skolan inte att bli så framgångsrik. Grundkunskap till små barn förmedlar man bäst mellan två människor – förälder och barn – inte i en klass med 25 elever.

Som kurator besökte jag många småbarnsfamiljer. Det jag la märke till var nästan identiska bokhyllor hos alla men inga böcker. Är man inte van att föräldrarna läste till en läser man inte till sina barn heller. Jag började köpa en bok som avslutningspresent och tipsa om närmaste biblioteket. I dagarna börjar jag en bokklubb med mitt barnbarn. Vi ska läsa samma bok och prata om det. Vi börjar med Shakespeare: Romeo och Julia, en aktuell historia om kärlek och familj, tillhörighet och främlingskap, något som händer än idag med döden som slutpunkt.

Barnarbete, rymdfärder och den blomstertid som kommer…

Publicerat av

Det finns skillnader på barnens liv i världen. Jag tänkte på det när jag såg bilder på nordkoreanska barn. I Nordkorea formas barnen utifrån Statens principer och ideologi. I Sverige är det friare, även om en mall finns för våra barn också. Det formas ett bestämt sätt att tänka och vissa gemensamma värderingar eftersom våra barn tillbringar en stor del av sitt liv i kollektiv omsorg. Det är dock långt från den ideologiska fostran som sker i några andra länder genom politiska eller religiösa ställningstaganden. Hur man påverkar barnen mentalt är inte ens en fråga i vissa kulturer, det är självklart och enda accepterade modellen.

I dagarna har skolavslutningarna avlöst varandra.  Nu väntar ett sommarlov. För en del barn är det inte så mycket annorlunda än på skoltiden. De går till fritidshemmet på morgonen och hämtas hem på kvällen. Några veckor tillbringas med föräldrarna och släkten. För alla väntar inte en paradisstrand eller ens Liseberg. Det blir kalla svenska bad, grillkorv och en film på kvällen. Barnens villkor är inte lika men det är inte alltid pengar som talar utan familjens prioriteringar.

Men, Sverige är ett bra land för barnen. Eller är det för föräldrarna?  Vi ligger högt i många mätningar om föräldraskap och barn. Ja, om vi inte räknar skolresultaten förstås. Barnadödligheten är låg. Alla får barnbidrag. Alla har tak över huvudet. Barn har rätt till en kommunal omsorg, kallad förskolan. Alla barn får gå i skolan, även de som inte borde vara i Sverige. Sjukvård är i stort gratis för barn och socialtjänsten har ett ansvar om livet krisar. Ingen sjuåring behöver arbeta och inga barn säljs till äktenskap. Nu sa jag för mycket. Tyvärr finns det sistnämnda även här, dold men ändå verklighet för vissa flickor.

Nästan dagligen kommer det dock larmrapporter om barnens vardag. Daghem som är usla baracker med få toaletter. Ungar som letar efter nya skolplatser när riskkapitalister lägger ner den vinstlösa skolan. Psykiska problem lär vara utbredda bland tonåringar. Vi har arbetslösa, yrkeslösa ungdomar som får hitta vägen till socialbyrån i ställer arbetsplatsen. Brottslighet … Jakt efter det senaste… Och har föräldrarna inte en miljon i fickan får den unga bo i barnkammaren i många år. I den svenska välfärden finns några stora maskor och en del faller genom. Staten tar inte hand om oss oändligt även om det ser ut så för ett otränat öga. Var och en måste själv anstränga sig.

Barn i andra länder kan ha det väldigt annorlunda. En stor del av våren har vi väntat om Nord Korea är kapabel till att hota os. Så blev det inte men tanken fortsätter. De nordkoreanska barnen lärs in i katastroftänkandet, i hotet från oss och USA. På barnens dag får man skjuta en amerikan, leka med militärutrustning och lära sig hylla landsfadern. Det är indoktrinering från födseln. Och här oroar vi oss om skolavslutning sker i kyrkan, påverkar och kränker någon! Vi är absurda i våra försök att vara PK.

Idag är den internationella dagen mot barnarbete. Ibland är barnarbete på tapeten men glöms snabbt när vi köper nya kläder, plastleksaker, mattor, fotbollar eller annat till billigt pris. Och det är ett dilemma. Köper jag kläder bidrar jag kanske till barnarbete och usla arbetsförhållanden. Köper jag inte får familjen ingen mat. Jag skulle önska att varje plagg hade en märkning som talar om att varan är tillverkad av folk över 15 år och med skälig lön. Vi borde kunna betala det. Men då kunde ju vinsterna krympa. En stor företagsledare kan inte leva utan att bada i pengar.

Barn är utnyttjad arbetskraft. De arbetar i fabriker, restauranger, med prostitution, knarklangning, som hembiträden och fruar. Barn är lydiga och flinka, orkar de inte finns det alltid nya. Idag arbetar ca 10,5 miljoner barn, de flesta minderåriga, som tjänstefolk i andras hem, ofta under slavlika förhållanden. 6,5 miljoner är mellan 5 och 14 år gamla, alltså i åldern de borde gå i skolan. Mer än 71 % är flickor. Deras barndom tillbringas inte i skolan och lekparken. De längtar inte efter en surfplatta. De längtar efter ett hem, riktiga föräldrar och en plats i skolan.

Samhällets moral mäts mycket  i barnens villkor. I Sverige är den måttstocken inte i första hand de materiella villkoren utan den tiden vi ger till våra barn, tryggheten att vi finns för dem, ledningen inför livet och vetskapen att ansvaret sakta förflyttas till dem själva när tiden är mogen – inte förr.  I många andra länder är det än totalt annorlunda.

Idag är det FN s internationella dagen mot barnarbete men det är också internationella dagen för bemannande rymdfärder. Känns det inte som de bådas syften och förverkligande är något avlägsna?

 

 

 

Att rubba en sten och sätta den i rullning…

Publicerat av

När larmet går om att vi alla är avlyssnade, registrerade och övervakade genom NSA/ Internet känns Salman Rushdie så aktuell. När nyheten om avlyssningen kom läste jag hans memoarer: Joseph Anton. Boken har stått på att läsa listan sedan hösten. Jag minns väl den Alla Hjärtans Dag -89 då Ayatolla Khomeini i Iran bestämde vad är acceptabelt litteratur och vem som får skriva den.

Salman Rushdie skriver i Joseph Anton:

I kärnan av dispyten om Satansverserna bakom alla anklagelser och glåpord fanns en fråga av djup betydelse: Vem ska ha makten över berättelsen? Alla och envar har och ska ha den makten. Men i slutet samhälle försöker de som äger den ideologiska eller politiska makten strypa debatten och bestämma hur historien skall berättas. Gillar du inte det är du statsfiende.  sida 363 – 4

Ingen ville försvara Rushdie högt i Sverige. Akademiledamöter Kerstin Ekman och Lars Gyllensten avgick när Akademien valde att knipa käft ett bra tag. Ingen ville ställa upp ens för ett radioprogram om yttrandefrihet, utom jag, vilket föranledde snart dödshot,  taggtråd runt gården och dubbelt låst port. Polis i huset och civil bil utanför. Det var ingenting i jämförelse med hans liv. Rushdie levde under jorden i flera år, flyttande runt beroende på hotnivån. Sedan börjar han sakta erövra sitt livsrum tillbaka. Inte tack vare minskande hot utan att han inte längre orkade leva bakom murar. Hotet har sedan förnyats och prissumman höjts. En fatwa blir man aldrig av med.

Assia Djebar har sagt om Salman Rushdie: Han är den förste man som har levt under en muslimsk kvinnas villkor (s 414). Det är en kommentar att fundera över även i Sverige.

Jag hade inte förstått helt hur han tvingades leva. Svensk media var inte så intresserad av honom och yttrandefrihet. Han uppfattades av många som besvärlig. Hans memoarer, Joseph Anton, är otroliga. Vi är i närkamp med honom, med livet, kärleken, rätten att yttra sig,  berätta en historia – även om muslimskt liv. Det som är problemet med boken är de oändliga mängder namn han presenterar till oss, vartenda som gav stöd eller lät bli. Många av dem är kända, vi känner dem till namnet eller har läst deras böcker, men en del får man slå upp – eller låta bli. Jag lät bli för det mesta. Det är hans värld. I min fanns bara en polisinspektör som sa lugnt: Du kan välja att bli en känd person och kanske dö eller vara tyst, ge fan att reagera och fortsätta som nu. Men vi gör en del för säkerheten i tysthet. Jag ignorerade hoten, vi höll tyst, men en tid kände jag ångest om någon gick bakom mig eller barnen var sena från skolan. Sedan flyttade jag. Och flyttade igen.

Det finns en likhet med Salman Rushdie och whistleblowers. De avslöjar det dolda,  står för sitt ord, frihet eller sakläge. Hur blir det med Edward Snowden som läckt ut USA s övervakning av vårt heliga Internet? Vi minns Wikileaks. Manning och Assange sitter inne på var sitt håll, den ena av eget val – eller kanske inte. Att reta upp USA är inte billigt. (Det är inte billigt heller att reta upp Sovjet eller Kina, eller visa andra  länder heller.) Att publicera mörka statshemligheter kan kosta, om inte livet, så friheten. Manning var mitt Nobelpriskandidat, men priset har tidigare delats ut till en man som börjar likna Storebror som ser dig, inte dig som person men vad du företar. För han, den så av vänstern hyllade Obama, är ytterst ansvarig.

Hur bevakas vi i Sverige? Av oss valda politiker? Genom Internet? Lagar och regler från EU?  Ser Storebror oss? Vad finns registrerad? Är vi fria att tänka? Även här kan du bli portad om du inte tänker rätt.