Månadsarkiv: maj 2013

Våra avtryck i Kinas sophögar.

Publicerat av

Vissa artiklar dyker upp i pressen regelbundet. Kanske markerar de sommartid och återanvändning? Idag är det elektroniksopor. Samma fråga var aktuell i januari 2011 så det har inte hänt så mycket med världens så uttjatade miljöansvar. Nu återvinner även jag mitt inlägg. 2011 skrev jag:

Dagligen dimper det i brevlådan  reklam trots skylten ingen reklam, tack. Köp! Och nog shoppar vi. Bara i Sverige såldes runt 3,5 miljoner nya mobiltelefoner 2009, trots att det redan finns fler mobiler än människor i det här landet. Vi handlade elektronik för 34,5 miljarder kronor under 2009. Vart tog de gamla prylarna vägen? Till Kina eller Ghana kanske? Eller bara till närmaste soptunna? Borde vi inte ta hand om vårt eget avfall? Och måste vi alltid förse oss med den senaste prylen när den föregående fungerar än?

Återvinningsarbetet vid anläggningarna i Kina är ett växande miljöhot. Trots att ett förbud råder sedan över tio år mot import av elektroniskt avfall till Kina finns det i Longtangs över tusen “svarta fabriker” som en stor del av västvärldens elektroniska avfall till slut hamnar. I USA, Japan och Europa är det dyrt att återvinna förbrukade elektronikprylar på grund av säkerhetsföreskrifterna. Det är uppemot tio gånger billigare att exportera skräpet till södra Kina, där reglerna kringgås och en sedel tejpad på insidan av en container kan räcka för att muta dem som hade kunnat stoppa transporten.

Sedan tas e – soporna om hand av fattiga migrantarbetare, som utsätter sig för hälsorisker eftersom de inte har råd att tacka nej till arbetet som ger dem cirka tusen kronor i månaden. Ris som produceras i närheten innehåller kadmium. Har du kollat varifrån riset till din middag kom?

Har du bytt mobil nyligen? Vad hände med den gamla? Kanske borde mobiltelefonen förses med pant?

”When you think about changing [your phone], or buying a new product, always think about the footprint that you put on this planet.”

 

 I en nyligen framlagd FN-rapport konstateras det att Kina allt mer framstår som världens största soptipp för uttjänt elektronik, som datorer, mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och luftkonditioneringsapparater. Idag hamnar runt 70 procent av det elektronikavfall som genereras världen över slutligen i Kina. Först producerar de varorna. Sedan hamnar det vi inte längre vill ha tillbaka.

Någon sa att det vara bara Producentansvar. Vi ska inte bry oss?

Behovet av livbåtar ökar i Sverige

Publicerat av

Som en liten födelsedagsresa kryssade vi till Mariehamn från Kapellskär. Det var något sorgligt över det. Där satt vi bland andra vars medelålder låg på 70år och lyssnade på musik vars ålder låg också långt ifrån nutiden. Vi åt smörgåsbord, shoppade vin och godis – vissa släpade hem en flak öl – och vilade i hytten. Är det så vi pensionärer med låga pensioner roar oss? Med nästan gratisresor till Åland och tax-free alkohol?

Vädret var dimmigt men de resande var inte dimmiga. Den här generationen har lärt sig att hålla gränser. De roar sig utan att hamna aspackade någonstans. De generationskamrater som söp är redan döda i vår ålder.  Vi härjade inte i vår ungdom heller, så inte nu. Vi kastade inte sten, tände på andras bilar eller skar sönder brandslangar, då hade vi fått dask från vår far. När vi var unga kunde man lämna sin cykel olåst och ytterdörren öppen. Vi hade en framtid och vi vårdade den så gott vi kunde.

Vi visste hur man bör uppföra sig även om vi protesterade på vårt lilla sätt. Våra föräldrar hade uppfostrat oss, inte någon kollektiv omsorg där i sämsta fall barn trängs och personalen saknar utbildning. Nu var jag lite elak eller hård men kollektiv fostran ger ingen moral, det ger gruppkänsla och gruppen anger tonen. Grundläggande moral förmedlas mellan fyra, max sex ögon, från en nära person barnet känner förtroende för, vanligen föräldrar.

Hemma gav nyheterna eländesbild av Stockholm. Det brinner. De unga sabotörerna kastar sten mot brandmän och polis, de två yrken som är avsedda att rädda och hjälpa oss. Var det inte många pojkars dröm att bli brandman eller polis när de var små? Barnbarnet som är 4 år skall bli brandman när han blir stor men polisyrket lockar också. Nu saboterar vissa och andra förklarar det som vanligt med utanförskap. Att vara en fattig svensk pensionär i ett äldreboende, det är utanförskap! Något ljushuvud kläckte igen ordet fritidsgård. Kanske tvångsarbete att städa gatorna vore bättre och mer lärorikt?

Vad säger detta om tillståndet i Sverige? Det är ett larm men hörs larmet till maktens korridorer? Vad beror vandalisering på? En del är yrkessabotörer, terrorister vars mål och glädje är att rasera så mycket som möjligt, ta makten över gatorna och få folk att huka sig i sina hem. En del av dem är svenskar, andra har utländskt bakgrund. Sedan finns uppföljarna, vissa lär vara bara skolbarn. Har de haft slapp uppfostran, dåliga förebilder, usla skolor följd av noll ansvar för sitt liv och bidrag som rinner in utan ansträngning? Kanske är sabotaget också ett resultat av vår planlösa invandringspolitik, då invandrare hamnar i områden vilka svenskarna eller de mer etablerade har lämnat. Det uppstår utländska  enklaver med föga kontakt med landet Sverige  och mindre behov av det svenska språket som är huvudnyckeln till livet som svensk. (Det har ju hänt förr. 60 talets invandrare från Finland kunde klara sig utan svenska, det behövdes inte vid det löpande bandet.)

Det saknas plan över invandring, det har vi alla – utom Regeringen och politikerna – begripit. Men det saknas också plan hur man tar sabotörerna i örat, stänger in dem oavsett varifrån de kommer och vilken folkgrupp de än tillhör. Att vara svensk uppvuxen i välståndslandet Sverige med en sten i handen riktad mot polisen är lika illa än att vara en invandrare med en  sten som träffar dem vi har avlönat för att hjälpa oss.

Några utbildningar och yrken håller på att haverera. Sådan är lärarutbildningen och våra barns kunskapsförmedlare: lärare. Blir nästa brandmän och poliser? Risken är uppenbar. Vem vill ha ett yrke där belöningen är glåpord och stenar, klagan och förakt samt ständiga hot när man bara försöker göra sitt arbete?

Det är dags att sluta prata och analysera. Det krävs action om vi inte vill ha en jävlig, lång, kostsam sommar. När det har slutat brinna och sabotörerna är bakom skranket, kan vi tänka till vad var det som gick så fel i välståndslandet Sverige.

Om ett nyfött barn dör…eller 3 miljoner…

Publicerat av

Om ett nyfött barn dör på sin första dag i livet är det en katastrof för familjen, speciellt för modern. Att vara gravid och gå genom en förlossning för att omgående mista barnet är en tung sorg, oavsett hur önskad barnet var. I Sverige är det sällsynt. Sjukvården sätter genast resurser in om ett barn dör.

Det var ett av de svåraste uppgifterna på mitt arbete som kurator för riskgraviditeter.

Men i vissa andra länder är spädbarnsdöd så vanligt att det inte ger anledning till mer än att gå hem och begrava barnet. Enligt Rädda Barnens rapport dör 3 miljoner barn på sin första dag. 3 miljoner graviditeter avslutas med en katastrof. Två tredjedelar av dessa sker i tio länder:

Indien (876 200 döda barn första dagen), Nigeria (254 100), Pakistan (169 400), Kina (143 400), DR Kongo (137 100) och sedan Etiopien, Bangladesh, Indonesien, Afghanistan och Tanzania. Även mödradödligheten är hög i dessa länder. De står också för 59 % av totala antalet i världen.

Hur är det att vara en fattig kvinna i välståndslandet Indien? Indien har stått på första sidan vid oerhört grymma våldtäkter, aborterade flickfoster, barnbrudar, surrogatmödrar … händelser som har med kvinnors fertilitet och sexualliv att göra med. DR Kongo är det sämsta landet att vara en mor i, där är barnadödlighet och våldtäkter så vanliga att det inte ens finns på tidningssidorna. Tanzania har erhållit omfattande bistånd så länge jag har kunnat läsa, men situationen för kvinnor är inte så mycket bättre, de medlen har hamnat i andra fickor än hälsovård.

Vilka är de bästa länderna för mödrar? Vi bor i ett av dem.  Om man mäter mödra – och barndödlighet, hälsa, utbildning, ekonomiska och politiska möjligheter för mödrar är de tio bästa länderna: Finland som ligger etta följt av Sverige, Norge, Island, Holland, Danmark, Spanien, Belgien, Tyskland och som det tionde bästa landet Australia.

USA ligger på plats 30 och Ryssland 59.

Även i USA är riskerna stora för de unga, fattiga, svarta kvinnorna vilka har oplanerade graviditeter, föder många barn, ofta prematurt, är ensamstående och på så sätt har dåliga möjligheter att sörja för sig och sina barn. Kina har sin ettbarnspolitik men ändå dör många barn på sin första dag beroende på bristen på mödravård.

Och de tio sämsta länderna att vara en mor i är: Elfenbenskusten, Chad, Nigeria, Gambia, Central Afrikanska Rep. Nigeria, Mali, Sierra Leone, Somalia och på botten DR Kongo plats 176.

Många enkla åtgärder kan rädda livet både på modern och barnet.  Men att rädda livet på ett nyfött barn ger mig många följdfrågor. Hur blir det sen? Får barnet – speciellt om det är en flicka – äta näringsriktig mat, hålla sig frisk, gå i skolan, få ett yrke, besluta över sitt liv, giftermål och avgöra själv om hon i sin tur vill bli gravid? Att bara rädda barn till ett miserabelt liv där döden står på vänteläge – är det etiskt godtagbart? Bör vi inte även göra resten? Kan vi göra resten? Finns det intresse för det? När blir mödrarna en prioritet före vapenköp, krig eller andra kostsamma mindre vettiga oftast manliga projekt? Aldrig?

Att själv välja sin partner och om man vill få barn är så självklart för oss, men inte för många kvinnor som behandlas lik handelsvara. Läskunnighet och utbildning är den första nyckeln till ett bättre liv. Preventivmedel har varit ett avgörande del av kvinnans frigörelse. Att arbeta och tjäna egna pengar ger kvinnan möjlighet att söka hälsovård och få hjälp vid förlossning, är du beroende av andras – männens – inkomster är din hälsa i deras händer. Skattefinansierad vård är inte ens på tankeplanet i många länder. Hunger och undernäring är en stor orsak till barn och mödradödlighet. Mödravård, förlossning på ett sjukhus/klinik och barnmorskor med adekvata resurser är för oss så självklara förmåner, men bristfälliga eller begränsade i många länder. Här i Stockholm gnäller vi om den gravida kvinnan måste åka till ett annat sjukhus än det utvalda för att föda, dessutom ett sjukhus som är lika välutrustad.

Abort är förbjudet i många länder, även vid risken att modern dör och lämnar barn efter sig.

Att reglera kvinnors sexualitet är intressant och viktigt för många politiker, speciellt de manliga, men det finns även kvinnor som tror sig veta vad är bäst för andra kvinnor.

Världen är redan överbefolkad om vi alla skall få en rimlig standard och miljön inte helt kollapsar. Att kvinnor kan besluta över sin fertilitet och få färre men friska barn som överlever och har en framtid är ett av de viktigaste, om inte en nyckelfråga för världen.