Det var torrt och varmt. Grönland hade värmebölja. Ja, det hade varit varmt sedan april med några undantag. Mindre sjöar hade torkat ut (bild ovan), vattendrag likaså.
Torkan kunde jag knappt göra något åt men jag lämnar aldrig skräp i naturen. Jag orkar bära det tillbaka, så svag är jag inte. Tyvärr gör en del inte det. Har sällan sett så skräpiga stugor och omgivningar där toalettpapper flaxar omkring än på Grönlandsvandring.. Stora förvaringslådor avsedda för annat var fulla med skräp. Tomma gas burkar, rester… avfall. Döda djur…
Vad är det för människor som inte begriper det elementära: att ta hand om sitt skräp?
På flygplatsen stod vädjan för turister att värna om naturen. Men när jag gick till sjön Ferguson, ca 5 kilometer från flygplatsen, gick jag förbi soptippen. Det såg ut som förråd för allehanda maskiner men det var avstjälpningsplats för uttjänta bilar, maskiner – ja allt som hade sett sin bäst före datum.
Vad gör man av soporna på en liten ort då frakt skulle bli orimligt dyrt och återvinning är inte ens ett ord? Det fanns insamling för glas och farlig hushållsavfall men vart hamnade det sedan vet jag inte.
Jag köpte en flaska vatten när kranen var stängd på tältplatsen. Vatten från Ice Cap stod det i flaskan. När jag läste vidare var vattnet buteljerat i Danmark. Vatten från Ice Cap? Hm.
När jag kom hem hade dörröppningen blivit rökruta. Fimpar i massor. Olika engångsartiklar och papper hade hamnat på husets baksida. Tydligen hade folk satt där och fikat men inte orkat städa efter sig.
Kan vi göra något åt klimatet när vi inte orkar göra något åt våra sopor? Vilken fantasi. Titta neråt istället mot himlen, där ser du vad du kan göra åt miljön. Hur ska vi kunna vara rädda om det natur som finns kvar. Vildmarken krymper hela tiden. Det är vildmarkens träd som andas för oss. Hur många människor kan jorden livnära? Har vi passerat dess kapacitet redan?
Är det som Stephen Hawking säger: att vi bör leta reda på någon annan planet att kolonisera?
Även jag har slitit på vildmarken, helst den utan stigar.
FN vill veta vad just du prioriterar. I en undersökning som har 16 frågor och en valfri får vi rösta på de 6 vi vill prioritera. Det är frågor som arbete, utbildning, vatten och sanitet, jämlikhet, global uppvärmning, vägar, internet, regering… ja, gå till http://vote.myworld2015.org/
7 012 063 personer från olika länder med olika utbildningsnivåer och ålder har redan placerat sina 6 frågor till prioritetsordning. God utbildning ligger som etta med 4 685 870 röster. Bättre hälsovård med 3 948 994 röster som tvåa och bättre arbetsmöjligheter trea med 3 800 514 röster följd av ärlig och öppen regering 3 213 618. Vad var sist på listan? Aktion för klimatförändringar vilket är jämt på tapeten i Sverige. I så kallade utvecklingsländer har den miljöfrågan låg prioritet. Det är inte befolkningen i dessa länder som har överkonsumtion av prylar och naturresurser.
Från Sverige har 5583 personer deltagit. Även de svenska deltagare ser god utbildning som det viktigaste medan önskan om bättre vägar och internet är ointressant för oss. Vi har ju redan det! Klimatfrågan kommer som trea och jämlikhet mellan män och kvinnor fyra. Jag som trodde vi var väldigt jämlika redan. Är det verkligen viktigare än vatten och sanitet? Ser vi bara på oss själva och har ingen blick längre än näsan räcker?
Ryssar däremot sätter jämlikheten lägst om man frågar männen. Är det bara gammalt eller put – in effekt? Tuffa män med bar överkropp ridande på en björn medan kvinnorna tittar stjärnögd?
Det ser ut som om utbildning är högt värderat i alla länder medan andra frågor beror på vem man frågar. Afrikanska länder sätter vatten och sanitet högt och det är lätt att förstå. I många länder har inte ens hälften av befolkningen rinnande vatten/toalett. Under min resa i Tanzania insåg jag hur illa det var vad gäller hygien och vatten. Toaletterna, hål i marken var hemska, var och en bar på en skitig vattendunk på väg någonstans där det fanns en kran eller något som liknade vatten i en grop. Hotellet hade en pool förstås.
Vi är privilegierade. Vi kan peta i grader av jämlikhet medan miljoner kvinnor bär vatten till familjens behov.
Vi behöver visst 3,7 jordglob ifall alla ska leva som vi i Sverige vilket nog inte riktigt är sant för en del lever fattigt och snålt och andra drabbar miljön värre med sitt levnadssätt och sin konsumtion. Så vissa behöver kanske bara 2,5 jordglob medan andra ska ha 5. Sant är dock att vår levnadsnivå sliter på resurserna. Tänk bara på våra 4,5 miljoner personbilar som rullar på våra vägar. Eller alla de importerade tekniska prylarna, fryst fisk som åkt världen runt eller billiga äpplen som fraktas från Argentina nu när svenska äpplen är som bäst men ligger på marken och ruttnar. Eller de politiker som alltid gapar om miljön men lever inte som de lär. Romson till exempel behöver nog flera jordglob och Wetterstrand likaså som flög jämt till kärleken i Finland.
Det vore bra om vi intensifierar sökandet på beboeliga planeter för behovet är uppenbar.
Men hur ska vi leva för att inte rasera våra barns framtid? Avstå? Från vad? Som pensionär med usel pension tack vare att man var hemma med barn ett tag och arbetade sedan med ett samhällsnyttigt arbete som hade krävt universitetsutbildning men var lågt värderad lönemässigt, är det enkelt att avstå från vissa saker, bil till exempel. Det är en del man inte har råd med. Det blir automatiskt miljövänligt i vardagen. Jag tror att pensionärer med låg pension är de mest miljövänliga vi har, de konsumerar ju måttligt men samtidigt har de levt längre. Lite sent att tänka på miljön nu? Jag läste nyss Leif Perssons:” Gustavs pojke” där han beskriver hur sopor hamnade i sopbergen utan kontroll. Det var nyligen, inte hundratals år sedan. När jag krävde papper- och glasinsamling vid 60talet var intresset ljummet från kommunens sida. Även om man lever med miljön i fokus idag har man använt en del resurser under årens lopp. Att vara miljövänlig nu är bara en ursäkt för gamla synder.
Jag en miljöskurk kompenserar miljövänligheten med att flyga. Kan en miljöpartist, kan jag. Flyget till barnbarnen är betydligt billigare än tåget och tidsvinsten avsevärd. Det blev också några längre flygresor i år, till Venedig och till Tanzania. Fy! Kan jag skylla från mig med det faktum att jag inte hade flugit alls före 35 års ålder och borde ha lite andel i lager? Inte? I min ungdom var det inte vanligt med flygresor. Man tog tåget eller bussen till släkten en gång i året. När jag berättar för barnbarnen om min barndom och det vi inte hade då är det verkligen häpna. Men när jag berättar om flickskolan där jag gick, där alla lärare var disputerade, blir de stumma av beundran och vill genast börja i en sådan skola, men dessa är ju ojämlika och stängda.
Jag tror att miljöfrågan är körd och möjligheten att nå FN målen som att bota fattigdom, rent vatten för alla, ingen svält och noll mödradödlighet är bara vackra ord med lite handling. Krig är det mest miljöfarligt vi har men jag lämnar det nu och återkommer en annan dag. När jag föddes var vi ca 2,5 miljarder. Idag är vi 7 266 459 796 men räkneverket tickar fortare än jag hinner kopiera siffrorna, klockan 18.24 var vi så många. Det är inte bara befolkningen i världen som har tredubblats under min tid utan konsumtionen i den välmående delen har exploderat. Alla vill leva som vi. Jag måste erkänna att jag inte hade förstått hur enorm skillnaden än var innan nu när jag besökte Tanzania. När jag bodde i Vietnam 35 år sedan var skillnaden i levnadsförhållanden stor men liksom naturlig. De var efter i utvecklingen, moderniseringen och krigsskadade, men de var på väg…Kanske även det var bara en önskedröm som tröstade våra insatser?
Ca 4 miljarder saknar rent vatten och många har långt till kranen (se nedan). Det tycks inte vara så säkert här hemma heller utan dricksvattnet innehåller kemikalier, gifter, hormoner och annat vi vill inte dricka. Jag köpte en flaska vin idag och ett öl till gubben, kan vara säkrare än kranvattnet. Ström däremot har vi oftast men även det klipps av ibland när vädret så vill men ute i världen saknar 1,5 miljarder människor ström, vilket kunde delvis lösas med den nobelprisbelönade uppfinningen LED-lampor och lite solceller så barnen kunde läsa läxor när mörkret faller ifall de nu får gå i skolan förstås. Men det vore bara nödhjälp. I de mindre utvecklade länderna vill alla barn gå i skolan, här hemma planerar Regeringen tvångsåtgärder. Det är stora skillnader i världen, ibland överraskande. Här vill vissa stänga av kärnkraften. Kanske dags att börja lita på solen? Ser ni många solcellspaneler på taken nära er? I grannskapet finns två hus med några paneler var, varav den ena för att värma garaget för bilen.
Det är vegetarisk vecka hemma men vi äter så lite kött i regel så det gör ingen skillnad för världen. Jag har inte ens bytt till lågenergilampor så syndare som jag är, gillar inte att få kvicksilver i mitt hem som ibland besöks av små barn vilka kan välta en lampa. Jag våt-torkar allt innan jag dammsuger. Det lärde sjukhuset mig när min allergi var som värst. Men nu har jag fått veta vilken miljöskurk jag är, värre än industrin. Vilken industri tänkte de på? Den i Kina varifrån våra prylar kommer? Jag fortsätter. Jag sorterade soporna idag men sopbilen kom samtidigt och hällde allt, utom glas och papper, ihop i bilens gap så jag undrar varför jag sorterar så noggrant. Krasch, krasch lät det när bilen tuggade en cykelkärra, litet bord, mjölkpaket, burklock och plastpåsar.
Sopstrejk? Slänga allt ihop bara? Jag ska kanske göra en Romson: jag visste inte, jag trodde, det var någon annan som… men något säger mig att det inte vore min stil.
Det är svårt att göra rätt i miljöfrågor även för en minister, inte konstigt att jag är en miljöskurk. Jag är ju bara en socionom, den utbildningen vår statsminister gav upp med, medan jag körde forskarutbildningen också. Dock sades aldrig ordet miljöi undervisningen. Kan jag skylla på det också?
Ang. vatten: Följande anskaffningssätt är inkluderade: Vattenrör, en gemensam tillgänglig vattenpost, brunn med en pump, en skyddad källa eller regnvatten. En vattenkälla av bra kvalitet skall kunna ge minst 20 liter vatten per person per dag och befinna sig inom ett avstånd på max 1000 meter. Då anses man har tillgång till bra vatten.
Är du stolt över Sverige? Den frågan föll sig central när jag lyssnade på vår safariguide, Lembris, när han berättade om Tanzanias självständighet, tankar bakom hur man enar ett land med olika stammar och hans stora beundran för den första presidenten Nyerere.
Lembris var stolt över sitt land, Tanzania. De hade ett gemensamt språk som enade människorna. När alla pratar samma språk kan man förstå varandra, kommunicera, utbilda, arbeta tillsammans. Stamspråken var kvar men swahili var det officiella språket och engelskan användes av administration och högre utbildning. Regeringen byggde på infrastruktur och vägarnavar bra, tyckte han. Tja, vi skumpade fram i dammet och tyckte att vägen var lik våra sämsta Norrlandsvägar. Tanzanias vägplanerade hade också förkärlek för väghinder tätt placerade genom byarna så vi guppade fram. Ja, vi hade fina vägar i Sverige med, intygade vi och Lembris tyckte det vore roligt att bekanta sig med de svenska vägarna.
Med stolthet i rösten pratade han om nationens födelse, att landet inte hade krig eller bråk, terrorism eller religiösa problem som i många afrikanska länder. Han uteslöt de uppstickande problemen i Zanzibar. Muslimerna hade även börjat försöka omvända massajerna till islam, vilket vore helgerån. Massajerna lever som de hade levt i hundratals år, som fria jägare och boskapsskötare. De har rätt att ha sina djur i nationalparker men inte att jaga där efter engelsmännen bildade de stora nationalparkerna som Serengeti och massajernas områden krympte. När vi passerade deras byar fick vi ytterligare lektion om hur de unga blir fullvärdiga medlemmar i stammen, pojkarna fick klara sig tre månader ute och efter det var de vuxna. Vi avstod att åka in i någon by där massajerna i sina färgglada kläder stod i rad för att fotograferas av turister. Det var för mycket cirkus för oss. Det var turisterna som besökte civilisationen, inte tvärtemot, för när vårt sätt att leva har kollapsat går massajerna lugnt vidare med sitt, ifall de kan motstå islam.
Massajernas barn gick och vaktade getterna och korna. De hade en stav eller pinne i handen i detta landskap där lejon ligger i gräset och väntar. Min dotter funderade lite på allvar att skicka sina barn att leva med massajerna ett tag. Bortom bekvämlighet men fria från våra betungande kommersiella krav – det vore lärorikt för ett barn i Sverige.
Lembris var en perfekt guide. Hans kunskap om djuren, naturen och växterna var stor, han var utbildad botanist och hans förmåga att vara lagom, just lagom, var beundransvärd. Han var stolt över sitt arbete men stoltast över sitt land. Så, hur uppfattade vi hans hemland?
Tanzania är ett fattigt land. Det syns på de små, något risiga husen, saknaden av struktur i staden Arusha där vi började vår resa. Det märks på alla som bär på vattendunkar och på strömmen som klipps av på kvällen. Det syns på tomma caféer, människor som sitter vid vägkanten, kvinnorna som försöker sälja lite grönsaker och den stora mängden anställda på hotellen där vi bodde eller det onödigt stora gäng som hängde med på vår Kilimanjarovandring. För varje liten moment – som att plocka bort en tom tallrik – fanns en person. För, den industriella revolutionen som lyfte västerländerna och även Sverige, har redan varit och kan inte återskapas. Den tiden är förbi. Med systemet att serva varandra och byta på så sätt pengar kommer inget land att överleva ekonomiskt, inte Sverige heller. Rot och Rut, vårda varandra och ge service på flyktingförläggningar gör inte ett land mer välmående, tvärtemot vill jag påstå. Vad är välstånd och hur vi skall betala för det kommer att få omdefinieras även i Sverige, kanske mot tanzanisks nivå? Den rike betalar och den fattige får hoppas. Alldeles nyss sa vår statsminister den bittra sanningen att reformtiden är förbi och vi ska öppna våra plånböcker för andras behov.
Med sina nära 50 miljoner innevånare och i medeltal nästan 5 barn per kvinna är Tanzania ett land med många unga som väntar på framtiden. Mer än 60 % av befolkningen är under 25 år. 67,8 % kan läsa och skriva, färre kvinnor än män. Våra guider berättade om önskan att ha barnen i privatskola för lärarna i den statliga skolan var så uselt betalda att de kunde skicka hem barnen ifall de fick något annat arbete några dagar. Tillgången tillrent vatten och sanitet är begränsat, speciellt på landsbygden. Att använda toaletter modell hål och två plankbitar på jordgolvet var hårt för en turist van med kaklat badrum och obegränsat med varmvatten. Vattentillgången påminner direkt om FNs milleniemål om vatten till alla men bara något över hälften har tillgång till rent vatten. Överallt fanns kvinnor eller barn med sina plastdunkar på väg mot vatten någonstans eller vid bilar som delade ut en dunk var. För oss fanns alltid flaskvatten, även på Kilimanjaro konkade följet trelitersflaskor för oss. Sjukvård är begränsat, de rika söker upp amerikanska sjukhus, även jag kollade vart det närmaste låg ifall jag skulle klanta till det på berget. Andelen döda i Aids är den fjärde i världen, 5 % av befolkningen antas vara smittade av HIV. Även Tanzania har flyktingar från grannländer vilka har svårt att klara sig. Det återstår många utvecklingsproblem för Tanzania.
Socker, kaffe, diamanter, guld samt nötter och bomull är de största exportvarorna och turismen förstås. Men att bygga på turismen och lita på den inkomstkällan är alltid vanskligt. Turister är flyktiga, det har vi sett i södra Europa som Spanien. 80 % är sysselsatta inom jordbruk. Man importerar förbrukningsvaror och maskiner. Största affärspartners är Kina och Indien.
På något sätt har Tanzania (tidigare Tanganyika) varit det främmande land jag känt längst i världen, från 4 år då jag hade lärt mig att läsa och fick följa med till möten om missionsarbete i världen. Jag minns missionärers bildvisningar och min mor stickade strumpor till försäljning. Ihopsamlade pengar byggde skolor i Tanzania, någon vårdcentral och församlingssal. Jag hade en brevvän som fick utbildning till lärare och jag hade en sparbössa för detta ändamål. De senare åren har jag betalt 1000 träd till plantering kring Victoriasjön och var nyfiken på om det projektet verkligen fungerade.
Vår guide hade varit där flera gånger med gäster och han hade en bra kännedom om träden, så botanist som han var. Det var ett lyckat projekt. Det var synd att tiden inte räckte till, han ville gärna köra oss dit och se på ”mina” 1000 träd. Jag har slutat bidra till just detta projekt och undrar: när klarar de det själva? När är bistånd nog? När har jag bidragit nog? Räknar regeringen där alltid med våra miljoner i sin budget? Tanzania har fått bistånd från oss i alla år. 802 milj. år 2013 varav hälften går till budgetstöd för fattigdomsbekämpning. En del går till arbete med jämställdhet. Kanske det behövs? Kanske kan de styra själv sina relationer utan att vi lägger oss i? Det kanske är helt okej att bärarna och guiderna var bara män? Vi är alldeles klart en del av Tanzanias ekonomi både med statligt stående bidrag och den som ger en smula eller mer från sitt överskott, kanske som dricks för den som bar ens prylar.
Men, hur var safarin? Helt makalöst! Visst har jag sett djur i en djurpark men här var de fria, i sitt eget element, strosande runt i frihet. Vi såg big 5, alltså även en noshörning och leopard vilka inte är så lätta att råka på och i stort alla djur man kan hitta på savannen. Vi åkte till Serengeti, Ngorongorokratern och lake Manyara. Vi åkte med Anderson`s afrikan adventures, www.andersons.se och vårt betyg till hela resan och organisationen av det var mer än förväntat, om man borträknar stormen i Amsterdam som höll oss i flygkaos och köer i ett dygn men det var inte resebyråns fel bara vädergudarnas och den usla organisationen som har tagit bort servicemänniskorna från flygplatser och ersatt de med billigare maskiner vilka inte ens kan byta en biljett ännu mindre boka om, med flera timmars köer och dramatiska scener med griniga människor som följd. Ja, på hemvägen satt vi åter på Schiphol och väntade på grund av ett radarfel på Arlanda, dock bara några timmar. Det går fort att flyga om man borträknar väntetiderna!
Så, är du stolt över Sverige? Eller hör du till de missnöjda som bara klagar? Kritik är annat, speciellt om den innehåller även förslag till lösningar.
Jag har att tacka mina barn vilka gav mig resan som present och sonen som backade upp min långsamma bestigning av Kilimanjaro fast det säkert satt myror i hans ben.
Kan hända att jag borde vara lite tacksam mot kommunens välvilja att ge avlastningsboende för min sambo under tiden. Jag vet att vissa kommuner har dragit ner avlastning för anhöriga som vårdar någon hemma, vilket på sikt gör det omöjligt att orka med vården och så klart blir det inga safaris eller Kilimanjarobestigningar inte heller vila och eget liv, utan klar depression och snar kollaps. Så, vilket parti säger något om demensvården som valfråga? Ingen?
