Mörka tankar vid tända ljus.

Året är nästan slut. Att se bakåt var inte roligt.  Ett bortslösat år. År 2019 har innehållit för lite av allting. För få böcker har blivit lästa. För få stunder med musik. För få utställningar, museibesök och annan kultur. För korta promenader i skogen. För kort vandring på fjällen. Alltför få samtal med innehåll. För lite intresse för världen omkring.

Miljön nära mig är alltför bekant, från människor i huset man säger det obligatoriska hej till, från affärer och reklamtavlor, nedhuggna träd till de överfyllda sopkorgarna. Upprepningar. Allt det som har hänt så många gånger.

Är det åldern som uppträder på detta sätt? Allt känns redan upplevt. Intresset att starta något nytt stängs genast av per förnuft. Realismen tar över. Allt är som det är. Allt går nu mera förbi mig. Förväntningar krymper till intet.

Från de styrande finns bara elände att förvänta sig. Det var inte den här världen jag började arbeta för vid tolv år fyllda. Jag trodde då ärligt att en ansträngning lönar sig. Inte bara personligt utan genom arbete och hederligt leverne och lämpligt engagemang blev världen också bättre. En sten i världens bygge.

Så barnsligt kan man tänka som ung. Sedan inser man att det inte är en själv som styr. Jag började mitt liv med värld i krig och Guds tro, hur de två nu kan kombineras av de vuxna. Jag kommer att sluta mina dagar med globalism där allmänt kaos råder, den västerländska civilisationen sopas undan av kulturer som inte ens kan föda sin befolkning eller behandla sina kvinnor väl, medförande eviga trätor från sina länder. Då Stater slutar att vara självständiga Stater, bara en öppen dörr åt skaror som drar runt och raserar. Vi är nästan där med försmak av det som komma skall. Det känns också som om klimathysterin vore ett slags camouflage över nedmontering av välfärdsstaten och inmarschen av islam. I slutändan inträder en totalitär värld där vi är ingenting, bara lydiga undersåtar.

En bloggare skrev att han gick i inre exil. Jag misstänker att vi blir fler och fler. Vi hjälplösa. De tankar vi hade och det arbete vi gjorde har nu föga betydelse. Kanske ökar tvivlet gentemot Världen med högre ålder då man kan räkna ut saker på bättre sätt beroende på ökad erfarenhet, det man fått genom att leva, ha arbete och barn. Man ser resultat av sitt levnadssätt. Man börjar se en linje i utvecklingen. Om man gjorde så, blev det så. Så småningom gör man inte samma tabbar mer, kanske bara några nya. Om man inte är en politiker förstås och tror att samma insats upprepad envist ger ett nytt resultat någon gång.

Nej, det är ingen vinterdepression om någon trodde så. Jag gillar mörka kvällar. Det är bara en verklighet som bosatt sig här. Kanske även hos dig?

Tänd ett ljus och ha en god tanke. Det kan vara det enda du har att erbjuda världen idag.

Extra God Jul!

Till mina bloggvänner önskar jag extra God Jul!

Merry Christmas for all wonderful people I met during my walk.

Extra God Jul till de poliser som kämpar i motvind. Den sjukvårdspersonal som jobbar i dubbelskift på grund av personalbrist. Till ambulanspersonal, brandmän och alla andra som gör så att Samhället fungerar medan politikerna käftar. Till hemtjänst som tar hand om våra åldringar. Till de fattigpensionärer som får välja mellan hyra och mat. Till de som tar hand om sjuka anhöriga. Till de  modiga som ger  oss information på sina bloggar och andra kanaler utanför PK media. Till alla de människor som gör något obetalt extra för andra. Till Er alla som försöker göra världen lite bättre. Till er som ger glädje i stället bedrövelse.

Jag önskar inte God Jul till politiker i den frusna sandlådan. Hoppas de får inga klappar och julgröten är vidbränd. De har fått lång julledighet för att liksom tänka till. Politikerna borde ha funderat på alternativen för Regeringsbildning före valet. Situationen var ju ganska klar långt innan. SD skulle inte försvinna till något svart hål, tvärtemot. SD har gjorts till syndabock för andra partiers misslyckanden. Vi vanliga icke politiker såg den nya maktbalansen, men inte experterna.

Inte heller önskar jag God Jul för de som påstår sig ha  världsångest för miljön, de falska goda, men ändå firar jul långt borta eller spenderar pengar på produkter från långtbortistan. Många låter munnen gå om olika samhällsfrågor men handlingarna har föga innehåll. Så klart inte för kriminella, våldsverkare, sprängare eller  de som stör Julfriden på grund av någon märklig religiös uppfattning. Fler…som inte förtjänar en God Jul.

Men, ska vi inte vara snälla?

Jag tror inte Julen gör människor goda bara så där. Det krävs mycket mer. Hur världens ondska och missbruk av vår planet kan vändas vet jag inte. Det känns som Apokalypsen är närmare. Det är en allmän tryckande kaoskänsla när jag ser på världen ur olika synvinklar som makthavare, krig, oroshärdar, ideologier, resurser, miljö och de skräpländer som inte lyckas fylla det elementära för sin befolkning orsakande skaror som vandrar mot tomma intet eller hägringen lyckoland.

Men, jag är en anhängare av Julen som en fridfull punkt i tillvaron. Jag är inte religiös eller troende men kanske borde vi ägna en liten stund åt Julens kristna budskap: Frid på jorden. Jag har väldigt lite hopp om det. Låt oss ändå vara positiva, glada och fridfulla i vår egen lilla krets. Ge varandra God Jul. Det är kanske  det enda vi själva kan göra?

God Jul! Merry Christmas! Hyvää Joulua! Frohe Weihnachten!  Feliz navidad!

        Joyeux noel! Buon Natale! Feliĉa Kristnaskov! Boldog karácsonyt!

Gula lådan från:

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Sanxbox.JPG

 

Framtiden är vacklande.

Personligen var året 2017 ett av de sämsta år jag haft i mitt vuxna liv. Det finns väldigt få händelser värt att minnas. Året 2017 får gärna gå till historiens soptipp för min del.

Sverige är på sluttande plan. Ute i den stora världen är läget lika illa.

Krig, svält, överbefolkning, vattenbrist, skaror av arbetslösa unga män som försöker tränga sig till EU, flyktingar,  obegåvade politiker, terrorister… oro i flera länder.

De som analyserar läget för nästa år säger:

“If 2017 did not look good, predictions for 2018 are no better: violence and insecurity are likely to deteriorate in Afghanistan, Democratic Republic of Congo, Libya, Ethiopia, Mali, Somalia, and Syria next year,”

”Next year Ethiopia will join northeast Nigeria, Somalia, South Sudan and Yemen as places at risk of famine”, från rapport “Humanitarian Overview: An analysis of key crises into 2018” av ACAPS (Assessment Capacities Project).

Och så vidare…

Så, Gott Nytt År? Bättre helst!

Jag önskar alla läsare Gott Nytt År. Ta vara på dagarna som går. De kommer inte åter. Få saker går i repris så man kan få fatt det man missade. Tro inte på dem som säger att man hinner nog senare…Dröm inte. Gör något åt det.

Livet är det som pågår medan du väntar på sådant  som aldrig händer (Kristian Anttila)

Spåren förskräcker inte eller den krockade lyxbilen.

Jag fick mitt första arbete som socionom på grund av cancer. Nej, jag var inte drabbad utan terapeuten som jag skulle ersätta under hans rehabilitering. Han berättade en sjukdomshistoria som fick mig att fundera.

Vad styr våra val?

Terapeuten hade varit på fest med sina gamla studiekamrater. Det var tio år efter examen. Han träffade i festen en kvinna som uppvaktade honom ivrigt. Trots att han sa sig vara lyckligt gift var han som en magnet för henne. Hon var änka efter två män vilka båda hade dött i elakartad cancer, som de inte visste något om när de gifte sig.  Hon hade varit förkrossad men tagit hand om dem tills döden kom.

Två veckor efter denna fest ramlade terapeuten ihop på jobbet. Han kunde inte andas. En snabb operation räddade hans liv. Han hade strupcancer och ingen aning om det. Han hade ju bara lite ont i halsen. Hans sjukdom gav mig ett arbete på rådgivningsbyrån. Det var på den tiden då överskott av socionomer orsakade många sökanden till varje vikariat. Det var arbetsgivarens marknad. Idag är det tvärtemot.

Var denna kvinna synsk på något sätt? Finns det mekanismer i hjärnan som drar oss till det vi känner igen och kan behärska?  Hon drogs ju till det sjuka. Slump eller sanning?

Jag undrar: söker vi intuitivt det vi känner igen och tror oss kunna hantera? Även när det leder till kaos?

När jag bytte arbete till sjukhus som kurator mötte jag samma mönster.

En del av mina patienter var misshandlade av sin partner. Några var misshandlade i vartenda förhållande. Det var nästan som om de obevekligen drevs mot de först charmiga sedan aggressiva männen. Även om kvinnan visste att mannens föregående fru/fästmö hade blivit misshandlad, kanske till och med bragts om livet, trodde hon att den här gången kommer det att gå bra. Kärlek botar. Spåren förskräckte inte, inte innan Socialtjänsten planerade att ta barnen. Då sökte man hjälp för att rädda förhållandet, inte för att separera.

Varför fortsätter man med destruktivt beteende? Varför förskräcker inte spåren?

Min behandlingsmodell var oftast lösningsfokuserad terapi. Grunden var att inte göra samma icke fungerande åtgärd igen. Genast när något fungerade försökte man göra mer av det. I mitt arbetssätt ingick utredning om tidigare insatser och vem hade gjort vad. De åtgärder och personer som inte åstadkom någon positiv förändring skalades av.

I ett fall fanns trettiosex (36) personer kring ett gift par, men båda knarkade lika glatt för det. Mötet där vi försökte ta reda på vad alla gjorde och rent av bli av med de flesta var sorglig, aha upplevelsen var inte så fin för alla. Vissa hade ingen aning om varandras existens.

Varför fortsätter man med något som inte ger positiva resultat?

Kan Regering och Riksdag också behöva lösningsfokuserad terapi? Kan en del av dem skalas bort? Har vi inte gamla, upprepade, verkningslösa metoder på flera områden? Polisen knäar. Skolan är ett sjunkande skepp. Sjukvården har gått mot väggen utan dörr. Invandring är ett sorgebarn. Parallella system har utvecklats i förorter. Samma brister som dyker upp med regelbundna mellanrum i världens mest beskattade land. De negativa förändringarna pågår, i flera år. Politiker har svårt att räkna ut effekter ”om vi gör så blir resultatet så” eller rikta blicken utåt där följer av politik och även religion drabbar folk varenda dag. Det finns hur många  varnande exempel som helst  i världen.

Men, spåren förskräcker inte.

Misslyckanden mörkläggs helst. Om du vågar ifrågasätta press och politik kommer skällsorden fram. Så är det inte, din jävla rasist!

Det känns som om hela det officiella politiska systemet skulle behöva rivas upp och med eftertankens kranka blekhet få fundera över: när gick det snett? Vad gjorde vi för fel? Vilket land ville vi skapa? Behöver vi alla dessa politiker och  myndigheter som ändå inte klarar jobbet? Vad fungerar, vad inte? Vem är onödig i systemet?

Hur långt räcker det att vara god?

I en film kan man flytta sig bakåt och rätta till saker. Det vore en riktig önskedröm. Tänk om vi kunde fixa våra misstag enkelt med bättre repriser. Men, vi har det som vi har det just nu. Det går bara sämre repriser.

Ibland känns Sverige som en krockad lyxbil. Förut tittade alla avundsjukt på den. Folk åkte långt för att beundra bilen. Den var underbar att köra. Håret fladdrade i vinden när den körde i hög fart. Motorn spann som en nöjd kisse. Föraren trodde sig vara oövervinnlig och gasade på. Farten blev så hög att bilen höll sig inte på vägen. Nu står bilen i diket men ingen vill frakta bort den till en verkstad. Ingen vet hur den skall lagas och det är brist på reservdelar.

Det kaos vi ser i världen kanske blir normaltillstånd även hos oss? Är det så att världens länder blandar sig med varandra både i befolkning, levnadssätt, religion och resurser, brister och problem och till sist lever vi alla med samma solidariska elände i jämlikhetens och multikulturens namn?

Varför skulle vi ha det bättre än andra? Är det rättvist att låta spåren förskräcka?

”Spåren förskräcker”, på latin vestigia terrent av den romerske poeten Horatius, är ett uttryck som förekommer när någon vägrar ge sig in i samarbete med någon annan. Man ser vad som hänt med andra som gjort liknande val, och på grund av dessa spår drar man sig för att göra om misstaget.

Orden syftar på hans kritiska attityd mot det romerska folkets vanor. Horatius använder sig av en jämförelse med  fabeln om räven som tackade nej till att besöka lejonets kula, eftersom han såg många spår som ledde in i kulan men inga som ledde ut.

Quia me vestigia terrent, / omnia te adversum spectantia / nulla retrorsum (”Eftersom spåren förskräcker mig, / alla leder mot dig / inga därifrån”)

Rävbild  Wikipedia