Några klipp från veckan

Jag gör det bekvämt för mig och klipper från pressen några händelser som snällt sagt irriterade mig, en glad nyhet  samt en notis inkommen till mailbox. De flesta nyheter försvinner ganska snabbt, nya kommer hela tiden. Få är så av vikt att de stannar i minnet.

Sista dagars klipp:

Först om covid vaccine: The UK medicines regulator advised today that anyone who has a history of ’significant’ allergic reactions to medicines, food or vaccines should not get the Pfizer coronavirus jab. Dr June Raine, the chief executive of the MHRA, told Parliament’s Science and Technology Committee that this was not identified in the trials.

’We know from very extensive clinical trials that this wasn’t a feature,’ she said.

Studies identified 12 possible side-effects from the vaccine, with seven identified as ’very common’ meaning they are likely to affect more than one in ten people. (Daily Mail)

Skönt att inte ens behöva fundera på covid vaccin.

Efter mötet med Greta Thunberg sa Obama:

Hennes generation kommer inte bara att förändra världen. De kommer att rädda den. (Från DN)

Men Obama. Du satt 8 år på ett av världens högsta poster och litar nu på ett barn som ska göra ditt och andra ledares jobb. Jag antar att du har slutat flyga runt, minskat boendestandarden och bilkörning. Dessutom, om nu haven stiger i flera meter som du har lovat, hur kunde du vara så dum att du köpte en svindyr stor villa vid havet?

Razman Kadyrov Tjetjeniens ledare kritiserar västvärlden inställning till islam och varnar västs ledare att ”uppröra muslimer och tvinga dem att begå brott”. Abdoullakh Anzorov som mördade läraren Samuel  Paty fick hederbegravning i sitt hemland. Borde inte det avskräcka våra ledare? Kanske är toppen nådd på import av islam i EU? Inte? Uppröra muslimer? Är det inte så att många av dem lever gott här i stället i sina hemländer som betecknas med kaos?

En glad nyhet i det mörka! De skadestånd som inte gärningspersonerna betalar får man delvis från Staten, alltså skattemedel. Det brukar inte vara stora summor. Så Hanif Bali startade en insamling för de två tonårsgrabbar som  blev i augusti utsatt för tortyrliknande våld och förnedring under nio timmar på en kyrkogård i Solna av två tjugoåriga invandrarmän. Insamlingen  har nu inbringat två miljoner kronor.

Det är tiotusentals människor som har donerat, så det har varit många bäckar små. Jag hade tänkt ha insamlingen över julen men jag fick stänga den för det började bli för mycket pengar, säger Hanif Bali som är moderat riksdagsman, inte alltid så uppskattad av Moderaterna. Jag hoppas att det var många politiker som bidrog, men jag tror inte det..

Till sist notiser om covid vården från de stora sjukhusen. En neurolog/specialist med upptagningsområde ca halva Sverige och en lång kö skriver: Jag har över en natt blivit behörig som infektionsläkare. De har i princip raderat ut min neurologavdelning och jag ska nu vårda infektionspatienter. Jag missade dock covid utbildningen ofrivilligt.

Alla barnoperationer ställs in på Karolinska i Huddinge och Solna. Personalen skall förstärka covid- vården över Jul och Nyår. Barn? Ska de rädda inte bara Klimatet utan även vården?

Sa någon något om vårdskuld? Ja, människor som inte får vård i tid hinner ju dö, så någon skuld kanske inte ens kommer.

Många pratar nu om vaccinet mot covid. Det är tämligen snabbt utvecklad, normalt tar det ju år att få till stånd ett vaccin. Kanske värt att läsa hur skadeersättning fungerar:

Är jag pessimist eller till och med något värre som vaccinförnekare eller vad de kallas? Inte vet jag men erfarenheter avskräcker mig personligen.

Läs även mitt förra inlägg: http://blogg.iniskogen.se/2020/12/07/pest-eller-antibiotika/

Och jag är innerligt trött på att höra om oss 70+ är sköra äldre. Jag vandrade PCT vid 76, 5 års ålder så jag är inte skör. Det finns flera som arbetar efter 70. Förståndet säger dock att jag ska hålla mig från folk, speciellt de yngre som går i flock och krockar med en. Och de unga som har mataffären som mötesplats. Men jag handlar j klockan 7 på morgonen, då har de unga knappt lagt sig än.

Spydig? Lite.

Bild Hanif Bali av Per Pettersson from Stockholm, Sweden – Hanif Bali, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42414699

Årets ord.

Årets ord? Många ord har tävlat om att bli årets ord. Oxford English Dictionary som brukar utse ordet  väljer bland Coronavarianter som covid-19, r-tal, munskydd, pandemi. Ett enda ord räcker inte i år. Låter inte så positivt men det var inte 2019 års Klimatnödläge heller.

I Sverige vinner nog ordet munskydd. Munskydd eller inte? Myndigheter har käftats om det nu i 7 – 8 månader. Det hjälper inte. Ja det ska användas vid patientnära kontakter. Nej, man smittar inte så i folktäta utrymmen att munskydd vore nödvändigt. Undersökningar visar att det skyddar bara si eller så många procent. Man lurar sig och…

Och det bästa: folk är för dumma för att begripa hur man använder munskydd rätt. Att lägga ut en video om det? Nej, då kan ju folk tro att det skyddar.

Kanske ordet ”äldreomsorg” kan också hamna på listan? Som en stor överraskning visade det sig att äldreboenden saknade hygienrutiner, skyddsutrustning,  personalen kunde ha bristfälliga svenskkunskaper eller sakna utbildning. Sjuksköterskor och läkare var sällsynta. Morfin ordinerades lite som  en standardlösning för covidsjuka. Utöver alla andra brister som usel mat och otillräcklig omhändertagande och vård. Dålig lön och arbetstider, föga uppskattning från arbetsgivaren ovan allt. De boende dog ensamma, nedsövda av morfin, utan att anhöriga fick hålla dem i handen. För de anhöriga var ju smittkällan och portade från boenden

Det är sällan vi har drabbats av så inhuman behandling av sjuka och döende genom en Regering i en så kallad västerländsk demokrati. Nu klagar politiker som har det yttersta ansvaret. Så dags då.

Nej, det är inte fel på Kommuner, de vill bara kunna täcka alla utgiftshål och sina fantastiska projekt och så. Det är fel på oss anhöriga som inte klagar.

Jag gjorde det en gång. Det hände absolut ingenting. Ingenting var fel. Jag kunde ha anmält vid flera tillfällen men gav upp. Mitt fel.

IVO, Inspektionen för vård och omsorg, kritiserar nu alla Sveriges regioner för brister i vården av äldre på särskilda boenden under pandemin.

Till exempel konstaterar IVO att under en period så sattes vård i livets slutskede, palliativ vård, in för samtliga äldre som uppvisade coronasymtom. IVOs undersökning bekräftar de äldres värde. De är inte vårda något, bara besvär. Det bekräftar också Samhällets moral. Den är inte god.

Det moderna sättet att ta död på folk. Morfindöden. Det är dock inte någon ny uppfinning, inte heller det att äldreboenden inte informerar anhöriga, utan ”äger” de boende.

Nu skäller IVO och Regeringen lovar igen helt fantastisk äldreomsorg. Hur var det någon sa? Förbättringspotential? Ska vi vara så dumma att vi tror på det?

Kanske ska vi inte skylla på personalen? Många av dem gör mer än de orkar. Oavsett vart inom vården man arbetar idag gäller det att försöka arbeta på heltid som en läkare sa efter hon hade med eller mindre bott på arbetet en vecka och sen kom en vecka till och nästa…. Vården är feldimensionerad till befolkningen. Det liknar krig på sina ställen. Man går inte därifrån innan man kollapsar. Eller smittas och dör.

PS. Såg nu att ”lockdown” är också utsedd till årets ord.

Lockdown” has been declared the word of the year for 2020 by Collins Dictionary, after a sharp rise in its usage during the pandemic. It ”encapsulates the shared experience of billions of people”, Collins said.

Lexicographers registered more than 250,000 usages of ”lockdown” during 2020, up from just 4,000 last years.

Tidigare inlägg om sortering av folk i sjukvården:

Om årets ord:

https://edition.cnn.com/2020/11/23/world/oxford-word-of-the-year-scli-intl-gbr/index.html

Om munskydd eller inte:

https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/om-sjukdomen-och-smittspridning/smittspridning/munskydd/

Om IVO granskning av äldreomsorgen, läs det!:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Qmg0eR/ivo-vard-i-livets-slutskede-till-alla-med-coronasymtom

https://tt.omni.se/stora-brister-i-covidvard-av-aldre-pa-boenden/a/7K7ww9

Virusbild och mnskydd från Wikipedia

De besvärliga anhöriga.

Min sambo Dick dog 2018 och hans död har förstås inget att göra med corona i äldreomsorgen. Men hur äldreomsorgens åtgärder är i slutet på livet ser lika ut nu som då. De anhöriga underrättas inte.  Nu larmar närstående om att de inte har varit delaktiga i beslut som gällde palliativ vård på grund av corona.

Samhällets moral mäts i vården av de späda barnen och de gamla vårdbehövande. De sköraste i Samhället. Moralen är inte god. Barn kan du föda i bilen och äldreomsorgen är ett sparmål och integrationsprojekt.

Min sambo flyttade till sist efter sju års vård hemma till ett äldreboende vi inte hade fått välja. Men min ork var helt slut. Jag besökte dottern och barnbarnen efter hans flytt. Jag såg barnen sist i slutet november, nu var det April. De var annorlunda nu. Allt sker så snabbt i barnens liv. Längden. Frisyren. Kunskaper. Förändringar. 9 år gamla pojken slår mig i kunskapsspel. Pinsamt.

Jag är  hos dem i åtta dagar. Jag kommer knappt hem så ringer boendet klockan 7.25 på morgonen. Sambon har lagt av att äta, säger sjukskötaren. De vill ha lite hjälp. Jag åker dit och möter en döende person. Inga förvarningar där inte. Lite hjälp var en omskrivning av att sitta och vakta den döende.

Jag har fotografiskt minne och konstaterar att dricka och godis samt frukt, nu ruttna bananer, är orörda sedan jag lämnade honom före resan. 8 dagar sedan. Puzzlet vi började är också orörd. Han halvligger på stolen och ojar. Han har magrat. Skinnet spänns över benen. Ansiktet är grått. Skägget är inte rakat sedan flera dagar. I munnen finns klumpar av något. Han är torr om läpparna.

Han är klädd i en sjukhusmärkt T – shirt och blöja. Han som alltid var noga med sina kläder.

Passar detta ihop, frågade han. Blir det snyggt så här?

När han inte hade ord nog tittade han på mig frågande och jag sa att han såg bra ut.

Nu har man rent av kränkt honom av bekvämlighet för personalen trots välfylld garderob, även nya kläder som är lätta att tag på.

Han känner inte igen mig. Blicken irrar. Han är någon annanstans.

Det var 20 dagar sedan han flyttade in. Nu håller han på att dö. Ingen ringde till mig. Inte till sonen. Inte till de andra som står på listan med telefonnummer och E-post. Listan hänger på dörren. Det finns kopia i journalen. Någon beslutade att sluta med mat och vätska till honom och ersätta det med morfin. Jag har en fullmakt för hans vård. Jag har inte informerats, frågats eller räknats med som hans företrädare gentemot vården.

Jag borde gräla. Jag borde anmäla hemmet. Jag orkar inte med. Vad skulle det hjälpa till? Nu?

Äldrevården är maktfullkomlig. Han var slut som en aktiv  självgående varelse. Han hade blödande magsår. Dement i slutstadiet. Innebär det ordinerad död med hjälp av morfin bestämd av en läkare som inte ens har sett honom. Jag försöker fråga men får inga svar. Jag vet inte om deras åtgärd var det som återstod.

Han håller på att glida från stolen. Två vårdare försöker flytta honom till sittande ställning. Han klamrar sig fast. Den ena svär åt honom. Den andra säger ingenting. Jag fräser till. Senare pratar jag med henne men hon har minsann inte gjort något fel. Hon vet hur man ska göra. Svära åt en patient är normalt. De tar ju i så hårt.

Jag behärskar mig så naglarna fastnar i handflatan.

Ångesten sveper över mig. Jag håller på att falla ihop. Jag skärper mig och försöker få honom att dricka. Han skriker och viftar till.

När den sjukskötare som larmade mig kommer in flyttar vi honom till sängen. Skötaren har varit ledig en vecka och han såg direkt hur det var denna morgon och ringde omgående. Ingen annan orkade lyfta luren.

Eller var han boendets egendom nu?

Kan du sitta vakt eller måste vi ringa in någon, frågar skötaren. Jag stannar. Så, han ska dö nu?

Jag sätter mig på en stol bredvid sängen. Han ser hastigt på mig som om han hade känt igen mig. Han säger några ord till mig, ord som betyder något speciellt mellan oss.

Jag kan inte skriva ut det. Tangenterna lyder inte.

Jag sitter där i tre nätter och en del av dagarna då jag avlöses av andra anhöriga. Döden är lugn? Det vet jag inte. Det yttre säger ingenting om det inre.

Jag läste någonstans att de dementa var till och med lugnare nu under coronatider när de slapp träffa sina anhöriga. Lugna eller deprimerade? Jag tvivlar på nu mera att äldreomsorgen ser skillnaden. Vilken inställning till det viktigaste i livet: våra närmaste!

Under flera månader har inte närstående haft någon insyn i hur deras gamla anhöriga har det tack vare besöksförbudet. Jag undrar om det var lagligt att isolera friska gamla från friska anhöriga? Grundlagen garanterar svenska medborgare fri rörlighet och Smittskyddslagen kan inte använda inlåsning av friska, knappt ens sjuka dementa. Fortsättning följer säkert.

Nu börjar granskningarna av de äldreboenden där gamla dog i covid -19. De innehåller knappt något nytt om hur man behandlar de gamla i vår moderna ättestupa. Men politiker  lovar igen att rusta upp det, förbättringspotential som någon sa.  Dock finns det bra äldreboenden men även de riskerar att dras med i misstron. Av de tio korttidsboendena sambon vistades i under 7 år var en toppen precis som man trodde att det skulle vara, vissa andra bara en ren katastrof som orsakade besök på Akuten direkt vid utskrivning. Ja, jag anmälde det värsta men Kommunen tyckte jag liknade en kverulant.

Så känslig får man inte vara.

Jag tror att ingenting radikalt kommer att hända med äldreomsorgen. I Kommunbudget finns för många hål. Det bästa vore att hålla sig självgående hemma så långt från politikernas omsorg som möjligt. Men få har råd att bekosta själv något man redan har betalt genom skatten.

Det är skit att bli vårdberoende. Men även politiker kan bli det vilket borde ge eftertanke före.

(Min sambo flyttade in den 21 mars 2018 och dog 12 april 2018. Har skrivit mer om honom vilket du hittar på  orden ”demens”, ”äldreomsorg” och ”död” i ordmolnet på sidan  hem.)

Från Sveriges radio:

Ekots granskning visar att över hundra personer anmält till Inspektionen för vård och omsorg att deras anhöriga med covid-19, antingen inte fått syrgas eller näringsdropp eller att de inte fått komma till sjukhus.

I stället ska många med covid-19 på äldreboenden, enligt anmälningarna, ha fått palliativ vård. Alltså vård i livets slutskede, vilket i de här fallen ofta ska ha inneburit smärtstillande och lugnande medel.

Ekots kartläggning visar också att när äldre fick vård i livets slutskede uppges i fler än 25 ärenden att de anhöriga varken informerats ordentligt eller involverats i besluten.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7561304

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4q9V1g/kritiken-mot-aldrevarden-de-aldre-medicineras-till-dods

PS. Nu släpps det nationella besöksförbudet till äldreboenden. Anhöriga måste visa ansvar, ropas det. Men anhöriga har inte funnits i boendena i månader så de är knappt orsak till smitta. Kanske de anställda och speciellt deras chefer och de politiker som har bestämt ramarna till verksamheter borde ha visat hänsyn?

Föda barn – en helt annan historia på 60 – talet.

På grund av pandemin har sjukvården begränsningar även inom förlossningsvården. Ens partner får vara med under själva förlossningen men sedan får denne gå hem. Ingen plats på BB, ifall nu den nyförlösta kvinnan får plats där. Idag går många hem efter sex timmar. Snittade, flerbörd och de med komplikationer eller för mycket blodförlust får stanna kvar. Många är idag missnöjda när partnern inte får stanna kvar.

Sedan finns ju de som föder hemma på hallgolvet, i bilar och så. Förhoppningsvis med en partner eller anhörig närvarande men inte ens det är säkert. Förlossningsvården är inte någon paradgren. Det larmas ständigt om brister och personalproblem.

Hur var det på min tid? Graviditet var barnmorskans, inte min. Jag antog att allt var väl eftersom hon inte sa så mycket. De finesser som nu finns, ultraljud och möjlighet att lyssna på hjärtljuden fanns ju inte då. Man gjorde dock flera besök än nu. I slutet skickade barnmorskan mig raka spåret till sjukhuset med ett kuvert, men sa inte varför. Jag fick gissa. Jag hade gått över tiden, var något gul, lades in och fick några piller som skulle starta förlossningen. Jag fick en säng i en fyrsal men fick flytta till förlossningen nästa dag.

Jag hade lärt mig Lamaze – metoden av en väninna som hade fött barn i Frankrike men det föll inte i god jord hos barnmorskan. Jag var konstig. Hålla på att flåsa så där. Dessutom var jag inte gift.  Hon lämnade mig åt mitt öde och gick. Ring om det är något, sa hon. Jag fick till sist förlösa mig själv, eller ska jag säga att barnet bara bestämde sig att det var dags att komma ut utan hjälp. Jag ringde när jag lyckades få tag på ringklockan som hängde högt upp ovan sängen.

Jag glömmer aldrig barnmorskans min när hon kom in. Föda barn så där! Hon ringde efter mer hjälp. Hon var så förfärad och försökte mumla ursäkter och upprepade oavbrutet hur fint barnet var. Jag sa kallt att om barnet var skadad skulle jag anmäla henne.

Någon möjlighet att ringa hem fanns inte. Jag mutade ett biträde med en slant som ringde hem till min sambo.

När det första barnet föddes var vi, blivande föräldrar, sambor, en ganska modern uppfinning som inte passade förlossningen och BB. Han fick inte ens besöka mig och babyn. Det fanns en kontroll vid dörren. Synd var något Allmänna BB undvek. Inga lösa förbindelser där inte. Ja, jag fick inte heller se min baby sedan annat än en glimt. Barnen flyttades till barnsalen för att tas hand om av de professionella vårdarna. Vi mammor fick ha våra barn cirka 20 minuter per gång när vi skulle amma vart fjärde timme, snabbt och effektivt. På nätterna tog barnsköterskorna hand om dem. Efter amning vägdes barnen och sköterskan meddelade med allvarlig min hur lite barnet hade ätit och vad den vägde. Vi var så misslyckade allihopa och mina rumskamrater grät.

De andra, ärbara kvinnorna, fick visa sina barn till maken genom en glasruta. Min sambo släpptes inte in. Inget löst folk där inte. Till sist bad jag att få prata med översköterskan. Jag neg och förklarade att jag skulle bo med min bror som skulle ta hand om oss och jag bad ödmjukast att han skulle få se barnet. Hon veknade och släppte in honom och vi fick se vårt barn genom glasrutan i några minuter. Sköterskan hade satt en rosett på hennes hår. Vi vågade inte ens hålla varandra i handen och efter några minuter visades han ut igen. Men sköterskan sa till honom vid dörren att han var en god man som tog hand om ett oäkta barn.

Eftersom jag hade feber blev jag liggande där en vecka. Den sjunde dagen fuskade jag med termometern och skrevs ut dan efter. Sköterska följe ut till taxin och la barnet på mina armar. ”Det är nu ditt fulla ansvar, fröken”, sa hon. Då fick jag nästan ångest.

Jag har satt på extra värme”, sa taxichauffören som var van att köra nyblivna föräldrar. Jag klädde av mitt barn i taxin för att se henne. Inga barnstolar eller liknande då inte.

Den andra gången var jag gift. Även då fick männen sitta och vänta utanför under förlossningen. När de släppte in maken till rummet fast barnet var inte fött än blev jag livrädd. Något var fel. Jag visste att om de lät maken komma in var det något allvarligt. Man skulle dö eller barnet dog. Men det var inte så utan barnmorskan tyckte han skulle få vara med i slutet eftersom jag hade legat på förlossningen i alltför många timmar. Hon var så modern. Alla tyckte inte så.  De nu fem personerna i rummet ägnade all omsorg för honom, pratade och förklarade – män kunde ju svimma, även de modiga – och han fick hålla barnet efteråt.

Nu hade man infört besökstider för alla pappor oavsett vigselring, men barnen visades än genom glasrutan. Barnet låg i barnsalen utom tiden för amning och mammor fick ligga kvar uppemot en vecka. Jag visste ju knepet med termometern så…

Jag antar dock att detta omhändertagande och kontroll ökade överlevnaden både för barn och för mammor på den tiden.

Jag är glad över att barnmorskans roll är idag att finnas till för de blivande föräldrarna, inte bara för sjukvården och sin egen yrkesutövning. Att det finns smärtlindring och mammorna inte behöver känna sig som överkörda av en buss, som min väninna sa. Att maken/partnern inte är portförbjuden varken på förlossning eller BB. Att ingen ser ner på de ogifta mammorna, de är ju många idag. Men när en pandemi  – utan att vi garanterat ens vet hur det smittar  för det grälas om dropp- och aerosolsmitta – råder i samhället får man böja sig och undvika att göra saken värre.

Nu klagar mammorna att allt inte går som de önskar. Partnern får inte vara på BB, bara under förlossningen. Kvinnorna känner sig övergivna, inte sedda och mer. Ja, det är synd om dem, vill nästan skriva snöflingorna. Men alla borde göra sitt bästa för att minska smittan, även nyblivna mödrar. Att få en smittspridning på BB bland snittade mammor eller andra riskgrupper med större vårdbehov vore en katastrof. Ingen vet idag heller hur nyfödda barn påverkas om de smittas med Corona. Anknytningen till barnet raderas inte på några dagar. De fäder som förr inte ens släpptes till förlossning eller BB blev också goda fäder. Oavsett vad man påstår är modern som födde barnet det viktigaste för babyn att börja med. Speciellt om hon ammar. Och, det var hon som gick genom en förlossning i kroppen, inte partnern. En absolut unik upplevelse, inte alltid så underbar.

Livet går inte alltid som vi har planerat. Risken är att vi får dras med pandemin länge när folk inte orkar följa de få regler Myndigheter erbjuder oss som hjälp. Det ser illa ut redan med 74 898 laboratoriebekräftade sjuka varav 443 är barn under 9 år och 5526 döda. Våra grannländer vill ogärna öppna gränsen för oss. Det är tungt än inom sjukvården. Fick nyss ett meddelande av en specialist: ”Går hem. Jag har nu varit i tjänst i 4,5 dygn.” Trots att andel intensivvårdade Corona patienter går ner finns det ingen ljusning för sjukvården. Vårdskulden är omöjlig att beta av.

Vi alla bör försöka göra bättre angående smittan och skippa egoismen oavsett hur orättvist det känns.

Bild: min dotter och jag 1964.