Att gå och något om datorer och elapparater.

Så sitter jag hemma igen vid datorn och det blir ingenting vettigt skrivet. Jag börjar något och slutar igen. Det känns som dödläge på flera sätt, både hemma och ute. Världen ser inte säker och lovande ut, tvärtom. Terror tar plats. Folk försöker bota det med handhjärtan. Politik i Sverige hör närmast till soptunnan. Den feministiska massmedian förstå jag mig inte på. Oavsett vilken nyhetskanal eller tidning man läser lyser det negativa med terror, kriminalitet och lyckosökare som den största nyheten. Dagligen. Mer…

Jag känner mig gammal och pessimistisk.

Jag vill packa ryggsäcken igen och bara gå, länge, men det är inte möjligt nu.

Årets vandring var toppen men så kort att det inte ens känns i kroppen och någon ny chans kommer inte i år. Gubben min går saktare och saktare samt är så trött att det inte blir någon motion av det. Vi går tappert ut varje dag, oavsett vädret.  Avlösningen, 20 timmar i månaden skall räcka till så mycket, inte bara att motionera. Nu läste jag en rapport igen hur viktigt det är att gå och raskt. När ska jag få till det?

Hur går du? Helst inte alls? Är du en soffpotatis som stirrar på en fyrkantig ruta?

Vi håller på att tappa konditionen i tidigt i ålder.  Är du i medelåldern? Då kan du redan ligga illa till eller kanske var det så i ungdomen. Nu jagar experterna även de medelålders ut för att gå. De vanliga råden som att hoppa av bussen en hållplats före. Ta trapporna. Gå i stället bil. Gå ut på helgen till naturen. Gå snabbt!

Redan tio minuters daglig rask promenad har påverkan, 15 % minskning av tidig död. Skall vi tro på det?

Om det vore så enkelt. Alltid när dessa hurrarop för en metod kommer blir jag misstänksam. Hade de hela bilden för sig? Borträknar de allt annat som krymper vår hälsa och tillvaro? Om vi inte raskar på tio minuter om dan hur fort dör vi då?

Är gå snabbt en mirakelmedicin för våra krämpor? Hur snabbt ska jag gå då?

Visst, vi är mindre aktiva nu än 20 år sedan, före Internet. Barnen stirrar mer på en fyrkantig ruta än på klätterträden ute. Familjer samlas kring TV eller med sina mobiler. Vi är garanterat mindre aktiva än på den tiden både arbete och  hushållsarbete saknade underlättande maskiner och Internet var inte ens uppfunnen.

Att tekniken hjälper  våra liv är så självklart idag. Snart finns inga som kan förklara hur man sköter ett hem, disk, tvätt, städning, matlagning och våra personliga kontakter utan en maskin kopplad till elnätet.

Det är en otrolig förändring i vårt vardagsliv när jag tänker på min mor och min tidiga barndom. Tvättmaskin, kylskåp, frys, dammsugare, elspis, gräsklippare, alla möjliga hushållsmaskiner jag inte ens vet namnet på är nu allmängods. Men det som satt oss på soffan var TV, sedan dator samt mobiltelefon.

I Sverige ägde 11 procent av befolkningen en persondator 1990. År 2010 var denna siffra 91 procent. Jag hörde till de första, inte på grund av mitt kunnande utan sonens, vars gamla dator hamnade hos mig. Jag tog också det europeiska datakörkortet. Det var inte så avancerat. När datorn infördes på arbetet på det stora sjukhuset under  andra halvan 90-talet fick vi frågan på ett informationsmöte: vem har en dator hemma och kan använda den. Jag lyfte inte upp handen, men en man gjorde det och han uppgraderades till datoransvarig. Han kunde inte så mycket men lönen från en mentalskötare till datoransvarig var ett rejält uppköp.

Det blev jag skötte den mesta patientregistreringen på min avdelning. Lösenorden hade vi under musmattan, som alla andra hade. Någon Internetanvändning var det inte frågan om. Det kunde ge virus till systemet. Vi var lite misstänksamma och producerade statistiken också på vårt gamla sätt: ett streck på vita tavlan för varje patient och åtgärd.

Systemet kunde inte registrera rätt. Vi blev de enda med  statistik över patienterna, det som skulle ge pengarna till verksamheten. Även idag har olika registrerings system sina brister. När strömmen går står allt stilla. När lagring är billigare någon annanstans kan uppgifter flyga över världen utan kontroll som i Transportstyrelsen. En stor inkompetens- skandal som bara blev skvalp i vattenglas. Landets säkerhet väger inte mycket.

Idag sker väldigt många jobb per dator. Vi är ständigt uppkopplade.  Många blir orörliga för en stor del av dagen. Att gå raskt tio minuter och vara stilla resten räddar garanterat inte hälsan. Men, det kan vara start till mer.  Att gå är vi födda till. Dator och Internet är bara ett lyckosamt  påhitt. En väldigt trevlig sådan. Utan den hade vi föga koll över vad som händer i världen och vad våra politiker hittar på.

Det kan bli för mycket. Världens elände tränger sig snabbt in i varje hem. Att gå är ett bra sätt att tömma sin egen dator: hjärnan. Tio minuter? Det känns  dock som en rea på rörelse.

http://www.bbc.com/news/health-41030630

Bild överst: översvämning i Sarek, nederst skogsutflykt.

Lejon och glaciärer samt sjunkande stad.

Larmet går igen om miljöer vi förlorar och djur som riskerar att försvinna. Smältande glaciärer är redan en långkörare. När man vandrar på Alperna och passerar samma glaciär med några års mellanrum ser man skillnaden med blotta ögat och kartan stämmer inte längre. Inte vykorten heller, de var klart fotoshoppade och såg ut som tagna årtiondena sedan.
Klimatförändringarna slår hårt mot Alperna som förlorar runt tre procent av sina glaciärer varje år. Experter tror att risken finns att glaciärerna är borta helt redan 2050. Så, res nu och se den magnifika vyn någonstans, Chamonix till exempel. Kanske lockar Mt Blanc turen nästa sommar? Inte så jobbigt som det låter.

Glaciärerna krymper också på svenska fjällen. Jag har stått något förbryllad när kartan visar is men marken oändlig grusfält med vattenfåror.

Jag var i Venedig i sommar med ett barnbarn. Venedig sjunker. Ett tag ville de förbjuda de stora båtarna in till staden för att hindra svallvågor som sliter på byggnader, men det var pengarna som vann. Venedig är ett charmigt ställe utan bilar som gjort för en kortare resa, gärna just med ett barnbarn som sedan kan se den sjunkna staden om 50 år. Romantik? Ja, men man får står ut med tiotusen andra i kö till sevärdheterna ifall man var korkad och inte fixade biljetter i förväg på Internet. Inget mysigt med köer. Och den romantiska gondol turen kan bli flera gondoler i kö, med högljudda glada människor och noll magi, fast man drömde om att glida ensam genom kanalerna med sin käresta i månskenet. Om man snålar med en billigare tur alltså. Romantik kan vara en hotad art för den snåle.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/nio-varldsarv-som-hotas-under-din-livstid_4049493.svd?sidan=1

Lejon är också en hotad art. De stora kattdjuren och de med horn på som elefant och noshörning lever farligt när bössan kommer fram. Lejonens livsutrymme krymper ständigt när befolkningen ökar och det gör det i Afrika, mark odlas upp och i konflikten människa – lejon förlorar den stora katten. 70 % av lejon är koncentrerade till 10 areor i Afrika och drabbas dessa områden riskerar djuren att sakteligen dö ut. Lejon listas som hotad idag. Jag är glad att ha sett lejon i live. Kommer mina barnbarn se dem bara i en djurpark? http://time.com/science/

Världen förändras.Vi förändrar. Allt är i rörelse. Ingenting är statiskt. Utveckling och avveckling sker varje sekund. Det känns dock som om det negativa, det som hotar vår existens dominerar i världen, eller är det bara usla journalister som söker skrällar? Är det något som inte är hotat, på upphällning, väg att raseras, ta slut eller bara förändras till den grad att vi knappt står ut och undrar vad gör vi åt vår värld? Jag är glad att ha sett en del av vår hotade värld men undrar hur fattigt på olika sätt mina barnbarn kommer att ha det? Hur ser världen ut om tio, tjugo, femtio år? Vad har förändrats, tillkommit och försvunnit? Kan vi ens föreställa det?

I alla fall har politikerna ingen längre plan än till nästa val, om ens det. Har du?