Om svenska språket och enkla jobb.

Jag kunde inte prata svenska när jag flyttade till Sverige. Jag fick hjälp i arbetssökandet av en finne som var bosatt i Stockholm sedan länge. Den tredje dagen i Sverige började jag arbeta som städerska på en sommarstängt fabrik. Vi var ett gäng unga finnar som städade. Vi bestämde oss att prata svenska på raster även om ordförrådet var nästan obefintlig. Vi läste barnböcker och Kalle Anka. Vi såg svenska filmer. Utanför jobbet hankade vi oss fram på engelska  men efter tre månader kunde alla svenska tillräckligt för att söka nytt  arbete. Jag prenumererade även på en dagstidning. Senare läste jag svenska på kvällsgymnasiet.

Jag assimilerade mig. Det skedde ingen integration. Jag blev så ”svensk” jag kunde trots att jag inte kunde bli det. Jag var född finsk, jag kunde inte födas åter. Men jag anpassade mig. Jag klagade till och med på vädret vilket är väldigt svenskt. Jag blev svensk medborgare efter 14 år, det var på grund av nya omständigheter. (Svenskt biståndsarbete i ett oroligt land.)  

Ingen svensk som jag har känt ville lära sig finska annat än enstaka ord. Det var ingen som särskilt intresserade sig för finska seder eller någonting speciellt för Finland annat än i sportsammanhang. Den finska kulturen skiljer sig dock inte så mycket från den svenska. Vi var ju samma land från år 1249 till år 1809. Med tiden blev skiljelinjerna för mig mer tydliga. Finnar älskar sitt land, de är till och med patrioter. Så är inte svenskarna, i varje fall inte utåt.

På min tid arbetade nyinkomna invandrare mestadels  i fabriker, produktion och enkla servicejobb. Idag är hemtjänst och äldreomsorg en vanlig inkörsport till legal svensk arbetsmarknad. En stor del av fabrikerna har ju flyttat, inga av mina första arbetsplatser finns kvar i Stockholm eller ens i Sverige. Löpande bandet är förgången tid. Det mesta av sådana jobb är automatiserade. Det finns få enkla arbeten kvar som man kan få utan kunskaper i svenska och noll yrkesutbildning.

Kommuner anställer dock outbildade personer med bristfällig svenska för hemtjänst och äldreboenden. Att ta hand om gamla, dementa och sjuka anses som enkla jobb. En outbildad är billigare än en svensktalande med adekvat utbildning. De gamla får nöja sig. Nu larmar Kommunal om språkförbistring bland vårdbiträden.

När Kommunens budget läcker pengar drar man in något och det är äldreomsorg, skola och barnomsorg, de Kommunala skyldighetsområdena. Just nu tänker Danderyd slopa hemtjänsten helt för det är för dyrt. Privata aktörer får ta över.

Så, att träffa arbetare inom hemtjänst och äldreomsorg som inte kan svenska är inte ovanligt. Flera av våra avlösare pratade bristfällig svenska, två kunde inget alls, bara hej. De var absolut inte några otrevliga personer men språket gjorde det svårt att vara säker på om vi förstod varandra. Speciellt en dement behöver väldigt tydligt språk. Han tappar ju ord och innehåll hela tiden. En dement behöver en talesperson gentemot omvärlden. När min sambo fick plats på ett demensboende försökte jag prata med sjuksköterskan, den ena av dem. Det gick inte bra. Vi förstod inte varandra på grund av språket. Det kändes rent av skrämmande.

Facket Kommunal anser att språkutbildning är arbetsgivarens ansvar. Arbetsgivare får inte låta personer som inte kan språket arbeta självständigt, utan handledning och svenskutbildning. De med otillräckliga språkkunskaper måste få studera svenska på arbetstid. (Sök själv mer hos Kommunal.) Låter bra, eller? Men det finns inte folk nog att göra det ordinarie arbetet, ännu mindre att handleda och lära svenska till en arbetskamrat. Hemtjänst är ett av de stressiga arbetena idag med tajt tidsschema. Undersköterskor har försökt till och med väcka protester genom namninsamling och demonstrationer om arbetsförhållandena.

Om Kommunals önskan skulle bli verklighet måste det till avsevärd personalförstärkning och det har få om inga kommuner råd med. Det borde vara Statens uppgift att ge svenskutbildning så fort asylsökanden har uppehållstillstånd. Svenskutbildning måste vara obligatoriskt, hur man kan annars bli integrerad? Assimilering har vi ju slopat enligt lag.

Språket ger oss en identitet, kanske mer än passet. Jag är svensk, amerikan, islänning, syrier… jag pratar mitt lands språk. Även en baby  gråter och jollrar annorlunda i ett språkområde än i ett annat.  Språket förenade oss förr på en plats i världen där vi alla hade något gemensamt: samma språk. Men idag är många länder så multikulturella att språket snarare är den avskiljande faktorn. I nutid då dina grannar kan vara  från olika länder ger språket inte längre  samhörighet. Vi kan inte prata med varandra.  Få integrerar sig. Jag kan säga att många inte vill integrera sig. Det bildas öar av olika folkslag, bostadsområden, rena byar i staden där olika kulturer och språk härskar. Svenska som utländska. Ofta bor de personer som mest ropar på multikulturens lov på de helsvenska dyrare bostadsområdena utan en enda invandrare i sikte.

När jag går förbi ett gymnasium nära mig låter språket ungdomarna pratar som en ny variant. Det är en röra av olika ord ibland liknande svenska ibland något för mig oförståeligt, ord vilka ger sammanhang bara till de invalda. Det låter illa, det är ju gymnasiet. Kanske gängen av främmande unga män i sina huvor skrämmer just genom språket de pratar med varandra? Vi förstår inte dem.

Det påminde om mig en resa till Burma 1978 där i avlägsna byar folk pratade med oss någon sorts pidginengelska. De var extremt vänliga mot oss.

Ca 8 miljoner människor  har svenska som modersmål i Sverige. Två miljoner är invandrare med annat modersmål. Som andra största språket kommer arabiska, den har passerat finskan, språket som har varit näst störst så länge Sverige har existerat som nation. En historisk förändring. Man räknar med att det talas minst 150 olika språk i Sverige. I Världen är mandarin störst, följt av spanska och engelskan på tredje plats. Dock pratar folk engelska lite överallt, man kan säga att engelskan är mer universell än de andra språken.

Jag avundas dem som kan många språk och har lätt att lära sig nya. Jag tycker förmågan att behärska flera språk är en verklig nyckel till världen och att förstå varandra. Om vi nu vill det. Men att inte kunna landets språk, det språk som en majoritet pratar, ställer en alltid på sidan. Jag själv är dålig på språk men behärskar bra två och hyfsat ett samt fattar lite av ett fjärde språk som jag nästan har glömt.  Dags att uppdatera det sista språket så hjärnan – kanske – håller ett varv till.

Det finns cirka 6809, eller 7,099-språk, eller är det idag 7111 stycken, för språk dör och föds, som talas i världen. Av dem är 417 nästan utdöda språk, de talas av bara enstaka personer. Bland dessa språk är det många som saknar skriftspråk och bara talas av äldre individer. Om 50 år kommer det därför att finnas betydligt färre språk i världen än i dag.  Hur blir det med svenskan? Ett udda språk för fåtal?

Ethnologue är en känd databas som listar översikter över världens språk.

Vad ger mening för dig i ditt liv?

Jag har dig nu i mina böner, sa kvinnan jag hade mött halvvägs i Kearsarge Pass, dag 58. Hon gick neråt, jag upp och vi pratade en stund med varandra och fortsatte sedan vidare på var sitt håll.

Även om jag inte är det minsta religiös tackade jag med ”God bless You”. Ber någon för dig skall du återgälda det, tycker jag.

Hon var den andra som önskade Guds välsignelse för min vandring och på samma dag. När jag passerade ett hus på gatan på väg från Independence, där jag fyllde på mat, ropade någon efter mig. En kvinna kom ut från huset till gatan med en skål i händerna. Hon hade kakor i den och bjöd mig flera. När hon frågade varifrån jag kom blev hon nästan tårögd. Sverige. Lucia.

Hennes farfar var från Sverige. Hennes far hade hållit hårt i de svenska sederna. Han hade lärt sin dotter Luciasången och hon hade lussat för omgivningen sedan hon var 9 år gammal. Hon bjöd då på pepparkakor, även det var ett gammalt svenskt recept. Lucia var mycket uppskattat. Nu var hon 75 år.

Jag lussar än, sa hon, men sjunger inte mer. Jag tror folk är glada för det.

Hon kunde inte ett ord svenska utöver sången som var nedskriven. Hennes döde far var också usel på svenska. Men Luciatraditionen var något värdefullt från farfars gamla hemland. Här hemma nagelfars Luciatraditionen. Det ses som förtryckande och odemokratisk till och med. På kvinnans gata i Independence var det bara en omtyckt fin tradition.

Hon lovade att be för mig när vi skiljes åt.

Dessa två kvinnor var några av de många amerikaner som fann mening i livet genom tro och religion. De är många. I en stor undersökning av PEW institut gav familj 69 % arbete 34 %, pengar 23% och tro 20%  mest mening i livet i flervalsfrågan. Ja, pengar vann över tron. Men när frågan stramades åt till att nämna det viktigaste av allt var familj 40% följt av tro 20% det som gav mest mening i livet. Ateister nämnde förstås andra saker än tro som meningsfulla ting i livet. Ekonomi, hobbyer, vänner och resor  fanns högt på deras lista.

Även ”being outdoors” ses som viktigt i USA. Hur man exakt menar vet jag inte men de campingar jag var på var fulla och överallt på leden träffade jag dagvandrare, jägare med sina pilbågar, hundägare, familjer, pensionärer… Så klart var majoriteten av PCT vandrare också amerikaner. Här hemma kan jag gå i skogen som ligger sju minuter från mitt centrum alldeles ensam, även på en söndag med vackert väder.

Undersökningen är intressant och visar även skillnader i vad viktigt är beroende på utbildning och ekonomi samt härkomst. Jag undrar hur en svensk undersökning skulle se ut?

Vad ger mening för dig i ditt liv? Vad är det viktigaste för dig i livet?

Jag har aldrig träffat så många hjälpsamma och vänliga personer som i USA. Vissa små städer nästan tävlade i att vara den mest hiker vänliga.  Man behövde inte ens fråga efter hjälp, folk kom spontant fram till en och frågade om de kunde göra något. Amerikanarna var öppna, positiva, hjälpsamma och nyfikna. De var lätta att prata med, oavsett om vi pratade om  området vi nu stod i eller politik. Ingen av dem jag frågade om deras åsikt om presidenten lät bli att svara. Jag tyckte det var rent av otroligt. Jag vet knappt vad mina barn röstar på. Skulle jag fråga ut grannarna slutade de säkert prata med mig? (Ja, jag återkommer med min oseriösa Trumpundersökning och meddelar också vart fanns den bästa äppelpajen. Någon dag.)

De jag pratade med var nyfikna på Sverige. De som visste mer om oss var både positiva och smått fundersamma över vår politik och även totalt felinformerade. Till ex. att all sjukvård från början till slut var helt gratis, 0 kostnad, bara att välja vad man ville. När jag sa vilken kö min läkardotter hade suckade en och sa ”Ni har er Obamacare”. De blandade inte alls oss med Schweiz. Jag måste säga att mitt väl så kritiska och negativa sinne förändrades – lite. Jag ser mer positivt på mänskligheten, hur tokigt det än kan låta. Det USA jag mötte på leden eller i mindre orter kring PCT var de good guys.

Bad guys höll sig annanstans. Det finns gott om plats i USA, ett land med  ca 7 700 000 km² yta.

Jag pratade med flera f.d. marinsoldater. Just dessa som jag pratade med hade stabila förhållanden eller de hade hittat både arbete och liv igen efter Vietnam, Kuwait, Afghanistan och Irak. Men på varje ort jag fyllde på mat såg jag information över hjälp till ”våra veteraner”. Även om soldaterna hade haft funderingar över  det rätta – skulle vi vara där eller inte – hade de gjort vad som förväntades av dem. De hade valt yrket. En hade röjt minor mm efter Kuwaitkriget. En annan hade hämtat hem folk från Hanoi vid det bittra slutet.

En man hade gjort två vändor i Irak och  var inte glad över utvecklingen efteråt. Allt var förgäves. Demokrati växer inte ur gevärspipan. Skulle vi ha varit där var en bra fråga som det heter. Skulle vi ha stannat tills allt hade stabiliserat sig var en annan.

Han var nöjd med de  något isolationistiska tendenser, Amerika först, som Trump visade. Vi är inte hela världens räddare eller ekonomisk stötta. USA först, sedan andra. Vi har nog skit här hemma. Nu körde han buss i stället tanks. Han släppte av mig på icke hållplats i Chester (leden var stängt på grund av brand så jag både liftade och åkte buss runt) så jag skulle få kortare väg tillbaka till leden.

Vi tog varann i hand och tackade för samtalet. God bless You.

Jag mötte två män, mariners, med sina söner ute på jakt i norra Oregon. Efter att ha berättat vilka djur jag hade sett och vart den sista dagen övergick vi till politik. Ja, de hade röstat på Trump, De undrade vad jag trodde om Sovjet och riskerade Sverige att drabbas. Vi var överens om att Putin är en nyckfull person och att sia nästa drag är mer än vi kunde. Putin kommer att trakassera Ukraina igen så fort de närmar sig EU det minsta. Han har svårt att stå ut med Sovjets spruckna imperium. Han vill ha Sovjets Förenta Stater och helst mer. Men även han har försvagats med tiden. Vilka drar i trådarna bakom honom är en bra fråga. Sverige kan ligga risigt till.

Hoppar han på er så kommer vi, sa männen.

Vi är inte med i NATO. Vi är inte så snälla mot USA med tanke på hur media behandlar er president, svarade jag.

Vi kommer, sa de skrattande, vi ogillar ryssarna ännu mer.

Vi ogillar ryssarna ännu mer. Skulle jag vara lugn? Deras två söner lyssnade intensivt och nickade ibland. Den äldre läste kinesiska som andra språk. Det var det populäraste valet i hans skola. Inte spanska?

Vad ska man ha spanska till?

Vad ska man ha vissa språk till? Kanske svenskan kommer att dö ut likaså som våra seder? Men någonstans i USA firas fortfarande Lucia. Någonstans väntar än några svenskättlingar ivrigt på den svenska veckotidningen Kvällsstunden. Sverige är nära, ibland, fast den amerikanska drömmen var ett bättre val.

Bilder: på väg till pass och utsikt från passet dag 58.

http://www.pewforum.org/2018/11/20/where-americans-find-meaning-in-life/pf_11-20-18_sources_of_meaning-00-03/

 

 

Svensk eller något mitt emellan?

Varför känner jag mig inte svensk efter 50 år i landet? Varför frågar folk alltid varifrån jag kommer? Svarar jag Stockholm så kommer följdfrågan: men du är inte född här.  Måste vi få en geografisk födelseposition stämplad på människor? Är det detta som ger identitet?

Jag har en brytning. I det är jag i gott sällskap med vår Drottning Silvia. Får hon också frågan: varifrån kommer du?

Det är inte lätt att känna sig svensk trots det fula pappret som sa att jag hade blivit svensk medborgare. Det var ingen som hurrade. Det är få som har sett mig som svensk – om detta kunde jag berätta åtaliga fula och även roliga historier – utom i passkontrollen kanske. Inte ens jag själv. Jag har blivit en statslös fd finne som har inget att hämta i Finland heller.

Kanske är det helt naturligt? För vad är svenskt? Finns det någon identitet som utmärker just en svensk? Inte ens nationaldagen var en ledig dag för ett tag sedan. I Finland var Nationaldagen en dag som band oss samman. Alla firade på något sätt. De tända ljusen i fönstren sände ett budskap till varandra: vi är ett fritt land: Finland. Fritt land efter ryskt förtryck, krig och även lite svensk ägande fast det kändes nog inte som en börda. Sverige har varit ett fritt land i evigheter. Kanske skulden till identitetskrisen ligger där? Sverige är som en gammal partner som man inte ens kommer ihåg födelsedagen på. En dag är hon förändrad, kanske borta och då vaknar den likgiltige partnern.

Det andra är massmedians mobbning av svenskar födda i Sverige av svenska föräldrar födda i Sverige … Det finns liksom inget typiskt svenskt i den vänsterdrivna medians ögon. Alla andra länder har en nationell identitet – men inte svenskar. Ur regeringens sida erkänner man snabbt länder som har sitt ursprung just i nationalism manifesterad av folkets vilja att höra ihop på grund av etnicitet eller religion: Serbien, Bosnien, Kosovo, Syd Sudan… men i Sverige är det rasistiskt att erkänna sig etnisk svensk med svensk kultur, för att inte prata om oron hur landet påverkas av invandrare med levnadsregler så väsensskilt av våra. Vi är multikulturella redan enligt grundlagen som förändrades ett tag sedan utan diskussion, folkomröstning eller större uppmärksamhet.

Så vad är vi – inte jag förstås, men ni andra födda här och med svenskfödd släkt kanske ändå till Gustav Vasa eller i alla fall Oscar II?

Sverige är än så länge ett land som bygger på de kristna traditionerna, även om de inte manifesteras dagligen. Vi har ett geografiskt område vars gränser definierar landet Sverige – även om gränserna står på vid gavel. De flesta pratar än svenska. Som land har vi utvecklats genom ett europeiskt kulturarv som innefattar kristen religion enligt Luther, böcker, konst, idéer, kungar och regeringar som är sammanbundna på grund av närhet, ingifte och rent av den vite mannens sätt att leva och föra sig ute i världen.

Idag är vi tyvärr också unika genom att endast Sverige har en nyhetsmedia som hävdar att det inte finns några etniska svenskar, (media som hånar och nagelfar vår statsminister som påstått detta)  samt att det typiskt svenska inte existerar. Ibland kläcker våra folkvalda liknande tanklösheter.

Jag stjäl från kommentatorsforumet i Svd ”För bara några decennier sedan så var det annorlunda, men idag är det typiskt svenskt att förneka att det finns kulturella särdrag som är svenska eller ens etniska svenskar. Och det är dessutom typiskt svenskt att anse att om det mot all förmodan finns något svenskt eller svenskar, så bör detta/dessa omgående utrotas.”

Är det verkligen så illa? Eller är det bara en normal förändring i väntan på att Sverige som land uppslukas av helt andra kulturer och bli det Grundlagen förespråkar: multikulturellt? Kommer det då att existera något som man uppfattar svenskt?

Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung vilket är orsaken till vår senkomna nationaldag. Kan vi hissa flaggan och sjunga nationalsången utan att skruva oss av skam över vårt land, vårt språk och vår identitet som ligger gömd någonstans? Även jag som är varken det ena eller andra?