Årets resor

img_5145

 

Två utlandsresor blev det i år. En till Paris med ett plusbarnbarn och en till nästan ödemark på Grönland.

Paris har drabbats av terror i olika former. När lägret i Calais tömdes fylldes gatorna i Paris av invandrare som inte ville åka hem och det blev kaotiskt. Under tiden vi var i Paris pågick fackliga demonstrationer. Det var också strejk angående bränsletransporter.

Vi såg nästan ingenting av detta. Protesterna höll sig på stans norra sida omkring Triumfbågen på Charles de Gaulle och vårt hotell fanns nära Eiffeltornet. Det var just tornet barnet ville se samt slottet där Marie Antoinette hade bott och varifrån hon tvingades mot döden vid den blodiga franska revolutionen. En historielektion i natura speciellt när barnet var nästan lika gammal som prinsessan Marie Antoinette vid sitt giftermål med den franska kronprinsen.

Bevakningen av folk och Paris var total. Jag blev uppmanad att visa min handväska av 2 tungt beväpnade poliser. Jag, presumtiv terrorist?  Poliser/militärer fanns överallt. Det kändes tryggt? Inte.

Paris är stort. Det gör man inte på ett veckoslut. Speciellt inte när århundradets översvämning trängde sig in på Louvre och Notre Dame. Stängt var det.

img_5596

Grönlandsresan kan betecknas med udda natur, magi och trubbel. Försenat flyg, försenad bagage och sedan markbrand på leden jag skulle vandra gjorde att planen krympte. Jag fick vända från leden och göra samma sträcka två gånger. Jag som alltid sagt att gå samma led i olika riktningar verkligen öppnar naturen var sur, för det kändes bara som nederlag. Jag delade den med andra vandrare jag mötte vilka hade vänt redan före mig. Jag var tvungen att andas in röken och få ögonen att rinna innan jag gav upp. Två dagar efter kom regnet, men det var för sent att vända igen.

Det bästa var inlandsisen. Det var bara magiskt att gå på en is som var 110 000 år gammalt även om den förstås förnyas hela tiden. Isen var på stadiet förintelse tack vare värmen. Vattnet forsade mot havet som en lerig sörja. Värmen – jag mätte +32 i skuggan under min första vandrings dag – var oroväckande. Under vandringen såg jag flera torkade sjöar och alla vattendrag jag skulle vada över var också torra.

Den mesta marken var grus och sand fint som pulver, tundra och sten, inget att odla på precis även om värmen ökar. De träd som var planterade såg lidande ut i torkan.

Det är en klimatförändring. Vad är orsak och verkan tvistar de lärda om även om världens ledare har accepterat en modell, vår felaktiga energianvändning. Vi kanske är för många helt enkelt? I stället att gnälla över en biff borde vi gnälla över befolkningsökningen? Om alla vill ha det vi har så…

Kanske finns det också naturliga varmare och kallare perioder, istider och förändringar vi inte rår på hur än världens ledare flyger runt till konferenser och skriver avtal?

Detta är del 4 på Årskrönikan.

Very brave? Very brave!

img_5522

Jag mötte en man på leden, vi stannade och bytte några ord. Han var kanske 45 – 50 år, strålade ut energi och pengar. Hans utrustning såg ut att vara i topp och kameran som hängde om halsen samt klockan – som han tittade på – talade om en framgångsrik man. Han var från Boston. Han undrade lite om leden, hur långt det var till närmaste stugan. Det började skymmas och han ville hinna fram. Jag hade passerat stugan två timmar sedan så han kunde säkert nå dit på en timme. Han undrade också över vadet som han snart skulle passera.

Jag svarade på hans frågor, han tackade och sedan sa han något som fick mig bli svarslös en stund.

– Du är mycket modig kvinna som går ensam. Lycka till nu.

Very brave?  Very brave! Jag blev överraskad och först när han började gå och vinkade glatt adjö fick jag svaret ur mig.

– Du är också ensam!

Han hörde nog inte mitt svar.

talt

Varför är det modigare för en kvinna att vandra ensam i vildmarken än för en man? Beror det på styrkeförhållanden? Knappt, som tältare har jag mer att bära än övernattare i stugor som han var. Är det gamla föreställningar som lever kvar? Modiga män och svaga kvinnor som ska skyddas? Kanske är det bara att kvinnor som vandrar ensam är i klar minoritet och därför blir udda fåglar?

Jag har hört det förr. Många gånger.

Men det var väl inget om jag gör en liten jämförelse med dagens Saudiarabien och Iran. I Saudiarabien behöver kvinnan en förmyndare, far, bror, make eller annan närstående för många saker. Det kan man i viss mån se i Sverige när svartklädda kvinnor går med en tonårspojke som hunsar dem. Riktigt otäckt. Har du inte sett det gå till någon av våra förorter.

För att gifta sig, få pass och åka utomlands, studera utomlands och få lämna fängelse efter avtjänat straff behöver kvinnan tillstånd av förmyndaren. Att åka ambulans och göra kejsarsnitt likaså. Tänk dig att ligga på förlossningen, barnets hjärtljud försämras, läkaren vill göra kejsarsnitt för att rädda barnet men din stolle till förmyndare funderar och undrar om det är ok enligt någon Koranregel eller passande för övrigt.

Saudiarabien var det sista landet som tillåt kvinnor att köra bil. Undrar också vad säger make  förmyndaren om frun vill köra?  Klädsel är också reglerat men kvinnor har börjat säga ifrån. Världen är inte så slutet längre ens för saudiska kvinnor. Men, protester kan föranleda straff. Att bli piskad som uppstudsig kvinna hindrar effektivt större protester speciellt från kvinnor som är ekonomiskt beroende av sin make.

De som försöker ändra dessa omänskliga regler är very brave.041

Iran har också regler. Det senaste är förbud att cykla för kvinnor. Kanske cykeln ovan vore lämplig för iranska kvinnor? Den 10 september utfärdade Ali Khamenei en fatwa, en religiöst bindande order, som förbjuder kvinnor från att cykla offentligt och framför främlingar. Att kvinnor cyklar kan ju dra till sig uppmärksamhet från en man! Så, du kan cykla på en sluten gård då? Sedan 2012 får inte iranska kvinnor se på volleyboll som är en populär sport i landet. Det är förbjudet för kvinnor att titta på när män spelar fotboll. När är pojken en man? Kan mammor se på när de spelar och hur länge?

Och så klart skall håret täckas.  Män kan ju bli helt galna om de ser kvinnohår titta fram.

Enligt ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare, har kvinnor bara två uppgifter: att vara mammor och sköta hushållsarbetet. Iranska kvinnor är inte helt nöjda med detta, speciellt de unga.

Kvinnor som cyklar i Iran är very brave.

Så, jag bör inte ta åt mig om detta så duktig ensam kvinna. Det kunde ju vara förbjudet att vandra ensam eller otillåtet helt och hållet.

http://www.expressen.se/geo/mats-larsson/saudiarabiens-kvinnor-till-motattack-mot-mannens-lagar/

http://www.expressen.se/geo/ayatollans-fatwa-kvinnor-i-iran-forbjuds-cykla-offentligt/

1921 blev svenska kvinnor myndiga. Män skulle dock ha gjort värnplikt . Det upphörde i och med valet 1924.

Torkade sjöar och värmebölja på min Grönlandsvandring och något om sopor också.

img_5418

Det var torrt och varmt. Grönland hade värmebölja. Ja, det hade varit varmt sedan april med några undantag. Mindre sjöar hade torkat ut (bild ovan), vattendrag likaså.

När jag satt på någon sönderkörd punkt vid leden luktade det liksom olja. Var det metan? Hur som helst tinar permafrosten om värmen fortsätter. Två dagar visade min lilla termometer 32 grader i skuggan.

Torkan kunde jag knappt göra något åt men jag lämnar aldrig skräp i naturen. Jag orkar bära det tillbaka, så svag är jag inte. Tyvärr gör en del inte det. Har sällan sett så skräpiga stugor och omgivningar där toalettpapper flaxar omkring. Stora förvaringslådor avsedda för annat var fulla med skräp. Tomma gas burkar, rester… avfall.

Vad är det för människor som inte begriper det elementära: att ta hand om sitt skräp?

img_5677

På flygplatsen stod vädjan för turister att värna om naturen. Men när jag gick till sjön Ferguson, ca 5 kilometer från flygplatsen, gick jag förbi soptippen. Det såg ut som förråd för allehanda maskiner men det var avstjälpningsplats för uttjänta bilar, maskiner – ja allt som hade sett sin bäst före datum.

Vad gör man av soporna på en liten ort då frakt skulle bli orimligt dyrt och återvinning är inte ens ett ord? Det fanns insamling för glas och farlig hushållsavfall men vart hamnade det sedan vet jag inte.

img_5596

Jag köpte en flaska vatten när kranen var stängd på tältplatsen. Vatten från Ice Cap stod det i flaskan. När jag läste vidare var vattnet buteljerat i Danmark. Vatten från Ice Cap? Hm.

När jag kom hem hade dörröppningen blivit rökruta. Fimpar i massor. Olika engångsartiklar och papper hade hamnat på husets baksida. Tydligen hade folk satt där och fikat men inte orkat städa efter sig.

Kan vi göra något åt klimatet när vi inte orkar göra något åt våra sopor? ”Klimat tåget” har nog redan gått. Hur ska vi kunna vara rädda om det natur som finns kvar är en bättre fråga. Vildmarken krymper hela tiden. Det är vildmarkens träd som andas för oss. Hur många människor kan jorden livnära? Har vi passerat dess kapacitet redan?

Är det som Stephen Hawking säger: att vi bör leta reda på någon annan planet att kolonisera?

img_5523

Även jag har slitit på vildmarken, helst den utan stigar.

 

 

Kangerlussuaq, en liten by med flygplats mellan bergen.

 

img_5390Kangerlussuaq (betyder stor fjord) inte huvudstaden Nuuk, är centrum för Grönlands flygtrafik. USA byggde flygplatsen under andra världskriget, den är nu mera civil. USA försåg också grönlänningar med varor under kriget eftersom Danmark inte kunde det. Grönland är ju beroende av import för det mesta. Rutten Kastrup – Grönland samt inhemska linjerna passerar där. Det finns inga vägförbindelser mellan orterna även om vägar finns i och kring. Just i Kangerlussuaq byggde Volkswagen en bit väg för att pröva vinterkörning. Den gör nu en del av vägen till Ice Cap. Torkan gjorde vägarna dammiga. Ibland blåste det upp en ren sandstorm.

Det har funnits diskussion om att bygga en väg mellan Kangerlussuanq och Sisimiut men det skulle bli för dyrt. Att tundran skulle läcka metan var också ett bra skäl för att avstå. Så grönlänningar och turister flyger.

img_5673Trots bristen på längre vägar var bilparken ganska omfattande. Däröver snöskotrar som väntade på vintern. Båtar och fyrhjulingar förstås. Traktorer. En liten buss trafikerade området. Cyklar fanns för uthyrning men de sandiga vägarna var tunga att cykla. Stora monsterjeep fraktade turister till Ice Cap.

img_5559

img_5376Kangerlussuaq ligger i en dal mellan höga bergsväggar med havet framför sig. Ja, så mycket hav var det inte utan en stor deltaland efter fjordar som rann från isen. Sand, flygsand och åter sand med lite vatten emellan. Själva hamnen låg ca 13 kilometer från byn. På orten bor 550 människor. Det finns en välsorterad mataffär men en del av färskvaror som kött ersätts av frysta produkter. Folk jagar och fiskar själv. Några souvenirbutiker, sporthall, post och Canada Goose affär. Uttagsautomat fanns på flygplatsen.

img_5565En del bostadsbyggen pågår på den södra by halvan där en röd kyrka finns inklämt mellan barackliknande byggnader. Gamla bomber med nya användningsområden som askkopp syns överallt.

img_5651Folk arbetar med flyget och transporterna därifrån samt hotellverksamhet och utflykter. ”Vi arbetar med er som kommer och går”, sa en anställd på flygplatsen. ”Skall du inte stanna, här är en bra plats att dra sig undan som pensionär?”

img_5388Hm. Naturen var ju häftig. Det var plus. Ödemark, det älskar jag. Men ingen fungerande Internet? Bibliotek? Skog? Nej. Och så himla dyrt, en fattigpension räcker inte långt om man inte tältar året runt. Grönländska och också danska var svårt att förstå. Och skyltar som detta. Nej, det var nog inte den rätta platsen för mig resten av livet även om jag kunde tänka mig att bo där en tid.

img_5645Flera stora paraboler höll kontakt med yttervärlden. Internet var svindyrt. Med bara 55 000 människor utspridda på en stor ö är inte lockande för någon Internetleverantör. Fiske och stöd från Danmark är inkomstkällorna utöver oss turister.

Centrum för orten var caféet på flygplatsen. Det var fullt och inte bara av oss som reste. Många grönlänningar flyger till Danmark för att handla. Eftersom Kangerlussuaq är knutpunkten för inrikesflyg är det full fart hela dagen. Folk träffade varandra där. Sedan tystnade allt vid fyra – fem ungefär. Kvar var vi som väntade ifall vårt försenade flyg skulle lyfta.

img_5387Att vänta i Kangerlussuaq var ingen höjdare. Eftersom informationen var usel var man tvungen att vistas på flygplatsen, kolla läget och endast avvika ut kortare sträckor. Så man satt, gick en runda, drack kaffe, satt, gick ut … Och, vart skulle jag gå nu när ingenting fanns kvar att göra? Sedan checkade de in oss två i taget, ropade ut alltså personligen med namn för incheckning. De satt en röd ”hurry” remsa på min väska och den kom faktisk till Arlanda samtidigt med mig. Säkerhetskontrollen sköttes av två personer vid var sin dator. De kollade passet, puttade väskorna i kontrollapparaten, och sedan flyttade sig till datorn. Vi började hjälpa dem genom att skuffa vidare våra väskor till kontrollen.

Därefter satt vi åter några timmar i vänthallen vid en liten Taxfree affär medan en flygvärdinna gick runt och checkade in oss med en grön överstrykningspenna! De med grön linje över namnet checkades inte in igen utan bara gick till planet med sin gröna gå markering.

img_5578Till sist lyfte vårt tio timmar försenade flyg klockan 23.10. Det går snabbt att flyga, det är väntetiderna som förlänger resandet. Adjö Grönland.

Vill du vandra Arctic Circle Trail och till Ice Cap? Paddy Dillon har skrivit boken:

9781852846244_200x_trekking-in-greenland_haftad

Sidan http://expertvagabond.com/arctic-circle-trail-greenland/ ger beskrivning över leden och många bra tips.