Vid sidan av Pacific Crest Trail finns det riktiga USA.

Jag ville gärna göra små avvikelser från Pacific Crest Trail och se det ”riktiga landet”. Det var dessutom nödvändigt för att fylla på mat och ofta även vatten. Små städer eller ska jag kalla de byar vid leden var mer än intressanta.  Några var stora husvagnscampingar. Andra platser tävlade om att vara mest hikervänliga. Folk var alltid intresserade och hjälpsamma. De delgav saker ur sitt liv, politisk tillhörighet, information om  platsen, ja, jag skulle kunna sitta i timmar och prata med dem jag träffade.

Information på anslagstavlor visade att här tar vi hand om de våra. Jag träffade flera veteraner som hade fått hjälp av community för att komma i gång igen.  Väl hemma tittade jag på uppgifter om olika platser, som befolkning, arbete och inkomster och blev smått överraskad ibland. Välmående man inte såg utanpå fanns i statistiken.

En plats där jag planerade att fylla på mat var Anza camping (mile 140). Enligt guideboken var avvikelsen från leden bara några få mile men det stämde inte. Jag gick och gick i den heta solen.  De många förbudsskyltarna runt gårdar med hundar springande längs staket kändes inte bra. Men jag fick lift utan att lyfta på tummen av ett par som körde mig till campingen fast de skulle åt andra hållet. Jag hamnade på en husvagnscamping.

Det såg ut lite som vilda västern, om man borträknade enorma husvagnar där folk bodde permanent. Jag var den enda som tältade. Ägarna, två äldre män behandlade mig som en prinsessa. En var sjukvårdsutbildad och undrade om jag behövde sjukvård eller någon hjälp. Jag sa inget om mina hemska skavsår.

Oavsett ingångna skor, tejp och dubbla strumpor hade jag massor med skavsår i början. Jag var dock inte den enda. Sanden åt sig upp i allting trots gaiters.

De värmde en fryst hamburgare år mig och serverade kaffe. Vi satt ute och pratade om vandring och livet. Anza camping hade inte så ofta PCT vandrade längre. De unga orkade bära mat längre sträckor så besöken var mera sällsynta. Jag duschade. Jag sov på min ensamma tältplats. På morgonen åt vi frukost ihop innan jag gick för att ansluta mig till leden. Nej, Anza camping är nog inte värt att göra en avstickare till trots vänliga ägare. Om det inte är kris på mat och vattenförrådet. Men det kändes väldigt amerikanskt på något sätt.

Det finns många platser att fylla på mat i och få en dusch. En stad som de flesta vandrare besöker är Wrightwood (ca 362 mile). Lite utanför stan finns en utmärkt plats att ta igen sig på: https://www.holistichealthdayspa.com/

Ägaren (glömt namnet!) hämtade mig från stan. Jag fick ett underbart rum. Hon tog min smutstvätt, försåg mig med handdukar, schampo och duschkräm. Hon körde mig till en restaurang och affär. Dagen efter kördes vi som hade övernattat i huset till leden igen. Allt för det facila priset 35 dollar/natt ( år 2018). Rekommenderas! Länk https://www.holistichealthdayspa.com/

En ort som såg lik glömd landsort vid första anblicken var en livlig plats med odling och turistnäring samt smarta knep för att öka handel och ortens överlevnad. Det var Trout Lake (från Hwy 23 ca mile 2235) med 557 innevånare och närhet till Mt. Adams (bilden högst upp). Jag fick lift av en svampplockare men det gick en pickup två gånger om dagen från/till leden. Orten hade en liten restaurang och jag kastade mig genast över äppelpaj och kaffe. Nej, äppelpajen var inte i topp tre. Jag handlade mat. Träffade andra vandrare som hade tagit gratistransporten. Kanske erbjöds det en dusch någonstans men jag skippade det för att hinna äta och packa mina matvaror innan transporten ut gick. Sedan körde pickup oss till leden med ett stop vid utsikten mot Mt. Adams.

Jag slapp att sitta på flaket. Som en gammal kvinna hade jag alltid förmånen att sitta framme och prata med chauffören. Han körde vandrare hela sommaren och  det var gratis för dem. Hans omkostnader och lön betalades av affären och restaurangen. Till dagen hade han kört exakt 900 vandrare. Affären hade haft 1000 enskilda vandrarkunder. Jag räknade lite i huvudet. Jag hade handlat för 75 dollar och fikat. Om alla köpte för 50 dollar så… Kanske var vandrare och turister de som höll affären uppe? Säsongen var inte slut ens. Det fanns folk bakom oss. De som gick mot söder var också än på leden mot Trout Lake. Transporten var en bra idé även om många  liftade dit. Sedan kom svampplockarna, bärplockarna och vinterturisterna.

Bilen stannade precis vid leden. De snabba unga försvann fort mot skogen och jag var åter ensam på leden. Det var en skön kväll även om miljön var mestadels bränd skog. Mörkret föll och jag satt tält. Jag åt en Huckleberry paj till middag. Det var en specialitet på Trout Lake. Missa inte den om du passerar Trout Lake!

Det finns många andra minnesvärda platser. Jag längtar tillbaka men det blir en vandring eller två i Sverige i år. Det är också vackert och närmare att tillgå.

Read more: http://www.city-data.com/city/Trout-Lake-Washington.html

https://businessyab.com/explore/united_states/california/los_angeles_county/wrightwood/california_2/26645/holistic_health_day_spa.html

 

 

Men den viktiga frågan – pajen då?

Månen lyste. Natten föll på medan jag gick på riksväg 140 för att ansluta åter till Pacific Crest Trail. Jag hade fyllt på mat och vatten på Fish Lake Resort. Dessutom hade jag ätit den bästa fruktpajen i mitt liv. Det är dag 110 under min PCT vandring.

Jag var nöjd med livet fast ryggsäcken vägde en del eftersom den var full av mat, vatten och gas. Tur att jag tog med mig extra vatten för Cascade Canal, som borde ha varit en vattenkälla, var torr. Jag satt tält vid den torra kanalen högre upp på leden och kokade en kopp te. Jag hade ätit middag på Fish Lake men fyllde nu på med några kex. Jag var alltid hungrig.

Vandrare pratade ofta om mat och drömde om något de skulle äta hemma. Så även jag.

Maten var enformig på leden. Den byggde på två grundstenar: kort  koktid och låg vikt. Nudlar, frystorkat, potatismos, tonfisk, grötflingor eller müsli och sportdryck var basen. Däröver tortillabröd, nötsmör, jerky, kex, nötter, torkad frukt. När jag passerade en mataffär köpte jag choklad, äpplen och apelsiner, tomater och avokado för några dagar. När vädret blev kallare utökades min mat med ost och kokta ägg. Jag fick mycket mat och snask från olika dagvandrare, de som skulle avbryta, hundrastare  och även en hel del från en restaurang vid White Pass gratis eftersom de skulle just stänga.

Jag bar vad jag orkade. Jag åt massor när jag passerade någon tätort. Frukost, lunch, middag, mellanmål ibland trängd ihop på få timmar, ändå var det inte tillräckligt för den mängd energi som behövdes. Jag tappade totalt 14 kilo från min helt normala vikt. Vill du banta gör en långvandring.

Jag åt äppelpaj som efterrätt när jag fyllde på mitt matförråd. Äppelpaj är USA, inte bara hamburgare.  Alla pajer var inte förstklassiga. De serverades inte snyggt, var kalla eller glassen smakade inte grädde. Någon hade äppelmos i stället äppelbitar. Degen kunde vara geggig. Men andra var frasiga med goda äppelskivor och serverades med glass som smakade äkta vara eller lagom vispad grädde. Det fanns även små pajer i pappförpackning i några affärer. Jag tyckte de var så delikata vilket förmodligen var inte sant utan det var sockret och fettet som talade.

Den enda bärpajen jag åt var paj med Huckleberries. På Trout Lake (dag 139) var pajer med de bären en specialitet. Jag köpte en hel paj. Det var min middag ute i den brända skogen med utsikt mot Mt Adams när mörkret föll. Området hade massor med bär på brandareor och så klart hungriga björnar. Jag hade spanat efter bär tidigare i skogen, men torkan hade tagit alla hallon och smultron. Nu, i Washington som var ett regnigare område kunde man äta Huckleberries så man till sist mådde illa.

Så till min ”pajtävling”. Vinnaren blev Fish Lake Resort  där jag åt en persikopaj. En annan vandrare åt äppelpajen den gången. De båda pajerna var himmelska. En frasig botten, ovan den frukten snyggt inlagd i halvmåneformade skivor, inte för mosiga utan lite tuggmotstånd kvar. Inte för söt så något av syran i frukten var kvar, svag kanelkryddning och ett tunt lager nötcrunch. Locket var av deg remsor, puffiga som av smördeg. Lagom varm. Till det hemgjord vaniljglass. Först när jag hade glufsat i mig pajen kom jag på kameran. Sorry! Det var en himmelsk paj.

https://fishlakeresort.net/

https://oregonencyclopedia.org/articles/blueberries_and_huckleberries/#.XDthRM1G3IU

 

Om Donald Trump och American Dream

Jag bedrev två helt ovetenskapliga ”undersökningar” under min vandring på PCT. Den ena var vart fanns den godaste äppelpajen nära leden och den andra vad folk tyckte om sin president, Donald Trump.

Trump dominerar den svenska median som inte kan släppa besvikelsen över presidentvalet i USA, att en kvinna, fru Clinton, inte vann. Trump blev den svenska medians hatobjekt. Alltid finns det något att klaga på. Han var redan den bästa sidvärmaren före presidentvalet och har hållit sin position sedan dess. Trump omskrevs eller utnämndes i svensk media 165 015 gånger år 2018 medan vår egen Statsminister Löfven fick nöja sig med andra platsen med 90 157 tidningsnotiser trots valår och Kristensson som trea med 48 708. De andra länders statsministrar ligger helt i skuggan av Trump, som  Putin 32 744, Teresa May 24 104  Macron 22 339 och Merkel 19 910 omnämnanden i svensk press fast de hör till vårt närområde med stor påverkan på Sverige.

Jag var säker på Trumps vinst före valet när jag hade läst de båda kandidaternas valprogram i juli. Jag insåg inte att valprogram är ingenting, snacket och att synas i valmöten är allting. Brukar du läsa partiernas valprogram? Ingen av de amerikaner jag frågade om Trump hade läst valprogrammen. Det var nog som i Sverige. Man röstar med känslan och plånboken, inte efter kunskap. Kanske ids man inte ens rösta. Bara 53,1 procent av de röstberättigade i USA tog sig till röstlokalen.

Det var lätt att prata politik med amerikaner. I Sverige skulle man få svar ”skit i det du” om man frågade efter okända personers röstpreferenser. Men i USA svarare alla jag pratade med. De var intresserade av min syn på Trump och politiken i landet – som jag vet alldeles för lite om. Folk hade insikter och åsikter. De tyckte till och med det var fantastiskt att jag ville veta vad de tyckte. Några gånger fastnade jag på diskussioner om politik, världen och framtiden så tiden bara försvann.

Nej, jag låtsades inte vara en journalist men jag sa att någon åsikt kunde hamna på min blogg med stilla undanskymt liv i bloggvärlden. Jag undvek att fråga vandrare, för de var en speciell grupp. Jag frågade några yngre på leden i början. Deras svar var unisont Sanders. De hade velat få Sanders till president eftersom han lovade dem gratissaker. Ungdomar som än försörjdes av sina föräldrar eller stipendier och lite extrajobb ville ha det så: någon annan betalar. Så är många unga även i Sverige, de förstår inte hur pengarna vanligen intjänas och skatt betalas.

Jag övergick till att prata med folk jag träffade utanför PCT vandrarnas krets. Jag började fråga dagvandrare, hundrastare, picknickfolk, några campare, jägare och de som gav lift, i regel folk omkring medelåldern. Den första  som definierade Trump och situationen var dock en PCT vandrare som tyvärr fick avbryta på grund av sjukdom i familjen.

Han var en snickare i 60 års ålder. Han hade inte röstat men den beskrivningen han gav om Trump var bara lysande. Jag greppade genast min lilla svarta bok och skrev medan han pratade.

Clinton, överklassdonnan, ville ha makt, folket är oväsentligt, sa han.

Trump då?

Donald Trump har gjort sin American Dream. Han har en familj, barn och vacker hustru. Ja, han är skild men så är många i USA. Han är lyckosam i det han gör för det mesta och tjänar nog med pengar för familjen. Han gör vad han önskar, är kändis från TV, han har underhållsvärde som är viktigt i USA. Han siktar så högt han kan. Hans dröm var att bli president och förverkliga sina affärstankar i företaget USA. Det gick inte bra första gången men han gav sig inte. Han satsade om sina pengar och sig själv. Han har gjort sin American Dream och därför hatar demokraterna honom. Han passar inte i politikermallen men han är en produkt av detta land.

American Dream? Miljoner människor har gjort sin American Dream och många har misslyckats. Vad är American Dream? Investopedia, Will Kenton har en bra definition, klipper början, läs hela!

The American Dream is the belief that anyone, regardless of where they were born or what class they were born into, can attain their own version of success in a society where upward mobility is possible for everyone. The American Dream is achieved through sacrifice, risk-taking and hard work, not by chance. 

The term was coined by writer and historian James Truslow Adams in his best-selling 1931 book ”Epic of America.” He described it as ”that dream of a land in which life should be better and richer and fuller for everyone, with opportunity for each according to ability or achievement.” https://www.investopedia.com/terms/a/american-dream.asp

Någon vecka efter pratade jag med en annan snickare, en kvinna i 40 års ålder som hade tagit över sin fars byggföretag. Hon sa ungefär detsamma. Hon hade röstat på Trump eftersom han hade mer ambition att förbättra landet än Clinton som ville förbättra sin egen position.

Jag fortsatte att fråga. Mycket vägde till Trumps fördel. Ja, han var en buffel, inte så utbildad, inte någon talare precis men han försökte få folket i jobb och brydde sig om USA. Han är nog lik mig, sa en man, jag är en buffel med bra jobb och gott liv. Muren? Desto närmare söder man var desto viktigare var muren. Ja, det fanns ju en mur redan, så varför var det så himla liv om resten? Alla presidenter har byggt sin bit men bara Trump har blivit attackerad. Kanske har storleken betydelse?

Muren har blivit en mur mot vettiga beslut. Och, har en Stat rätt att freda sina gränser? Bra fråga.

Jag träffade två Clinton anhängare. Två av trettio! Ljög folk? Var det så att vinnaren tar allt, förloraren är genast ointressant? Eller, till skillnad med svensk media ville inte folk prata illa om sin president? Var de små orter jag passerade rena Trumplandet? Även i Kalifornien? Var inte han en ”narcissisk buffel”? Hur kunde folk vara så positiva? Något måste han ha gjort rätt?

Den ena av Clintonanhängarna var en professor som utbildade i naturskydd. Varje år tältade han ensam några dagar ute vid PCT och frågade de passerande vandrarnas skäl till vandring, ålder och hemland. Han hade ett arkiv med svar och bilder. Ett moment i hans undervisning var just att diskutera med elever om skälen till att vara ute i naturen. Han var inte riktigt nöjd över mitt enkla svar: jag gillar att gå och vara ensam i naturen, men han la mig på listan ändå med foto. Jag var den äldsta han hade träffat, sa han.

Han var demokrat. Han ville bara få Demokraterna tillbaka till makten. Varför då, frågade jag och väntade mig en intressant förklaring. Han sa ingenting. Varför då, upprepade jag, men fick inget svar. Jag hade gärna hört den andra sidans åsikter i Trumpvurmen.

En man sa att han egentligen sket i vem var president, vilka satt i Supreme Court var det viktigaste. De skulle bevaka rättvisan enligt landets Konstitution från 1789. Demokraterna hade devalverat Supreme Court, tyckte han, men nu fanns det hopp igen. Även några andra poängterade att Supreme Court var det viktigaste men att livstidsutnämning var orimligt. Vad hände om man blev dement och gjorde galna beslut? Jag tror att något liknande skulle behövas i Sverige, dock inte med livstidsanställningar.

https://en.wikipedia.org/wiki/Supreme_Court_of_the_United_States

Trump är en produkt av USA, det kan man inte neka till. Jag tror dock att han har en verklig önskan att göra USA stor igen, ge de som sliter bättre villkor. Han är en affärsman. Det är vinster och förluster, framgång och konkurser det handlar om. USA först. Amerikaner först. Han är dock inte i fas med tiden. Många drömmer om de tidigare goda åren, livet då allt var enklare och framtiden ljusare. Så även Trump, så icke politiker han är. Han vill stänga in, inte öppna ut. Han skyr världens utveckling, globalismen som redan existerar. Varor transporteras runt världen. Tekniken finns i Japan och Kina, kanske inte längre  i USA. Företag är beroende av andra företag. Gränser har suddats ut på gott och ont. Internet har krymp världen. Länder krackelerar av tryck utifrån och inifrån.  Han har rätt i sig att marscherna mot USA:s sydgräns är mer  offensiv än flykt,  massinvandring från länder som inte kan ge sin befolkning det elementära, bara oanvändbar ideologi.

American Dream? Kanske. Vi har också Sweden Dream, de senaste tre åren har 419 760 invandrare fått uppehållstillstånd i Sverige. Folkvandringarnas tid. Det blir säkert mer i framtiden. Det är mäktiga känslor och tyckande i rörelse, långt från det vi kallar politik.

Är Trump och de andra politiska nykomlingar på så kallade högerkanten, dessa anhängare av kulturell nationalism, bara en vind som blåser men dör ut? Tvivlar på det. Folket i gement är besvikna, både de som lider av åratals vanstyre och oönskade åtgärder till de som faktiskt har det bra. Politik har slutat fylla folkets önskningar. Allt kan explodera i missnöjesyttringar från gula västar till andra demonstrationer, meningslösa massmedie påhitt och terrorism. Världen bär oro. Klasskillnader är tydliga, inte i kommunistisk mening, utan mellan de som har och de som inte har, mellan vanligt folk och politiker som varken har insikt i läget eller uppfattning om vem är deras arbetsgivare och löneutbetalare.

Trump är älskad och hatad. Många spår att han sitter kvar fyra år till oavsett kriser och oförmågan i att vara just politiker. Varför ställer inte de riktigt smarta människorna upp som valbara utan världen får nöja sig med andrahandsurvalet? Så i USA. Så i många länder. Så även hos oss.

Om politiska prioriteringar ang. muren hos American Thinker

https://www.americanthinker.com/articles/2019/01/democrats_can_fund_the_world_but_not_the_wall.html

https://www.retriever.se/pressrelease/donald-trump-overskuggar-den-svenska-medierapporteringen/

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-46748492

Pajen då? Kommer i nästa inlägg.

Minimalistiskt liv och min utrustningslista.

Det befriande med en längre vandring är bristen på saker. Du har det som ryms i din ryggsäck och orkar bära. Tältet ger dig mindre än två kvadratmeter boyta. Det är minimalistisk liv. Ja, du har hela naturen omkring dig att tillgå, men du äger det inte, har bara till låns.

När jag sökte på Internet ” life without material things” fick jag 2 260 000 000 svar. Hur relevanta de var vet jag inte. Många gjorde kortvariga experiment med att ha bara lite nödvändiga saker. Det handlar förstås om västerländska och de välmåendes experiment, inte ”minimalismen” på krigsområden.

Vad är nödvändiga saker lär växla från person till person. De flesta vill nog inte släppa sin mobil, tror jag.

Jag var utan Internet från 1 maj till 19 oktober. Jag saknade Internet i början, kanske inte själva Internet utan möjligheten att skriva. Men sedan var det bara befriande att slippa allt från elände till mindre elände. Så, jag var mestadels utan fungerande telefon. Trots Telias försäkring att den skulle fungera bara jag gjorde en registrering funkade telefonen sällan, nära inte alls. Den 19. oktober på hotellet i Seattle rasslade alla sommarens meddelanden in, från viktigt till onödigt. Bland annat kom ett frågeformulär från PCT organisation med frågor om hur jag hade haft det.

GPS skötte kontakten till mina närmaste. De kunde följa mig på Internet. Tekniken är otrolig idag – när den fungerar.

Jag älskar tältliv, ensamheten ute i naturen. Jag tyckte det var mysigt i tältet – oftast. När mörkret föll satt jag på eller i sovsäcken beroende på temperaturen, drack te och åt något vad jag nu hade och skrev lite dagbok. Läste i guideboken om nästa sträcka. Jag kände mig fri och lycklig. Ute hördes  nattens ljud, djur som ”pratade”, ugglor som hojtade och kanske steg vilka passerade tältet. En björn (ja, dag 148 på Falls Creek brand area), rådjur, älg, något mindre … ibland kastande en skugga på tältet. Stjärnhimlen var makalös och så nära. Bristen på annat ljus gjorde stjärnorna mer synliga och jag tältade gärna högt upp för att få sova under stjärnhimlen.

Visst fanns det dagar när terrängen var svårforcerad eller då allting var blött. Då undrade jag en kort ilsken sekund vad sjutton sysslade jag med. Men regnet var ju en välsignelse för den torra marken och vattenbristen. Varför skulle jag klaga?

Jag kunde gott fortsätta att ha det så enkelt. Jag kunde vandra och tälta, vara prylfattig länge, leva på en minimal yta och inte bry mig om annat. Men mina barn och barnbarn står mig nära så vandring kan bara bli en del av livet, inte hela. Och visst var det skönt någon gång i hotellvärmen med dusch!

Vad hade jag med mig? Jag hade ingenting som inte kom till bruk utom viss första hjälpen. Jag skriver inte ut från vilket märke mina prylar är, det är oväsentligt. Ifall du nu tänker göra liknande lång vandring och undrar över utrustning kan du ställa en fråga i stället.

Jag köpte och bytte ut några kläder under tiden som vindjacka, skor, strumpor och byxor, så totalt utslitna saker hamnade i sopor.

Jag hade med mig:

RFID-säker plånbok, 3 olika kredit/betalkort, försäkringskort, GPS, kamera + fyra memory card (en för varje delsträcka, enklare att sortera) + extra batteri, mobil, solpanel, 2 power bank, elkontakter/laddare, pannlampa.

Ryggsäck 60 l, sopsäck som foder till ryggsäck från Washington (där det började bli mer blött), enmanstält, en extra större tältpinne som användes som spade, sovsäck till -5 C, sovsäckslakan i siden, liggunderlag, gåstavar, microspikes, (postades iväg mot norr när de inte behövdes).

2 par byxor (de jag använde som vandringsbyxor byttes ut två gånger de var slut helt enkelt), 1 långkalsong, 2 långärmade tröjor, 2 T shirt, 1 sportlinne, 4 par trosor, 4 par strumpor (3 par byttes ut), 1 par skor (tre par användes totalt), supertunn vindjacka i Kalifornien, regn/vindjacka från Sierra till slutet, varm jacka, keps, mygghatt, handskar, mössa, knästöd, tunn regnponcho som räckte över ryggsäcken i Oregon/Washington.

Kam, tandborste, tandkräm, tandtråd, våtservetter, trosskydd,  toapapper, tvål, solkräm i Kalifornien, tub hudkräm i Oregon/Washington, nagelsax, solglasögon, första hjälpen pack, räddningsfilt.

Gaskök med en kastrull, gas, tändare och tändstickor, mugg, sked, gaffel,  liten kniv,  några plastpåsar packa mat i, 3 till 6 en/två liters vattenflaskor beroende på vart jag var, en 2 liters vattenpåse som reserv i Kalifornien, vattenreningstabletter, vatten renare mini Sawyer, Bear box från Kennedy Meadows, som jag behöll till slutet och tog hem. Mat förstås. Som mest bar jag ungefär en veckas mat.

Nål och tråd, laglappar, lite gaffatejp. Oanvändbart plastkort (som hjälp att öppna Bear Box),  block, kalender, 2 pennor. Guidebok med info och små kartor.

Allt var i lättvikt från tält och ryggsäck till kläder. Jag vet inte vad det vägde. Jag väger aldrig min ryggsäck. Jag tar med mig det som behövs och då får man stå ut att bära det. Eller plocka ut något.

https://www.adlibris.com/se/bok/the-pacific-crest-trail-hiking-the-pct-from-mexico-to-canada-9781852849207