Venedig – en härlig stad vid och i havet.

Under tisdagen ska tidvattnet i Venedig ha mätts upp till 187 centimeter. Detta är den allvarligaste översvämningen som staden har varit med om sedan 1966, då nådde vattennivån 194 centimeter. Venedig drabbades  också år 2008 i december av den värsta översvämningen på 22 år. Vattenståndet var som mest 1,5 meter högre än normalt. Mätningarna av vattenståndet inleddes 1923. Så jag vet inte hur det var innan. Jag vet inte heller hur stora skillnader tidvattnet kan visa i normalfall.

Idag  skyller man på klimatförändringarna. Vad skyllde man på 1966 då istiden ansågs vara en fara på gång?  Ni som var läskunniga då minns hotet om istid och Sverige som ett land vi borde lämna för varmare breddgrader. Nu tror jag att vi med sikt får igen en istid. Nog om det. Förra året så här dags var det också översvämning i Venedig. Men i december -16 torkade staden nästan ut. Båttrafiken inställd. Turisterna fick titta på skiten på kanalbotten. Det var inte den första och enda gången.

Vad är det som dränker Venedig? Är inte stadens läge liksom fel, något övermodigt? Tidvatten kommer och går. Havsvattennivån stiger med 3 mm per år kring Medelhavet vilket inte är någon rekordfart. Jag vet inte när man började mäta just det.

Jag var i Venedig med ett barnbarn 2014. Jag tog ett barnbarn i taget ut till Europa på en resa de själv valde. Hon valde att resa till Venedig, en stad utan bilar.  Nu är Venedig större än just öarna utan bilar men turisterna – som vi – håller sig på öarna. Turister fanns det gott om.

Venedig var en underbar upplevelse. Att slippa bilar, åka med båt, se på historiska sevärdheter. Vår gondoljär berättade om staden, om politik som önskan att lämna övriga Italien och om just vatten.

Vi tyckte förstås vattennivån var hög men han skrattade. Hög? Det brukar vara en meter till i normalfall. Nu är det lågt, sa han.

Man kunde se med lotta ögat hur vattnet steg när mastodontbåtarna gled in till staden. Trots försök att slippa de stora turistbåtarna i staden vilka bokstavligen översvämmar kusten och anlägga spärrar mot vatten är situationen likadan, varje år. Båtarna med turister innebär pengar. Jag vet inte vad hände med det storslagna projektet med spärrar mot vatten som skulle vara klar 2018. Projektet har anklagas av korruption och räknas inte att vara i gång innan 2021 eller senare.

Vi kanske kan inte rädda de byggnader som är placerade olämpligt mot vädrets och havets makter oavsett vart de ligger? Kanske dags att rädda det som räddas kan? Den bosatta befolkningen har redan börjat packa medan turisterna befolkar ön. Staden slits inte bara av vatten utan av folk som är fler gånger mer än staden kan svälja. Man försöker stävja skräpkultur och snabbmat och behålla Venedig som just italiensk plats, kultur värd att bevara. Men folk är trötta på i att vara i minoritet, utan plats i turistströmmen. 25 miljoner besöker staden varje år medan de bofasta är ca 270 000. Räkna ut hur många det blir per dag. Venedig har infört turistskatt som dock har varit problematisk att få in från dagbesökare.

Se Venedig fast du får trängas med världen. Venedig sjunker faktiskt bara lite men översvämmas regelbundet av havets makter. Det tar tid, lång tid innan de pålar av ek och alm – fast gondoljären sa att lärkträd var bäst – som stöttar husen ger upp. Historien om Venedig är gammal. Folk bosatte sig på öarna redan under antiken. Sedan började staden befolkas av flyktingar från Italien efter hunnernas invasion år 452 och senare, år 568 av langobardernas härjningar.

Nu är staden på Unescos lista över världsarv. Se den. Missa inte Scuola Grande di San Rocco med Tintoretto målningar och ett tak som är bara snäppet under Sixtinska kapellet.

Kartbilden Av Chris 73 / Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7383253

Then shoot Me – om muren och Östberlin

Många besökare har hållit tal på Brandenburg torg med syftet att prata om frihet, alltså om muren som skilje Östberlin från Västberlin. 12 juni 1987 var det dags för USAs president Reagan. ”Mister Gorbatjov, tear down this wall”  sade  Ronald Reagan. Det tog dock ytterligare över två år innan folket hade fått nog och använde till och med hackor på båda sidorna.

1977 i januari stod jag med min familj på Östberlinsidan av Brandenburg Torg och tittade på avspärrningen. Efteråt försökte vi sätta oss i ett fik, dricka något och förklara för barnen mer om historien bakom. Men caféet serverade oss inte. Det var bara en kuliss, de hade ingenting, alla fall inte den dagen. Folk var placerade att låtsasarbeta där.
På hotellet vi bodde en natt fanns mat men bara någon typ smaklös dagens rätt och bröd i tjocka skivor. Man kunde inte välja något.

På flygplatsen bevakades vi med beväpnade vakter. När jag rörde mig utanför den osynliga gränsen tryckte en vakt geväret nästan i magen på mig. ”Skjut då,” sa jag och blängde på honom bäst jag kunde. Han backade.

Besöket var dock historiskt och en lektion om socialistdrömmar.  Många unga är även idag drabbade av luftslottet socialism, även kommunism, hur man nu skiljer dem år. ”Allt-gratis-folket”. Historien talar inte till dem. Sedan blir de flesta vuxna, men inte alla. Man börjar arbeta och inser hur ekonomin hänger ihop, oavsett problem den är behäftad med. Det finns inga gratis luncher annat än i soppkök.

Så, från 13 augusti 1961 till 9 november 1989 åtskilde en mur Väst- och Östberlin. Mellan 1949 och 1961 hade 2,7 miljoner människor flytt över gränsen till Västberlin. Så, vad gör man för att hindra folk att ta sig ut? Man bygger en mur. DDR kallade Berlinmuren för en ”anti-fascistisk skyddsmur”, som enligt statens propaganda var nödvändig som ett skydd mot de västtyska kapitalisternas aggression och försök att invadera och ta över Östberlin. Ett annat argument var att gränserna skulle stängas för att hindra spioner från väst ta sig in i landet.

De kommunistiska förklaringarna är alltid anpassade till makten, inte till folket.

Efter murbygget lyckades få fly. Flyktförsöken upphörde dock aldrig helt. Omkring 5 000 personer rymde lyckosamt till väst efter 1961 och av dessa var 574 gränsvakter. Metoderna kunde vara som i film, t ex att försöka flyga med en ballong över muren. Siffror för antalet dödsoffer vid flyktförsök varierar beroende på källor. 136 dödsoffer finns dokumenterade i form av en verifierad lista med namn och datum. De är säker många fler.

Muren raserades av folket, att börja med, 30 år sedan 9 november 1989.

Vissa grät när muren föll och det var inte av glädje. Än finns starka socialistdrömmar i världen som i Venezuela, ett land i misär eller Kuba där folk drömmer om Florida. Flera länder har ett slags smygsocialism och även i USA finns politiker, som Sanders med anhängare, som vill ge allt till alla utan realistisk uppfattning om hur pengar intjänas och vem ska betala. Gratissaker. Vi vet hur det brukar sluta.

Även i Sverige finns tämligen starka socialistiska fästen. 8% röstade på Vänsterpartiet (som idogt förklarar att de är inte kommunister) i Riksdagsval med högst andel i Pajala. Vänsterpartiets ideologi är socialism, feminism, grön ideologi enligt dem själva. De har 25 000 medlemmar men antalet anhängare lär vara högre. Även Socialdemokrater har en uppfattning att de ”äger” landet och bestämmer över människors liv av välvilja och ”bättre vetande” från vaggan till graven. Dock är deras kärnanhängare snart just begravda och medelklassen föredrar egna beslut.

Kanske skulle jag förklara att vi var på väg till Vietnam och linjen gick då genom Östberlin med en dags tvångsmässig vistelse där i väntan på nästa plan. Det var före flygplan som kunde flyga non stop långa sträckor. En resa till Hanoi krävde då fem mellanlandningar. Flygplatsen i Hanoi var inte heller avpassat för större plan. Senare byggde ryssarna om flygplatsen så det blev dimensionerat för deras militärplan i händelse av militära behov. Det var vi tacksamma över. Vägen hem blev så mycket enklare.

Ingen talade om på den tiden att flyga var nästan kriminellt. De ryska planen serverade än rysk champagne och äkta kaviar, något det vanliga ryska folket endast kunde drömma om.

Att leva i en kommuniststat som Östtyskland hade sina sidor. En underbar film kan ge en uppfattning. Det är film men ibland träffar film nästan mitt i prick. Se den och bli road.

Läs också om Sverige och DDR: https://juliacaesar.blog/2019/11/09/berlinmuren-inom-oss/#more-14204

Reaganbilden från Wikipedia :Av White House Photographic Office – Ronald Reagan Presidential Library, ID C41244-9., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=189219

Vid sidan av Pacific Crest Trail finns det riktiga USA.

Jag ville gärna göra små avvikelser från Pacific Crest Trail och se det ”riktiga landet”. Det var dessutom nödvändigt för att fylla på mat och ofta även vatten. Små städer eller ska jag kalla de byar vid leden var mer än intressanta.  Några var stora husvagnscampingar. Andra platser tävlade om att vara mest hikervänliga. Folk var alltid intresserade och hjälpsamma. De delgav saker ur sitt liv, politisk tillhörighet, information om  platsen, ja, jag skulle kunna sitta i timmar och prata med dem jag träffade.

Information på anslagstavlor visade att här tar vi hand om de våra. Jag träffade flera veteraner som hade fått hjälp av community för att komma i gång igen.  Väl hemma tittade jag på uppgifter om olika platser, som befolkning, arbete och inkomster och blev smått överraskad ibland. Välmående man inte såg utanpå fanns i statistiken.

En plats där jag planerade att fylla på mat var Anza camping (mile 140). Enligt guideboken var avvikelsen från leden bara några få mile men det stämde inte. Jag gick och gick i den heta solen.  De många förbudsskyltarna runt gårdar med hundar springande längs staket kändes inte bra. Men jag fick lift utan att lyfta på tummen av ett par som körde mig till campingen fast de skulle åt andra hållet. Jag hamnade på en husvagnscamping.

Det såg ut lite som vilda västern, om man borträknade enorma husvagnar där folk bodde permanent. Jag var den enda som tältade. Ägarna, två äldre män behandlade mig som en prinsessa. En var sjukvårdsutbildad och undrade om jag behövde sjukvård eller någon hjälp. Jag sa inget om mina hemska skavsår.

Oavsett ingångna skor, tejp och dubbla strumpor hade jag massor med skavsår i början. Jag var dock inte den enda. Sanden åt sig upp i allting trots gaiters.

De värmde en fryst hamburgare år mig och serverade kaffe. Vi satt ute och pratade om vandring och livet. Anza camping hade inte så ofta PCT vandrade längre. De unga orkade bära mat längre sträckor så besöken var mera sällsynta. Jag duschade. Jag sov på min ensamma tältplats. På morgonen åt vi frukost ihop innan jag gick för att ansluta mig till leden. Nej, Anza camping är nog inte värt att göra en avstickare till trots vänliga ägare. Om det inte är kris på mat och vattenförrådet. Men det kändes väldigt amerikanskt på något sätt.

Det finns många platser att fylla på mat i och få en dusch. En stad som de flesta vandrare besöker är Wrightwood (ca 362 mile). Lite utanför stan finns en utmärkt plats att ta igen sig på: https://www.holistichealthdayspa.com/

Ägaren (glömt namnet!) hämtade mig från stan. Jag fick ett underbart rum. Hon tog min smutstvätt, försåg mig med handdukar, schampo och duschkräm. Hon körde mig till en restaurang och affär. Dagen efter kördes vi som hade övernattat i huset till leden igen. Allt för det facila priset 35 dollar/natt ( år 2018). Rekommenderas!

En ort som såg lik glömd landsort vid första anblicken var en livlig plats med odling och turistnäring samt smarta knep för att öka handel och ortens överlevnad. Det var Trout Lake (från Hwy 23 ca mile 2235) med 557 innevånare och närhet till Mt. Adams (bilden högst upp). Jag fick lift av en svampplockare men det gick en pickup två gånger om dagen från/till leden. Orten hade en liten restaurang och jag kastade mig genast över äppelpaj och kaffe. Nej, äppelpajen var inte i topp tre. Jag handlade mat. Träffade andra vandrare som hade tagit gratistransporten. Kanske erbjöds det en dusch någonstans men jag skippade det för att hinna äta och packa mina matvaror innan transporten ut gick. Sedan körde pickup oss till leden med ett stop vid utsikten mot Mt. Adams.

Jag slapp att sitta på flaket. Som en gammal kvinna hade jag alltid förmånen att sitta framme och prata med chauffören. Han körde vandrare hela sommaren och  det var gratis för dem. Hans omkostnader och lön betalades av affären och restaurangen. Till dagen hade han kört exakt 900 vandrare. Affären hade haft 1000 enskilda vandrarkunder. Jag räknade lite i huvudet. Jag hade handlat för 75 dollar och fikat. Om alla köpte för 50 dollar så… Kanske var vandrare och turister de som höll affären uppe? Säsongen var inte slut ens. Det fanns folk bakom oss. De som gick mot söder var också än på leden mot Trout Lake. Transporten var en bra idé även om många  liftade dit. Sedan kom svampplockarna, bärplockarna och vinterturisterna.

Bilen stannade precis vid leden. De snabba unga försvann fort mot skogen och jag var åter ensam på leden. Det var en skön kväll även om miljön var mestadels bränd skog. Mörkret föll och jag satt tält. Jag åt en Huckleberry paj till middag. Det var en specialitet på Trout Lake. Missa inte den om du passerar Trout Lake!

Det finns många andra minnesvärda platser. Jag längtar tillbaka men det blir en vandring eller två i Sverige i år. Det är också vackert och närmare att tillgå.

Men den viktiga frågan – pajen då?

Månen lyste. Natten föll på medan jag gick på riksväg 140 för att ansluta åter till Pacific Crest Trail. Jag hade fyllt på mat och vatten på Fish Lake Resort. Dessutom hade jag ätit den bästa fruktpajen i mitt liv. Det är dag 110 under min PCT vandring.

Jag var nöjd med livet fast ryggsäcken vägde en del eftersom den var full av mat, vatten och gas. Tur att jag tog med mig extra vatten för Cascade Canal, som borde ha varit en vattenkälla, var torr. Jag satt tält vid den torra kanalen högre upp på leden och kokade en kopp te. Jag hade ätit middag på Fish Lake men fyllde nu på med några kex. Jag var alltid hungrig.

Vandrare pratade ofta om mat och drömde om något de skulle äta hemma. Så även jag.

Maten var enformig på leden. Den byggde på två grundstenar: kort  koktid och låg vikt. Nudlar, frystorkat, potatismos, tonfisk, grötflingor eller müsli och sportdryck var basen. Däröver tortillabröd, nötsmör, jerky, kex, nötter, torkad frukt. När jag passerade en mataffär köpte jag choklad, äpplen och apelsiner, tomater och avokado för några dagar. När vädret blev kallare utökades min mat med ost och kokta ägg. Jag fick mycket mat och snask från olika dagvandrare, de som skulle avbryta, hundrastare  och även en hel del från en restaurang vid White Pass gratis eftersom de skulle just stänga.

Jag bar vad jag orkade. Jag åt massor när jag passerade någon tätort. Frukost, lunch, middag, mellanmål ibland trängd ihop på få timmar, ändå var det inte tillräckligt för den mängd energi som behövdes. Jag tappade totalt 14 kilo från min helt normala vikt. Vill du banta gör en långvandring.

Jag åt äppelpaj som efterrätt när jag fyllde på mitt matförråd. Äppelpaj är USA, inte bara hamburgare.  Alla pajer var inte förstklassiga. De serverades inte snyggt, var kalla eller glassen smakade inte grädde. Någon hade äppelmos i stället äppelbitar. Degen kunde vara geggig. Men andra var frasiga med goda äppelskivor och serverades med glass som smakade äkta vara eller lagom vispad grädde. Det fanns även små pajer i pappförpackning i några affärer. Jag tyckte de var så delikata vilket förmodligen var inte sant utan det var sockret och fettet som talade.

Den enda bärpajen jag åt var paj med Huckleberries. På Trout Lake (dag 139) var pajer med de bären en specialitet. Jag köpte en hel paj. Det var min middag ute i den brända skogen med utsikt mot Mt Adams när mörkret föll. Området hade massor med bär på brandareor och så klart hungriga björnar. Jag hade spanat efter bär tidigare i skogen, men torkan hade tagit alla hallon och smultron. Nu, i Washington som var ett regnigare område kunde man äta Huckleberries så man till sist mådde illa.

Så till min ”pajtävling”. Vinnaren blev Fish Lake Resort  där jag åt en persikopaj. En annan vandrare åt äppelpajen den gången. De båda pajerna var himmelska. En frasig botten, ovan den frukten snyggt inlagd i halvmåneformade skivor, inte för mosiga utan lite tuggmotstånd kvar. Inte för söt så något av syran i frukten var kvar, svag kanelkryddning och ett tunt lager nötcrunch. Locket var av deg remsor, puffiga som av smördeg. Lagom varm. Till det hemgjord vaniljglass. Först när jag hade glufsat i mig pajen kom jag på kameran. Sorry! Det var en himmelsk paj.

https://fishlakeresort.net/

https://oregonencyclopedia.org/articles/blueberries_and_huckleberries/#.XDthRM1G3IU