De gamla, de fattiga och de rika.

Idag tänker jag på det som är förlorat och inte går att göra om. Åldern tynger. Det är ingenting roligt i att bli äldre när man har passerat så där 90% av normalt livslängd. Varje födelsedag blir som en revision av året och livet som gick och ett steg närmare det oundvikliga: döden. Det sista året var inte det vi alla, även jag, planerade för. Vi blev låsta på olika sätt. Stängningar, restriktioner, reseförbud, smittorisker. Det fanns många ljuspunkter kopplade till mina närmaste, men livet utanför den kretsen har varit nära noll. Jag antar att vi är fler som helt tappade bort det som kallas kultur för att inte tala om resor.

En del av det jag tänkte göra någon gång har sakteligen fallit bort från bucket list. Jag åker aldrig Vasaloppet. Lär inte komma till pyramiderna i Egypten. Inte doktorera, det lämnade jag under det sista arbetsåret och det första med sambos demens. Allt jag har gjort, men skulle göra bättre nu på grund av erfarenhet, går inte att backa tillbaka. Livet levs framlänges och förstås baklänges – ibland inte ens då. En egenskap som man ofta ser hos politiker.

Jag valde mitt liv och göranden så väl jag kunde, ibland utan hjärna bara med känsla, och det går inte att välja om hur jag än önskar. Tänker jag bakåt så finns det hur mycket som helst att vara lycklig över. Livet har kanske varit fattig av pengar men definitivt inte av innehåll. Ändå finns det saker på listan kvar med envis hopp att göra och att lyckas. Utan hopp och önskemål finns ju ingen framtid, bara stunden just nu.

Det går inte att backa bandet för Världen heller. Det ursprungliga Paradiset finns inte, oavsett hur många miljoner vi sätter på i så kallade klimatåtgärder.

Människan vill alltid ha mer. Det är det som har satt oss dit vart vi är nu. På gott och på ont. Dock undrar jag ofta hur politiker tänkte om saker och konsekvenser de har prackat på oss vanliga. Det vi inte ens frågade efter. Att sätta en lapp i valurnan en gång vart fjärde år som sedan kan bytas ut till något annat av maktskäl är inte medborgarmakt. Vi kan knappt kalla det demokrati. Är våra politiker verkligen de bästa vi har för att sköta om företaget Sverige? Den frågan gäller också många andra länder.

En del av livets val beror förstås på ens intelligens (nästan en förbjuden tanke) och envishet. Det möda vi lägger på våra åtaganden. Även på pengar. Född fattig, dör fattig? Dock är pengar ett dåligt mått på fattigdom i vårt land. Levnadsstandarden är hög, bland de högsta i Världen. Ingen behöver svälta. Ingen behöver råna ett barn för att få en jacka i vinterkylan. Det är inte nödvändigt att knivhugga obekant vid bankomaten för att få pengar till dagens mat. Sjukvården tar mot dig även om du saknar pengar. Vi gör egna val. Även om det finns maskor i välfärdsbygget faller få svenskar helt genom. Välfärdspengarna är så generösa att de räcker till storskalig fusk och idiotiska projekt.

Läs mer och bli grinig på: https://skattebetalarna.se/arets-varsta-sloseri-2020/

Sverige skyltar dock som ett fattigdomsfäste med EU mått. Fler och fler gamla hamnar på gatan. Pensionärer får inte ihop både mat och hyra.

Andelen svenskar med låg ekonomisk standard, vilket kan översättas med relativ fattigdom, fortsätter att öka och nådde 2019 över 15 procent av befolkningen, enligt nya siffror från Statistiska centralbyrån (SCB). De fattiga i den övriga världen har också ökat i virusets spår. Uppgången bröts 2019 med nedgång.

Bland grupper med störst andel låg ekonomisk standard i Sverige finns ensamstående kvinnor över 80 år, 41 procent, och barn (0-19 år), 20 procent, enligt SCB. Barn? Det är väl föräldrar som har taskig ekonomi, knappt minderåriga barn.

Bland dessa nu fattiga kvinnor, med EU mått mätt, finns de som tog hand om sina barn utan daghem och vars män tjänade då nog för familjens behov. Behoven var så mycket mindre, blygsammare, bara några tiotal år sedan. En resa till solen, inte fler. Kanske en bil, inte var sin. Och platt – tv, mobiler, datorer, Ipad och all den teknik som familjer har idag var inte ens uppfunnen. Boendestandarden är högre nu. Det sägs att en familj är trångbodd om barnen inte har egna rum. Trerummare var nästan lyx när dessa kvinnor bildade familj.

Sedan kom skilsmässa eller död och ändrade de ekonomiska premisserna. Ja, kvinnor tjänar mindre än män för de väljer ofta yrken inom vård, omsorg och handel och kvinnor föder faktiskt barn.

Att vara fattigpensionär på statistik innebär inte fattigdom. De flesta gamla behöver inte köpa de saker som unga familjer behöver, som bostad, möbler och köksutrustning. Det finns också andra delar i livet som är mer värt än ett fett bankkonto och senaste nytt på alla fronter. Ens barn till exempel går inte att värdera i pengar. Men – vi har blivit kulturellt fattigare det sista året tack vare virus. Inga museibesök. Inga resor per kollektivtrafik till någon utställning. Internet räddar inte frånvaron av kollektiva upplevelser. Jag saknar konsten, att sitta i ett fik och skriva, gå runt i ett museum och känna mig borta från dagens värld. Vandra någonstans i ödemarken utanför Sveriges gränser.

Människan lever inte utan sociala kontakter. Få av oss vill leva eremitliv. När jag är ute på promenad och passerar någon äldre person säger de nu mera alltid ”hej” och ser på en. Är det ett försök till kontakt, ord till en annan människa när ensamhet råder? Vi håller avstånd och ordet ”hej” blir en bekräftelse, jag finns än. Ibland säger vi något om det svenska ämnet väder.

Det är möjligt att denna tid, härskat av virus vi inte får bukt med, har fått oss att värdesätta andra saker. Familjen, de gamla vi snart förlorar, natur, en enkel promenad i skogen. Aldrig har så många varit ute på en vandring. Vi kanske lär oss att vara närvarande i nuet. Använda det vi har omkring oss. Inte att leva genom konsumtion.

Jag tror dock att vårt gamla livsstil bara exploderar när virusrisken sjunker.

Det är vinter även i Stockholm. Ska jag ta fram skidorna? Varför åkte jag inte Vasaloppet när jag var yngre, jag gillade ju skidåkning. Ytterligare en sak jag inte gjorde när jag var bara halvgammmal.

Nej, skidorna får står på vinden, pjäxorna har försvunnit och min skog är inte särskilt vänlig för skidåkning. Isarna är förrädiska än. Jag sätter på kaffe. Bara ett ljus i kakan, annars blir det en eldsvåda. (Oreokakor blev jag förtjust i USA under min vandring.)

Om lön i Sverige:

Medianlönen i Sverige var 31 700 kronor i månaden år 2019. Den var något högre i privat sektor än bland offentliganställda, men skillnaden var inte större än ca 500 kronor i månaden. Genomsnittslönen i hela ekonomin uppgick till 35 300 kronor. Fattigpensionär är de med pension som understiger 12 300 kronor per månad efter skatt. Färskt statistik visar nu att med den beräkningsmodellen hamnar 294 000 pensionärer under den gränsen.

När är man äldre?

1 oktober är FN s Internationella dagen för äldre.

Vem är äldre? Jag var alltid äldre eftersom jag var det äldsta barnet, storasyster. Det innebar ansvar. Jag skulle vara ett bra exempel för småsyskon. Det var nog lite si och så med det. Jag skulle hjälpa mamma och se efter mina syskon. Jag var den äldsta i klassen på grund av min födelsedag i början på året. Eftersom jag började arbeta med tidningsutbärning vid 12 år, kände jag mig alltid äldre än de andra i klassen. När jag fick mitt första barn var jag en gammal förstföderska när de andra råkade vara unga vilka nyss hade slutat skolan. I socionomutbildningen var jag äldst och också i forskarutbildningen. Och när jag vandrade på Island och kom till en märkt led hjälpte några unga killar genast mig med ryggsäcken när vi vadade över en fors, fast jag hade redan klarat av flera forsar och 350 kilometer utan hjälp. De kallade mig madam.

 

När är man äldre?

Några av mina bekanta har blivit gamla, om man räknar år. Min systers barnläkare överlevde henne och blev 104 år. Det sista året arbetade han bara på halvtid för att hinna bli färdig med sina memoarer. Vår gode vän, känd författare och konstnär, blev 90 minus en dag, men i slutet svek energin när alla ännu ville ha honom med i sina projekt. Min mor blev nästan 95 år och hon var aldrig gammal eftersom hon inte såg sig som det fast orken tog slut, minnet svek och envisheten också krympte de sista åren. I Vietnam fick vi träffa en gammal man som högaktades grund av sin ålder: 70 år. Vi fick dricka te med honom. I Filippinerna åkte vi till Banaue och träffade ifugaos varav några var gamla, så där 60 – 70 år i full gång med arbete och jakt. Jag minns än hur de gick, så kraftfullt, lätt och vackert har aldrig någon rört sig, inte ens prima ballerinan som bodde granne med oss på sommarstället och var pensionär och 45 år. I vissa länder är man giftasvuxen som barn och kan bli mamma när man än är inte är ens lovlig för sex i vårt land. Nog är ålder ett flytande begrepp.

När är man gammal åldersmässigt?.

 

I arbetslivet är man ibland gammal vid 30 år, ni har väl sett annonsen från en drömvärld: vi söker dig mellan 16 – 24 år med utbildning och lång erfarenhet. Det kan vara svårt att få arbete just tack vare erfarenhet. Det luktar genast höga löneanspråk och krav på rimliga arbetsvillkor utan ordet stresstålig. En nyutexaminerad kan man alltid klämma extra ork av. Ja man kan bli en partiledare också och då krävs det inte erfarenhet av något arbete, bara talets gåva. Själv blev jag erbjuden nytt jobb vid 68 men då hade gubben blivit sjuk så det blev inget av det. Ja, han i sin tur hade bytt jobb vid 62 och startade nytt vid 76.(Bild: Dick gör sig redo för filmning av musikvideo.) Han är ett exempel av arbetslinjen, ett ord som får mig bli kräkfärdig, ett slags mantra som upprepas med bleknat innehåll. Ser vi utanför västvärlden arbetar många barn lik vuxna fast de borde gå i skolan men här hemma bäddar många skolbarn inte ens sin säng.

Men när är man för gammal för ett arbete?.         

De gamla i massmedia är synliga nästan endast vid vanvård. De ratas av sjukvården. Nyss dog en man för han fick ingen plats och ingen brydde sig om hans väntan i korridoren. Gubben min väntade i tio timmar och läkare kom och gick med samma besked: han är för gammal för oss. Till sist hamnade han på demensavdelningen fast i det läget var han inte dement, bara febrig med galna prover. De äldre medicineras, gärna i övermåtta. Snabbt sätts något lugnande eller antidepressivt in så de håller tyst. Är piller den nya sjukvården för äldre?

 

När är vi för gamla för sjukvården?

 

Att få hjälp i vardagen som gammal – när man känner sig som det – är knepigt. Då blir man hastigt pigg och frisk igen i äldreomsorgens (läs: politikernas) ögon. Kommunen ser en kostnad och gamlingen blir ett sparobjekt. Det är stressigt och noga reglerat i hemtjänstens värld. Varje minut räknas. Ideologin över äldrevården har svängt sig från att alla skulle till ett ålderdomshem till att helst ingen skall dit. Hemma bäst fast man inte längre klarar mat, dusch eller dammsugaren och har glömt vägen till affären. En morgon mötte jag en dam med rollator, i tofflor och morgonrock som skulle gå ut och handla. Det var vinter och klockan var halv sju. Ja, hon var kapabel att klara sig själv. Mat förresten, de gamla kan äta kall mat om de inte klarar av mikrougn och en vecka gammal mat är mums för dem, tycker många kommunalgubbar. Jag kan förstå att det är tidskrävande med matleveranserna, men det är också ett slags social kontroll över hur den gamla har det, kanske den enda kontakten för den som inte längre kan ta sig ut.

 

Så, vad äter du till middag idag? En uppvärmd veckogammal låda?

 

Att komma in någonstans i någon typ av boende är en bedömningsfråga, inte av den som anser sig ha hjälpbehov utan av den som håller i budgeten. Man måste vara totalt snurrig och tända eld på sin lägenhet, som damen i vår femte våning gjorde två gånger av glömska innan hon fick plats. Hon hade ansökt om plats när krafterna och förståndet började försvinna, men icke. Vi grannar började bombardera äldreomsorgen, men de pratade inte med oss. Ni vet självbestämmande, integritet och sekretess in till lägenhetsbrand. Valfrihet är honnörsord men det är nog bara på papper. En dement person har ingen valfrihet eftersom hon förlorat förmågan att göra förnuftiga val. Någon annan måste förstå hennes behov, besluta om hjälp och sluta räkna pengar.

 

Riskkapitalet har marscherat in och den ofta usla kommunala vården av äldre har kompletterats med lika usel privat, om det nu är privat för skattepengarna är inte privata precis fast de blir det genom bankkonto på Caymanöarna eller vart nu vinsten hamnar. Att få plats är svårt trots reformen om valfrihet, det läser vi på nätet/tidningar varje dag när någon gamling blir desperat in i döden.

 

När är man gammal nog att få plats i ålderdomshemmet?

 

Men i jämförelse att bli gammal i visa andra länder har vi det bra. Detta ”bra” har vi betalt med skatt på arbete och konsumtion så egentligen är det bara återbetalning. Eller är de pengar vi trodde vi hade skingrats med vinden och slukats av svarta hål när utgifterna växte och åtagandena blev fler men inkomsterna inte ökade i samma takt?

 

Bild brudparet: nygift 14 år med sin  make15 år i Gaza år 2013, från Reuters/Mohammed Salem

Inför ättestupa för svenska pensionärer!

bild: hårt pensionärsliv?

Kommunerna krisar. Pengarna räcker inte till. De äldre är en belastning säger kommunalpolitiker. Mellan 2000 och 2010 ökade kostnaderna för äldrevård med 28 miljarder kronor i löpande priser. Härnösand är den sista i klagokören (fast det dog flera förra året än det flyttade in).

Men inför ättestupa då! Så fort en gamling börjar kosta mer än hon betalar i skatt får hon valet att betala det hela – det kan ju finnas sparade medel – eller bara försvinna från jordens yta. Det andra alternativet är att hon kastar sina identitetshandlingar och blir papperslös för då blir hon ju ingen kostnad.

Är det pensionärernas fel att kommunerna har dålig ekonomi? Har det stora antalet politiker vilka har usel hum om ekonomi och svensk lagstiftning något med saken att göra? Är det kommunala felbeslut och utsvävningar som belastar kontot? Lever inte alltför många av bidrag och transfereringar? Har inte invandring och de ganska så generösa mottagandet och flera års socialbidragsberoendet något med kommunernas dåliga ekonomi att göra?

Många av oss ids inte längre reagera. Vi är en tacksam grupp att hacka på. Samtidigt som de slösaktiga sitter och festar i Grand hotell försöker vi få ekonomin att gå runt med gröt och inga inköp. Högst säger vi Perssonsom är det fulaste ordet en svensk pensionär vet.