Gatan eller tält?

Larmrapporter om pensionärer som hamnar på gatan har fått rubriker de senaste dagarna. Varför hamnar man på gatan?

Är det missbruk? Psykiska problem? Störande beteende? Obetalda hyror? Eller bara oförmåga att sköta sig själv och söka hjälp för det? Smygande demens, då man inte klarade av att betala några räkningar alls? Eller är de bara medellösa? Pensionen räcker inte till att både bo och äta?

De bostadslösa som jag träffade under mina yrkesår som socialsekreterare hade nästan alltid samma historia. Missbruket gick över styr, hyran blev obetald, grannarna klagade och en vräkning var ett faktum. Några få barnfamiljer fanns också, de prioriterade annat än hyran gång på gång. De litade på att samhället betalade hyran åt dem oavsett tillräckliga inkomster och det hände ett tag tills eget ansvar måste ta över. Då hamnade de vräkta i tidningarna och socialtjänsten fick skämmas, inte de som gav fan i hyran. Pensionärer med låg pension sökte inte hjälp, de svalt hellre. Ibland larmade någon granne om tanten som hade trasig ytterrock och köpte bara potatis. Då gick jag till socialnämnden och röt till. Idag går ingen och ryter till?

Det finns en tragisk historia till varje vräkning. Det är inte lätt att åter få hyra en lägenhet när man misskött det en gång. Det finns ingen bostadsbrist, men det finns en brist på hyreslägenheter med rimliga hyror.

Låga inkomster gör att människor inte godtas som hyresgäster och en grupp är  just pensionärer med låga pensioner. Hur blir det med mig om min sambo dör före mig?  Måste jag flytta till något billigare? Kan jag bli godkänd som hyresgäst? Jag tog en titt på de lediga lägenheter som fanns hos min hyresvärd idag. En liknande lägenhet där jag nu bor med min sambo (där jag bodde också innan vi blev sambor) var utannonserad, men idag vore det omöjlig att få hyra den lägenheten ensam utan en garant. Det krävdes dubbelt så hög årsinkomst som min pension är. Ingen frågade efter min inkomst när jag hyrde min lägenhet 25 år sedan och så klart hade jag en helt annan ekonomisk situation då med hyfsad lön. Men, var vi mer ordentliga då eller har marknaden hårdnat? Jag tror marknaden har hårdnat.

Som ensamstående skulle jag inte bli godkänd att hyra ens en etta med kokvrå hos min hyresvärd. Så framtiden är dyster.

Vart ska de gamla fattiga bo? De som inte längre kan betala sin hyra när pensionen inte räcker till?  De som inte har välavlönade barn som vill bidra? Gatan eller tält?

Inte lätt i Spanien heller:

http://www.dn.se/sport/fotboll/laget-staller-upp-for-ankan-carmen/

http://www.socialstyrelsen.se/hemloshet

http://www.metro.se/nyheter/larmet-fran-stadsmissionen-vara-pensionarer-hamnar-pa-gatan/EVHnkt!0eqvjwkBRwge2/

Femtiokronor som valfläsk

S har föreslagit att de som har bra lön, är troligen välutbildade och arbetar heltid skall ge oss pensionärer en 50 lapp, alltså femtiokronor, avbildad ovan. Några politiker med lön utan arbete kan också höra till pensionärernas blivande välgörare. Riskkapitalister och andra som lyfter miljonvinster och bonusar från någon verksamhet lär väl inte skatta i Sverige utan har sina pengar i ett svart hål någonstans så därifrån kommer inga 50lappar.

Jag kände mig bara kränkt för att använda modeordet. 50 kronor! Vad skulle det räcka till? Inte ens till ett besök hos distriktssköterskan för det kostar 100 spänn, inte en fika med bulle och absolut inte en biff av svenskt kött.

Ingen skall få en marginalskatt över 60 % säger S taleskvinnan. 60 % skatt är ett rån, inte skattepolitik. Skall man åter börja räkna om det är lönt att arbeta eller packa och gå eller i alla fall ta lång semester? Högskattesamhället bör vara förbi, det har vi prövat förr och samhället var inget paradis då heller. Jag minns än tiden då man kunde råka på att få betala mer än 100 % skatt, pomperipossaeffekten a la Astrid Lindgren. Jag kan lova att det var svettigt att betala. Vem är då en högavlönad person? Beror på vem man frågar. I sossevärlden är det en månadslön på 60 000 kr medan deras kompisar tycker 40 000 är högt nog för extra skatteuttag.

Kan vi inte strama åt utgifterna i stället? Och lägga av med valfläsk i form av en 50 lapp? Skäms de inte?

Jag hör till de konstiga människorna som inte har klagat över pensionärsskatten. Jag måste vara korkad. När jag slutade arbeta försvann de arbetsrelaterade utgifterna vilka täckte väl den högre skatten. Den vanlige jobbaren i storstan kan inte dra av utgifter för arbetsresor eller andra omkostnader. Det kostar att arbeta. Däremot var jag förbannad över den låga pensionen. Vi som hamnade mellan två system var förlorare. Vi som hade varit hemma med våra barn på den tiden då daghem var sällsynt var förlorarna oavsett hur vi sedan arbetare ihop 15 fulla ATP år. Vi som skilde oss och blev utan makens bättre förmåner förlorade också en framtida trygghet men det sistnämnda gnäller jag inte över utan de falska löften som kom i pensionsbrev och inte infriades. Någonstans på vägen försvann 35 % av det som utlovades. För många av oss var det för sent att försöka spara eller om man var anställd inom Kommun/Landsting var lönerna så usla att det fanns inget kvar och fanns det något åt studieskulden upp det.

Det fanns inte tid att oroa sig för pension. Det förekom alldeles nog med andra vardagliga utgifter att betala.  Bristen på oro får vi betala nu när pensionen har svårt att räcka till.

Nu mera bygger inte kvinnorna upp sin ekonomi på arbetsfördelning inom äktenskap utan ungarna är i daghem. De litar inte heller att pensions löften från Staten är något värda. Dock har många föräldrar önskan att få vara mer med barnen och oroa sig mindre för framtiden. Men framtiden kommer snabbt. Gymnasister får redan brev med hurtiga råd från banker och försäkringsbolag ”har du tänkt på din pension, börja spara nu”. Detta är bara påminnelse från verkligheten. Vänta dig inte att Staten tar hand om dig ifall du överlever till pensionen!

Skall livet levas som pensionsplanering eller ska vi förlita oss att någon ger en 50 lapp vid behov?

 

Vem flyter och vilken ruta?

Det är dubbelt valår i år och ingen har väl missat det. Vem flyter bäst? Propagandan är i gång, smutskastning, löften, gnäll, vi är bäst, medan jag saknar djupgående analyser ”om så, så …” över tillståndet i landet.

Mera pengar till skola, vård, omsorg, järnväg, kollektivtrafik… ropar den ena halvan men varifrån skall pengarna komma är en gåta. Så fort någon politiker lovar något mer och till och med gratis (de är många just nu som lovar något gratis) undrar jag hur mycket skatten skall öka eller vad som skall tas bort, kanske något av servicen för de gamla? Eller har de en sedelpress gömd någonstans? Dessutom, har vi inte provat modellen med höga skatter förut? Var det bättre? Skatta först bort en stor del av lönen  och hämta sedan en del tillbaka som bidrag är ingen värdig modell dit en del hamnade när för stor del av lönen rök till skatt. Vill vi ha tillbaka modellen pappa Staten tar hand om dig bara du lämnar in din lön eller kanske kan du leva helt på bidrag? Ställ alltid frågan vem betalar när en politikers mun går.

Den andra halvan ropar arbetslinje! Snart kräks jag på det ordet även om jag körde med arbetslinje redan vid 12 års ålder och gillar partier som har en linje och åtgärdslista och sedan försöker pricka av det de lovade att utföra. Dock har en stor del av väljarna glömt både vilket innehåll de röstade på och det som verkligen förverkligades när nyval kommer. Och arbetslinje? Har inte arbetsplatserna fått fötter? En efter en flyttar de utomlands eller bara rör sig från den norra halvan av landet för att koncentrera tillverkningen annanstans åt söderhållet som i Umeå där Volvo Lastvagnars hyttfabrik, supermodern och nästan CO2-neutral, fick dödsdom häromdan. Det var en katastrof för djupt skuldsatt S – styrt Umeå.

Vi kan inte leva av Rot, Rut och andra sätt att serva varandra. Vi måste tillverka något – om vi inte ändrar vår livsstil från konsumtion till något annat som att leva mer enkelt och med mindre prylar och det lär inte hända innan det blir tvång och ekonomin kraschar efter alltför höga skulder och många åtaganden.

Väljarna väljer gärna de som lovar mer, gratis, utan synlig kostnad, att någon mystisk annan betalar fast det inte finns några gratis luncher. Vi vet det, men vill inte veta. Men så länge människorna är beroende av vad politikerna lovar och ger, skänker de dit sin röst och politikerna blir beroende av att lova mer. Gör dina väljare beroende så kan de inte annat än rösta på dig! Minns ni en presidentkandidat O. som gav ut gratis mobiler till folk och tänk, han vann. Kanske något för svenska politiker, iPhone till alla!

Margaret Thatcher sa att “The problem with socialism is that eventually you run out of other peoples money”. Det gäller än. Evigt.

Det är många som är ute efter din inkomst och dina pengar. Konkursmässiga kommuner där skolor slås igen, gatubelysningen släcks, bibliotek krymps och böckerna eldas upp, gamlingarna äter kall, gammal, näringsfattig mat och kommunens inkomsthopp är ett flyktingboende för de pengarna kommer från Migrationsverket och inbillningen är att det inte tär på kommunkassan. Bor du i en sådan kommun, Strömsund till ex. och ser dina barn att packa mot Stockholm eller Norge?

Det är svårt att se skiljelinjerna i politiken, ideologierna är döda, det mesta liknar varandra om man borträknar kommunisterna, bara olika ansikten och olika sätt att säga detsamma. Valet lär bli en rysare fast resultaten efteråt lär inte bli det. Eller, har det nu mera betydelse vilken halva styr när ordern kommer från Bryssel? Vilken ruta hör vi till? Vart går stegen  i det politiska spelet?

Government is not the solution to the problem, government IS the problem,” Sa Ronald Reagan.  Är politikerna en del av problemet, inte en del av lösningen? Kan svenska politiker och makthavare medge fel? Kan vi rösta så vi bli av med dem som garanterat inte gör annat än lyfter lön, ”time out” typerna och andra som fått sin position av andra skäl än viljan att tjäna folket? Knappast, de flesta av oss stoppar valsedeln i kuvertet av gammal vana eller kortvarig vinsthopp utan att veta om de som stod på listan gjorde nytta. Det vore dags att minska Riksdagen till 149 personer, det räcker om alla är på jobbet.

Som pensionär har man inget att vänta på från politikerna, bara minskad pension. Jag sket i TV debatten idag. Tog en promenad, tränade, lånade en bok som väntade på min att läsa lista. Det var skönt vinterväder. Drack en extra kopp kaffe efteråt när posten kom. Men det orange kuvertet som damp i brevlådan knockade mig. Där rök åter flera hundralappar från mager pension och än har inte hyreshöjningen kommit. Ska jag rösta? På vem? Varför?

Fakta:

Totalt uppgick antalet arbetslösa personer till 381 500 personer i november. Just nu finns det 19 983 utannonserade arbeten inom Sverige.

Annan arbetsrelaterad statistik som bidragsförsörjning finns på http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Arbetsmarknad/Arbetsloshet/Arbetsloshet/

 http://effektmagasin.se/konsumismens-karna-urholkar-valfarden-amazon

 

 

Möt Rikard – Reinfeldts idealarbetare

Dick började arbeta direkt efter grundskolan vid 16 år i en affär. Han flyttade efter arbetstillgången och till mer intressant affärsliv. Han avancerade. Men livet som affärsanställd kändes tomt så som 30 åring han reste till Tyskland och utbildade sig till trädgårdsmästare för giftfri odling. Det fanns ingen sådan utbildning i Sverige. Han fick lära sig tyska och betalade utbildningen med sparpengar.

Han vidareutbildade sig senare i Sverige. Att vara trädgårdsmästare och odla grönsaker blev hans levebröd i många tiotals år. Han grundade en trädgård, en till. Men vid 55 bytte han arbetsplats och började handleda elever i trädgårdsarbete. Vid 62 gick han ner till halvtid och började fotografera på allvar. Att bli en naturfotograf var en liten dröm han haft länge. Han skaffade sig viss utbildning i form av fotokurser. Det gav resultat i publiceringar och utställningar.Lite då och då ringernågon efter lite bilder för något verk. Så nu hade han två arbeten, trädgård och foto i en bra kombination.

Men arbetsbytena tog inte slut där. Vid 76 började han medverka inom film och reklam som statist, modell och även med riktiga mindre roller.

Vid 79 var arbetslivet slut om man inte räknar några publicerade bilder. Och nu vid 82 är han ganska sliten och minnet krånglar. En hastig sjukdom höll på att ta livet av honom förra sommarn vet de som läser denna blogg.

Det måste ha blivit en våldsamt fin pension, tänker ni. Nej, inte alls. Trots arbete hela livet kan han precis existera på pensionen. Dessutom hade han utfört en del oavlönat ideellt arbete och det får man inte göra om pension är det viktigaste i livet. Att spara till egen pension var en nymodighet som kom först i slutet av hans arbetsliv. Att resa, spela golf eller åka runt i en fin bil sker bara i TV. Så lura oss inte om pensionen, Reinfeldt. Vi blev tillräckligt svedda av Persson som bestal oss. Och när ska vi hinna njuta av ledighet när sjukdom och död kommer direkt efter pensionering?

Jag håller med att tiden för pensionering bör vara flytande och  individuell. Kanske borde vi ha en annan inställning till ett arbete än att det försörjer oss? Arbete är ju en stor om inte den största delen i vårt liv. Att vänta på pensionen  från 50 är inte realistiskt.  (Många 50 åringar har ett stort samtalsämne: vad gör vi efter pensioneringen). Jag håller med om att man ska kunna utbilda sig igen under sitt arbetsliv. De sista universitetspoängerna tog jag väl långt efter 50. Men att förvänta sig att t ex kvinnor i tunga arbeten inom omsorgen hastigt utbildar sig vid 50 till andra arbeten är att drömma.