Familjen är den enda som består.

På eftermiddagen den sista söndagen i maj var det tomt vid kaffebordet i  matsalen. Bara två kvinnor och några män kom eller hämtades till kaffet klockan 14. Kvinnorna drack kaffe i sina lägenheter med anhöriga. Det var ju Mors Dag, den stora besöksdagen i Servicehuset.

Jag la märke till den ena kvinnan, vi kallar henne Alma. Hon hade ju en skara barn och barnbarn. ”Är det ingen som har besökt dig”, frågade bordsgrannen, den enda kvinnan på avdelningen helt utan barn.

Alma fräste nästan. ”Mors dag är väl varje dag.” Hon tittade ut i väntan hela kvällen. Hon kontrollerade telefonen. Var det något fel? Anhöriga brukade ju komma tre gånger om året. Mors Dag. Födelsedagen. Strax före Jul. Kanske dög någon upp under sommaren.

Detta tre – gånger – besök – system är inte unikt. Flera anhöriga gjorde så. Men ingen hörde av sig till Alma denna Mors Dag.

På tisdag kom ett barn och några barnbarn på snabbt besök. De sa till mig som hade kvällspasset: ”Det var så fint väder så vi åkte till landet allihopa över helgen. Hon trodde väl inte att vi skulle komma?”

Vad säger man till det? Fint väder hinder? Var telefonen trasig? Fanns det ingen plats i någon bil för henne? Kunde ni inte besöka henne före Mors Dag då om det var så nödvändigt att alla åkte till landet? Kunde ni inte komma oftare, ni är ju så många? Men  som anställd säger man inget utan ler och hämtar en vas till blommorna.

När besökarna hade skyndat sig iväg kom hon med blommorna och ställde de i matsalen. Hon ville inte ha de. Anhöriga hade skyllt på arbete och hon genomskådade dem direkt.

89 år, barn, barnbarn och barnbarnsbarn men ingen såg henne viktig nog på Mors Dag när solen sken. Ändå sa alla att hon var en underbar mor och mormor.

Någon kändis skrev vresigt i  Expressen om sin hemska mor (det var obehagligt)  och mors dag och att han minsann inte var skyldig att fira sin fru. Frun var inte hans mor och han skulle inte fira henne. Men är det inte det man får göra så länge man har mindre barn hemma? Hjälpa barnen att fira, helst måttligt så det blir barnens firande inte juveleraraffärens. När de blir tonåringar kan de fixa allt själv bara man knuffar på lite.

Det är inte heller fel att komma ihåg sin fru som bara en mor en gång om året. Mor är inte en oväsentlig funktion i en familj. Men att kräva presenter i dyr klass är inte en tradition. Det är frukost på sängen, blommor och barnteckningar, kanske något ungefär i värde slipsen till fars dag. Gärna att andra står för middag och disk så mor har en hushållsledig dag, ifall hon brukar stå för det. Förr i tiden sjöng man också eller spelade om man hade instrument. Håll firandet traditionellt, inte kommersiellt.

Det kommer ju fars dag också. Så, du som gnäller över Mors Dag vänta dig inte några slipsar och tårta den dagen.

Jag tänkte, är det så ute att komma ihåg mor, far, även de som vi räknar tillhöriga i den närmaste kretsen, som styvföräldrar? Skall vi inte lära våra barn glädjen med traditioner som håller oss samman? Mors Dag är en sådan. Kan barn inte få fira sin mor eller far hemma, kan det hända att de inte bryr sig om att hälsa på dem i ett äldreboende på bemärkelsedagar. Det var ju inte viktigt.

Så, har du någon som ens liknar en mor i Servicehuset eller på ett äldreboende, lyft luren i alla fall i dag. En dag sitter du där själv och mår uselt när ingen kommer ihåg dig. Kanske även du får bara tre korta besök per år, om ens några.

Relationen till ens mor är förhoppningsvis mer än en dag som  man lite pliktskyldigt kommer ihåg. Vi som har vuxna barn vilka vi har en fungerande relation till, vilka kommer ihåg oss titt som tätt, kan gott slippa fira Mors dag. Vi önskar andra saker än uppvaktning på en viss dag, hjälp med tekniska prylar till exempel. Vi kan köpa själv både blommor och tårta om vi vill. Vi med utflyttade barn är redan tillräckligt firade angående moderskap. Det räcker. OK, skicka E – post kanske.

Var rädd om din familj. Familjen är den enda som består.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Mors_dag

Översta bilden: målning på en klippa i Kangerlussuaq, Grönland

Blombilden är tagen hemma efter någon bemärkelsedag..

Mödrar och experter – en utveckling i modersrollen

IMG_4572 Jag mötte en mor med ett litet barn i bussen. Hon frågade om jag visste vad hållplatsen för sjukhusakuten hette. Hennes lilla barn var sjuk. Barnet hade inte orkat äta på två dagar, bara dricka. Hon hade feber 38.0 och modern var ifrån sig av oro. Barnet hade aldrig förut varit sjuk, så detta måste vara allvarligt. Några andra symptom hade hon inte hittat, men feber räckte för henne att ta bussen till akuten. Jag frågade om hon hade varit på vårdcentralen eller ringt för råd, men hon skakade på huvudet. På akuten fanns de riktiga experterna.
Det var ett underbetyg till hennes vårdcentral och barnavårdscentral.

Jag hjälpte henne ut på rätt hållplats. Jag hoppades att det löste sig. Eftersom jag har arbetat på samma akutsjukhus har jag sett oroliga föräldrar med barn i väntrummet, barn vilka borde vara hemma och få vila, vätska, värme, kanske hembesök av en barnsjuksköterska, inte sitta på akuten i flera timmar och absolut inte åka i en buss med massa människor.

Detta möte fick mig att fundera: har vi ökat vårt behov av experter? Har vi förlorat kunskapen och förmågan att ta hand om enkla barnsjukdomar? Måste vi ha en expert på allting? Någon tar hand om barnen, någon annan styr över våra arbetsuppgifter, TV talar om vad vi skall tycka, och twittermaffian håller oss i rätt ordning, reklamen visar hur vi ska se ut och våra grannars inköp informerar oss om ute eller inne.
Hur beroende är vi av andras kunskap?

IMG_4574Desto mer kunskap det finns i samhället desto mindre kan den enskilde människan. Nu på mors dag tänker jag på min mors kunskapsbas. Hon föddes under första världskriget, gifte sig under den andra och dog vid 95. Hon gick en sjuårig folkskola och sedan en yrkesutbildning till sömmerska. Jag är den första akademikern i min släkt med betyg från 9,5 år i Universitet. Min mor kunde det som var behövligt för arbete och vardag. Mycket av det jag lärde mig är oanvändbart i det vanliga livet och överkurs i mitt tidigare arbete. Men min mor använde sina kunskaper. Hon var uppvuxen på en bondgård. Hon kunde all arbete i ett jordbruk. Hon lagade mat från grunden, från odling till tallriken tills vi flyttade till stan och hade bara potatisland på landet. Mor sydde en stor del av våra kläder och stickade strumpor och vantar. Hon var bra på att trösta och hjälpa de sjuka. Hon gav insulin till min syster med diabetes och skötte sår som far hade efter kriget. Hon hjälpte flyktingar att komma in i samhället, några av de halvmiljon som Finland fick in under och efter kriget. Hon var kontaktperson för några gamla personer och skötte även deras ekonomi. Hon arbetade på olika ställen beroende på möjligheten till bättre inkomst. Hon höll sig informerad om samhället och församlingen och kunde alla frågorna i vem vill bli miljonär, om man räknar bort popmusiken. Hon bad till Gud varje dag.
Ja, hon kunde vad som behövdes i livet.

Kunskapsbasen idag är våldsamt stor och få kan klara sig ens i vardagen utan andras kunskap. Jag måste slå upp både det ena och det andra. Vi är specialister på ett litet område. Vi behöver hjälp med våra egna barn och mycket annat som våra mormödrar klarade själv. Kraven var mindre och kunskapen enklare. Utvecklingen i samhället har gett oss mycket men också tagit ifrån oss en stor bit av vår självständighet. Staten, Kommunen och olika samhällsorgan har tagit över en stor del av vårt ansvar över våra liv.

Jag tror vi har förlorat något. Det min mor lärde mig genom praktiska göromål hemma som innefattade alla sysslor från potatisskalning till vedhuggning. Att bli en självständig individ, helst med en hjälpande hand för andra var målet. Hos oss, i efterkrigstidens Finland, pratade man aldrig om jämlikhet mellan män och kvinnor, man praktiserade det, ett resultat av kriget. Min mor bar tegel på byggen eftersom det lönade sig bättre än arbete i textilfabriken. Även om far kunde all hushållsarbete var nog mor den som hade överblick över livet.

Idag på mors dag minns jag det goda hon gav mig. Långt före hennes död tog jag ett beslut att strunta i våra olika åsikter om religion som livets rättesnöre – det är svårt att slåss mot Gud och Jesus – och annat vi tyckte väldigt olika om. Det är så livet skall vara, vi bör bevara de goda kunskaperna och ta vara på det den äldre generationen ger oss i form av visdom och erfarenhet samlad under levnadsloppet. Det utesluter inte att vi tar del av ny kunskap. Om den unga mamman hade haft en mormor att fråga hade hon nog stannat hemma med barnet och avvaktat i stället att ta bussen till akuten.

 En dag behöver vi de äldres kunskap, inte bara Internet.

Bilder: Min mor 1938 och 1940