Konsten att förbättra sig – om kvinnomisshandel.

I början av -80 talet bildades en kvinnojour på en ort i periferin. Vi var några kvinnor som ilsknade till efter ett gräsligt misshandelsfall med klapp på axeln som dom. Man kunde nå oss på 90 000 och de vidarebefordrade samtalet till den som var i jour. Vår tanke var att tillåta anonymitet, ge rådgivning, förmedla hjälp och stötta kvinnans egna val. Vi alla arbetade på den sociala branschen, men detta var ett privat initiativ.

Det blev ett antal kvinnor som ringde eller besökte oss och fick prata av sig samt få råd hur de kunde gå vidare.

En kväll fick ja besök av en blåslagen kvinna. Hon såg sig själv skyldig till händelsen. Hon gjorde ju inte som mannen ville. Kunde jag hjälpa henne att bli bättre?

Det är vanligt att den misshandlade kvinnan lägger skulden på sig. Jag träffade några av dessa kvinnor på jobbet. Vissa fortsatte att leva ihop med mannen och såg inga möjligheter till ett annat liv. Om han dömdes fick han komma tillbaka efter fängelsevistelsen. Som en kvinna sa: Jag får väl pengar igen från Brottsofferfonden så vi har något när han kommer hem? Det var mänskliga katastrofer. Ofta var dessa män överdrivet charmiga som kokade kaffe och drog ut stolen, log och hade armen om kvinnan när vi från Socialen gjorde hembesök efter polisen hade larmat.

Dock var sådana ärenden få under min tid, än räckte tiderna hos familjerådgivning till.

Åter till den blåslagna kvinnan. Hon hade två små barn. Hon var sambo sedan ett halvt år, en snabb romans, han var så snäll och omhändertagande. Sedan svängde det. Nu mera visste hela byn att hon blev slagen men ingen konfronterade mannen. Man håller tyst och ser snett på den slagna. Dålig kvinna. Hon ville ha hjälp att bete sig bättre. Jag insåg att detta var ett ärende som var mer för en terapeut än en socionom på fritiden. Men hon tyckte samtalet var till hjälp och ville ha en ny tid.

Jag hade nu en dilemma. Hon hade två små barn. Barnen bevittnade kanske våld? Hon sa att barnen hade sovit när de grälade. Men barnen kanske hörde och såg sedan hennes blåmärken? Jag var en privatperson, alltså ingen skyldighet att anmäla. .Jag var dock en socialsekreterare på dagtid. Vilka andra visste, som daghem, men inte anmälde? Det bästa vore att gå med henne till Socialbyrån, av fri vilja. Om hon inte kastade ut mannen förstås.

Jag ringde de andra medlemmarna för råd. Jag beslutade mig att avvakta till nästa gång.

Hon kom tillbaka med sambon. Han var så belevad och åt upp hela tiden. Han hade varit gift eller sambo i sex gånger, inga bra kvinnor. Han var så besviken igen. Han hade flyttat runt på flera ställen på grund av arbete. Han beklagade sig över kvinnan. Det började ju så bra, men hon… Kan du hjälpa henne?

Det finns män som lik en gejser forsar ut kärlek en stund och sedan skrumpnar lika fort. Vad händer när lyckan inte lyser längre? Kanske finns sådana kvinnor också?

Jag kände att detta skulle bli över min vilja, tid och kanske förmåga. Borde inte paret söka på adekvat hjälp hos familjerådgivning? Jag trodde inte i mitt stilla sinne att det skulle hjälpa paret, slagsmål redan efter ett halvt år bådar inte framgång. Han var nog en notorisk fara för kvinnor. Jag gjorde ändå förslaget och skulle be om en snabb tid för deras räkning. Nej, de ville det inte. De ville gå kvar hos mig. När timmen hade gått ville mannen ha en egen tid.

Nu började det kännas kymigt. Jag bad en av gruppens kvinnor komma in strax efter hans tid. Det blev dock en helt överraskande vändning i vårt samtal. Han beklagade åter sig. Historierna var inte vackra.

Då frågade jag honom varför han hade valt så dålig kvinna som inte kunde tillfredsställa hans behov? Hade kvinnan visat andra bra sidor i början? Var hon så med män i allmänhet? Lurat honom rentav? Förtjänade han inte bättre? Varför nöja sig med så lite?

Jag var inte så värst professionell, medger jag.

Han blev först tyst. Ja, så kunde det vara. Han skulle tänka eller något. Vi avslutade samtalet i hövlig ton. Han skulle ringa mig. Han ringde aldrig.

Tio dagar efter bad kvinnan om en ny tid. Hon kom med en kaka. Mannen hade flyttat hastigt och fanns nu på annan ort. Han hade lämnat en adress ifall hon bättrade på sig. Hon var oerhört lättad.

Jag var så att säga fullständigt paff! Men – jag hade redan hört ryktet i mataffären. De små samhällens förbannelse.

Det var nu hennes arbete med sig själv började. Att älska sig själv och inte tillåta sig att hamna i samma sits igen. Tid hos en terapeut. Vi höll gles kontakt. Jag flyttade efter ett år. Gruppen las ner. Hon levde då ensam och höll på att utbilda sig inom sjukvården.

På mitt arbete på Socialförvaltningen träffade jag några misshandlade kvinnor. De var med få undantag par som söp tillsammans och slogs, den svagare kvinnan hamnade på Akuten. Polisen larmades. Mannen fick kanske några månaders fängelse. Det var rundgång, ett mönster svårt att bryta. Jag brukade föreslå Alkoholrådgivning. Om någon av dem slutade dricka separerade paret. Några få ärenden jag hade var som sagt avvikande, inga droger utan tragik på annat sätt. Kvinnor förnekade ofta omständigheterna. Att erkänna misshandel kan också orsaka placering av barnen. Vem vill mista sina barn?

1982 var året då kvinnomisshandel i hemmet föll under allmänt åtal. Ibland känns det som om vi har hamnat till tiden före 1982 igen, men med annorlunda spelare. Råare än alkoholbråken, med sexuellt våld, vapen inblandade och även dödlig våld genom obekanta på gatan.

En politiker påstod att vi svenskar fostrar våra söner att slå kvinnor. Många av oss föräldrar kände sig rent av förbannade. Jag tror att det är tvärtemot. Vi har fostrat våra söner till så snälla och jämlika att de har helt missat hur män av naturen försvarar sina kvinnor.

:

Om katter och människor.

Buse och Busan

Jag har haft sällskap av en katt under sommaren. Ja, det var fem katter i huset som jag skulle ge mat åt, släppa ut och släppa in men en av dem blev mer sällskaplig än de andra. Den hette Buse, var tvillingbror till Busan som betedde sig på ett helt annat sätt.

Buse väckte mig klockan sju på morgonen genom att säga först ett litet mjau och sedan spatsera jamande framför sängen tills jag gick upp och släppte ut den. De andra katterna rusade efter och försvann snabbt ur sikte. Buse stannade gärna kvar på gården. Om en stund kom den in genom att visa sig i fönstret vid altanen. Öppna! Han åt en stadig frukost. De andra hade tömt kattskålarna under natten. Buse åt dock ständigt. Han använde energin till kortare tripper ute och för att sova. Han gick gärna efter mig både inne och på promenad. Ibland bar jag honom tillbaka till huset när jag skulle gå till skogen. Kanske kunde han irra bort sig om jag gick långt?

På kvällen la han sig i min säng. Han spann som en liten motor, jämt. Där sov vi båda tills Buse tyckte att jag var nog för stökig och hittade en bättre plats under sängen.

Systern Busan var helt annorlunda. Hon tillbringade den mesta tiden ute och jagade. Möss, ödlor, flygfän. Även någon fågel. Man kunde följa hennes turer ute förbi de nu döda mössen. Hon åt vanligen inte upp dem. Hon var inte någon gullig, murrig fröken utan en jägare. Även om Busan aldrig kommer att ha ungar bar hon sig åt som en ensam mamma. Maten måste in, oavsett mödan.

Busan var inte lika kelig som Buse och att spinna ständigt tyckte hon nog var slöseri med energin. Hon sparade sina gos stunder tills hon inget viktigare hade för sig. Hon var säkert en feminist, misstänker jag.

Man kan dock säga att Buse var en feminin katt efter de gammaldags definitionerna. Jag tänkte på lilla Buse när jag såg  mode för män på Internet. Spinkiga, feminina pojkar klädda i klänning eller i annat typiskt kvinnoplagg. Unisex? Inte riktigt. De såg undergivna ut. Inte som män utan som ynglingar med försök att passa in och bli accepterade av kvinnor som ofarliga varelser.

Tyck om oss! Vi är ju som ni. Inget hotfullt. Inget sex?

Det pågår ständiga angrepp mot män, vita män. De är all ondskans moder. En svart man, med knarkande och kriminellt liv som dör orsakar demonstrationer i halva världen medan ett skjutet vitt barn ger en axelryckning. (Inget försvar för poliserna, bara proportioner.) Vita män får ingen kredit idag för att ha fostrat sina, nu så griniga döttrarna, betalt deras liv, studier, kläder och boende, mobiler och nöjen. För – traditionellt har ju männen tjänat mer än kvinnorna. Inte jag förstås som aldrig lät facket förhandla utan gjorde det själv. Men socionomer hade låga löner i jämförelse med studielängden så lönen var skit ändå och orsakade extrajobb. Uselt yrkesval om man tänkte på pengar. Det är så kvinnor tjänar mindre än män, de väljer yrken som är inom vården av människor med ”kvinnliga” löner och samt de arbetar ofta inte full tid. Samhället är bara glad åt att de nöjer sig.

Politiker i Kommunen tänker aldrig ge dig bra lön som undersköterska – lär vara ett av Sveriges vanligaste yrken – utan de dumpar både värdet och lönen genom att anställa outbildad folk som inte ens kan svenska. Tji fick du! Varför blev du inte sopåkare eller elektriker?

De feministiska kvinnorna använder glatt de manliga uppfinningarna. Inte tackar de nej till antibiotika. Inte Alva John Fishers elektriska tvättmaskin. De unga kvinnorna hatar män som gav dem preventivmedel så de kunde göra egna val. Kvinnor  flyger gärna, influenser befolkar Dubai där landets kvinnor än går i svarta kåpor. Eller Bali, de yngres ”Gambia” med toyboys. Kosmetika har strålande framgång. Även om det marknadsförs av kvinnor finns det många män som kammar hem pengarna. Mobiltelefonen uppfanns av Martin Cooper för Motorola men den manliga uppfinningen är i varje kvinnas händer samtidigt som de skriver hatinlägg mot män på Twitter. Det finns oändligt med manliga innovationer från tiden nyss bakom oss som  kvinnor gärna använder. (De kvinnliga uppfinnarna bryr jag mig inte om just nu.)

Nu kommer dessa mäns döttrar, har valmöjligheter och de gnäller.

Jag tror att de feministiska missnöjda är en liten minoritet i Sverige, men de syns. De befolkar massmedian. Vi andra kan inte ödsla tid för att hata vita män. Många av oss älskar våra fäder, vår make och söner, bröder och andra män vi har en relation till. Vi hatar  brott, vi hatar oron i Samhället, vi hatar risker för våra barn, vi hatar extrajobbet som är tvingande tack vare usel lön trots utbildning. Och – vi hatar alltid höga skatter även om de kommer tillbaka som sökbara  bidrag. Att behöva söka bidrag när man arbetar är förnedrande. Annat, som kaotiska skolor, bostadsköer som tvingar oss att sova på soffan så barnen får egna rum.

Att hata män allmänt ger inga lösningar. Det finns objekt bland dem vi nog kan starkt ogilla. Och går vi utanför vår egen ruta, till andra kulturer, borde vi genast känna djup medlidande för våra systrar i världen. Det brukar dock feministerna aldrig hinna med.

Kanske har piplisorna sett för många svarta katter? Om man ser en svart katt gå över vägen, så betyder det otur. Det är särskilt illa om katten kommer från vänster. Vänster har ju alltid klämt in människor i en ideologiskt styrt fattigdom både män och kvinnor. Ändå röstar kvinnor mer åt vänster än män.

Man kan avvärja oturen med en svart katt genom att spotta tre gånger, helst över axeln, direkt efter att katten passerat, alternativt säga: tvi, tvi, tvi. Jag misstänker dock att det inte hjälper, varken för katter, otur eller ideologier. Vänstern och feministerna lever sitt eget liv. Långt från världens reella brister och behov.

https://www.americanthinker.com/blog/2020/10/the_gucci_fashion_brand_embraces_transgenderism_comments.html#comments-container

Svenska män är de mest jämlika i världen. Mobba dem inte.

005-2

Min far var ingen bra far om jag mäter honom med nutida jämlikhetsmått. Jag minns bara några få tillfällen då han var engagerad i oss barn på barns villkor. Han var garanterat inte pappaledig en enda dag. Han var uppfostrare. Han var konservativ. Han var kristen. Han var inte feminist. Han var säker på att hans hustru var värt mer än han själv. Hon kunde ju föda barn. Far hade ett heltidsarbete och ett deltidsjobb. Mor sörjde för hushållet, att pengarna räckte, att det fanns mat på bordet och när det knep ekonomiskt arbetade hon som tidningsbud på nätterna så länge vi barn var under skolåldern och hon behövdes hemma. Far var stolt över henne.

Min far var stolt över sitt land också. Han var krigshjälte fast han tyckte krig var okristligt. Men han ville försvara landet. Att ha ett eget land, gräns mot andra, flagga, språk, rösträtt, förmåner och skyldigheter och en folkvald president var viktigt för honom. Att få vara en medborgare i ett fritt land var något stort. Han var stolt över sitt medborgarskap även om han aldrig ägde ett pass.

Att försvara sitt land, sin frihet, sitt sätt att leva var självklart.  Även om kriget mot ryssen tog hans hälsa och psyke och kortade hans liv – krigsskador kunde inga medaljer läka – skulle han försvara landet igen vid behov, om han sen skulle krypa.

Han var nationalist, absolut.

Han lärde oss barn att medborgarskap i ett fritt land var värdefullt. Medborgarskap förpliktade. Vad kan du göra för ditt land, var frågan.

Det var viktigt att ta ansvar. Man måste ge även om man inte har nog själv. Finland förlorade kriget och fick en halv miljon flyktingar. Det löste sig tack vare de vanliga människorna. Även far och mor tog ansvar.

Mor delade maten med flyktingar som bodde i vår hyreslänga. Vi fick vara lika hungriga som de tills de fick arbete. Någon gav dem ett rum. Andra kom med kläder. På söndag gick de till kyrkan med oss. Sedan ställde de sig vid en fabriksport och hoppades få arbete.

Efter kriget gick far  tillbaka till sitt arbete på pappersfabriken där han hade börjat som 14 år gammal. Varje vecka arbetade alla extra utan lön med ryska beställningar. Krigsskulden skulle betalas. Fabriken bidrog med varor. Det var så en nation med äran i behåll gjorde. Det land som är skuldsatt är inte fri, lät det på den tiden.

Trots att vi var fattiga hade han optimistisk syn på världens utveckling.  Att be till Gud och göra sitt skulle hålla ihop landet och behålla fred i världen.  Han fick dö med den tilltron.

Far och jag hade väldigt olika åsikter om det mesta men inte om värdet av ett fritt land, medborgarskap, demokrati och rätten att leva på vårt lands sätt. Även idag lever en liten, men väldigt bestämd finne inuti mitt försvenskade jag.

Det är inne att hata män. Kända figurer som tycks veta föga av världen hatar. De svenska männen hånas i massmedia av tongivande feminister som värdelösa svenska vita medelålders skräp fast de är just de som går till arbetet i morgon, tar hand om sina barn, bidrar till samhället på olika sätt och genom skatten bekostar även de invandrarmän som har lämnat sina barn och fruar kvar på krigsområden, sökt sig till EU-paradiset och skippat sitt ansvar hemma.

Hur känner alla fäder sig om deras kvinnor ropar i massmedia: hatar, hatar, hatar män?

Svenska män är de mest jämlika i världen. Mobba dem inte.  Värdesätt och ta hand om era män, fäder, söner. Tacka dem speciellt idag på fars dag. Tänk efter, du som är feminist. För – hackar man någon tillräckligt länge kommer även den att dra.

Alla ensamma män åker inte skoter och fiskar.

213

Politikerna i Stockholm bryr sig inte om landsbygden. Det är som en person sa: allt utanför tullarna är landet. Varför ska man dit? De urbaniseringskrafter som vi ser i hela världen driver människor in till storstadsregionerna. Det ger en fortsatt successiv minskning av befolkningen i glesbygdskommunerna. En statliga utredning har också larmat om den situation som glesbygdskommunerna befinner sig i. För lite folk och för lite inkomstmöjligheter. Åtgärderna saknas dock. Att dumpa asylsökanden ute på vischan går dock bra.

Avflyttning har pågått länge. Det är inte lönsamt att odla mat för befolkningen eller driva företag. Alla vill trängas i Stockholm och i andra städer. Den förändring som vi ser nu är tillfällig inflyttning genom asylsökanden. Små byar får hastigt fördubblad befolkning utan att det finns resurser och infrastruktur längre för det. Idag börjar kommunerna att knorra.

En glesbygdsort är Pajala. 6303 personer bor i kommunen, viss överskott för män, 3297 män och 3006 kvinnor. Andelen ungdomar mellan 18 – 24 är bara 469 och gruppen 65 år och äldre är 1988 personer. 820 personer utlandsfödda varav 517 finska och 52 thailändare. Ovan det 300-400 asylsökande som har gett arbete för Pajalabor efter nedläggning av gruvbolaget Northland, men det har inte varit utan problem.

Så, det är svårt att hitta en partner i Pajala. Men om ett litet tag kan det vara lika svårt i en stor del av landet. Det finns så många fler unga män än kvinnor bland dem som kommer genom asylsystemet.

Migrants queue in the compound outside the Berlin Office of Health and Social Affairs (LAGESO) as they wait to register in Berlin, Germany, October 7, 2015.   REUTERS/Fabrizio Bensch

1995 var könsfördelningen bland 15–19-åringar i Sverige relativt normal och låg på 105 män på 100 flickor. Den extremt stora migrationen till Sverige 2015, där 71 procent var av manligt kön, har ökat obalansen i könsfördelningen.

Under 2015 bröts då jämviktslinjen med ungefär lika många män som kvinnor i landet. Vid årsskiftet fann det 12 000 fler män än kvinnor enligt folkbokföringen. Det låter inte mycket men beror helt på i vilken ålder överskottet finns i. Officiell migrationsstatistik visar att vid utgången av 2015 gick 123 stycken 16 – 17-åriga pojkar på 100 flickor i samma åldersgrupp. Nu är ju åldern på asylsökande ungdomar mycket osäker och diskuterat men det är den uppgivna åldern man räknar med. Jämförelsevis har Kina, som har stor obalans i könsfördelning, ”bara” 117 pojkar på 100 flickor i samma åldersgrupp.

Rosling är lika bekymrad. Han sa i november att med nuvarande fördelning bland asylsökanden har vi inom fyra månader en situation 120 pojkar på 100 flickor. I Kina tycker man det är ett jätteproblem som leder till social misär, självmord och depressioner. Det leder till aggressioner, till våld och problem. Detta är en social bomb som ligger och puttrar, konstaterade Rosling och tillade ironiskt:
Kineserna är väldigt bekymrade. Svenskarna är inte lika bekymrade.

223Bild: ej asylboende bara ett kvarlämnat hus.

Många asylsökanden har placerats på glesbygden, på gamla stora byggnader  vi inte längre har bruk av. Det låter som problem direkt. Jag bodde ett tag på den absoluta glesbygden. Det fanns ingenting av det som en stad eller större ort erbjuder, då tänker jag inte bara på affärer utan möjlighet till kultur, studier och arbete. Att vara utan bil var om inte omöjligt så svårt. Utvecklingen eller ska jag säga avvecklingen liksom krympte orten. Det innebär inte att de som bor där inte trivs, livet har andra sidor på glesbygden. Jag flyttade.

Arbetsplatserna och bönderna decimerades på orten. Skogsarbetsplatsen stängdes, det var ett boende för män med alkoholproblem, de brukade hjälpa de gamla med vedhuggning och snöskottning. I stället kom asylsökanden och när de statliga pengarna tog slut kraschade ekonomin ytterligare. Skolor lades ner, biblioteksböcker hamnade i elden och gatulyset i småbyar släktes. Utan ”Robin Hood skatt” skulle bygden inte överleva. Har skrivit om förvandlingen av Norrland förut på: http://blogg.iniskogen.se/2014/03/10/battre-forr/
http://blogg.iniskogen.se/2014/03/12/battre-nu/

Det är en sorgesång över folkhemmet.

Flickorna studerar längre, flyttar från glesbygden och får bättre arbetsmöjligheter. Det expansiva området är ju vård och omsorg där många kvinnor är anställda. Industrin har flyttat till låglöneländer. Kvar på landsbygden blir en del killar med eller utan arbete. De åker skoter och fyrhjuling, fiskar, jagar älg, super kanske, ser på film och nu mera söker partner per internet. Pensionärer går på danskvällar med PRO. Kvar blir de oändliga skogarna vad Reinfeldt tänkte fylla med invandrare. Vid sidan fanns drömmen om att vem som helst kan arbeta genom Internet oavsett vilken stuga i skogen man sitter i.

018

Den nya befolkningen har ingen släkt och anknytning till de små orter de placeras av Migrationsverket genom smarta asylbaroner. De flesta hamnar direkt utanför. Det och de själva har orsakat en del problem både i och utanför boenden. Hur integrerar man en hop killar på landsbygden utan några som helst möjligheter till att integreras?

Kommer de nya männen, i första hand från muslimska länder, vara nöjda med boende på glesbygden? Knappast. Kommer vi ha ”Pajala problem” över landet men utan kompensationer som skoteråkning, fiske och älgjakt? Kommer de inflyttade männen ”importera” lämpliga fruar från sina hemländer? Blir det mera trafficking här hemma när ensamma män söker sexpartner? Våldtäkter? Ofredande? Kommer de svenska flickorna – de som lever på helt annat sätt än flickor tilläts inom islam – ses som sexuell lösegendom? Det är frågor som Regeringen inte ens kan uttala, än mindre söka lösningar på.

Att stänga in en massa unga män på ihop en plats kan bara sluta på ett sätt: elände. Speciellt om de är fiender med varandra från början. De otaliga utryckningarna till asylboenden är resultat av detta.

Vår regering påstår sig vara feministisk. Feminister ondgör sig över petitesser som ser ut att missgynna kvinnor. De klagar hela tiden. Men kvinnor som har det jävligt i andra länder med könsstympning, slaveri, tvångsgiftermål, barnäktenskap, avbruten skolgång… är inte intressanta. Feminister prioriterar inflyttande utländska män, de svenska är bara skit.. Vår regering  prioriterar också inflyttande utländska män och dessa prioriterar sig själva. De kvinnor vilka behöver skydd och hjälp är kvar i skiten.

Hur blir det för de kvarvarande kvinnorna? Säljs de bort som barnbrudar till äldre män vilka redan har några hustrur? Kommer de hit med tiden och förändrar befolkningen? Som den störtade Gaddafi sa ungefär: Det behövs inga vapen för att ta över väst, det räcker med barnvagnar. Det är föga troligt att kvinnor som kommer hit för giftermål hastigt skaffar sig en utbildning och försörjer familjen om inte ens deras män gör det. De blir hemmafruar med flera barn än de svenska kvinnorna har. Feministerna kommer inte att bry sig om deras liv. Islam brer ut sig för någon assimilering sker inte i Europa. Hur blir det då när idag finns knappt ett muslimskt land utan oro och krig?

Kanske borde vi lyfta blicken till de länder dessa män kommer ifrån och se hur livet, kvinnornas situation och problemlösningar ser ut där. Kan man ändra sin uppväxt, föräldrars fostran, utbildning och kultur genom att man bara passerar över en gräns? Svaret borde vara självklart men frågan kan inte ens ställas i Sverige utan stämpel rasist. Skall vi verkligen ta hand om andra länders unga män? Behövs de inte bättre hemma? Varför hjälpa bara några här pengarna skulle räcka längre där i deras hemländer. Vad är det för galen prioritering?

Män som inte får arbete, plats i samhället, kvinnor och pengar brukar ta det vad de vill ha. Alla åker inte skoter eller fiskar.

Bild, asylsökanden i Tyskland oktober 7, 2015. REUTERS/Fabrizio Bensch