Fattigpensionär? Hur kunde det hända?

Hur blev vi fattigpensionärer?  Jag försöker räkna ut vad jag själv gjorde för fel.

Jag började arbeta tidigt, som 12 år gammal men det arbetet var min mors på papper. Jag var självförsörjande från det.  Efter skolan arbetade jag som barnflicka och på fabrik. Jag var för ung för pensionssystem som fanns då.

Sedan flyttade jag till Sverige och blev någon typ av diversearbetare det första året. Sedan restaurangjobb, ofta sex – sju dagar i veckan. Jag stortrivdes men det var inte bra betalt. Jag ser att första året inte hamnade på pensionssystem, det halkar efter. Jag hade lite fotojobb men de pengarna… glöm det. Jobbade också på ungdomsgård och fick utbildning till ledare.

Det hände massor med saker men nu struntar jag i det utan håller mig till lön och pensionspoäng.

Jag har tre barn. Första gången var jag barnledig sex månader, fick en dagmamma och arbetade sedan som svarvare. Jag var enda kvinnan. Lönen var mycket bra men jag tålde inte metalldammet utan blev sjuk och gav upp efter sex månader. Så jag återgick till restaurang med lön som var ca hälften. Jag städare några kvällar i veckan.

Jag fick två barn till. Det är nu mitt stora pensionsmisstag sker.  Jag stannade hemma med barnen. Ibland  var jag dagmamma för barn med särskilda behov som inte kunde vara i ett stökigt daghem, men det var lågt betalt.

Jag var hemmafru men utnyttjade tiden. Jag läste till studenten och filosofie kandidat samtidigt och hade sedan lite städjobb men det var så lite att det blev inga poäng  av det. Jag  bytte barn med en annan mamma som också läste så vi var varandras barntillsyn.

Ett antal flytt på grund av makens jobb och inga pensionspoäng för mig. Lite tidningsartiklar men noll poäng. Några års utlandsjobb heltid för maken, deltidsjobb för mig. Noll pensionspoäng för utlandsjobb. När vi kom hem började jag arbeta som lärare. Ja, jag hade inte lärarutbildning  men det var brist på lärare redan då. Jag hade ju fil. kand. och ungdomsledarutbildning, det räcker långt.  Det var osäkert att vara vikarie. Jag valde sedan mellan lärarhögskolan och socionomutbildningen. Det sistnämnda vann.

Skilsmässa. Det var ekonomiskt tufft att vara ensam med ungarna men betydligt bättre än dåligt äktenskap. Hans pensionskonto gick förstås med honom, likaså försäkringarna. Jag läste till socionom och arbetade ibland som  lärarvikarie och i ett studieförbund samtidigt. Jag blev färdig socionom, fortsatte sedan med forskarutbildning. Inga pensionspoäng. Jag fick ett bra arbete. Nu börjar pensionskontot växa.

Jag skrev en bok och betalade all inkomst som skatt med det dåvarande Pomperipossa systemet. Shit. Restskatten tog några år att betala igen. Inga extrapengar alltså.

Fortsatt heltidsarbete som socialsekreterare och gruppansvarig. Jag arbetade extra som utredare för kriminalvården och på socialjouren. Nu skulle jag skrapa ihop femton arbetsår med fulla ATP poäng. Inga problem. Jag borde förstås sparat men en lön räcker inte så långt.

Bytte jobb till kurator. Höjde lönen. Vidareutbildning samtidigt. Barnen flyttade till studier. Jag arbetade 50, ibland 60 timmar i veckan. Fullt ATP klart och mer. Jippii!

Första pensions besked kom. Lät bra. 17 – 18 tusen kan man klara sig bra på. Jag fortsatte att arbeta. Sedan byttes pensionssystemet och många hamnade till det gamla och nya liksom blandat och det var inte fördelaktigt, även om det påstods så. Någonstans försvann flera tusen. Jag fortsatte att arbeta extra.

Jag började pensionsspara men det hann bli så pass lite att allt betalades ut på en gång och jag fick skatta bort en stor del av det.  Jag arbetade till precis 68 dock sista åren 75% men det hade jag ingen nytta av i pensionshänseende.

Några år före pensionering flyttade jag ihop med min särbo. Han hade arbetat mycket ideellt och om sådan strunt blir det ingen pension av. Dessutom tidvis egenföretagare, det är jättedumt.  Han arbetade till 78, så han pendlade än någon vardag i veckan. Sedan jobbade han som statist och modell även lite skådespelarjobb men det om något ska man helst göra gratis för att bygga på sin image. Han hade inget behov av image vid 79.

Just nu räcker pengarna för vi har två dåliga pensioner ihop och lever snålt. Men sedan… Hur skulle man kunna trolla med bara en pension? Bo eller äta?

Jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Vi är nu 355 000 pensionärer i samma sits, under fattigdomsgränsen. Flertal är kvinnor som tog hand om barnen utan daghem, precis som jag. Det fanns en tid då många mödrar stannade hemma med barnen till skolålder, inte av djävulskap utan att barnomsorgen var inte utbyggd. Man tyckte till och med att små barn mådde bäst hemma. En mans lön var tillräckligt för en familj utan extravaganser.  Vi hade lekskolor  för social fostran. Vilka fantastiska privata lekskolor! De första hemmapapporna fanns också. De var beundrade, inte vi mammor.

Många kvinnor började arbeta på 60- talet i de växande kvinnoyrken inom äldreomsorgen, barnomsorgen, vården av handikappade och i de stora affärer som poppade upp i nya förortscentrum. Barnen började i daghem. Kanske började mamman i ett annat daghem. Ens gamla mor flyttade till ålderdomshemmet. Nu institutionaliserades vården i stor skala. Kvinnorna ”befriades” från hemmet till lönearbete. De offentliga kvinnojobben var dock lågt betalda.

Livet blev dyrare. Behoven ökade. En lön räckte förut. Nu skulle många familjer behöva tre löner för att gå runt. Idag försöker politiker lägga ner och osthyvla så mycket som det går av ”kvinnoarbetsplatser” som äldreomsorg, för det  räcker inte pengarna till. En ny generation kvinnor med deltidsjobb och blivande fattigpensionärer?

Vi kan inte backa och ångra våra liv. Livet kan inte levas som pensionsplanering. Ingen vet hur världen och Sverige ser ut när man går i pension. Systemet kommer att göras om och den vanlige arbetaren med normal lön blir inte vinnaren. Förmodligen är det hela avskaffat när våra yngre barn hamnar i den åldern och garanterat när våra barnbarn gör det. Desto fler som inte betalar in men lyfter ut från systemet, desto mindre blir pensionerna. Systemet börjar likna pyramidspel och kommer att kollapsa.

Det kommer att ske förändringar och din frihet kringskärs mer, var så säker. Det finns mycket snack om hur pensionerna kan bli bättre men inga radikala åtgärder. Kanske skulle Staten bara garantera en väldigt låg samma grundnivå för alla? Resten får du ta hand om själv. Men då skulle skattesystemet också behöva bli mer jämlik, ett slags medborgaravgift oavsett inkomst. Jag hör redan vänsterfolket ropa om hemska miljonärer.

Glöm det.

Pensionärer kan få mat från soporna. Det skedde redan i något äldreboende. Vänj er vid att livet som pensionär är oförutsett och innehåller inga guldkanter om du inte har sparat ihop en stor buffert.

Är du lågavlönad är skillnaden mellan att ha arbetat eller inte försumbar i fråga om vad man får ut som pension alternativt bidrag. http://www.dn.se/ekonomi/arbetsar-syns-inte-i-pensionskuvertet/

Vissa behöver inte oroa sig för mat och hyra. Mona Sahlin plockar ut statsrådspension på 55 327 kronor i månaden. Vad gjorde hon för att förtjäna detta?

Tidigare jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) hade en inkomst på 1 371 600 kronor under 2015, Trots sin inkomst har han plockat ut pension för 19 561 kronor varje månad.

Det finns fler…

EU:s gräns för risk på fattigdom är 60 procent av medianinkomsten, det vill säga cirka 12 100 kronor i månaden.

Statistiska centralbyrån (SCB) för statistik över hur många äldre svenskar som lever under fattigdomsgränsen och därmed kan klassas som fattigpensionärer.

18,2 procent av dem som är 65 år och äldre levde under fattigdomsgränsen 2015.  År 2005 var 10,1 procent fattigpensionärer. Många är kvinnor och de som aldrig har arbetat i Sverige.

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/fler-fattigpensionarer–sa-ar-laget-pa-din-ort/

http://folkbladet.se/nyheter/norrkoping/aldre-fick-mat-fran-soppasen-om4717713.aspx

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/birgitta-74-efter-hyran-har-jag-3-000-att-leva-for/

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/efter-45-ar-av-jobb-pengarna-racker-inte/

http://www.expressen.se/dinapengar/355-000-lever-under-gransen-for-fattigdom/

 

 

 

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält?

Larm om bristfällig äldreomsorg rinner in nästan varje vecka. Det tycks vara just omsorg som saknas. Men äldreomsorgen kämpar med outbildad personal, dåliga löner, jobbig arbetsschema, snål budget och svaga sjuka åldringar. Det är inte roligt att bli gammal vårdbehövande. Det är inte alltid roligt att ta hand om dem heller.

Nu larmar Värmdö kommuns medicinskt ansvariga sjuksköterska om undernäring. Enligt en rapport  är  mer än hälften av de totalt 106 boende på Gustavsgården undernärda eller ligger i riskzon. Det är samma ställe som placerade åldringar nyligen i byggcontainer. När personalen inte har tid ska de äldre ha medicinerats mot oro och ångest för att de ska vara lugna. Orsaken ska bland annat vara att äldreboendet saknar personal. Fler än hälften av de 54 timanställda på boendet saknar vårdutbildning. Uppsägningar och sjukskrivningar ovan det.

54 timanställda? På 106 boenden? Det kan kallas rörlig personal. Allt detta  tyder på dålig planering, bristande personalpolitik och förakt mot de gamla

Varför svälter de gamla? Det behöver inte alltid vara usel vård om de dementa blir undernärda. Depression, förlust av luktsinne och minskad förmåga att svälja är några orsaker. Problem med att känna igen och förstå törst och hunger och agera därefter, är vanligt hos dementa. Svårigheter att hantera bestick, skära maten  och sedan se till att maten hamnar i munnen, tuggas och sväljs kan också vara svårt. Sväljsvårigheter är vanligt hos dementa.

Att mata en ät-ovillig person är en konst. Det går inte att tvinga mat i någon. Att vara en tillfällig vikarie och försöka mata någon man knappt vet namnet  på fungerar inte. Det är svårt nog att mata sin anhörig hemma. Det kan ta en timme att få i en grötportion. Den tiden finns oftast inte i ett äldreboende.

Maten kan också vara dåligt anpassad och sakna tillräckligt med näringsämnen och fett. Vi har ju haft dille på att undvika farligt fett och skadligt socker men just detta ökar de gamlas välbefinnande. De blir inte, hinner inte bli överviktiga av socker på gröten, sylt och grädde i stort allt.

En stor andel av de demenssjuka, framförallt de med Alzheimers sjukdom, tappar i vikt. Om det är en konsekvens av sjukdomen i sig eller en verkan  av ett minskat kostintag är ännu ej klarlagt. Alzheimerpatienter kan ha viktförlust redan innan de ens har hunnit diagnostiseras.

En dement förstår inte att ”äta bör man annars dör man”. De går sällan till kylskåpet och tar något själv eller ber om det.

När min dementa sambo har varit i tillfällig vård i korttidsboende har han alltid försämrats psykiskt, även magrat och nästan slutat att gå. Beror detta på att han har känt sig övergiven och blivit deprimerad? Mitt fel alltså? Eller är det dåligt omhändertagande? Ibland har den usla vården varit synlig direkt och även orsakat inläggning i sjukhus när jag har hämtat honom hem, men nedgången är nästan det samma i vilket boende som helst, de bättre och de sämre.  Nu vistas han i ett korttidsboende bara 2 – 3 gånger i året men det tar en månad att komma tillbaka till livet hemma. Dementa personer klarar inte förändringar.

Så vad är vad? Vad är en normal gång i den demenssjukes liv? Vad är usel vård?

Det finns bra äldreboenden och mindre bra. Det är chefen som anger tonen. Är hon en utbildad inspirerande ledare som ibland deltar i själva arbetet (tar just de extra besvärliga gamlingarna?) blir hon en förebild och rådgivare. Är hennes ord spara, budget, ni får ingen vikarie nu, andra negativa ord, är resultat därefter. Det blir en massa outbildade vikarier. Idag är det brist på undersköterskor. De kan välja. De utbildade hittar en bättre arbetsplats. Höstas förlorade vi vår kontaktperson, som var underbar, till annat jobb med bättre lön.  Idag är chefsjobbet ofta budget, inte att leda personalen till ett bra arbete de trivs med. Chefen kan vara för långt borta från verksamheten och ha orealistisk bild om det hela.

Det finns alltid en budget. Budget säger att det är stopp för utsvävningar. Kommuner vill ha billig omsorg, deras pengar behövs på många håll. Det är huggsexa om pengar, inte bara om personal. Ett exempel om hur man spar pengar är just maten. Jag arbetade extra vissa helger i ett demensboende. Jag jobbade oftast med en ”pärla”. Vi började laga mat på ”min” helg på avdelningen, ena dagen fisk, andra någon kötträtt som kyckling och alltid fräscha grönsaker. De gamla som kunde gå hängde hos oss i köket ivrigt väntande på maten. Alla åt bättre. Sedan tog matlagning slut. Det blev för dyrt och boendet återgick till färdiglagad från storkök som värmdes upp  två timmar i ugnen.

Inte märkligt om de gamla inte äter.

Jag tror att de flesta som kommer till ett boende är redan i dåligt skick (det beviljas inte boende annars) och deras sjukdomar som demens är långt gången. Att mista det invanda hemma blir en förlust, orsakar depression och tappad matlust. Livet tar slut helt enkelt. Skall man flytta till ett boende bör man vara än i hyggligt skick och kunna uttrycka önskemål. Man måste kunna ha lite egen styrning över livet. Då slutar man inte äta och blir ”korttidsdöd”. Men så är det knappt idag.

Det är svårt att få en dement att äta. Det upplever jag nästan varje dag. En del av min dag handlar om matplanering, det min sambo äter och inte äter. Just nu är det lite bättre, men det fanns en värre tid då jag funderade:

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält? Skall jag dokumentera hans mat varje dag, för säkerhets skull?

Risk för undernäring, sa dietisten när han låg  på sjukhuset strax efter vistelsen på korttidsboende, de eländiga tre veckor  som slutade med sjukhus inläggning. Jag orkade inte ens klaga. Han åt nästan ingenting på sjukhuset, helst bara glassen jag köpte varje dag. Men sjukhuset kastade hans oätna mat och kopplade på droppet. Vi som vårdar anhöriga hemma har inte den lösningen som nödhjälp. Åtta måltider om dagen var deras rekommendation. Åtta? Jag är glad för fyra uppätna.

Jag tvivlar på att de gamla får åtta måltider i något boende.

Äldreomsorgen har etiska problem. Hur och om vi tar hand om de gamla som behöver vård är ett mått på samhällets moral. Det finns flera mätpunkter som beskriver tillståndet i Riket och flera av dem är på fallrepet.

Även jag har krisat ihop några gånger.

https://www.svd.se/40-000-aldre-lider-av-undernaring-inom-aldreomsorgen/om/sverige

https://lundbeck.com/upload/se/files/pdf/Individen%20med%20svar%20demens.pdf

http://www.expressen.se/nyheter/stockholm/larm-fran-aldreboende-halften-ar-undernarda/

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/nytt-larm-pa-gustavsgarden-halften-av-de-aldre-undernarda

http://www.folkbladet.nu/1803556/aldre-ska-inte-behova-svalta

Bild: Några räddningsplankor.

Ordförklaring: Korttidsdöd är benämning på personer som dör snabbt, inom 2-3 månader efter de har fått plats i ett boende. Inte så ovanligt idag.

Ättestupan nästa? Men en byggbarack före det.

Inte blir man socionom för lönen…

img_0026-5

Några av de unga sommarvikarierna på hemtjänsten hade ansökt om en plats på Socialhögskolan. De ville gärna veta mer om socionomyrket av mig som hade den utbildningen. Ryktet hade gått på hemtjänsten.

Skulle jag ha varnat dem?

Hur ser utbildningen ut idag och vart arbetar man sedan? Lönen då?

Deras utbildning skiljer sig en del av min. Nya tider ger nya problemområden och ny fakta. Lagar förändras och kommer till. Samhället är i  förändring. I dagens socionomutbildning lägger man även vikt på det som är liksom inne. Man skall kunna ”analysera utifrån perspektiv som klass, kön, etnicitet, ålder och sexuell läggning”. Jag trodde klass var avskaffat. På min tid var vi ointresserade av klientens sexliv både på utbildningen och sedan på Socialtjänsten. Sexuella problem hänvisades till andra experter. Om ärendet inte handlade om sexuella övergrepp förstås då fler yrkesgrupper blev inblandade och det omgående. Omgående, det var inom några timmar på den tiden. För handläggning av sexövergrepp hade vi en utmärkt handbok till.

Vi arbetade ganska rationellt, hade en tillgänglig chef som var för oss och kunde använda fritt andra experter. Klienten sökte hjälp eller man fick en anmälan. Vi funderade tillsammans hur problemet kunde lösas. Men lönen var usel även då. En politiker sa en gång: det är väl lite som kall

Nej, det är det inte.

Att studera till socionom är inte lönsamt i pengar mätt. Är det värt enligt arbetsinnehåll? Många vill bli kuratorer men arbetsmarknaden behöver folk hos Socialtjänsten i första hand. De flesta som blir socionomer hamnar hos Socialtjänsten att börja med. De får lösa samhällets misslyckanden som ekonomi, barn som far illa, invandring, missbruk… Invandring är ett stort område idag. Tänk bara placering av alla de ensamkommande som var ”barn” och skulle placeras i ett vårdhem för barn. 35 369 ”barn” 2015 (jag skriver det med citationstecken eftersom det har visat sig att en del ljuger om åldern) som skall ha socialsekreterare för sin välfärd. Det är betungande.

Våld och hot är nu mera vanligt förekommande. Det var ytterst ovanligt på min tid.

667-4-sol_2016

Många klienter vet inte att socionomer arbetar enligt lag, inte enligt eget huvud och beslut kan överklagas. Som kurator var man mycket friare. Man hade varken pengar eller beslut att ge. Kanske därför  vill så många arbeta som kurator?

Jag kan säga att det inte lönade sig bli socionom, inte ens med gedigen vidareutbildning som jag skaffade mig. Lönen efter studieskuldsinbetalning var som en undersköterskas eller sämre. Man hade en studieskuld och noll pensionspoäng för de åren.  Rik blev man inte i pengar men kanske i tillfredsställelse.

Det sistnämnda funderade jag på ibland. Hade jag varit lika nöjd om jag arbetat i hemtjänsten i stället som socialsekreterare och kurator?

Jag tror inte det. Jag ville ju hjälpa till att lösa livets problem och forska om vilken behandling som fungerar. Jag var en evig student som läste mer och mer på sidan av arbetet. Jag kan skryta med utmärkta resultat och nöjda klienter. Hade jag valt rätt? Kanske, kanske inte.

Eller borde jag ha arbetat med något helt annat. Jag hade andra planer som dog, någon gång.

Att vara socionom är platsen i samhällets hetluft. Dock saknas uppskattning och lön därefter.

Det är inte lönt i pengar att utbilda sig till några av de mest efterfrågade yrken som socionom, sjuksköterska, lärare och på botten förskolelärare. Akademikeryrken med dålig lönsamhet finns i kommuner och landsting.  Borde inte politikerna skämmas?

– Sverige är ett av de länder i värden där det lönar sig minst att skaffa sig en akademisk utbildning. Och vi kan konstatera att utvecklingen går i fel riktning, säger Sacos ordförande Göran Arrius.

En jämförelse med tidigare undersökningar visar att högre utbildning blir mindre lönsamt över tid. Borde det inte vara tvärtom?

Så, vad skulle jag säga till de blivande socionomerna? Stanna på hemtjänsten? Bli ingenjör om du kan räkna? Varna för ständiga moln och lite solsken? Jag ställde en fråga: vad tror du att du kommer att få arbeta med? Det är en bra fråga att ställa sig själv. Om man vill bli rik måste man ha rika föräldrar, andra tillgångar eller annat yrke.

http://www.svd.se/utbildningarna-som-lonar-sig-mest

Saco har sedan 1960-talet regelbundet analyserat livslönerna för olika högskoleutbildningar och jämfört dem med lönerna för gymnasieutbildade. Studien tar hänsyn till faktorer som arbetslöshet, pension och skatter men också till studielån och inkomstbortfall under studietiden. Totalt har löneuppgifter för cirka 775 000 individer använts vid beräkningarna.

http://www.expressen.se/ledare/studier-maste-ge-battre-lon-for-modan/

Omprogrammera de gamla eller hur sparar vi oss från krisande ekonomi.

IMG_0007 (3)

När skatteutgifterna ökar men inte skatteintäkterna måste man skära ner något. Många kommuner är på gränsen av sin förmåga och ekonomi. Många har skuldsatt de kommande generationerna. 48 600 är medelskulden per person. Det låter kanske inte mycket men ta det 10 miljoner gånger. Min kommun har skuldsatt oss för nära      80 000 per person. Se vad du är skyldig genom din kommun:
http://kommuninvest.se/wp-content/uploads/2015/01/Den-kommunala-l%C3%A5neskulden-2014.pdf

Blev du grinig nu? Har du gett politikerna lov att skuldsätta dig? Finansministern lovar också skuldsätta dig på grund av att pengarna inte räcker till invandring. Har du röstat på henne? Vill du att hon skuldsätter dig och de kommande generationerna till modell Grekland? http://www.di.se/artiklar/2015/10/19/vill-lanefinansiera-flyktingkrisen/

Hur får kommunerna ihop sin ekonomi utan att skippa de kommunala åtaganden och lämna våra barn och barnbarn utblottade? Nedskärning är den vanliga lösningen. Putta in lite fler barn i samma daghem och skola, köpa billigare mat till skolan, lärarlösa timmar, skära ner lite hemtjänsttimmar och avlastning, vägra bevilja äldreboenden och hoppas att de gamla dör snart i stället, låta behövande betala hjälpmedlen själv och flytta runt verksamheter i jakt på billigare lokaler är några av de kommunala genidragen. Sälja hyresbeståndet har täppt hål många kommuners ekonomi, men nu sker det avmattning med bostadsrättsbildandet. De som bor kvar i hyreslägenheter har inte pengar för att köpa kommunens ofta vanvårdade fastigheter. Man måste hitta andra inkomster. Att höja sina egna löner skäms dock politikerna inte om. Ta så länge det finns något att ta.

http://unvis.it/www.svt.se/nyheter/regionalt/smaland/hjalpmedel-dras-in-pensionarer-far-betala-ur-egen-ficka

Jag tror att det krävs mer än nedskärningar här och där. Jag tror snarare att vi kommer att få rejält höjda skatter, både kommunala och de lovade statliga höjningarna, till den grad att vi skriker. De som kan bildar bolag och låter inkomsten gå dit, några går ner i arbetstid och har mera liv än lön, kanske flyr landet, en del idkar byteshandel, svartarbete blir åter vanligt och vi får betala för det vi redan har betalt genom våra skatter. Välfärden kommer aldrig att bli sig lik. Orsaker till ekonomins ras är usla beslutsfattare/politik och många nya icke skattebetalare som skall dela den redan halvätna kakan.

Jag säger inget mer om de nya, de är ju en toppnyhet varje dag. Det finns knappt andra samtalsämnen än invandring i landet.

Vissa tror att digitalisering är räddningen för allting, även äldreomsorg och invandring. Jag minns när Internet skulle frälsa oss. Idén var att de flesta arbetade hemifrån, behövde inte åka till jobbet och trängas i trafiken. Allt blev så billigt och enkelt med Internet. På sjukhuset sparkade man sekreterarna och vårdpersonal skulle sköta deras jobb också men nu genom datorn. Det blev sämre, inte bättre. I stället att ta mot patienter trasslade vi med än undermåliga program och vana sekreterare försökte hitta annat arbete.

Det tar tid innan ett nytt system sätter sig. Många har fått lämna jobbet när de inte passade in i den nya världen.

En del har blivit bättre med Internet. Vår kontakt med världen är öppet. Jag skulle inte skriva detta utan Internet om det nu räknas till de bättre sakerna. Men de flesta arbeten behöver levande personer på plats, även om digital teknik är ett oumbärligt arbetsverktyg. Den digitaliserade världen är överallt från din kaffebryggare och nätshopping till de irriterande ”betala själv” kassorna i mataffären. Jag vägrar vara med och sparka en kassörska.

Allt fungerar smidigt om inte strömmen bryts förstås. Eller system havererar. Eller någon elak trojan angriper ens system. Eller du tappar din mobil i fyllan och förlorar allt du borde haft i huvudet.

033

Spara, ja. Vet inte vilken gång i ordningen äldreomsorgen är ett sparmål.

Kostnader i äldreomsorgen kan sänkas med en tredjedel per äldre genom digital teknik, enligt ett par nya studier. Det kan åstadkommas genom en kombination av att låta äldre koppla upp sig i videosamtal med läkare och anhöriga, digital nattbevakning, internetbaserad terapi och andra hjälpmedel, skriver Stefan Fölster, chef för tankesmedjan Reforminstitutet på DN. (DN ger inga länkar till utredningarna.) Vad mer man kan kostnadseffektivisera genom digitala system, invandring till ex. får du läsa på:

http://www.dn.se/debatt/digitaliserad-valfard-minskar-kostnaden-for-flyktingkrisen/

1/3 av äldreomsorgens budget kan alltså sparas bara vi digitaliserar, det är inga småpengar, men, men… Jag vill hemskt gärna se den internetbaserade terapin för dusch, kateterbyte, matning eller spyor. Jag misstänker att Internetivrarna har föga kontakt med gamla och sjuka. Har de inga dementa i släkten eller ens en rullstolsbunden med reumatism?

Utredarna ser framför sig pigga åldringar  som surfar på dagarna och gärna pratar med sin läkare genom datorn. De finns, men de har inte hemtjänst. Man måste vara ganska risig, sjuk och orkeslös för att få några timmar hjälp. Den generationen som inte är vana datoranvändare före ålderskrämpor blir det sällan så efteråt. De lever i ålderns höst som man säger och den är inte alltid ljuv. Tanken att skruttiga gamla, kanske dementa icke datorvana skulle sköta sin behandling och sina läkarsamtal genom Internet låter som strunt. Vi 40 – talister som hann med den digitala revolutionen på jobbet använder dator hemma. Vi kan kanske fortsätta med det om inte demens drabbar oss. Men även vi kommer att behöva några hjälpande händer med tiden.

Internet duschar inte, dammsuger inte, sorterar inte piller i dosetten, handlar eller tvättar, plåstrar om, ger medicin och fixar mat. Det behövs levande personer till det, hemtjänst eller anhöriga. När vi har nära 400 000 inskrivna arbetslösa skall vi kanske inte leta efter åtgärder som förbilligar skatteutgifter på något konto men betalar ut detsamma från en annan kassa. Idén att sänka kostnader genom att få bort folk från arbete och flytta över de till bidragssystem är idiotisk. Har vi inte redan tillräckligt många som lever av olika ersättningssystem? Bidragssystem kommer att haverera när de som betalar in inte är tillräckligt många.

Hemtjänsten är redan bevakad genom sina telefoner. Chefen vet exakt vart de är och hur länge. Att bli som vårdtagare bevakad genom kamera i stället besök sker redan. Jag vill inte bli på övervakad när jag sover om jag inte ligger på intensiven. Jag kommer att bli en särdeles besvärlig gammal tant.

Är du ung och har en gammal släkting utan datorvana lär denne att använda Internet. Tappa inte tålamodet. Jag har försökt lära några äldre grannar att boka tvättstugan genom värdens hemsida som är jättesmidigt, men det var inte så lyckat. Alla dagens gamla kan inte omprogrammera sig vid 85.

PS. Nu hittade jag utredningen på Internet: Jag undrar på sekretessfrågorna. Jag tror också att utredarna  inte är bekanta med den praktiska delen av hemtjänst. Vårdbiträden springer inte runt och kollar folk utan det ingår en åtgärd i besöken. Men jag är inte mot att använda ny teknik. Jag tycker bara inte att målet skall vara personalminskning mot dyra investeringar.

Någon måste ju betala installation och drift för övervakning/Internetkontakt som fiber, datorer och personalutbildning.   Den gamle? Kommunen genom dig?

https://www.acreo.se/sites/default/files/pub/www.acreo.se/upload/publications/acr057005_-_with_cover_-_nytta_av_digitalisering_av_aldreomsorg.pdf