Vad har du för relation till din skolgång eller dina barns skola?

Den blomstertid som kommer är en befrielse för många barn. De slipper skolan. De kan slöa, surfa med mobilen i lugn och ro. Några slipper mobbare. Somliga kommer att sakna skolan som fristad eller i alla fall skolmaten. Några flickor bävar för lovet då de kan riskera obehagliga saker när familjen åker till sitt hemland. De som förgäves har försökt lära sig svenska i skolan kan nu lugnt återgå till sitt hemspråk. Betyg delas ut som plåga, axelryckning eller stolthet. En del vill förkovra sig och läsa massor av böcker. Ja, den varianten av barn finns också.

Lärare får en lång semester, kanske det enda avundsvärda i dagens skola.

Alla svenskar har en relation till skolan. Vi har fått gå i skolan, vi har barn i skolan, barnbarn eller någon vi känner. Vi är oroliga för skolans usla resultat och vi försöker få våra barn till en skola som än fungerar. Många lärare har gett upp och skriver under på kommentatorsfälten f.d. lärare. PISA är en skamfläck i ett land där skolan kostar mer än i andra, mer framgångsrika länder. Fusk i prov är möjligt när girighet sätter in.

Politiker knåpar med betygsskalor och värdegrunder. De föreslår lotterier, bussning, diverse förslag som skall hindra föräldrar att själv välja skola. Trots otaliga förändringar blev skolan inte bättre, bara mer kaotisk. Under skolåret har vi sett flera nödrop från skolans värld, från lärarbrist till förlåtande attityder mot mobbning och även våldtäkt. Olika mätningar visar att vi oroar oss för skolan. 80 % tyckte i en undersökning att skolan är ett problemområde.

Vad har du för relation till din skolgång eller dina barns skola?

Min egen skolgång var en tioårig kärleksaffär. Det avbröts eftersom jag var tvungen att börja arbeta och försörja mig. Tog igen det i kvällsgymnasiet och universitet senare.

Min lärarkarriär var däremot inte lång. Tre – fyra år på deltid inklusive svenska för invandrare genom ett studieförbund. Ja, jag kan inte perfekt svenska men på den nivån var det inte så väsentligt. Det var inte frågan om grammatiska finesser utan att kunna behärska vardagen.

När man steg in som vikarie i en ny klass på högstadiet gällde det att få övertaget inom de första minuterna. Annas riskerade det att bli kaos, i alla fall på de bakre bänkarna. En vikarie är ett lämpligt mobbningsobjekt. Det viktigaste var att kunna mer som lärare än som elev. Man måste briljera omedelbart och väcka intresse, inte överge barnen till egna sysslor. En lärare måste undervisa, det är det jobbet går ut på.

Men tiden vikarierade jag på några klasser en längre tid på grund av sjukdom. Man blev en lärare och behandlades så av elever dock inte av alla lärare. Inhoppare! Dom som kan ingenting. På tiden före Internet använde man stenciler och till min förvåning användes mina stenciler år efteråt, prover, hemuppgifter och extrauppgifter till de som var alltid före. Mina barn kom hem med mina gamla uppgifter. Hm. Eftersom jag inte var en riktig lärare var jag alltid sist i skolan och förberedde mig till nästa dag. Tomt för övrigt.

Den största succén var nog specialklass ”de fyra elever på nian som är katastrofer och fattar ingenting” vilka jag skulle hålla på plats någon eftermiddag i veckan då de duktigare eleverna läste språk och matte. Jag skickade hem dem direkt men med ett uppdrag efter  de hade skrikit ”va  fan ska vi göra här” innan jag hann in genom dörren. De kom till nästa timme före utsatt tid viftande med sina papper. Uppdrag genomfört. Efter några veckor till var andra elever avundsjuka eftersom de inte fick gå på ”uppdragskursen”. Vad gjorde vi? Vi bara förberedde oss för livet efter skolan genom att på låtsas öppna bankkonto, skicka paket, söka hemförsäkring, möblera en etta med IKEA möbler, räkna vad måste in i lön efter skatt för att överleva en månad. Vilket jobb kunde en person med skitbetyg få? Och, om man nu ändå tänkte läsa in godkända betyg senare, hur kunde  man göra det?

Det var på -80 talet. De svenska ungdomarna utan lyckad skolgång och knappt betyg från nian hade än en chans. Alltid fanns det plats som hantlangare någonstans, hos en bonde eller en bekanta med  firma som gav en jobb. Med tiden tog man över de äldres uppgifter. Att sluta som skrotupplagchef var möjligt för den skolmisslyckade.  Det är inte så nu. På en glesbygd med få arbetsmöjligheter finns ingen framtid för de betygslösa. Regeringen är inte intresserad av landsbygdens byar, bara som tillflyktsort för invandrare. De fungerande byskolorna är stängda. Befolkningen är gammal och besviken. Invandrare stannar inte heller, de vill till storstad.

Ibland mötte jag en elev som hade riktigt tråkigt. Jag kände igen mig. Det var jobbigt att vara en elev som låg före andra. Vi var två sådana i min grundskoleklass.  Det löste läraren genom att vi fick hjälpa andra elever. I en klass, likaså i verkliga livet, finns ju alltid några  som hänger sämre med.

Oavsett hur man sorterar folk och försöker göra alla lika existerar alltid de som är smartare, dummare, rikare, fattigare, vackrare, fulare, plikttrognare, slappare, från bättre eller sämre omständigheter. Inte ens tvillingar är exakt lika. Vi är olika på många sätt. Vi är också lika och strävar efter samma saker. Vi vill vara lyckliga och känna att livet är meningsfullt även om de flestas liv är synnerligen enahanda. Biologin – arvet – bestämmer mer än politikerna tror. Samhällets ramar, den konsensus vi har mellan oss medborgare, likaså. Konsensus håller på att upplösas. Jag vet inte längre vad det är. Arv är fult att prata om. Likaså de religiösa regler vi välvilligt låter styra  vissa barns skola.

Religion, tro, är en stark kraft. Vi underskattar dess kraft. Det är en del av vårt misslyckande med invandring, även i skolan.

I den svenska skolan förväntas likhet råda. Man bryr sig inte om vilken nivå elever befinner sig i, ålder bestämmer. Kunskapsnivån kan skilja år hos elever på samma klass. Skolan lyfter inte upp begåvningar om det inte handlar om sport. Att sparka boll eller åka slalom är viktigt, inte att vara mattebegåvad eller prata flera språk. Där har vi förlorat något. En plattare skola missar de läsbegåvade, de smarta praktikerna och också de i behov av hjälp.

Tillbaka till min skoltid. Vi var 45 elever i klassen. Läraren hann inte med. Så vi två redan läskunniga fungerade som hjälp. Vi två ”hjälplärare”  led. Kanske inte på skolavslutning på våren när vi fick alla priser man på den tiden delade ut till de med bästa betygen. Ja, vi hade betyg 4 gånger i läsåret.

Jag hade en kamrat som var två år äldre. Jag läste hennes årgång hemma. Sedan upptäckte jag biblioteket. Min far hade gått 4 år i skolan och min mor 7 så någon hjälp hade jag inte att förvänta mig. På den tiden fanns realskola men mina föräldrar hade inte råd med skolavgiften. Det sved. Det fanns stipendier men man kunde inte lita på det. Jag skaffade ett arbete som barnflicka över sommaren vid fyllda tolv och till hösten började jag  bära ut tidningar på morgonen. Upp 4.00. Färdig med tidningar 6.30. Hem och frukost. Gick till skolan 5 kilometer.  Ja, man fick inte nattarbeta som barn men man hittar alltid sätt att lösa det.

Jag är glad över att alla får läsa i gymnasiet om de ids att anstränga sig så de erhåller slutbetyg från nian. Ingen behöver gå upp klockan 4 för att arbeta ihop skolavgiften. Kanske förlorade vi ändå någonting när skolan blev lika för alla?  Skillnaden på min skola och den nuvarande är enorm. Vi hade intagningsprov.  Alla lärare hade disputerat utöver gymnastikläraren som var f.d. elitidrottare, i gymnastik om jag minns rätt. Undervisningen bestod av katederundervisning, läsning i läroboken, uppgifter att lösa och läxförhör, sedan större prov. Det förväntades att vi läste på sidan om för att bredda kunskaperna. Uppsatsskrivning skedde på lördag och tiden för det var fyra timmar, likaså konstlektioner och uteidrott. Alla ämnen hängde hyfsat ihop. När vi läste om Egyptens historia, hade konstlektionen egyptiskt tema och geografin studerade Egypten. Det gick inte alltid samman men i stora drag hängde de större kulturkretsarna ihop i undervisningen.

Vi blev bildade, inte bara utbildade. Vi såg upp till våra lärare. Vi var stolta över vår skola.

Kanske skulle jag tillägga att det var en flickskola.

Att arbeta i den svenska skolan var som att vara lite mamma, socialarbetare och polis. Jag hade ju inte lärarutbildning heller så jag slutade. Jag  byggde på min gamla fil. kand. med socionomexamen, forskarutbildning med mera. Jag hade svårt att sluta läsa. Jag föreläste på mitt arbete. I stället skolbarn var eleverna nu vuxna som kom helt frivilligt både från Sverige och även andra länder.

Till sist går vi alla i pension eller bara slutar, ofta sker det ingen överföring av vår kunskapsbank och mycket av det vi kunde faller i glömska och de andra får åter börja med blankt papper. Så har det skett även i skolan. Förakt mot det som var och fungerade,  ständig sökande efter den socialistiska jämlika skolan med rätt värdegrund  tar död på den bildning och kunskap skolan var avsedd att lära ut.

Lotteribilden från: http://jeanders-bilder.blogspot.se/

 

Skolfrågor, arbetslöshet och lite om Kilimanjaro bestigning.

IMG_3862

Förra året så här dags var jag i Tanzania och besteg Kilimanjaro med min son, Tommy. Tja, vi hade sällskap av ett gäng på 13 personer. 4 av dem var obligatoriska, du tilläts inte bestiga berget utan hjälp av 2 personer. En inkomst och en säkerhet. Redan andra dagen såg vi någon sjuk person ledas tillbaka, dagen efter några till. Höjdsjukan slog till eller var det brist på träning.

Resten av våra 13 var förhoppningsfulla hjälpredor i hopp om att få några dollar i dricks och kanske efter några år och flera tripp avancera och få gå en kurs till guide. Att anstränga sig för några dollar var bättre än att sitta hemma och vänta på något påhugg. Framtiden krävde arbete. Ingenting kom gratis. Så de bar våra och sina saker glatt ändå till sista camp som var på 4600 meters höjd, i skor som ofta hade sett sina bästa dagar, packningen på huvudet och de hade allt klart med tevattnet kokande när vi kom till platsen. Servicenivån var högre än på lyxhotell.

Vilken arbetslös ungdom i Sverige skulle satsa så? Vi orkar ju inte ens plocka bären i skogen utan måste importera bärplockare.

Men det kändes kolonialt på något sätt. Den vita kvinnan vars packning bärs av en svart man, vars mat lagas av en kock, vars tre liters vattenflaska konkas av … Jag var ju van att vandra ensam och fixa allt själv. Tommy bar sina saker, vilket orsakade oro i gänget. Kanske handlade det om pengar, det dricks som man förväntas att ge till alla. Om vi inte vore nöjda… Han fick släppa något från sin packning till dem. Friden var återställd. Vid toppbestigning hade guiden svårt att hålla Tommys tempo vilket han löste genom att föreslå fotografering för att få en paus.

IMG_3949

Den omvända kolonialismen med turister som betalade dyrt för de svarta som passade upp dem?

Det var en fantastisk resa. Först safari med turen att se Big Five och otaliga andra djur, sedan bestigning. Men, jag blev något uppskakad över utvecklingsnivån i landet. Kanske även besviken, för Tanzania har varit länge en stor biståndsmottagare, bland annat från Sverige. Det kanske var fel bistånd som läror om jämlikhet? El, vatten och toaletter saknas, speciellt på landsbygden. Arbetslösheten är hög. Skolor är än undermåliga. Min guide berättade om sin dröm att ha barnen i en privatskola för där var lärarna varje dag och skickade inte hem barnen om de fick bättre betalt extra arbete på annat håll någon dag. Skolor och arbetslöshet är globala frågor, inte bara i fattigare länder.

Även här hemma klagar lärarna på lönen och byter arbete. Också jag valde en annan utbildning efter några år i skolan. Bristen på utbildade lärare är stor. Många föräldrar försöker flytta sina barn till friskolor för att få bättre undervisning. Vissa problem är universella. Men ett land med världens dyraste skola borde inte ha problem liknade ett utvecklingslands. Någonting är allvarligt fel. Kan de elever som tror att allt fixar sig utan ansträngning vara en del av problemet, inte bara de som inte kan svenska?

Nog vidgar resor ens vyer både hemma och borta. Mycket är av samma slag och annat är bara en fortgående misslyckande.

Kilimanjaro var den häftigaste turen jag har gjort. Även om vandringen hela Nordkalottleden inte var så illa heller. I år blir det tour du Mont Blanc – igen, men med lite nya vägar. Se en alpglaciär innan de är försvunna.

Närvaro av huvudduk och frånvaro av svensk flagga.

mössaVi har varit på studentuppvaktning på skolgården. Det är länge sedan sist, över 20 år, och förändringarna var tydliga. På den gamla tiden gick eleverna hem med sina anhöriga, en del i dekorerade bilar, några gående eller udda färdsätt likt oss som drog hem dottern på en skrinda. Nu åkte studenterna iväg tillsammans skrikande på lastbilsflak och föräldrarna tog hand om deras blommor och presenter. Vi andra gick hem över skolgården bland krossade blommor och tomma flaskor.

student 9 Student år 1984.

En annan sak som var annorlunda var andelen studenter och anhöriga med rötter från andra länder. Flickor i schalar med studentmössa ovan, medan pojkar var barhuvade klädda i svarta kostymer. De poserade med sina hemländers flaggor, turkisk, somalisk… för mig obekanta fanor. Omkring dem var tjocka släkten, många äldre människor vilka ropade gratulationer på ett språk jag inte kan.

Skolgården var multikulturell, som samhället skall vara idag enligt politikerbeslut.

Jag blev lite störd av dessa flaggor. Jag blev också störd av schalar när studenten var klädd i en urringad klänning och så kort att vindpusten visade trosorna men håret var noga täckt. Det var kanske falskheten som störde mig?  Schalen som en kvarleva av en annan kultur, kanske en där flickor knappt gick i skolan, kanske som en demonstration att vi hör inte hit utan är av annan sort, flankerad med en flagga från Mellanöstern. Flaggorna som hedrade ett land folk påstår sig ha flytt ifrån, inte flaggan från landet som gav dem utbildning.
Flera kvinnliga studenter var klädda i heltäckande klädsel, omringade av lika klädda kvinnor och alldeles vanligt sommarklädda män. Solen sken och den kyla vi haft i veckor var bortblåst.

Men tiden förändrar? Jag kom ihåg mina egna protester och hur jag själv har förändrats under åren. Att vara uppvuxen i en laestadiansk och högkyrklig familj innebar många regler. Jag bröt mot flera. När jag nådde konfirmationsåldern 15 år försökte jag vägra det eftersom jag inte trodde på Gud, men vägran gav för många böner från mors sida och hot från far. Jag protesterade genom att ställa frågor till prästen han inte kunde svara på, trots min gryende ateism var jag en av landets bästa Bibelvetare. Jag sydde min konfirmationsklänning i lite modernare snitt till min mors fasa och satt inte upp håret som man borde. I konfirmationsbilden ser man en flicka som lyser av missnöje och mor vägrade skicka bilden till släkt som sig bör. Jag var en falsk konfirmand med ett kors om halsen och det skar i mitt samvete.
Det kanske är lika med muslimska flickor uppvuxna i Sverige, i korta klänningar men med en sjal på huvudet?

När blir en invandrare svensk? Är det önskvärt? Vad är det svenska? Markeras det med frånvaro av huvudduk och närvaro av svensk flagga? När slutar de muslimska flickorna bära schalar för syns skull när resten av kroppen är klädd i dagens mode? Och när slutar vi andra reagera över olikheterna? Kanske först när vi äldre har dött, vi som har sett förvandlingen av Sverige till ett annat land, med sidor vi inte ens visste existerade? De yngre är uppvuxna med en nyare kultur där nationen Sverige har mindre betydelse.

flaggaI morgon är Nationaldagen och flaggorna kommer att hissas. Det hörs toner om olämpligheten av korset på flaggan. Om så, har vi sjunkit djupt

Student, ja. I Sverige är alla som passerar gymnasiet studenter. Studentexamen avskaffades här -68, medan i vårt grannland Finland skriver man fortfarande studentskrivningen. 27000 elever skrev i år. Det är en nödvändighet om man tänker studera i Universitet, som att bli lärare. I år var intagningspoängen till lärarutbildning lite högre än till läkare.

Inga äpplen till lärarna men kanske halshuggning.

När vi hade kommit ner från Kilimanjaro och var tillbaka på hotellet i Arusha såg vi på TV. Sändningen från BBC handlade om ett annat berg. Tusentals människor hade flytt IS härjningar till ett berg, Sinjar i norra Irak för att rädda sina liv. Barn hade kommit bort från sina föräldrar, gamla hade inte orkat gå och de flyende hade varken mat eller vatten. De som blev kvar miste livet eller bara försvann.

Men först några ord om den svenska skolan. Varför undrar ni kanske men det hänger faktiskt ihop med det senaste från krigets Syrien och Irak. Höstterminen har börjat i Sverige och alla barn får gå i skolan. Men många barn på krigsområden kan inte gå i skolan eftersom skolorna är i ruiner eller fungerar som flyktingläger och det finns inget material och inga lärare att tillgå. Även i Sverige är det brist på utbildade lärare men av helt andra skäl. Många har tröttnat på stökiga elever och avtågat, som min bekant. Hon fick nog när föräldrarna ville bestämma betygen, ordningen och gärna innehållet i läroplanen samt att deras gullegrisar var visst världens bästa barn bara de fick surfa i fred och om läraren slutade klaga. Är det en tidsbild från den svenska skolan? Är det uppfostran som brister, inte 10 000 kronorsfrågan?

Det är svårt för ett barn att förstå hur skolan påverkar resten av livet.  Allt går inte igen. Alla blir inte mediepersonligheter och kändisar utan behöver betygen. Och hur tänkte den politikern som klämde in ett nyligen anländ syriskt barn till en klass enligt åldern och inte enligt kunskap? Misshandel? Men nu till den nya skolordningen i den Islamiska Staten.

Dagligen förmedlas skräckbilder från barnens liv i Syrien, Irak, Gaza … från de länder där islams krig pågår. Om man kan klassificera krigets fasor är IS, Islamic State of Iraq and the Levant, idag etta på skamlistan och även Al Qaida har en smula mildare framtoning. Vi ha sett offentliga halshuggningar genomförda av IS, de sänder dessa som underhållning. Påminner om franska revolutionen. Livet för de besegrade har landat hundratals år bakåt i tiden. Nu reformeras skolan i de av IS kontrollerade områdena.

Barnen skall inte lära sig matematik och samhällskunskap. Idrott är förbjudet. Böcker som kan berätta om evolution är förbjudna och så klart måste lärarna sluta prata om oväsentligheter som demokrati och val.

Vad kan man då lära ut? Att stämpla de otrogna. Lära att fysik och kemi ”are due to Allah’s rules and laws”. Och så klart lär man ut allt om den radikala islamiska gruppen som styr. De lärare som inte finner sig i nyordningen straffas.

Annonser på gatorna informerar om den nya skolan. Trots IS har informativ verksamhet på Internet finns ju inga sådana nymodigheter för vanligt folk. De kunde ju hitta olämpliga sidor.

Jag undrar vad är det för värld de vill forma? En värld med mord som härskarmetod? En värld utan någonting? En värld utan kunskap, historia, glädjeämnen, utveckling, vetenskap, kultur, vänskap och garanterat inga förutsättningar för kvinnor att existera på annat sätt än husslavar.

Oavsett om jag blir – igen – kallad för rasist vill jag ställa frågan som många vill ställa men inte vågar: får vi prata om det vi inte gillar inom en religion, som islam? Kan denna terror drabba även oss i någon form när de krigströtta jihadisterna kommer hem till Sverige med sina psykiska skador?