Vad har du för relation till din skolgång eller dina barns skola?

Den blomstertid som kommer är en befrielse för många barn. De slipper skolan. De kan slöa, surfa med mobilen i lugn och ro. Några slipper mobbare. Somliga kommer att sakna skolan som fristad eller i alla fall skolmaten. Några flickor bävar för lovet då de kan riskera obehagliga saker när familjen åker till sitt hemland. De som förgäves har försökt lära sig svenska i skolan kan nu lugnt återgå till sitt hemspråk. Betyg delas ut som plåga, axelryckning eller stolthet. En del vill förkovra sig och läsa massor av böcker. Ja, den varianten av barn finns också.

Lärare får en lång semester, kanske det enda avundsvärda i dagens skola.

Alla svenskar har en relation till skolan. Vi har fått gå i skolan, vi har barn i skolan, barnbarn eller någon vi känner. Vi är oroliga för skolans usla resultat och vi försöker få våra barn till en skola som än fungerar. Många lärare har gett upp och skriver under på kommentatorsfälten f.d. lärare. PISA är en skamfläck i ett land där skolan kostar mer än i andra, mer framgångsrika länder. Fusk i prov är möjligt när girighet sätter in.

Politiker knåpar med betygsskalor och värdegrunder. De föreslår lotterier, bussning, diverse förslag som skall hindra föräldrar att själv välja skola. Trots otaliga förändringar blev skolan inte bättre, bara mer kaotisk. Under skolåret har vi sett flera nödrop från skolans värld, från lärarbrist till förlåtande attityder mot mobbning och även våldtäkt. Olika mätningar visar att vi oroar oss för skolan. 80 % tyckte i en undersökning att skolan är ett problemområde.

Vad har du för relation till din skolgång eller dina barns skola?

Min egen skolgång var en tioårig kärleksaffär. Det avbröts eftersom jag var tvungen att börja arbeta och försörja mig. Tog igen det i kvällsgymnasiet och universitet senare.

Min lärarkarriär var däremot inte lång. Tre – fyra år på deltid inklusive svenska för invandrare genom ett studieförbund. Ja, jag kan inte perfekt svenska men på den nivån var det inte så väsentligt. Det var inte frågan om grammatiska finesser utan att kunna behärska vardagen.

När man steg in som vikarie i en ny klass på högstadiet gällde det att få övertaget inom de första minuterna. Annas riskerade det att bli kaos, i alla fall på de bakre bänkarna. En vikarie är ett lämpligt mobbningsobjekt. Det viktigaste var att kunna mer som lärare än som elev. Man måste briljera omedelbart och väcka intresse, inte överge barnen till egna sysslor. En lärare måste undervisa, det är det jobbet går ut på.

Men tiden vikarierade jag på några klasser en längre tid på grund av sjukdom. Man blev en lärare och behandlades så av elever dock inte av alla lärare. Inhoppare! Dom som kan ingenting. På tiden före Internet använde man stenciler och till min förvåning användes mina stenciler år efteråt, prover, hemuppgifter och extrauppgifter till de som var alltid före. Mina barn kom hem med mina gamla uppgifter. Hm. Eftersom jag inte var en riktig lärare var jag alltid sist i skolan och förberedde mig till nästa dag. Tomt för övrigt.

Den största succén var nog specialklass ”de fyra elever på nian som är katastrofer och fattar ingenting” vilka jag skulle hålla på plats någon eftermiddag i veckan då de duktigare eleverna läste språk och matte. Jag skickade hem dem direkt men med ett uppdrag efter  de hade skrikit ”va  fan ska vi göra här” innan jag hann in genom dörren. De kom till nästa timme före utsatt tid viftande med sina papper. Uppdrag genomfört. Efter några veckor till var andra elever avundsjuka eftersom de inte fick gå på ”uppdragskursen”. Vad gjorde vi? Vi bara förberedde oss för livet efter skolan genom att på låtsas öppna bankkonto, skicka paket, söka hemförsäkring, möblera en etta med IKEA möbler, räkna vad måste in i lön efter skatt för att överleva en månad. Vilket jobb kunde en person med skitbetyg få? Och, om man nu ändå tänkte läsa in godkända betyg senare, hur kunde  man göra det?

Det var på -80 talet. De svenska ungdomarna utan lyckad skolgång och knappt betyg från nian hade än en chans. Alltid fanns det plats som hantlangare någonstans, hos en bonde eller en bekanta med  firma som gav en jobb. Med tiden tog man över de äldres uppgifter. Att sluta som skrotupplagchef var möjligt för den skolmisslyckade.  Det är inte så nu. På en glesbygd med få arbetsmöjligheter finns ingen framtid för de betygslösa. Regeringen är inte intresserad av landsbygdens byar, bara som tillflyktsort för invandrare. De fungerande byskolorna är stängda. Befolkningen är gammal och besviken. Invandrare stannar inte heller, de vill till storstad.

Ibland mötte jag en elev som hade riktigt tråkigt. Jag kände igen mig. Det var jobbigt att vara en elev som låg före andra. Vi var två sådana i min grundskoleklass.  Det löste läraren genom att vi fick hjälpa andra elever. I en klass, likaså i verkliga livet, finns ju alltid några  som hänger sämre med.

Oavsett hur man sorterar folk och försöker göra alla lika existerar alltid de som är smartare, dummare, rikare, fattigare, vackrare, fulare, plikttrognare, slappare, från bättre eller sämre omständigheter. Inte ens tvillingar är exakt lika. Vi är olika på många sätt. Vi är också lika och strävar efter samma saker. Vi vill vara lyckliga och känna att livet är meningsfullt även om de flestas liv är synnerligen enahanda. Biologin – arvet – bestämmer mer än politikerna tror. Samhällets ramar, den konsensus vi har mellan oss medborgare, likaså. Konsensus håller på att upplösas. Jag vet inte längre vad det är. Arv är fult att prata om. Likaså de religiösa regler vi välvilligt låter styra  vissa barns skola.

Religion, tro, är en stark kraft. Vi underskattar dess kraft. Det är en del av vårt misslyckande med invandring, även i skolan.

I den svenska skolan förväntas likhet råda. Man bryr sig inte om vilken nivå elever befinner sig i, ålder bestämmer. Kunskapsnivån kan skilja år hos elever på samma klass. Skolan lyfter inte upp begåvningar om det inte handlar om sport. Att sparka boll eller åka slalom är viktigt, inte att vara mattebegåvad eller prata flera språk. Där har vi förlorat något. En plattare skola missar de läsbegåvade, de smarta praktikerna och också de i behov av hjälp.

Tillbaka till min skoltid. Vi var 45 elever i klassen. Läraren hann inte med. Så vi två redan läskunniga fungerade som hjälp. Vi två ”hjälplärare”  led. Kanske inte på skolavslutning på våren när vi fick alla priser man på den tiden delade ut till de med bästa betygen. Ja, vi hade betyg 4 gånger i läsåret.

Jag hade en kamrat som var två år äldre. Jag läste hennes årgång hemma. Sedan upptäckte jag biblioteket. Min far hade gått 4 år i skolan och min mor 7 så någon hjälp hade jag inte att förvänta mig. På den tiden fanns realskola men mina föräldrar hade inte råd med skolavgiften. Det sved. Det fanns stipendier men man kunde inte lita på det. Jag skaffade ett arbete som barnflicka över sommaren vid fyllda tolv och till hösten började jag  bära ut tidningar på morgonen. Upp 4.00. Färdig med tidningar 6.30. Hem och frukost. Gick till skolan 5 kilometer.  Ja, man fick inte nattarbeta som barn men man hittar alltid sätt att lösa det.

Jag är glad över att alla får läsa i gymnasiet om de ids att anstränga sig så de erhåller slutbetyg från nian. Ingen behöver gå upp klockan 4 för att arbeta ihop skolavgiften. Kanske förlorade vi ändå någonting när skolan blev lika för alla?  Skillnaden på min skola och den nuvarande är enorm. Vi hade intagningsprov.  Alla lärare hade disputerat utöver gymnastikläraren som var f.d. elitidrottare, i gymnastik om jag minns rätt. Undervisningen bestod av katederundervisning, läsning i läroboken, uppgifter att lösa och läxförhör, sedan större prov. Det förväntades att vi läste på sidan om för att bredda kunskaperna. Uppsatsskrivning skedde på lördag och tiden för det var fyra timmar, likaså konstlektioner och uteidrott. Alla ämnen hängde hyfsat ihop. När vi läste om Egyptens historia, hade konstlektionen egyptiskt tema och geografin studerade Egypten. Det gick inte alltid samman men i stora drag hängde de större kulturkretsarna ihop i undervisningen.

Vi blev bildade, inte bara utbildade. Vi såg upp till våra lärare. Vi var stolta över vår skola.

Kanske skulle jag tillägga att det var en flickskola.

Att arbeta i den svenska skolan var som att vara lite mamma, socialarbetare och polis. Jag hade ju inte lärarutbildning heller så jag slutade. Jag  byggde på min gamla fil. kand. med socionomexamen, forskarutbildning med mera. Jag hade svårt att sluta läsa. Jag föreläste på mitt arbete. I stället skolbarn var eleverna nu vuxna som kom helt frivilligt både från Sverige och även andra länder.

Till sist går vi alla i pension eller bara slutar, ofta sker det ingen överföring av vår kunskapsbank och mycket av det vi kunde faller i glömska och de andra får åter börja med blankt papper. Så har det skett även i skolan. Förakt mot det som var och fungerade,  ständig sökande efter den socialistiska jämlika skolan med rätt värdegrund  tar död på den bildning och kunskap skolan var avsedd att lära ut.

Lotteribilden från: http://jeanders-bilder.blogspot.se/

 

Fridolins upprepningar och räddningsplankor

Fridolin är upprepningarnas man, eller får man kalla honom man nu mera. Hen? Hur som helst återkommer han med ett förslag som han kom på i maj förra året  och vilket det blev inget av. Han tampas med skolan men kommer inte på något som kan förbättra situationen så han kör med sin 5 % kvotering igen. Fem procent av utbildningsplatserna ska kunna kvoteras till nyanlända.

Kanske ryker just ditt barns köplats?

Politiker älskar kvoteringar. Deras drömvärld utformas med tvång, skolkvoteringar, mera kvinnor kvoteringar, värnpliktskvoteringar. Det står överallt felaktigt att vi ska införa allmän värnplikt igen. Så var inte fallet. Vi ska tvångsutta 4000 av en årskull. Kanske de bästa just i din skola så de kan ha sitt liv på håll ett år eftersom Staten betalar så usla löner att det inte går att rekrytera frivilligt till försvaret.

Så till skolprocenten.

– Tio procent av skolorna tar i dag emot hälften av alla nyanlända och det håller naturligtvis inte, säger utbildningsminister Gustav Fridolin (MP).

– De skolor som har de bästa förutsättningarna måste också vara med och ta emot nyanlända.

Är detta ett erkännande att vi har problem i skolan, speciellt på invandrarområden?

5 % i år, 5 % nästa och hur tänkte han nu? Skall elever som hör till de högpresterande jaga fungerande skolor och ännu flera lärare byta yrke? Är det Fridolins mål? Att det än finns bra fungerande skolor beror just på att de flitiga, studiemotiverade, svenskspråkiga  (många är förstås invandrare) eleverna söker sig dit och de kvalificerade lärarna får då ägna sig åt undervisning, inte att vara tolk,  polis, mamma och socialarbetare. Vi behöver dessa läsduktiga elever. De blir läkare, jurister, lärare, sjuksköterskor, ingenjörer, forskare, chefer … i framtiden om de får gå sin skoltid i en bra skola med bra lärare utan att störas av andra elever, de som inte ser vitsen med skolgången och inte följer regler.  Dessa störningar är nu mera dagliga nyheter i våra tidningar.

Ingen elev som sedan tidigare hade plats på skolan i fråga ska dock behöva byta skola om förslaget blir verklighet, enligt Fridolin. När han säger det blir jag orolig. Vem ska få flytta på sig? Annars hade han väl inte yttrat sig så? Det arma barnet vars föräldrar satt honom i kön vid födsel (det sker nu mera) skall ge sin plats åt en ny som kom över gränsen igår? Det är trakasserier, inget annat.

– I praktiken är det ju så att du bygger ut kapaciteten, säger han till Ekot. Vad tror han? Skall skolan försöka bygga ut klassrummet för 3 – 4 elever till? Tror han att skolor är uppblåsbara? Det är redan trångt. Har han aldrig hört om brandskydd och andra ”här får vistas x antal personer” regler? Dessutom, hur många elever skall en lärare ha? I min skola på den gamla tiden var vi 45 per klass men  vi satt som tända ljus. Jag tror också att nivån på det vi skulle lära oss var lägre i grundskolan än det är nu. Kunskap växer.

Jag har ett bättre förslag än kvotering.

Även de nya får ställa sig i skolkön efter permanent uppehållstillstånd. Det är svenskt att köa. Vi köar snällt till allt nu mera. Den första tiden/åren får nyinkomna elever i skolåldern gå i en övningsskola (kalla det något bra inte förskola det har vi redan). Där lär man sig svenska. Där testas man på vilken nivå eleven befinner sig i  de andra ämnena. Där lär man sig hur det är i Sverige och hur man bör bete sig. När man är färdig att flytta över till den vanliga skolan får man kanske plats i den eleven hunnit köa för eller kommunen erbjuder någon plats och  precis som svenska familjer som köat förgäves får göra med sina barn: nöja sig.

Övningsskolan skulle ge nyinkomna elever en bättre chans att få godkända betyge och sedan vidare plats i Gymnasiet och/eller Högskola.

En del elever kommer att flytta ut snabbt, en del kanske aldrig. En del får ju inte stanna heller, de utan asylskäl. Har vi sådana nu mera?

Inga gräddfiler. Det är vi innerligt trötta för. Inga kvoteringar, det är inte jämlikt.

Hemspråk i skolan skall bort. Prata hemspråk får man göra hemma. Hem + språk heter det ju. Sedan kan man välja hemspråket som andra främmande språk på högstadiet. Man kan också lägga hemspråket efter skoltiden så det inte drabbar den ordinarie skolan, det sker redan på vissa skolor. Jag har för mig att de från Kina går i hemspråksundervisning på lördagar i Stockholm. De kan, så andra kan göra likadant. Svenska först, engelska sedan? därefter valfritt.

Hur vi kan skaka fram lärare till övningsskolorna lämnas som en övning för de vilka ville ta hand om andra länders ”ensamkommande barn”. Det har jag inga förslag till. Trots att jag inte kan perfekt svenska har jag haft kurser i svenska för vuxna invandrare, från analfabeter till de som bott här 15 år men inte lärt sig svenska. Någonting gjorde att man behövde lära sig svenska nu, ett nytt läge i livet. Det krävde fantasi kan jag intyga. Den kvällskursen var proppfull, nya elever ville in, men lades sedan ner. Det var för dyrt att lära gamla hundar att sitta tyckte kommunen.

Vad borde vi göra för 100 dagars löfte Fridolin? Han kan ta plats som lärare ett par år i en riktig krisande skola så han får erfarenhet av det vanliga skollivet. Jag tror att det vore nyttigt.

Eftersom MP är ett döende parti, omkring 4 % i olika mätningar, är det inte lämpligt att de har makt över skolan som är ett av de viktigaste och mest grundläggande resurser vi har i landet.  Sätt någon utanför politikerkretsen, som kan skolan och har arbetat där, på skolförändrings jobbet. Importera en finne kanske? De har också sjunkit något i PISA rankningen men då blev det genast ett krismöte. De ligger än på gräddhyllan.

Så, vem skall rädda den svenska skolan? 5 %? Eller är det redan kört?

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslag-nyanlanda-kvoteras-till-skolor

https://www.svd.se/forslag-nyanlanda-kvoteras-till-skolor/om/sverige

http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/r7Az3/nya-planen-for-att-stoppa-skolstoket

Som i en hägring växte Fridolins skolbyggnader i skyn

PS: Invandring och integration är den viktigaste frågan för folket (30 %) enligt Ipsos årliga undersökning. Som tvåa kom skolan 27 % som trea sjukvården 25 %.

Bilder: Min gamla flickskola Tammerfors.

Det är viktigare att trivas än att lära sig något?

DSCF5080Titanic modell Linda

Skolan är ett sjunkande skepp. Trots Fridolins 100 dagars kur har det inte hänt något. Skeppet läcker lite hår och där, motorn är blöt av saltvatten, oljan sipprar ut och matroserna saknar flytvästar, kaptenen har övergett styret och snott den enda livbåten. Några simkunniga simmar runt och vet inte vart de ska ta vägen. Mot främmande båtar kanske?
I våras var 14 000 niondeklassare obehöriga till gymnasiet, eller 14,4 procent. Föregående år var andelen 13,1 procent. Vart ska de ta vägen? 14 000 elever med misslyckande i bagaget?
Andel obehöriga har ökat sedan 1998 då 8,6 procent av niorna inte hade fullständiga betyg.

3199462_2048_1152Hallå, vad händer?

Samtidigt har betygen totalt sett blivit högre. Bakom den ligger ökade klyftor där både andelen som får inga eller lägsta betyg och andelen som får högsta eller näst högsta betyg ökar. Vissa är alltså flitiga och kanske mer begåvade? Bland de elever som invandrat och börjat i svensk skola i årskurs 1-5 har andelen behöriga ökat från 69 procent till 72 procent sedan 2013. För de elever som börjat i svensk skola i årskurs 6-9 går utvecklingen i motsatt riktning – från behörighet på 28 procent till 26 procent i år.
Kan man inte svenska är det svårt att hänga med. Försök själv gå i skolan i något arabisktalande land med jämngamla så nog sjunker betygen och kunskapen snabbt.

Hur ser verkligheten ut på golvet? En lärare sa nyligen att man satsar på elevens trivsel. Det är viktigare att trivas än att klara skolarbetet och prestera något. Men eleverna ska få godkända betyg ändå, så föräldrarna bör inte vara oroliga.
OOPS! Då undrar jag: hur många till har inte klarat skolan utan fått snällhetsbetyg? Är syftet att producera en skara dumma, okunniga personer? För vilken nytta? Tror man att Internet löser alla problem? Surfa så är världen din!

En annan lärare av ”den gamla skolan med ordning, undervisning, viss kontroll om resultat varianten” sa sig vara polis, socialarbetare och mamma i stället lärare. Hur var det i Finland? När jag förklarade kraven att bli lärare och att de inte hade så höga löner heller, bara hög status var det en suck jag fick till svar.

Ekonomin är skral i många skolor. Man drar in städning, mat, vikarier.

Det är något grundläggande fel i skolan. Fel på systemet? Lärarnas villkor och förmåga? Föräldrarnas engagemang i sina barns skolgång? Barnens ointresse för lärdom? För många som inte kan svenska/ingen studievana? Okunniga politiker? Trivsel i stället kunskapskrav? Eller annat? Kanske kombination om allting men ingen kan eller vill göra något radikalt. Kan knappt vara brist på pengar för svenska skolan kostar mer än andra länders. (Orkar dock inte leta siffror, har du några skriv kommentar.) Skolan får falla. De smarta letar efter bättre skolor och de andra drar sig runt i sörjan.
Jag har skrivit förut om att bli lärare i Finland så jag upprepar inte det. Här kan i stort vem som helst komma in i lärarhögskolan. I vårt grannland är det grädden på grädden.

a705621a-7f99-4820-b400-51e016e0e89b
Något annat som  är på litet nedgång är rankningen om bästa landet att åldras i. Sverige halkade till tredje plats efter Schweiz och Norge. Inte så illa att vara på bronsplats, det är bra. Men om nedgången fortsätter…

Vi har just haft det årliga besöket av gubbens handläggare. Jag kan absolut inte klaga på hjälpen, vi får vad vi behöver. Vårdcentralen fungerar också bra, men det behövs inte mycket för att det blir köbildning. Däremot kan vi klaga på pensionen. Den är usel trots många arbetsår. Att vara delaktig i samhället, som var med i mätningen, är inte heller något att skryta om. Man är delaktig på ett privat plan, med sina närmaste. Samhället är inte intresserad av de äldres åsikter. Hur var det nu någon sa, att Sverige blir så mycket bättre när de äldre dör och lämnar plats åt den multikulturella världen.

Jag har inte tid att dö just nu. Hoppas jag slipper och hänger med ett par varv till.

http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/krisen-i-den-svenska-skolan-blir-bara-varre/

Skolfrågor, arbetslöshet och lite om Kilimanjaro bestigning.

IMG_3862

Förra året så här dags var jag i Tanzania och besteg Kilimanjaro med min son, Tommy. Tja, vi hade sällskap av ett gäng på 13 personer. 4 av dem var obligatoriska, du tilläts inte bestiga berget utan hjälp av 2 personer. En inkomst och en säkerhet. Redan andra dagen såg vi någon sjuk person ledas tillbaka, dagen efter några till. Höjdsjukan slog till eller var det brist på träning.

Resten av våra 13 var förhoppningsfulla hjälpredor i hopp om att få några dollar i dricks och kanske efter några år och flera tripp avancera och få gå en kurs till guide. Att anstränga sig för några dollar var bättre än att sitta hemma och vänta på något påhugg. Framtiden krävde arbete. Ingenting kom gratis. Så de bar våra och sina saker glatt ändå till sista camp som var på 4600 meters höjd, i skor som ofta hade sett sina bästa dagar, packningen på huvudet och de hade allt klart med tevattnet kokande när vi kom till platsen. Servicenivån var högre än på lyxhotell.

Vilken arbetslös ungdom i Sverige skulle satsa så? Vi orkar ju inte ens plocka bären i skogen utan måste importera bärplockare.

Men det kändes kolonialt på något sätt. Den vita kvinnan vars packning bärs av en svart man, vars mat lagas av en kock, vars tre liters vattenflaska konkas av … Jag var ju van att vandra ensam och fixa allt själv. Tommy bar sina saker, vilket orsakade oro i gänget. Kanske handlade det om pengar, det dricks som man förväntas att ge till alla. Om vi inte vore nöjda… Han fick släppa något från sin packning till dem. Friden var återställd. Vid toppbestigning hade guiden svårt att hålla Tommys tempo vilket han löste genom att föreslå fotografering för att få en paus.

IMG_3949

Den omvända kolonialismen med turister som betalade dyrt för de svarta som passade upp dem?

Det var en fantastisk resa. Först safari med turen att se Big Five och otaliga andra djur, sedan bestigning. Men, jag blev något uppskakad över utvecklingsnivån i landet. Kanske även besviken, för Tanzania har varit länge en stor biståndsmottagare, bland annat från Sverige. Det kanske var fel bistånd som läror om jämlikhet? El, vatten och toaletter saknas, speciellt på landsbygden. Arbetslösheten är hög. Skolor är än undermåliga. Min guide berättade om sin dröm att ha barnen i en privatskola för där var lärarna varje dag och skickade inte hem barnen om de fick bättre betalt extra arbete på annat håll någon dag. Skolor och arbetslöshet är globala frågor, inte bara i fattigare länder.

Även här hemma klagar lärarna på lönen och byter arbete. Också jag valde en annan utbildning efter några år i skolan. Bristen på utbildade lärare är stor. Många föräldrar försöker flytta sina barn till friskolor för att få bättre undervisning. Vissa problem är universella. Men ett land med världens dyraste skola borde inte ha problem liknade ett utvecklingslands. Någonting är allvarligt fel. Kan de elever som tror att allt fixar sig utan ansträngning vara en del av problemet, inte bara de som inte kan svenska?

Nog vidgar resor ens vyer både hemma och borta. Mycket är av samma slag och annat är bara en fortgående misslyckande.

Kilimanjaro var den häftigaste turen jag har gjort. Även om vandringen hela Nordkalottleden inte var så illa heller. I år blir det tour du Mont Blanc – igen, men med lite nya vägar. Se en alpglaciär innan de är försvunna.

Mer om Tanzaniaresan:
http://blogg.iniskogen.se/2014/08/22/safari-och-fattigdomsbekampning-samt-lite-funderingar-om-att-vara-stolt-over-sitt-land/
http://blogg.iniskogen.se/2014/08/16/pole-pole-mama/