Den radikala barnuppfostran

I ett samhälle vågar föräldrar inte släppa ut sina barn för ett gäng av barn härskar på området. De är än i grundskoleåldern men använder våld, kastar sten eller slår med plåtrör. De använder strypgrepp, hot om våldtäkt och de lyssnar inte på kvinnor för kvinnor har ju inget att säga till. Att få skit i brevlådan är straffet om man protesterar.

Nej, det är inget krigsområde. Inte heller plats styrt av någon terrororganisation. Inte träningsläger för terrorister. Det är svenska Grums. Barnen är nyanlända med familj. Bråket har pågått ett tag, kanske uppemot ett år och nu eskalerat.

Ingen har gjort eller  gör något radikalt för att stoppa de hotfulla barnen. Inte kan man anmäla barn till Polisen. De boende har vänt sig till Hyresgästföreningen.  Hyresgästföreningen? Kanske blir ett möte då alla kan förbrödras med något trevligt.

Ska jag säga som vissa poliser: vad har de här barnen varit med om och stryka dem medhårs?

Eller ska jag bedöma det som revirstrid som redan är förlorad när föräldrarna till de hotade barnen hukar sig och vill absolut inte få en ”vi och dom” känsla? Stockholmssyndromet igen?

Jag skulle få vi och dom känsla direkt om det vore mitt barn som var hotad.

Jag minns en händelse i min barndom. Det var sommar. Jag var tio år och ansvarig ute för min lillasyster på tre år. På gården bodde tre nyinflyttade större pojkar varav två bråkade ständigt med oss flickor och de mindre pojkarna. Jag hade klagat till min far men han trodde mig inte för pojkarna var från en trevlig familj och föräldrarna arbetade i bra arbeten.De två förstörde våra sandslott. De vred ut dockhuvuden. Välte dockvagnen. De snodde mitt hopprep. De kastade bollen till taket. Min syster grät. Inget allvarligt alltså men ständig tjafs. Den yngste av dem stod skamset bredvid och blev hånad av sina bröder.

En dag fick jag nog. När jag såg killarna komma ställde jag mig på en låg stenmur. De måste passera mig. Med perfekt timing måttade jag ett slag mot den största killen rakt på näsan och skrek samtidigt: jävlas du en gång till så slår jag mer. Han föll omkull. Blödande och ylande sprang han hem.

På kvällen kom hans far med pojken hem till oss. Fadern var arg. Jag behövde kok stryk. Pojken var omplåstrad och ynklig.

Min far sa: Men hur har det gått till. Titta på lilla flickan min. Hon kan ju inte ens nå att slå så. Inte har hon kraft heller.

Jag stod så liten och snäll jag kunde bredvid min stora far.

Mannen bar så mycket ursäkt. Pojken åkte på björkris på grund av lögnen. Effekten uteblev inte. De två var sedan snälla pojkar på gården. Vi spelade boll ihop och byggde stora sandslott.

Den yngsta blev jag god vän med. Vi satt ute och skrev dikter, läste  något eller bara funderade över världen. Han var begåvad men fick inte läsa vidare på grund av familjens ekonomi och motstånd. Han blev öppet homosexuell och det passade inte familjen. Han dog ung i matförgiftning, sas det.

Jag tycker inte att någon skall använda våld som uppfostringsmetod. Men skulle jag än gå tillbaka i tiden och stå på stenmuren skulle jag klippa till utan tvekan.

Inte kompatibel med kulturellt arv.

Kulturellt arv? Får man säga så om mat? Ja, flera turiststäder i Italien börjar tröttna på utländska snabbmatsställen och  pratar i stället om att prioritera sin egen matkultur och begränsa det utländska. Turister skall inte bjudas på kebab utan lokala matvaror. Inhemsk produktion bör gynnas.  Så är det inte i Sverige. På mitt centrum öppnades nyss pizzeria och pastahak nummer två och vi har också två sushirestauranger på en yta som man kan passera på fem minuter. Par andra utländska kedjor har också sina ställen. Inte kan vi leva utan pizza!

Mat som kulturell arv? Är det inte att sätta värdehierarkier som MP säger om svenska kulturella yttringar? Vem försvarar köttbullen och strömmingsflundran framför pizza? Någon?

Venedig är en härlig stad att turista i om man slapp turisterna. 2014 besökte jag Venedig med ett barnbarn och  året efter Florens och Pisa med ett annat barn. Venedig hade då kampanjer om självstyre. Rika Venedig var trött på att skicka skattepengar till fattigare syd. Jag pratade med vår gondoljär om vad han tyckte om det. Han var för självstyre och trodde att staden kunde leva av turistinkomster.

Det fanns gott om turister. De smala gränderna var fulla av kamerabärande människor. Det fanns gott om turister i Florens och Pisa också. Flotta internationella affärer fanns på huvudgatan i Florens. Tiggare hade också hittat till Florens medan Venedig var utan.

Idag är tonen mot turister betydligt svalare. De sliter ut städerna. Ingredienser som kebabställen tränger sig mellan italienska specialiteter.

Florens och Verona har tidigare begränsat etableringen av utländska snabbmatställen. Nu gör Venedig detsamma.  Lokala produkter skall prioriteras. Venedig anser att utländsk snabbmat inte är kompatibel ”med stadens arv”.

Paola Mar, Venedigs turistchef säger: “We want to put the brakes on types of activities which are not compatible with the preservation and development of Venice’s cultural heritage.”

Inte kompatibel med stadens arv. Säg det i Sverige. Kanske kunde vi tänka i Stockholm:  Inte kompatibel med gamla stans arv. Det finns nog flera alternativ att tillägga. Flera kulturella yttringar man borde bevara utan att bli kallad med fula namn.

Venedig funderar på att sätta ett tak på besökare och låta dem betala mer. 70 000 besökare om dagen, 13 – 15 miljoner i året sliter på stan. Befolkningen är inte längre glada över alla turister. Även skyltar “Tourists go away!!! You are destroying this area!” har hängts på vissa områden. Det är svårt för de fast boende att ha turisterna ständigt inpå sina liv.

Det är bra att någon försvarar det ursprungliga, nationella, det speciella på en plats.  Annas är allt bara en multikulturell soppa, inget att resa till. Heja Venedig. Eller ska man säga pepp pepp nu mera?

Om Venedigresan:

http://blogg.iniskogen.se/2014/06/20/venedi-turism-och-separatister/

Min inhemska svenska kultur är nästan oslagbar.

alla-tillsammans

“Invandring är inget nytt”, “Vi är alla en konsekvens av invandring” samt “Det finns ingen inhemsk svensk kultur” gjorde historikern Ingrid Lomfors klart i mötet sverigetillsammans.

Att påstå Sverige och svenskarna som kulturlösa är inget annat än historierevision. Så brukar man göra i diktaturer, speciellt i de kommunistiska. Hur många gånger har Sovjetunionens historia skrivits om? Nu när Putin styr i Ryssland skrivs böckerna igen med större tyngd på Stalins godhet. Är alla som syns och hörs idag i Sverige kommunister? Förtryckare? Rasister? Försöker man utplåna svenskarna? Är det någon mening i att ansöka om svenskt pass? Landet skall ju inte finnas kvar?

Nu pudlar Lomfors på sin blogg men skadan är skedd och har man så usel kontroll på vad som visas och vad man ville säga borde man kanske hålla tyst?

Jag tycker att nedvärdering av det svenska och svenskar är ren rasism. Borde vi inte skrika mot i stället att samlas i hallelujamöten och kränka oss själva?

index
När jag flyttade till Sverige försökte jag bli svensk  till sättet att leva och uppföra mig.  Svensk kan jag inte bli för jag är född i Finland av finska föräldrar och släkt sedan 500 år bakåt. Jag kan inte födas åter. Med tiden blev jag svensk medborgare. Gott så. Jag arbetade, anpassade mig. Nu finns det inte så stor skillnad på finsk och svensk värld, inte utåt. Vi har ju varit samma land med samma styre.  I min svenska kultur finns skattefinansierad utbildning ändå till akademisk examen, viljan att arbeta och bidra, Kungahuset, Nobelpriset, flaggan, Midsommarfirande, Lucia, Kalle Anka på julafton, Ingmar Bergman, Strindberg, Lars Vilks, Vilhelm Moberg, Nordiska museet, säga hej när man möter någon i skogen, klaga på vädret och Regeringen, äta skinka och sill på Julafton, spela folkmusik (det stod dottern för), vara vänlig men privat och även IKEA, speciellt Billyhylla, dock inte Volvo, tyvärr hade vi andra bilmärken.

När jag har vistats utomlands visar det sig snabbt vad utlänningar vet om Sverige: Kungahuset, Nobel, Volvo, IKEA, ABBA, jämlikhet för kvinnor. Invandring har lagts till de senaste åren och inte i positiv bemärkelse.

Det finns andra beskrivningar om vad är vad svenskt . Många kan instämma i detta:

Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på. https://falun.sd.se/vad-ar-svensk-kultur/

Att förmedla kultur i vilket land som helst sker redan vid födseln. När ett barn föds i Sverige  sker en inskolning till den svenska kulturen: livet i Sverige. Vi gratulerar till födseln och barnbidraget börjar komma. Barnet går i daghem, går i skolan, får samma kunskapsbas som alla andra barn, anpassar sig förhoppningsvis till svenska samhällets regler och protesterar mot det, går till fria val och röstar, har förmåner som billig sjukvård och diverse stöd, arbetar och bidrar hellre än drar sig, blir en del av den kedja från århundraden bakåt som för vidare det svenska arvet, inte alltid så synligt och ofta blandat med annat importerat men dock så svenskt idag.  Var och en blir en del av större enhet som heter just Sverige, ett land i Europa, del av europeisk kultur och traditioner beblandat med andra influenser.
Borde vi inte vara rädd om det svenska i stället att försöka håna det och splittra ett fungerande land?

Det innebär inte att vi skall förakta de andra kulturerna som finns i andra länder och bland oss. Ibland kan det vara svårt att uppskatta nya seder. Jag har väldigt svårt med islam och deras kultur, men jag hånar  inte det i stormöten. Borde vi inte ha rätt att värna vår egen kultur i den multikulturella världen i stället att offentligt med ledande svenskar i spetsen bespotta det?

Det svenska sättet att leva är ett framgångsrecept: vi har undvikit krig i vårt land, här svälter ingen och alla får gå i skolan, kristendomen varken förtrycker och styr oss, män och kvinnor är lika värda, skyddsnätet är omfattande, vi har en hög levnadsstandard, vi har gett skydd för hundratusentals människor, är en stor bidragsgivare till FN och till olika organisationer. Än så länge har vi yttrandefrihet och nästan, bara nästan (sista valet stal ju en del röster och gav bort de) fria val.

Borde vi inte vara stolta?

PS. Gustav Vasa född cirka 1496, död 29 september 1560 bildade nationalstaten Sverige 6 juni 1523 och på kristen grund. Den svenska modellen har en lång historia. Skall det förpassas till historiens soptunna?

Resan med en selfiepinne eller Grand Tour?

Reser du gärna till främmande länder? Vart i så fall? Sol, bad, fest eller kultur? Det går att kombinera, men i många fall blir det bara något monument man betraktar en stund eller springer genom för att kunna säga ”jag var där”. Sedan förevigar man sig med kameran på en selfiepinne. Jag har just varit i Florens och Pisa. Selfiepinnen var dagens pryl, gatuförsäljarna hade en god marknad. Överallt stod det människor fotograferande sig själva framför något.

Resandet är allmänt idag. Historien och kulturen finns inom räckhåll för de flesta. Det är skaror av turister överallt. Just Italien hade 47.7 miljoner turister förra året och turistlandet nummer 1 Frankrike hade 84,7 miljoner besökare. Men, vad är syftet med resandet? Att ha varit där? Finns det också en önskan att förstå mer av världen och historiens gång? Hur blev vi det vi är idag? Hur byggdes tankevärlden upp? Har vi det som kallas bildning?

Om du var en välbeställd person på 1800 talet ingick en resa i Europa genom historiska platser i din bildning och utbildning, en Grand Tour. Den kunde vara i några månader, även i flera år, beroende på ekonomin. Även kortare resor företogs om ekonomin inte tillät en Grand Tour. Meningen var att lära sig om kultur, konst, historia och politik i andra länder genom resor på viktiga kulturella och historiska platser. Resorna gick i första hand till Italien. Rom med Colosseum och alla andra lämningar var ett måste. Vatikanen, Venedig, Neapel och Sicilien samt andra historiska städer var centrala mål, även Aten och kanske Mellanöstern och Jerusalem. Grand Tour var dock inte en religiös resa utan kulturen i alla former var den viktiga. Naturens under som vulkanen Vesuvius som hade regelbundna utbrott på 1800talet var också lockande mål.

Resenärerna följe vår historia från Antiken genom besök, böcker och samtal med lokal nobless. Man promenerade, målade, avbildade platser och skrev brev och berättelser. Att träffa en lämplig, likasinnad partner var också möjligt även om det inte var syftet med resan. Om man var mycket välbeställd lät man någon känd konstnär måla ett porträtt som minne från resan, gärna i historisk miljö och i kläder inspirerad av romare eller greker. Några porträtt såg vi i Vasari korridorens samling av 700 bilder, den tidens selfie, sa vår guide.

Hur lär vi idag vår kulturs väg till nutid? Inte alls? Jag besökte Florens och Pisa med en sjätteklassare och hennes kunskap om romersk historia utöver gladiatorer var nära noll. De religiösa och geografiska kunskaperna var också begränsade. I jämförelse med min skolgång på samma ålder – dock länge sedan – låg hon år efter. Kultur och historia är onödigt i grundskolan tycks det. Det finns för mycket att klämma in på schemat? Eller hör det till de obehövliga tingen nu mera?

Håller vi på att förlora vår kultur på grund av politikernas idéer om ett perfekt samhälle skapad av dem? Där alla är lika och ingen vet mer än den andra? Eller är skälet vår egen likgiltighet? Går tiden så fort och förändringarna haglar över oss att vi inte orkar ens tänka på hur vi har  fått vårt sätt att leva och om det vore värt att bevara? Ser vi inte historiens gång som har lett oss till vår nutid? Lär vi av historien? Det sistnämnda är tveksamt.

Vad är kultur? Vad innehåller det? Är den västerländska kulturen döende i innehållslöst mediebrus, dokusåpor och Twitter inlägg? Borde vi göra en Grand Tour?

Intressant resenär   :

Gertrude Bel: queen of the desert, shaper of nations, av Georgina Howell

Porträttbilden : Miss Pitt från Florens som Hebe målning av

Louise Élisabeth Vigée Le Brun January 1, 1792