Lära för livet – minska demensrisken?

Mitt i Transportstyrelsens frivilliga spioner är nyheter om demens så obetydligt. Eller är de dementa allihop och vet inte hur jobbet skall skötas? När vi har en Regering där den ena handen inte vet vad de andra gör är hälsa liksom småpotatis. När ministrar inte bryr sig om Statens säkerhet utan bär sig åt som en femåring med fantasilekar, vem bryr sig då om sin framtida minnesförlust? Men, jag läste en intressant undersökning om demens, det är i och för sig något man tidigare har vetat eller räknat ut men nu är det en  analys i stor skala.

Det är sjunde året då jag tar hand om min dementa sambo. Så klart har jag grubblat mycket varför det hände just för honom. Han levde så hälsosamt hela livet. Aldrig sjuk. Gick aldrig  arbetsmässigt helt i pension. Men sedan hände något som tog slut på hans aktiva liv.

Och mitt också. Ingenting blev som jag hade tänkt mig. Det sägs att demens är de anhörigas sjukdom och det stämmer. Sambon vet inte längre att han avstår från saker. Jag vet och det är smärtsamt.

Så till undersökningen.

En stor grupp forskare har konstaterat vissa risker som man själv kan minska eller utesluta. Följande nio kan vara del av demensutveckling.

  1. Mid-life hearing loss – responsible for 9% of the risk
  2. Failing to complete secondary education – 8%
  3. Smoking – 5%
  4. Failing to seek early treatment for depression – 4%
  5. Physical inactivity – 3%
  6. Social isolation – 2%
  7. High blood pressure – 2%
  8. Obesity – 1%
  9. Type 2 diabetes – 1%

Hörselproblem var intressanta. Att inte höra begränsar livet, samtal med andra och möjlighet att uttrycka sig. Hjärnan blir till någon del overksam. Alla är inte Beethoven.

Utbildning var också intressant. Då används ju de grå cellerna mer och längre.

Dessa nio riskfaktorer gör 35 % av risken och inget av dessa är svåra att förebygga eller förändra.. Men då återstår 65 %. Dessa återstående faktorer är något vi inte kan förändra, inte i dagsläge i alla fall. Ålder måste vara en. Det kan vi inget göra åt även om man påstår att 70 är det nya 50 och annat struntprat. Genetik är nog en stor riskfaktor. Vi ärver ibland mer än vi vill.

Hur är det då hjärnskador, infektioner, stroke, Parkinson, MS och alla andra elaka sjukdomar? Är inte de en stor risk?

För sambos del stämmer ingenting om de nio faktorerna   om trädgårdsmästarutbildning på ett främmande språk kan räknas som gymnasieutbildning. Dessutom bytte han arbete efter 60 och 70, det är också en prestation. Ibland finns det inga svar. Man får nöja sig.

Eftersom vi blir äldre kommer antalet dementa att öka påstår forskningen. Är det säkert? De som är gamla 80+ nu gick i skolan kortare tid. De hade sämre näringsstandard. De hade också sämre sjukvård. Samtidigt var miljögifterna färre. Stressen troligen också. Nutidens kvinnor har rökt och druckit alkohol samt levt mer stressigt, vilket inte var allmänt 50 – 60 år sedan. Det sämre kanske väger upp det som blev bättre?

Vad är orsak och största riskfaktorn kommer nog att utredas åratals. Jag är inte säker på att vi får till ett piller för evigt friskt liv.

I Sverige är antalet dementa ca 160 000 och i världen 47 000 000 personer.  Vid 2050 tror man antalet vara   131 000 000 och det blir inte lätt att tackla. Det är redan nu svårt att få personal till äldreomsorgen och pengarna att räcka till det,  inte bara i Sverige. Om inga undermedel hittas, som ”ny” hjärna, ligger vi risigt till. Som med så mycket annat.

Så, vad kan vi göra? Lära genom livet. Röra på oss. Hälsosam mat. Vänner. Kaffe eller inte. Vin eller inte. Många råd är dubbeltydiga. Och oavsett hur väl man följer råden kan något oförutsett som sjukdom ta hälsan och minnet från oss.

Vara lycklig och glad kanske? Leva, så länge livet varar.

Uppdatering med goda nyheter:

Bättre strokebehandling och högre utbildning är två huvudfaktorer till att demensförekomsten minskar hos de allra äldsta. Det visar forskare från Göteborg i en ny rapport.
– Mellan 1986 och 2008 minskade demensförekomsten från 30 procent till 22 procent bland 85-åringar, säger, professor Ingmar Skoog, forskningsledare för studien. Högre utbildning är en känd skyddande faktor för demens. En annan orsak var att färre personer fick demens efter stroke på grund av bättre vård.http://www.friatider.se/demens-allt-ovanligare-bland-de-allra-ldsta

http://demenssjukdomar.se/nyhetsinlagg/forskning-sa-skjuter-du-upp-demens-med-flera-ar/

http://demenssjukdomar.se/nyhetsinlagg/bekraftat-traning-skyddar-mot-alzheimer/

http://www.bbc.com/news/health-40655566

Kommentarerna i den engelska artikeln är också intressanta.

Bild överst: Hjärna på  hieroglyfer By Riccardo.metere – Own work., https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=60084023

 

 

Att bara surfa på Internet skapar inga minnen.

 

Så här på Nobeltider tänker nog många varför vissa är så smarta och vi andra bara medelmåttiga om ens det. Vad har de för hjärnor? Den som är lärare eller har varit det skulle säga att somliga är faktiskt  intelligentare än andra men det anses nog förtryckande i vår PK värld. Även våra minnen är olika. Jag minns och lyfter upp annat än mina barn från deras barndom och min mor kom ihåg saker jag helst velat glömma och annat jag glömt fast det var värt att bevara. Inte bara vår förmåga att lösa svåra uppgifter är olika utan hur vi tolkar det som har hänt.

Hur ser vi på det som har hänt? Som en positiv dröm? Vi är ofta mer positiva än det var i verkligheten, vi tolkar uppåt. Vad skulle hända om vi såg mer realistiskt på det förflutna?
Kanske skulle vi vara deprimerade. Det finns studier som visar att deprimerade personer har en mer realistisk syn på det som har inträffat än andra.

Detta säger hjärnforskaren Pontus Wasling, som är specialiserad på minnets minsta beståndsdelar, synapserna. De är nervcellernas kopplingsstationer och en förutsättning för att allt vi upplever bearbetas och kopplas till tidigare upplevelser. Ja, han fick inget Nobelpris, men har gett ut en bok: ”Minnet fram och tillbaka” och medverkar vid ”Hjärndagen” i Berwaldhallen den 18 oktober, då några av Sveriges främsta forskare pratar om de senaste rönen inom hjärnforskning.

Vi alla har ju massor av ”dåliga” minnen som sitter lik klister. En del använder år i terapi för att försöka bli av med minnena.  Det kan vara övergrepp, orättvisor och tunga förluster, må dåligt på något sätt, feltolkningar eller krigsminnen vilka är vanliga igen, som vi inte blir av med hur än vi pratar om det eller undertrycker minnena. Vad än jag vill göra med mina minnen, sitter de kvar. De roliga och mera flyktiga händelserna försvinner fortare.

Vi har också vanan att försköna våra minnen. Skolbetygen var bättre, barnen snällare och semestern härligare när vi plockar fram våra minnen. Tänk bara på skrytet på Facebook. Hur mycket är riktigt sant? Om vi inte gjorde så vore livet ju fattigare, eller? Varför skulle jag komma ihåg något dumt av mina barn? De är ju de bästa som hänt mig. Att vara helt realistisk i livet vore förödande. Om livet är utan toppar, lyckokänslor, segrar och utan mening kan vi inte orka leva om vi inte dövar ner oss med droger, lagliga eller olagliga. Mina patienter hade alla oerhört tunga minnen. Det var inte lätt att vända depressionen till mer normal nivå utan droger. Inte heller var det enkelt att rubba deras tro att de var alldeles kapabla att klara av moderskap utan kunskap, stöd och resurser. Det är svårt att erkänna sin oförmåga och be hjälp, det tar tid att lita på någon när det inte finns tillit till världen.

Hjärnan skulle nog behöva glömma snabbt vissa saker men andra kräver repetering. Idag skippar många skolbarn det som upplevs tjatigt: repetera. Det är så vi lär oss och gör en grund till ”jag vet att” som sedan leder till mera praktisk kunskap ”jag vet hur”. Utan det ena blir det inget av det andra.  Många tror att Internet löser våra kunskapsproblem. Det är bara att söka. När jag tog ECDL kortet fick vi lära oss att söka. Jag tog ett ämne som var mig bekant och de första sidorna hade garanterat fel information. När jag gick i skolan, i den gamla pluggskolan, sa läraren att gångertabell var grundläggande för matematik. Vi skulle kunna det till den grad att om hon väckte oss mitt i natten skulle vi ge rätt svar till 7 x 8 eller vad än hon frågade. Då räckte den rika flickan i klassen upp handen och sa att hans far hade köpt en räknesnurra till henne så hon kunde räkna om det behövdes. Idag ropar hela klassen IPad och Google!

Det räcker inte med Internet för att utveckla minnet men det kan vara till hjälp att lära sig mer. Men det kan räcka med en enda händelse för att plåga oss resten av livet om vi inte lär oss acceptans. Människan är anpassningsbar även om vrede över missat liv ibland angriper en. Sinnesrobönen är bra på att repetera ibland.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Reinhold Niebuhr 1926

Bild: det moderna barnet lär sig hur man borstar tänderna med hjälp av katten på Internet.

http://www.dn.se/insidan/hjarnan-forsoker-fa-oss-att-tro-att-vi-ar-battre-an-vad-vi-ar/

http://www.dn.se/insidan/se-fakta-som-en-youtube-film/