Hur ofta städar du? Om det skrämmande att bli gammal.

Jag läste om Ystad som är en av de kommuner där budget inte går ihop. Nyss var det Motala som försökte frysa ut de gamla i äldreboenden och barn i daghem. Nu vill Ystad att gamlingarna ska leva i smutsiga hem och helst sluta äta. Inte bokstavlig svält men ökade  svårigheter att få mat på bordet varje dag.

Förslaget innebär att Kommunen ”erbjuder ingen daglig matdistribution utan hänvisar till färdigrätter från livsmedelsaffären. Undantag när det gäller specialkost. Vid behov ska hjälp med uppvärmning beviljas”. Det sker säkert många indragningar i olika kommuner som inte når intresserad press.

När får man bistånd av äldreomsorg i någon form? Det är inte bara att ringa, det skall utredas. Hemtjänst är inget som delas ut hur som helst. Det räknas minuter i duschen, toaletten, vad som innefattas i städning och äter du inte skyll dig själv. Ingen hinner hålla dig sällskap. Tidsschemat är också pressat. Det är stressigt att arbeta inom hemtjänst. Flera är inte ens utbildade vilket har dragit ner detta viktiga yrkets värde.

Det blåser en kall vind över våra gamla. Kan de inte dö fort nog och ge plats för andra hjälpbehövande i världen?

Vilket hushållsgöromål är det som förfaller först hos den gamle? Nu menar jag tämligen friska gamlingar, inte rullstol eller  svårare sjukdomar utan bara att man börjar bli skruttig och orken tynar. Dammsugning och golvtvätt är förmodligen det första som blir svårt. Den lite framåtlutande ställningen med dammsugaren tär på kroppen och balansen. Städning, brukar vara det första som beviljas.

Vart tredje vecka? De som beslutar något sådant bör inte heller städa oftare än vart tredje vecka hemma hos sig. Rör inte toaletten, tvättfatet, diskbänken och dörrmattan! Tappar du något lät det ligga! Politiker bör prova först det som man tänker införa hos andra. Varannan vecka känns också lite, här städas det varje vecka om inte petigt utan enligt känslan ”nu är jag nöjd”.

Sedan kan ledsagning till affären tillkomma. Eller att hemtjänsten handlar för en. Att planera för en vecka i taget kan vara svårt. Nej, 85 – 95 år gamla sitter inte vid datorn och beställer mat hem. Jag tror – vet – att det kan vara helt tomt i kylen när nästa affärsrunda med hemtjänst kommer. Det händer nästan varje gång jag handlar att jag ser en snurrig gumma med rollator som försöker hitta något. Jag brukar hjälpa till och säga att de flyttar ju saker runt så det är svårt att hitta, vilket är lögn men tröstande. Kanske ser jag dessa människor lättare än flera andra på grund av övningen att handla med min dementa sambo? Vet ej.

Att orka laga mat förfaller sedan. Det är faktiskt tungt att stå vid spisen en längre tid. De gamla skruttiga gör inga trerättersmiddagar. Jag tror ingen, ingen ber om matlådor om de än kan gå till affären och värma något färdiglagat. De äldsta av oss har en ingrodd tanke att man klarar sig själv. Man ligger inte till last. Ofta är det anhöriga som har ordnat matleveranser.

Att slopa varje dags leverans av en varm matlåda har varit på diskussion och sparmål i flera omgångar,  i många kommuner. Nu sist Ystad. Det handlar faktiskt inte bara om en matlåda, det handlar om kort mänsklig kontakt och kontroll om den gamle behöver annan hjälp just idag. Kanske upplyft från golvet? Ringa ambulans? Se att gamlingen kommer upp och börjar äta. Vi alla blir gamla. Det är en naturlag, inget vi – än – kan undvika. Att då få bli omhändertagen på lagom nivå är en fråga om samhällsmoral. Att sluta leverera mat är en väldig stark markering. Det borde vara ett slags mänsklig rättighet att i det land man har levt, arbetat och betalt skatt i har man ett slags humanitär hjälpkonto där man lyfter ut vid behov.

Livsmedelsverket har precis gett matråd för de över 65/75 år och det stämmer inte riktigt med färdiga matlådor från affären. Kanske inte ens maten i äldreboenden?

Sämre mathållning, mer depression och fallolyckor, mera sjukvård, tidigare död i en  skitig lägenhet. Åldringsvård i det nya Sverige?

Ystad säger att invandring inte är skyldig till budgetkrasch. Är det så att de 19 % av befolkningen som är invandrare blev självförsörjande på direkten? 20% av Ystads befolkning är invandrarmän i ålder 15 -44. Enligt statistik tar det i genomsnitt åtta år innan hälften av de som asylinvandrat under 2000-talet kommit i arbete och många arbeten är just betalda av skattemedel. Man skall inte skylla på invandring men att ljuga om dess  ekonomiska förträfflighet är dumt.

7 % av Ystads befolkning  är gamla över 80. En del av dem är ett sparmål.

Vi måste stå ut med livets början och livets slut. Tiden då vi människor behöver hjälp för att ha en rimlig tillvaro. Livet kostar. Det uppstår många frågor.  Vilka utgifter hör till Samhället i första hand? Vem står först i kön för budgetpengar? Vad är en humanitär Stat? Hur skall vi ta hand om våra gamla? Borde man som alternativ helt enkelt sätta en gräns hur mycket omsorg var och en får för pengarna? Därefter skonsam ättestupa? Är det framtiden?

Hur tror politiker det känns att bli gammal i Sverige? Vi gamla skylls ut som propp i samhället. Vi har orsakat klimatets kollaps så snart drunknar vi eller brinner enligt självutnämnda experter. Barn går ut från skolan och skriker på gatorna att vi har raserat deras liv fast vi trodde oss ha gett dem bättre omständigheter än vi själva fick och gratis skola. Ungdomar kastar sten på gamlingar som har spelat bingo. Vi gamla är helt onödiga personer som Samhället helst vill slippa. Det ser jag varje dag i media. Det ser jag i praktiken hos gamla omkring mig. Om inte, skulle ingen hota dra in värme, mat och hjälp från dem som är några år äldre och mer behövande än jag är idag.

Lita inte på Kommunen. De avtal du har kan sägas upp när som helst.

Enligt den svenska statistiska livslängden är det inte så många år kvar för mig. Jag är ärligt sagt rädd att bli ännu äldre, behöva besvära någon för städning och mat. Jag vill inte förnedra mig, tigga efter hjälp och skyllas som orsak till budgetkrasch.

Jag tror att jag hellre vill dö.

Flera andra har reagerat och jämfört med maten i fängelse:

https://samtiden.nu/2019/10/aldre-far-samre-mat-an-intagna-pa-fangelse/

De kan väl ha filtar…

1984 sommarjobbade jag inom hemtjänst. Flera av vårdtagare var närapå 90 år. Jag lyssnade till många fantastiska historier om byns tidigare liv. Det var inte så stressigt på den tiden. Jag började skriva ner historierna hemma. En känd konstnär och jag gick sedan till Kommunen och bad lite pengar för att kunna göra en utställning  med fotografier och text om kommuninnevånare över 85 år som än kunde berätta bygdens historia. Vi bad pengar för film och lite resor, mest cyklade vi,  samt själva utställningen.

Så klart fick vi inga pengar och idén dog. Sossepolitikerna tyckte det var helt enkelt inte intressant.

De gamla människorna är inte intressanta idag heller. Oavsett partibeteckning.

Det fanns en skruttig, ensam gammal gumma som vägrade att flytta till ett äldreboende. Varje morgon var hemtjänsten orolig över att hitta henne död på golvet. Hon var klar i huvudet men benen bar illa. Hon hade redan hela utbudet av hemtjänst så det skulle vara bättre och kanske billigare om hon flyttade till hemmet. Det fanns ju en tom plats också. Tomma platser tickar pengar.

Men icke. Gumman var envis.

Då stänger vi av värmen för henne, sa chefen. Då flyttar hon in. Nej, det är inte påhitt, det skedde på riktigt och efter en vecka packade hon och hemtjänsten ihop hennes saker för flyttning till äldreboendet.

Jag kom att tänka på henne nu när Motala sänker temperaturen på kommunens äldreboenden med tre grader för att spara pengar. Tre grader som skall rädda kommunekonomin.

– Vi vill givetvis värna om de äldre, de ska inte sitta och frysa på sina hem, de kan till exempel ha filtar, säger kommunalrådet Kåre Friberg (M) till Aftonbladet.

Det är den bakvända världen. En ny ”de kan väl äta bakelser”. Fast bakelserna är bara en skröna medan värmesänkning är på riktigt.

Vi kan läsa dagligen om något nytt sparmål i äldreomsorgen. Personalen lider av stress. Många anställda kan inte ens hyfsad svenska. Maten är usel. Ja, äldreomsorgen är inte prioriterad område när alla  andra grupper också kräver sin del. Kommunerna blöder pengar. Flera av de skulle stängas om de vore privata företag. Den iver som vissa kommuner visade för asylsökanden har ändrats till rop på hjälp gentemot Staten. Det var inte lönsamt att få in folk som inte hittar arbete varken nu eller i överskådlig framtid. De miljonvinster man pratade om några år sedan har blivit noll och intet så de gamla får frysa in lite pengar till den tomma kommunkassan.

Måste de gamla finnas kvar? Vad har vi för nytta av dem? När kommer gratis morfindos för de onödigt gamla? Modern ättestupa för att spara pengar?

PS. Kom hem nyss och ser att nu kryper Motala till korset och meddelar att temperaturen i daghem och äldreboenden ska vara 22 grader, den lägsta tillåtna. Blogginlägget får förstås vara kvar och visa hur politiker tänker.

Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson delade Aftonbladets artikel om Motalas sänkning av temperatur inne på Twitter på onsdagen, och tillade:

”Rekommenderad inomhustemperatur i bostad för känsliga grupper (t ex åldringar) är 22–24 grader, inte 20 grader”.

Ibland lönar det sig att bli upprörd. Undra på vad de drar in nu?

Gå eller inte gå, det är frågan?

Dag 46 den 17/6 -18 på Pacific Crest Trail hade jag gått 560 mile, bra bit över en miljon steg och hamnat i ökenstaden Mojave.

Det var varmt och väldigt blåsigt. Det blåste så hårt att jag var tvungen att sätta mig några gånger.

Men innan Mojave kom jag till ”utefik” mitt i öknen. Det fanns dricka, vatten, kokta ägg och kex. Inga människor, men gästboken talade om vandrarnas glädje över platsen. Först efter några till mile såg jag hus nere i en dal. Var det någon där som hade försett oss med så härlig plats?

Dagen före hade jag fått 6 flaskor vatten av några bilister. Jag var nu van att någon obekant förbipasserande försåg mig med något jag behövde eller inte ens behövde utan att jag frågade om det. Frukt, godis, vatten, mat, lift, quarters, råd, bara glada hurrarop…och oftast foton tillsammans med dem jag mötte. Min vandring på PCT var bara underbart – nästan. Det tillkom ett par skitdagar bland mina 160 på leden.

I år är det lugna skogspromenader innan årets fjällvandring. 10 000 steg minst om dagen, oftast mer. Är det inte så man bör gå? Dessa magiska 10 000 steg? WHO har rekommenderat det. Sedan ökade hälsoexperterna antalet till 15 000 steg. Då skulle man inte dö i förtid. 15 000 steg räddade oss från hälsoproblem.

Nu är det andra råd som gäller. Det räcker med 7500 steg för oss äldre kvinnor. I studien deltog 17 000 kvinnor i ålder 62 – 101. Resultat visar antalet steg per dag hade en stark koppling till livslängd. De kvinnor som tog ca 4400 steg om dagen hade lägre för tidigt dödstal än de som gick bara 2000 steg. De som gick 7500 steg hade ytterligare minskat risken för tidig död men resultat bättrade inte på sig med flera fotsteg, efter 7500 steg planade fördelarna ut.

Det låter ju självklart att de människor som än rör sig lever längre än de som orkar bara gå mellan sängen, köket och toan!

Att gå fort en bit var förstås bättre än slö lunk.

En del får alldeles tillräckligt motion på arbetet, till ex inom vården. På  ett demensboende mätte vi ett dagpass. Det blev 11 000 steg. Då behöver man inga flera steg den dagen.

Studier visar också att motion är ojämlikt. Kvinnor rör sig mindre än män, speciellt i en del länder, som Saudiarabien. Räkna ut vad det beror på?

Frågan är om livskvalitén ökar med promenader? Det mättes inte i studien. I mitt fall är svaret ja. Så jag fortsätter att gå 10 000 – 15 000 steg, ibland mer nästan varje dag. Oavsett väder? Hm, viss väderlek ratas nog även av mig så länge det inte gäller fjälltur eller annan vandring. Då är det bara att gå.

Men, vi alla dör ändå, förr eller senare oavsett antal steg. Skall vi gamla tärande grupperna verkligen öka livslängden? Vår finansminister tycker ju att speciellt 40 – talister kraschar hennes budget med skattehöjningar som resultat. Så, ska vi gå eller inte gå? Är för tidig död det som räddar Maggans budget? Ättestupa?

Jag är trött och förbannad på det ständiga gnället som drabbar oss 40 – talister. Var vi så kostsamma under vår livstid hittills?  Vi har inte fått en lång gratis skolgång som finns idag. Vi började arbeta tidigt och  som mödrar blev vi försörjda av våra makar. När barnen utan daghem klarade sig efter skolan började vi arbeta, ofta i dåligt betalda kommunala arbeten just inom vård och omsorg. Jag trodde att vårt arbete byggde upp landet. Många av oss har hunnit betala ansenlig mängd skattekronor. Vad får vi för pengarna nu?

De gamla före oss dör också och lämnar efter sig resurser inom vård och omsorg, ifall det finns något kvar att nyttja. Allt behöver inte uppfinnas på nytt. Men eftersom politikerna har lagt ner mycket av äldreomsorgen som äldreboenden och jobbet inom det är uselt betald, ibland ett slags dumpningsplats för arbetslösa outbildade måste en del till. För vi 40 – talister är nog inte så tystlåtna, inte av den snälla bussiga typen som tackar och niger.

Eller fogar vi också oss i den dåliga vården? Vad säger du som är född på 40 – talet?

Så, budgetbrister och skattehöjningar är vårt fel? Jag undrar, befolkningsökningen då? De människor som kom och  kommer över gränsen till Sverige kostar tydligen ingenting och ökar inte behovet av olika samhällsresurser som vård, skola, bostäder, bidrag, äldreboenden, mat, arbetsplatser, el, vatten, transporter, rättsväsende, sophantering… bara vi gamla födda på 40 – talet? Ingen ny infrastruktur, inga nybyggen… de bara lever av luft? Skall de gamla anhöriginvandrare som kommer också skällas på som kostsamma budgetraserade och orsak till skattehöjning eller bara vi svenskar?

Ljuger politiker? Vad har de för agenda  för vårt Sverige? Hur var det med deras mattekunskaper? Ren vinter?

Maggans budget får du leta efter själv. Du som vill fördjupa dig i studierna om antal steg hittar de på:

https://jamanetwork.com/journals/jamainternalmedicine/article-abstract/2734709

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5774986/

Bild med Maggans bilfärd från Jeanders träffsäkra bilder: http://jeanders-bilder.blogspot.com/2019/06/ebberods-bank.html


För dyr för sjukvården mot en elcykel.

Vår förr så fina vårdcentral är nära kollaps. Det är kanske för starkt ord men det  ordet uttrycker nog sjukvårdens verklighet.  Det finns inga sjuksköterskor.  Först slutade vår ängel distriktssköterskan XX. för annat likvärdigt arbete, men bättre betalt. Det var i februari.  Sedan har personalen sakta droppat av. När en slutar faller brickorna som i ett korthus. Alla letar efter nytt arbete.  Ibland hyr man in någon men budgeten tål inte sådana utsvävningar. Det finns flera läkare men de täcker inte behoven. Det behövs ju andra personalkategorier än läkare för att vården skall fungera.

Nu är det november och de tomma platserna är tomma. Inga regelbundna tider som gubben hade förra året. Ingen vill ta mot en utan vi blir hänvisade runt i oändliga telefonköer. Någon måste besvära sig att byta gubbens kateter. Till sist får han en tid, självaste verksamhetschefen förbarmar sig över oss.

Väntrummet är en multikulturell samling. Snoriga barn, unga män, kvinna jag igenkänner som tiggare utanför mataffären, medelålders kvinnor som pratar annat språk, några skruttiga gamla och sedan min gubbe som fått be snällt om en tid som sjukvården borde ha gett automatiskt och regelbundet för att hindra värre saker som antibiotika eller inläggning i det överfyllda sjukhuset. Vi har varit med det.

Åtgärden tar tio minuter av en effektiv sköterska som har plockat fram allt som behövs innan. Tio minuter, jag har tittat på klockan.

De gamla människorna som nu är vårdbehövande lik gubben min, som knappt hade besökt sjukvården som patient före 81 års ålder, får försöka klara sig i den vårdröra som Regeringens politik har åstadkommit. Vården både med antal personal och sängar ligger på 1998 års nivå ungefär men befolkningen på 2017 års. Någon har räknat fel på två miljoner nya personer.

Det finns inget att klaga på själva åtgärderna, bara man får träffa en läkare och den personal som måste till. Personal är oftast både vänlig och kunnig, man känner sig väl omhändertagen – om man överlevt väntetiderna. Så även idag när vi servas av självaste chefen och i dennes sätt att ta hand om min gamla gubbe finns inget att klaga över, bara vara tacksam för hans tid.

Någon borde dock städat hans rum från gamla blodspår. Är städpersonal också en bristvara?

Vården är högspecialiserad, avancerad,  jämlik och effektiv. Eller är det? Tänkte på förlossningsplatser ute på landsbygden som läggs ner. Föda barn kan man ju göra vart som helst! Men Landstinget börjar också göra ekonomiska beräkningar i kronor om det är lönt att behandla folk, även barn. Behandlas eller bli sämre och dö?

Jag tycker det är inhumant att utsätta väldigt gamla och sköra personer för en massa utredningar och prover vars effekt är tveksamt.  Det kan vara bara plågsamt i stället ökad livskvalité.  Men att skippa medicin till barn på grund av budget? Läste att två barn (kan finnas fler) inte längre skall få sin medicin för det är för dyrt. Det finns inte pengar för det. De får bli sämre och dö. Samtidigt får du nästan gratis vård och tandvård bara du säger dig vara papperslös. Det går inte ihop.

Det är svårt att vara humanitär stormakt. För vem skall man vara det för att räknas både som humanitär och bäst i världen?

Arets julklapp är en elcykel. Men, hur hänger årets julklapp ihop med bristerna i sjukvården? Enkelt. Det är pengar. Regeringen satsar på idiotgrejer, som folk borde betala själv, som varupremier. Att kräva hög skatt av medborgarna och sedan slänga pengar på den rikare delen av befolkningen är slöseri. Inte kan vi pensionärer köpa en elcykel även om just våra krafter skulle vara betjänta av en. Jag vill faktiskt inte vara med och betala andras cyklar!

Det känns som märklig sammanträffande att årets julklapp och subvention går hand i hand.

Men årets julklapp har också en politisk dimension. För en av regeringens många satsningar i budgeten för 2018 handlade om ett bidrag till den som köper en elcykel. Skattebetalarna ska bjuda elcykelköparen på en fjärdedel av priset (25 procent) upp till 10 000 kronor per inköpt elcykel. Sammanlagt kostar subventionen statskassan 350 miljoner kronor per år 2018-2020. Bidraget ska gälla retroaktivt från och med den 20 september 2017.

Jag känner mig ofta förbannad när jag läser om Regeringens satsningar. Skatten skall våra så låg som möjligt så skattemoralen hölls uppe. Staten skall sörja för det grundläggande i Samhället, det som är väldigt opraktiskt att ordna själv som sjukvård, grundskola, rättsväsende och försvar till exempel. En cykel får de som vill ha en köpa själv. 350 miljoner i en budget är inte försumbart. Jag hoppas att MP försvinner i nästa val till partisophögen och annat mer realistisk styre tar vid.

Frågan är vem?

Städbehovet i den svenska finanspåsen är total.

Bild:Cykeln är inte elcykel men den trampades från Stockholm till Nordkap och stor del tillbaka.