För dyr för sjukvården mot en elcykel.

Vår förr så fina vårdcentral är nära kollaps. Det är kanske för starkt ord men det  ordet uttrycker nog sjukvårdens verklighet.  Det finns inga sjuksköterskor.  Först slutade vår ängel distriktssköterskan XX. för annat likvärdigt arbete, men bättre betalt. Det var i februari.  Sedan har personalen sakta droppat av. När en slutar faller brickorna som i ett korthus. Alla letar efter nytt arbete.  Ibland hyr man in någon men budgeten tål inte sådana utsvävningar. Det finns flera läkare men de täcker inte behoven. Det behövs ju andra personalkategorier än läkare för att vården skall fungera.

Nu är det november och de tomma platserna är tomma. Inga regelbundna tider som gubben hade förra året. Ingen vill ta mot en utan vi blir hänvisade runt i oändliga telefonköer. Någon måste besvära sig att byta gubbens kateter. Till sist får han en tid, självaste verksamhetschefen förbarmar sig över oss.

Väntrummet är en multikulturell samling. Snoriga barn, unga män, kvinna jag igenkänner som tiggare utanför mataffären, medelålders kvinnor som pratar annat språk, några skruttiga gamla och sedan min gubbe som fått be snällt om en tid som sjukvården borde ha gett automatiskt och regelbundet för att hindra värre saker som antibiotika eller inläggning i det överfyllda sjukhuset. Vi har varit med det.

Åtgärden tar tio minuter av en effektiv sköterska som har plockat fram allt som behövs innan. Tio minuter, jag har tittat på klockan.

De gamla människorna som nu är vårdbehövande lik gubben min, som knappt hade besökt sjukvården som patient före 81 års ålder, får försöka klara sig i den vårdröra som Regeringens politik har åstadkommit. Vården både med antal personal och sängar ligger på 1998 års nivå ungefär men befolkningen på 2017 års. Någon har räknat fel på två miljoner nya personer.

Det finns inget att klaga på själva åtgärderna, bara man får träffa en läkare och den personal som måste till. Personal är oftast både vänlig och kunnig, man känner sig väl omhändertagen – om man överlevt väntetiderna. Så även idag när vi servas av självaste chefen och i dennes sätt att ta hand om min gamla gubbe finns inget att klaga över, bara vara tacksam för hans tid.

Någon borde dock städat hans rum från gamla blodspår. Är städpersonal också en bristvara?

Vården är högspecialiserad, avancerad,  jämlik och effektiv. Eller är det? Tänkte på förlossningsplatser ute på landsbygden som läggs ner. Föda barn kan man ju göra vart som helst! Men Landstinget börjar också göra ekonomiska beräkningar i kronor om det är lönt att behandla folk, även barn. Behandlas eller bli sämre och dö?

Jag tycker det är inhumant att utsätta väldigt gamla och sköra personer för en massa utredningar och prover vars effekt är tveksamt.  Det kan vara bara plågsamt i stället ökad livskvalité.  Men att skippa medicin till barn på grund av budget? Läste att två barn (kan finnas fler) inte längre skall få sin medicin för det är för dyrt. Det finns inte pengar för det. De får bli sämre och dö. Samtidigt får du nästan gratis vård och tandvård bara du säger dig vara papperslös. Det går inte ihop.

Det är svårt att vara humanitär stormakt. För vem skall man vara det för att räknas både som humanitär och bäst i världen?

Arets julklapp är en elcykel. Men, hur hänger årets julklapp ihop med bristerna i sjukvården? Enkelt. Det är pengar. Regeringen satsar på idiotgrejer, som folk borde betala själv, som varupremier. Att kräva hög skatt av medborgarna och sedan slänga pengar på den rikare delen av befolkningen är slöseri. Inte kan vi pensionärer köpa en elcykel även om just våra krafter skulle vara betjänta av en. Jag vill faktiskt inte vara med och betala andras cyklar!

Det känns som märklig sammanträffande att årets julklapp och subvention går hand i hand.

Men årets julklapp har också en politisk dimension. För en av regeringens många satsningar i budgeten för 2018 handlade om ett bidrag till den som köper en elcykel. Skattebetalarna ska bjuda elcykelköparen på en fjärdedel av priset (25 procent) upp till 10 000 kronor per inköpt elcykel. Sammanlagt kostar subventionen statskassan 350 miljoner kronor per år 2018-2020. Bidraget ska gälla retroaktivt från och med den 20 september 2017. http://www.blt.se/ledare/i-ar-blir-julen-riktigt-rod/

Jag känner mig ofta förbannad när jag läser om Regeringens satsningar. Skatten skall våra så låg som möjligt så skattemoralen hölls uppe. Staten skall sörja för det grundläggande i Samhället, det som är väldigt opraktiskt att ordna själv som sjukvård, grundskola, rättsväsende och försvar till exempel. En cykel får de som vill ha en köpa själv. 350 miljoner i en budget är inte försumbart. Jag hoppas att MP försvinner i nästa val till partisophögen och annat mer realistisk styre tar vid.

Frågan är vem?

Städbehovet i den svenska finanspåsen är total.

https://www.skrivunder.com/ge_max_sin_bromsmedicin

https://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/-galet-att-skattebetalarna-projsar-for-arets-julklapp/

Bild:Cykeln är inte elcykel men den trampades från Stockholm till Nordkap och stor del tillbaka.

Stockholmspolitikernas tävling i att vara oförskämd eller naiv?

– När det gäller människor som är på flykt undan krig, struntar jag i vad det kostar. Jag tycker att det är totalt ointressant i det sammanhanget, sade Cecilia Brink (M).

Jessica Jormtun (MP) menade att det var en ”total ickefråga” och man skulle ”välja kärleken istället”.

– Ni har en människosyn som jag tycker är fullständigt vidrig, sa Karin Gustavsson (S).

Nej, vi ska inte räkna ett enda öre på vad folk kostar, kommenterade Ann-Margarethe Liv (V).

Vad var det som pågick? SD la fram en motion om att tillsätta en utredning om  och  redovisa Stockholms kommuns kostnader för flyktinginvandring och illegala invandrare. Det blev avslag men diskussionen om ärendet lär gå till historien. Politiker? Diskussion? Nej, en skrikande skara ohövliga vi – vet – bäst – människor.

Se gärna det på:  https://www.youtube.com/watch?v=amr-7rzf2Z8

Är dessa politiker som styr Rikets största stad, huvudstaden? Om du föraktar politiker eller bara skrattar efter detta är det helt naturligt. Blir du arg är också det en sund reaktion. Politiker? Skall vi verkligen lägga Stockholms budget i händerna på skrikande, nästan gråtande kvinnor som ropar kärlek till invandring, legal eller inte.

I Italien kom man just underfund med att endast 3 % av asylsökanden var flyktingar, resten var lyckosökare.
Det är inget fel i sig att vara lyckosökare men det skall inte vara skäl till budgetpengar och kärlek från politiker.

Men varför skulle just invandringens kostnader slippa räknas och budgeteras? Varför  vore de befriade från redovisning? Vartenda politiskt område är budgeterat. Vartenda bidrag till den enskilde som bostadsbidrag, sjukpenning, assistansersättning med mera är noga beräknad. Har du någon egendom som en fallfärdig bil skall den säljas innan du får socialbidrag. Får man för mycket av transfereringar skall det betalas tillbaka. Man kan bli åtalad för fusk. Betalar den enskilde inte sina skulder till Samhället går de till kronofogden.

Varje myndighet har budgetramar. Många av dem ber om mer pengar, som polisen eller militären men det beviljas sällan större summor utan man får osthyvla sina utgifter. Kanske får man sparka folk helt enkelt.

Utredningar om kostnader och inkomster är det normala på varje bransch och varje hem. Vartenda politiskt område är beräknad och skulle inte pengarna räcka till får man krympa något för idag finns inga tilläggsmedel att få i någon kommun. Just i min kommun stängde man ett äldreboende. Sedan sänktes bemanning och  man minskade antalet sjuksköterskor! i kommunala äldreboenden. Man sparkade också de två personer vilka gick runt och spelade dansmusik för de gamla i alla boenden. Som vanligt filar man på sämre schema för hemtjänsten. Alltid kan man spara några ören.

Kan det vara de så kallade ”ensamkommande” som orsakar budgethål? Eller socialbidrag till de arbetslösa invandrare som inte kommer i arbete hur vackra tal det än hålls om instegsjobb, lägre löner och skapa enkla arbeten? Vet ej, det redovisas inte.

Varför får invandring kosta vad som helst? Varför skall det inte budgeteras och ramarna hållas som alla de andra samhälleliga områdena? Vi är inte i krig?

Ingen säger: när det gäller gamla sjuka människor som behöver vård struntar jag i vad det kostar.

Eller: nej, vi ska inte räkna ett enda öre på vad äldreboenden för gamla kostar.

Vad är det för mekanismer som får politiker  att prioritera t. ex yngre afghanska och somaliska män före sina gamla fäder och mödrar? Vad är det för processer som får speciellt kvinnor att skrika kärlek så fort det pratas om att utvisa illegala invandrare eller så kallade ensamkommande barn vilka sällan är barn eller ensamma på flykt? När andra områden saknar medel hörs inga kärleksskrik.

Vilka områden till ska vi välja kärlek? Hur yttrar den politiska kärleken sig? I naivitet?

Invandring är mycket en fråga om män. Kvinnor som lever under usla förhållanden får aldrig  det stödet politiker vill ge till ensamma män som lyckas ta sig hit. Inte heller kvinnorna som islamska män håller lik husslavar. Inte barnäktenskap, könsstympning, flickornas avbrutna skolgång. Inte hjälp på plats som skulle kunna ge så många mer drägligt liv. Vi ger ju redan motsvarande hela den afghanska budgeten till ensamma unga män här. Prata om lyxliv! Räkna ut vad man kunde få för det på plats. Varför är det så spännande och behjärtansvärt att stötta illegala invandrare? Varför är det så lätt att glömma de som betalar fiolerna genom skatten?  Varför är det så enkelt för politiker att besluta hur budget och planering är förkastligt när det gäller samhällets insatser för invandring medan andra områden får osthyvla?

Varför inte säga  rent ut: invandrare får kosta vad de vill. De är vår prioritet. Vi kan dra in sjukvården och gröten från de gamla. Det är den moderna feministiska humanismen. Det är så samhället skall se ut tills det slutligen krackelerar.

Jag önskad att de röstberättigade kommer ihåg detta på valdagen. Kommunpolitik skall bygga på noggranna bedömningar och aktsamhet med folkets medel, inte hysteriska kärleksrop.

http://erixon.com/blogg/2017/04/kanslosvall-utan-tanke-och-analys-ar-farligt/

http://www.friatider.se/m-politiker-nar-det-galler-manniskor-som-ar-pa-flykt-undan-krig-struntar-jag-i-vad-det-kostar

https://www.youtube.com/watch?v=lZmTM2jWnfM

https://twitter.com/daccraft/status/857209100094099456

Invandring och kostnader

PS. När jag hade skrivit detta läste jag Ledarsidorna. Jag tänkte på mina hemlösa patienter vilka alla hade en bostad i lämplig form när de lämnade mottagningen. Jag tänkte hur PK det är att älska de illegala invandrarna, även de kriminella,  medan ingen skulle offra kärleksrop på Lars som Ledarsidorna skriver om. Och sedan gafflar vi om att inte lägga grupper mot varandra.

Måttet på ett samhälle – hur bra det tar hand om sina minsta

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält?

Larm om bristfällig äldreomsorg rinner in nästan varje vecka. Det tycks vara just omsorg som saknas. Men äldreomsorgen kämpar med outbildad personal, dåliga löner, jobbig arbetsschema, snål budget och svaga sjuka åldringar. Det är inte roligt att bli gammal vårdbehövande. Det är inte alltid roligt att ta hand om dem heller.

Nu larmar Värmdö kommuns medicinskt ansvariga sjuksköterska om undernäring. Enligt en rapport  är  mer än hälften av de totalt 106 boende på Gustavsgården undernärda eller ligger i riskzon. Det är samma ställe som placerade åldringar nyligen i byggcontainer. När personalen inte har tid ska de äldre ha medicinerats mot oro och ångest för att de ska vara lugna. Orsaken ska bland annat vara att äldreboendet saknar personal. Fler än hälften av de 54 timanställda på boendet saknar vårdutbildning. Uppsägningar och sjukskrivningar ovan det.

54 timanställda? På 106 boenden? Det kan kallas rörlig personal. Allt detta  tyder på dålig planering, bristande personalpolitik och förakt mot de gamla

Varför svälter de gamla? Det behöver inte alltid vara usel vård om de dementa blir undernärda. Depression, förlust av luktsinne och minskad förmåga att svälja är några orsaker. Problem med att känna igen och förstå törst och hunger och agera därefter, är vanligt hos dementa. Svårigheter att hantera bestick, skära maten  och sedan se till att maten hamnar i munnen, tuggas och sväljs kan också vara svårt. Sväljsvårigheter är vanligt hos dementa.

Att mata en ät-ovillig person är en konst. Det går inte att tvinga mat i någon. Att vara en tillfällig vikarie och försöka mata någon man knappt vet namnet  på fungerar inte. Det är svårt nog att mata sin anhörig hemma. Det kan ta en timme att få i en grötportion. Den tiden finns oftast inte i ett äldreboende.

Maten kan också vara dåligt anpassad och sakna tillräckligt med näringsämnen och fett. Vi har ju haft dille på att undvika farligt fett och skadligt socker men just detta ökar de gamlas välbefinnande. De blir inte, hinner inte bli överviktiga av socker på gröten, sylt och grädde i stort allt.

En stor andel av de demenssjuka, framförallt de med Alzheimers sjukdom, tappar i vikt. Om det är en konsekvens av sjukdomen i sig eller en verkan  av ett minskat kostintag är ännu ej klarlagt. Alzheimerpatienter kan ha viktförlust redan innan de ens har hunnit diagnostiseras.

En dement förstår inte att ”äta bör man annars dör man”. De går sällan till kylskåpet och tar något själv eller ber om det.

När min dementa sambo har varit i tillfällig vård i korttidsboende har han alltid försämrats psykiskt, även magrat och nästan slutat att gå. Beror detta på att han har känt sig övergiven och blivit deprimerad? Mitt fel alltså? Eller är det dåligt omhändertagande? Ibland har den usla vården varit synlig direkt och även orsakat inläggning i sjukhus när jag har hämtat honom hem, men nedgången är nästan det samma i vilket boende som helst, de bättre och de sämre.  Nu vistas han i ett korttidsboende bara 2 – 3 gånger i året men det tar en månad att komma tillbaka till livet hemma. Dementa personer klarar inte förändringar.

Så vad är vad? Vad är en normal gång i den demenssjukes liv? Vad är usel vård?

Det finns bra äldreboenden och mindre bra. Det är chefen som anger tonen. Är hon en utbildad inspirerande ledare som ibland deltar i själva arbetet (tar just de extra besvärliga gamlingarna?) blir hon en förebild och rådgivare. Är hennes ord spara, budget, ni får ingen vikarie nu, andra negativa ord, är resultat därefter. Det blir en massa outbildade vikarier. Idag är det brist på undersköterskor. De kan välja. De utbildade hittar en bättre arbetsplats. Höstas förlorade vi vår kontaktperson, som var underbar, till annat jobb med bättre lön.  Idag är chefsjobbet ofta budget, inte att leda personalen till ett bra arbete de trivs med. Chefen kan vara för långt borta från verksamheten och ha orealistisk bild om det hela.

Det finns alltid en budget. Budget säger att det är stopp för utsvävningar. Kommuner vill ha billig omsorg, deras pengar behövs på många håll. Det är huggsexa om pengar, inte bara om personal. Ett exempel om hur man spar pengar är just maten. Jag arbetade extra vissa helger i ett demensboende. Jag jobbade oftast med en ”pärla”. Vi började laga mat på ”min” helg på avdelningen, ena dagen fisk, andra någon kötträtt som kyckling och alltid fräscha grönsaker. De gamla som kunde gå hängde hos oss i köket ivrigt väntande på maten. Alla åt bättre. Sedan tog matlagning slut. Det blev för dyrt och boendet återgick till färdiglagad från storkök som värmdes upp  två timmar i ugnen.

Inte märkligt om de gamla inte äter.

Jag tror att de flesta som kommer till ett boende är redan i dåligt skick (det beviljas inte boende annars) och deras sjukdomar som demens är långt gången. Att mista det invanda hemma blir en förlust, orsakar depression och tappad matlust. Livet tar slut helt enkelt. Skall man flytta till ett boende bör man vara än i hyggligt skick och kunna uttrycka önskemål. Man måste kunna ha lite egen styrning över livet. Då slutar man inte äta och blir ”korttidsdöd”. Men så är det knappt idag.

Det är svårt att få en dement att äta. Det upplever jag nästan varje dag. En del av min dag handlar om matplanering, det min sambo äter och inte äter. Just nu är det lite bättre, men det fanns en värre tid då jag funderade:

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält? Skall jag dokumentera hans mat varje dag, för säkerhets skull?

Risk för undernäring, sa dietisten när han låg  på sjukhuset strax efter vistelsen på korttidsboende, de eländiga tre veckor  som slutade med sjukhus inläggning. Jag orkade inte ens klaga. Han åt nästan ingenting på sjukhuset, helst bara glassen jag köpte varje dag. Men sjukhuset kastade hans oätna mat och kopplade på droppet. Vi som vårdar anhöriga hemma har inte den lösningen som nödhjälp. Åtta måltider om dagen var deras rekommendation. Åtta? Jag är glad för fyra uppätna.

Jag tvivlar på att de gamla får åtta måltider i något boende.

Äldreomsorgen har etiska problem. Hur och om vi tar hand om de gamla som behöver vård är ett mått på samhällets moral. Det finns flera mätpunkter som beskriver tillståndet i Riket och flera av dem är på fallrepet.

Även jag har krisat ihop några gånger.

https://www.svd.se/40-000-aldre-lider-av-undernaring-inom-aldreomsorgen/om/sverige

https://lundbeck.com/upload/se/files/pdf/Individen%20med%20svar%20demens.pdf

http://www.expressen.se/nyheter/stockholm/larm-fran-aldreboende-halften-ar-undernarda/

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/nytt-larm-pa-gustavsgarden-halften-av-de-aldre-undernarda

http://www.folkbladet.nu/1803556/aldre-ska-inte-behova-svalta

Bild: Några räddningsplankor.

Ordförklaring: Korttidsdöd är benämning på personer som dör snabbt, inom 2-3 månader efter de har fått plats i ett boende. Inte så ovanligt idag.

Ättestupan nästa? Men en byggbarack före det.

Storstädning, Malmö och den tomma anslagstavlan

264

Jag städar. Varje januari får jag städdille och går genom hela lägenheten. Jag städar alla skåp, varje bokhylla, klädkammare och köksskåp. Det som är trasigt eller tros inte komma till användning något mer kastas. Det som är användbart för någon annan går till loppmarknad. Det brukar inte bli så många saker.

Jag är inte den som samlar något. Det finns inte plats för några prylutsvävningar i lägenheten.

Att städa kroppen ägnar många sig åt nu i början av året. Julen lämnade kvar några kilon, kanske också illamående efter för mycket av det goda. En del alkohol kanske? Några fastar. Här sker inget fastande. Julens rester skall ätas upp från frysen. Kakorna är redan slut. Det finns bara pepparkakor kvar.

Vi borde kanske städa vårt beteende också? Bort med det som inte fungerar. Bort med lösningar vi har provat flera gånger utan resultat. Få av oss är någon Edison på väg att uppfinna något utan vi kör med samma förtrogna fotspår som sinkat oss förut och det kommer inte att fungera nu heller.  Gör inte om det som inte fungerar, prova något annat.

Bort med förhållanden som inte ger något, bara ilska och ledsnad. Det brukar vara svårt. Att säga: jag vill inte att vi träffas mer, du får mig inte att må bra, är nästan omöjligt att få ut. Många lever i förhållanden med misshandel, fysisk eller psykisk, och inte förmår sig att lämna det. Som en arbetskamrat, vars eländiga äktenskap var en följetong på kafferasten, sa en gång: ”så länge det finns någon fördel kvar stannar man”. I hennes fall var det makens pengar.

I min ålder har man förlorat en del vänner och bekanta genom pension, död eller att ha flyttat flera gånger. Men någon har jag helt enkelt skippat. En gång hade en väninna lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Vi måste träffas! Jag vill veta mer om det som stod i tidningen om dig… Jag hade synts i flera tidningar och då vaknade väninnan. Jag hade ryckt in när hon hade livskriser men hon hade tid bara för min framgång, inte när jag skulle ha behövt henne eller för att träffas utan större anledning.

Trots flerårig bekantskap gjorde jag slut genom telefonsvararen. Jag tryckte bort hennes meddelande.

Det var sorgset på ett sätt men när hennes röst utplånades av svararen kände jag mig nöjd.

En del reser till någon vacker plats för att finna nytt liv och rensa själen. De med pengar kan tillbringa en tid hos Dalai Lama i Dharamsala. Vi andra får ta en runda i skogen. Vissa söker sig till andliga föreningar eller ren humbug som skall hjälpa en att finna ro. Men sedan är det vardag igen och det är sällan man är pånyttfödd, fortsätter det nya och blir lycklig. Det man ville förändra är ju kvar hemma.

Det är på hemmaplan allt sker. Det behövs inga undermedel, bara ett ”nu gör jag det”.

Det är riktigt svårt.

Förlåt dig själv att du inte är perfekt, att du inte räcker till, att du faktiskt inte alltid vill vara så god och snäll. Städa upp dina onödiga måsten.

Även Sverige skulle behöva en storstädning. Nu menar jag inte några Miljöpartistiska idéer med sophantering utan rensning av no-go-zoner, stopp på gängkriminalitet, bränder, ut med politiker utan förmåga, skolan… Man kan bli skrämd över tillståndet i Sverige, hur städer tas över av kriminella i stället Statsmaktens representanter. Det är som om någon hade glömt fylla anslagstavlan med regler för anständigt beteende. Armband kanske? Vissa har fantasier över hur mänskligt uppförande kan ändras med floskler utan en tydlig stoppmarkering som innebär vistelse bakom lås som sista åtgärd.

Är detta en naturlig utveckling? Är det så här det nya Sverige ska se ut? Är det illa eller är det bara de dåliga nyheterna som finner plats i media? Malmö är dagligen på nyheter.

I dag mildras flera av Malmös problem med stöd från resten av Sverige. När staden plågas av en mordvåg som har dränerat hela Skåne på erfarna utredare kommer hjälp från andra polisdistrikt. Och kommunen får fem miljarder kronor i utjämningsbidrag varje år, en fjärdedel av budgeten. 

Om resten av Sverige blir som Malmö, vem ska då betala? Frågar Patrik Kronqvist.

Det är en bra fråga. Malmö har styrts av S oavbrutet sedan 1994 och från år 1961 har M  haft majoritet bara vid två val. Är det så här den socialdemokratiska drömmen ser ut? Sker det något radikalt nu när även skolbarn faller offer för mördare på gatan?

Det är Malmö som behöver en rejäl storstädning. Kan vi andra säga upp bekantskapen med dem ett tag och ta bara hand om vårt?

http://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/vem-ska-betala-om-sverige-blir-som-malmo/

Malmö är nu den näst kriminella staden i Europa. Neapel ligger etta. Göteborg på plats 28, Stockholm 29, Oslo 20 och Helsingfors 92, Köpenhamn på plats 117. Desto högre siffra desto lugnare stad. Vinnaren är Århus Danmark och Basel Schweiz samt München i Tyskland plats 127 – 129.

https://www.numbeo.com/crime/region_rankings.jsp?title=2017®ion=150

Hur de räknar:

https://www.numbeo.com/crime/indices_explained.jsp

Den 3 december 1879 visade Thomas Edison för första gången upp en funktionell glödlampa för en grupp finansiärer som ville utveckla hans uppfinning.  Det tog honom omkring 2 000 försök för att lyckas skapa en fungerande glödlampa. När andra människor påstod att han hade misslyckats svarade han: ”Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa.

PS. Har städat d.v.s. raderat något både inlägg och kommentarer på bloggen också.