Vår självförsörjningsgrad är ”Lika med noll”

IMG_4941

Miljöpåse – ett lite grönare val? Hur då? Den miljövänliga kassen är av så kallad grön polyeten. Kassen görs av sockerrör – något vi importerar – vilket vid förbränning ger 85 % mindre fossilt koldioxidutsläpp än vad oljebaserade kassar gör. Kvaliteten är densamma. Sockerrörskassen är 100 % återvinningsbar. Nu tog jag ICAs påse som jag råkade ha hemma, men andra har säkert liknande kassar som påstås vara mer miljövänliga än andra. Jag vill absolut inte attackera endast ICA.

Hur återvinner man det som brinner upp? Vad är återvinning när kassen blir till några korn aska? Inte samlar man in kassarna och gör nya av dem? Hur mycket värme producerar en kasse?

Vad är det för miljövänligt med att fattigare länder odlar sockerrör som vi gör kassar av och sedan eldar upp?

Min tygkasse är på femtonde året. Den är av nylon. Kommer nog att hålla till döddagar. Är det miljövänligt? Vet ej, men tror knappt att sockerrörskassen vinner över den. Men ibland fuskar även jag.

sockerrör

Att odla mat som blir till bränsle eller just till kassar känns något oetiskt. Produktionen är i länder som borde odla mat åt sig själva. Visst, det är en handelsvara och bringar vinst för någon och usel lön till arbetarna. Även i Sverige lägger en del bönder om till energiodling. Att odla spannmål för energi i stället mat innebär ingen större skillnad praktiskt för odlaren. Samma sak gäller odling av raps till biodiesel eller vall till biogas.  Samma maskiner som användes för att producera mat kan användas. Intresset för att framställa etanol och biogas från sockerbetor ökar i Sverige.

Hur tänker en bonde när han inser att matproduktion var inte lönsamt nog? När han går till affären och tvingas köpa importerad mat?

Man odlar det som är lönsamt.  Bränsle, vin, kassar… När jag var på Teneriffa, Kanarieöarna, hade de börjat med vinodling men importerade grönsaker från andra öar. Om också de skulle gå över till vin, vem ska då odla maten?

Vår egenförsörjningsgrad är osäker men ungefär hälften av den mat vi äter kommer utifrån. Om trafiken med lastbilar skulle stanna eller gränsen stängs av någon anledning blir affärerna snart tomma och även sjukvården lägger av.

Hur skulle Sverige klara sig under en längre krissituation med avklippta importvägar?

Vi har i dag inga lager med livsmedel eller kemikalier för dricksvattenproduktion, säger  Livsmedelsverket.

Om det skulle vara möjligt att nämna någon försörjningsgrad så är den lika med noll. Det beror på att vi är starkt beroende av att importera insatsvaror till jordbruket, som till exempel gödningsmedel och protein till djurfoder.

I alla fall behöver vi utlandet för våra matkassar. Känns det inte lite fjuttigt?

Just nu krånglar flyget, SJ och lite annat som raserad radiomast. ”Once is happenstance. Twice is coincidence. Three times is enemy action.” Ian Fleming, i någon av James Bondböcker. Det kan också vara uselt underhåll. Till sist rasar det som inte uppdateras till nya versioner. Även befolkningsökningen påverkar infrastruktur, bostadsbehov och matimport. Är det någon som räknar på de behoven?

Bond räddar inte oss. Du måste fixa dina reserver själv. Så, har du ett nödlager?

1990

Sockerrörsbild från:

http://se.freeimages.com/search/cane-farming?free=1

Om vikten av Julkalendrar och reserv i skafferiet

IMG_4879När min familj åkte till Vietnam i slutet 70 talet funderade jag på vilka saker vi inte ville vara utan. Mitten januari fick vi utresedatum och vikten på den tillåtna fraktlådan. Jag gick till bokhandel för att köpa julkalendrar för årets jul.

De var lite nedlåtande i affären och upplyste mig om datumet, att tiden för julkalendrar var slut. Jag lät dem att hålla ett tag, elak som jag var, sedan berättade jag om skälet till mitt fel i tiden önskan. Kunde de ha några bortplockade kalendrar kvar?

De gick genast till förrådet och jag köpte julkalendrar, ritpapper, pennor, spel, och barnböcker. De önskade mig trevlig resa.

Lådan kom först nära nästa Jul. Den hade stått i hamnen några månader med alla andra lådor tills några av oss gjorde helt enkelt inbrott i hamnförrådet för att få både privata lådor och önskade matvaror till Jul. Allt var kvar i vår låda, förseglad med spikar, skruvar och järnband runt. Våra barn var de enda med julkalendrar den första december. Det var en liten dos av lycka även för grannbarnen som ville se vad som gömde sig bakom luckorna. När firman delade ut plastgranar och vi hittade några julgranskulor i diplomatshoppen var det jul, fast pepparkakorna blev väl annorlunda.

Man måste ligga i steget före för saker som är oumbärliga, som har betydelse eller som räddar livhanken. I Vietnam var det saker som cykelreparation, sytråd, knivar, pennor, plåster, värktabletter, ljus, batterier,  verktyg och papper för än så länge kom det inget papper från pappersbruket vi skulle bygga. På utlandsresor hamstrade vi kläder och allt som skulle behövas de närmaste fem månaderna. Vi hade en egen mataffär men tillgången var varierande.

Idag är även folket i Vietnam på väg att bli konsumenter som vi. De har passerat oss rejält i PISA. De vet att bra skola och flitiga elever är framtiden i en konkurrensutsatt värld.

I dagens läge här hemma gäller andra ”bra att ha saker”. Det är klokt att spara ens oersättliga bilder inte bara på egen dator utan på någon annans dator också och ha ett extra minne. Det är att klara några dagar om strömmen går. Vid strömavbrott tar vattnet slut, affären stänger och så klart fungerar inte de små plastkorten vi har i stället fysiska pengar. Att tro någon annan tar ansvaret vid en kris är naivt – för att använda ett modeord – för det kommer inte den där mystiske ”någon annan” och förser dig med livets nödtorft.

Förr var uppfattningen om tillräcklig beredskap 72 timmar men nu anser man att vi borde ha resurser för 5 – 10 dagar. Vissa är preppers och skall klara månader och de förbereder sig för katastrofer på ett systematiskt sätt. Vi andra borde hamstra lite. Krisberedskapen är låg i Sverige, både den fysiska och psykiska. Vi importerar minst hälften av vår mat.

Att ha rimlig reserv för en vecka är bättre än inget.

Detta händer om transporterna stoppas en vecka:
Dag 1: Mjölk och färskbröd tar slut i butikerna
Dag 2: Färskvaror tar slut i livsmedelshandeln, störningar i kollektivtrafiken
Dag 3: Mejeriprodukterna i butikerna är slut, tydlig brist på drivmedel, skolbespisningen serverar rester
Dag 4: Brist på livsmedel, alla drivmedel slut på tankstationerna
Dag 5: Skolmaten helt slut, restauranger stänger, många fordon får ställas

OK, hur många dagar klarar du efter Julhelgerna när julmaten är uppäten och den gråa vardagen är här? Better safe than sorry?

Kriser, katastrofer och beredskap för det oväntade.

Jag förlorade ingen jag kände personligen i Estoniakatastrofen, men kaoset och chocken minns jag. Överläkaren beordrade mig att avboka alla patienter, sätta mig vid telefonen tillsammans med en rysktalande läkare och invänta på samtalet som skulle placera oss i hjälparbetet.  Det samtalet kom aldrig, någon kontakt med organisatören av hjälpen fick vi inte och den tredje dagen återgick vi till vårt vanliga arbete. Vi funderade ett tag att bara åka till hamnen men blev skarpt avrådda. Det var kaotiskt nog.

Efteråt hade jag några patienter vilka ville ha tid för de var rädda för olika saker och tog upp Estonia som orsak till det, fast de inte ens hade varit med på resan. Någon kunde inte resa till ett bröllop i Finland, en annan vägrade sin son att få åka på skolresa. Även min lugna mor var orolig och tyckte att jag kunde låta bli den planerade Helsingforsresan. Hela landet var traumatiserad. Detta skulle inte kunna hända. Estonia lämnade sår för livet och hanteringen av olyckan var undermålig. När det gällde räckte de styrande inte till.

Den andra stora katastrofen som drabbade även svenskar var tsunamin i Thailand. Jag hade någon bekant som var lindrigt drabbad, men inga som jag kände omkom. Även då var den svenska hjälpen långsam medan vårt grannland hade ett bra system som fick ihop ett hjälpteam och flyg på en gång.

Så efter tsunamin beslutade sig sjukhuset där jag arbetade att bilda en akutgrupp med personal från olika yrken som kunde rycka ut vid behov. Tidigare var det psykologer som skulle klara följder av olyckor, nu tänkte man sig ett teamarbete. Jag blev vald från min yrkesgrupp, kuratorer, och väntade på att bli inkallad till någon utbildning eller övning. Efter några år slutade jag på sjukhuset utan att ha blivit kontaktad, gruppen kom helt enkelt inte till stånd. Jag antar att någon trodde att stora katastrofer händer bara en gång. Jag vet inte hur landets katastrofplanering i praktiken ser ut idag men jag misstänker att den är lika blygsam som på det stora sjukhuset.

Det finns ett slags villfarelse att Sverige är så säkert, inget ont drabbar oss och oron bara stiger om vi pratar om risker för katastrofer eller att polisen läcker ut lite information om eventuella terrorister i landet. Vi är inte beredda, om något så enkelt som längre elavbrott, skulle drabba oss står de flesta ganska oförberedda. Hur skulle vi bära oss åt vid en katastrof lik terrorattack som lyckas?

Vi litar på att samhället ”någon annan” tar hand om det oförutsedda. Vi betalar skatt och förväntar oss hjälp genast. Det är förstås skillnad på stora katastrofer som Estonia och ett elavbrott men de flesta är inte beredda på något alls. Landets beredskap vid kriser, katastrofer och krig är låg och så även på det vardagliga planet. Nyss delades ut broschyrer till oss pensionärer där det stod hur vi kunde slippa ramla på gatan vid halka eller att inte släppa in obekanta och äta bra så vi inte blir sjuka och drabbar sjukvården. Jag kände mig lite idiotförklarad. Det är klart att ingen kommer med mat och en varm filt till dig när strömmen går och inte senare heller. Du måste vara beredd själv.

Nyligen hade inte ett äldreboende ens vatten att ge de boende när vattenförsörjningen drabbades. Har du vatten lagrad till nästa mål mat i alla fall? Inte? Kanske har du då egen brunn? Inte det heller? Sjö i närheten och reningspump? Nej? Några reningstabletter ens? Lita inte på affärens vattenflaskor för där blir det slagsmål när vattenkranen inte fungerar.

Sverige har inte längre totalförsvar och vi är beroende av import både för mat och kläder. Din närmaste affär har ungefär det som står på hyllorna och det tar slut fort. Det var närapå tomt när jag handlade på måndag morgon. Vid avspärrning eller något som stör trafiken och Internet kommer det få nya varor in. Om något händer är det ansvarsprincipen som gäller. Du är ansvarig för dig och dina barns försörjning. De som har mat från den kommunala hemtjänsten/boende för äldre skall dock få det men tro inte att det fungerar för de har inte något på lager. Det blir ingen skolmat heller om strömmen går och vattnet försvinner. Du är din egen räddningstjänst och katastrofplanerade.

Olika sajter talar om hur du skall förbereda dig för det oväntade. Man bör ha både vatten och mat lagrad för några veckor, ljus, ficklampa, mediciner och helst bug-out-bag så man klarar sig några dagar utanför hemmet om man måste fly. Vart ska man fly och vad gör man sedan är en bra fråga.  Titta in på köksskåpet? Hur länge klarar du dig utan mat från affären, utan ström och rent vatten?

Men de stora katastroferna kan vi inte förbereda oss till. Om vi väljer att göra något som att resa, leva helt enkelt finns både kalkylerade och oväntade risker och ibland onda överraskningar. Livet är inte förutsägbart i alla lägen. Idag sörjer många de drabbade vid Estonias förlisning. Det är säkrare att åka båt på Östersjön idag, men det är inte säkrare i världen, kanske inte ens bättre beredskap för en oväntad katastrof.

Men att inte förbereda sig alls för det som går är ren lathet.

Bild: Tommy Seglaren