Årets smällar, ut med det gamla in med något annat.

clsh0wzuyaaapog3a33b85000000578-3919428-le_journal_de_montreal_reporting_on_trump_s_victory-m-48_1478719066457

Jag brukar göra en årskrönika men i år kommer den i mindre delar. De är händelser som jag väljer ut från årets flöde. Först ut var förra inläggets mantra ansvar och nu har turen kommit till de som grät.

Jag minns en snutt från TV där yngre personer demonstrerade i London mot Brexit efter att valresultatet var klart. Journalisten frågade några hur de hade röstat. Nej, dessa demonstranter hade inte orkat ta sig till valurnan, men skrika på gatan orkade de. Så, varför klaga när man inte ville delta med sin vilja?

Omröstningen genomfördes 23 juni 2016 och lämna-sidan vann med snåla 51,9 %. Storbritannien är faktiskt på väg ut ur EU. Svensk media grät och bar sorgkläder i statlig TV. Den oberoende TV kanalen som det sägs. Den som vi icke licensskolkare betalar.

Hur kunde detta hända? Hur kunde alla ha så fel? Tja, inte alla men de som nu drog svarta kläder på sig under Midsommar.

Babels torn börjar spricka. Det brukar inträffa med tiden för stora konstgjorda enheter. Stater faller, Imperier krackelerar. Speciellt de som strävar efter makt och är långt bota från vanliga människors verklighet kan se sin guldgruva sina. Folk älskar inte makten, knappt resultaten. Representanter som går där i EU korridorer finns mer för sin egen skull, lönen, förmånerna, makten än för en verklig ansträngning att göra Europa bättre och bevara dess förr så framgångsrika kultur.

Det sistnämnda ser jag föga av.

Stort, dyrt, centralstyrt, bortom de som betalar brukar inte fungera. Om EU inte går omkull just nu haltar i alla fall grunden betänkligt idag. Vissa ledare har haft stor makt som Merkel men andra är mindre involverade eller har mindre att säga till helt enkelt. Vad händer när de nuvarande makthavarna byts ut?

Den andra gången svensk media grät var när Hillary Clinton blev runner up i stället att vinna valet. 9 de november vaknade massmedian till en ny dag som var vedervärdig. Det var chockartat. Tredje statsmakten och de flesta politiker, alla som syns och tilläts att yttra sig hade ju bestämt att Hillary, en kvinna, skulle bli president. Hennes lämplighet föranledde föga diskussion. Det fanns inget tvivel över utgången. Det var motståndaren som hackades i smulor. Men icke. På ett mirakulöst och ganska övertygande sätt vann en annan, en vit man som inte tillhörde i den amerikanska politikeradeln.

Sorgkläderna togs åter fram i TV. Även partiledare bar svart.

Många av oss vanliga människor hade förstått redan under sommaren vart det lutade. Donald Trump skulle vinna. Vi gissade rätt. Han kommer att gå till historien av flera skäl. Man kan säga mycket om honom men han blev vald på grund av egna meriter och bristen på dem. Han hör inte till politikergräddan utan är av annan sort, en medborgare i första hand, en streber också så klart. Andra gången vinst i president tombolan.

Hans team har också personer från annanstans än bara från politikerhyllan. Det blir faktiskt spännande att följa has tid i Vita Huset.

Det blåser en kall vind mot politikeradeln. Även här i Sverige är misstron mot dem ökande. Italien, Holland, på håret Österrike och går vi längre ut i världen finns få ledare som gör sig förtjänta av folkets kärlek. Det rör sig bland folk. Om det är av godo får historien att bedöma.

Massmedians sorgkläder är hängda i garderoben. För stunden.

Svensk massmedia (SVT, dagstidningar, feministbloggar, genustrams och Twittermaffian)  har ett obehagligt sätt att bestämma vad som är rätt och riktigt för folket, även för folket i andra länder. De försöker fostra oss. Tidning som DN vilket var den första jag prenumererade i Sverige för att hålla mig a jour i samhället har blivit en icke läsbar åsiktsropare. Saklighet och neutralitet är ord de inte kan. Visst, en tidning skall ha en åsikt i debatt, ledare, opinionsbildare men när verkligheten vrängs till rätt budskap ”så skall ni tycka idag” då är det som hämtad från Nordkorea. Utan utländsk press och flitiga oberoende bloggare samt alternativmedia vore tillståndet i landet bakom en dimridå med sällan kommande reportage från verkligheten.

Så, sorgkläderna inhängda. När ser vi de näst? När folk vägrar tycka som SVT? Kanske vid franska presidentvalet?

cover-final

Hillary Clinton var first runner up för årets person i Time.

Detta inlägg är del 2 i årskrönikan

Om vår tilltro till traditionella medier:

http://www.svt.se/kultur/ny-studie-halften-lockas-inte-av-traditionella-medier

 

De tysta och regressiv vänster

imagesIvar Arpi skriver i en ledare 8/10-16 på Svd om jihadismen i Sverige. Hur blev det möjligt? Felriktad vrede gav jihadister bas i Sverige, skriver han.

Att påtala hotet från jihadism ledde till anklagelser om islamofobi. Därför höll många tyst, man ville inte få en stämpel.  Hur många av oss har fått påklistrat rasist, islamhatare, islamofob när vi sagt eller skrivit något om terrorism, hederskultur eller problem med invandring? Det är enkelt att kasta ut ordet rasist och tysta folk. Att analysera eller ens erkänna problem är betydligt svårare. Många av oss var Mona, snäll och naiv.

Arpi skriver:

Resultatet är att Sverige ligger långt efter grannländerna i bekämpningen av inhemsk terrorism. Sverige har kunnat användas som bas för terrorverksamhet i andra länder, och som spa för jihadister som behöver vila upp sig lite.

Men trots de senaste årens växande islamistiska terror är det fortfarande en del som fortsätter trycka på snooze-knappen.

Arpi kallar dem den ”regressiva vänstern”.

Betecknande är att man är beredd att kompromissa bort sina egna värderingar – som frihet, jämställdhet och jämlikhet – om dessa på något sätt hamnar i konflikt med värderingar som återfinns hos minoriteter, i synnerhet om de återfinns hos den muslimska minoriteten. Så blir slöjan plötsligt feministisk, så kan separata badtider för män och kvinnor försvaras som något helt rimligt av Jonas Sjöstedt (Svt 10/7), och så kan kvinnor i förorten som påtalar hedersförtryck avfärdas som islamofober och rasister…

Spa för jihadister…

img_4930

Det nya Sverige är ett förändrat samhället. Att foga ihop ett nytt samhälle där både befolkning och normer byts ut har hittills slutat i flera misslyckande eller i alla fall problem. Hur ser du på det nya landet?

Hör du till regressiv vänster? Eller hör du till de tysta?

Blundar du? Törs du säga vad du tycker? Vågar du erkänna att du faktiskt läser ”Fria Tider” eller till och med ”Avpixlat”? Hör du till dem som säger ”så har det alltid varit” när du läser om gruppvåldtäkter fast du vet det är lögn? Har du oro över den stora mängden unga män vi har tagit in fast vi knappt vet vilka de är? Funderar du på någon gång vad det blir av dem? Undrar du över framtiden för dina barn eller är du lugn och litar på att Regeringen löser problemen – ifall sådana finns. Är du orolig för utvecklingen i landet eller är det bara lugnt?

Är du god, bryr dig inte eller tillåter du dig vara frågande, kanske kritisk? Vågar du säga öppet att du inte accepterar utbredning av radikal islam i Sverige? Påträffas rekrytering till terrorism ska vi blunda, ge dem förturer eller ingripa enligt lagstiftning? Vad tycker du?

Är det viktigt med yttrandefrihet eller skall vi låta bara den högljudda vänsterfeminismen ropa i media?

Men – vad jag personligen tycker har ingen betydelse. Däremot är ledaren av Arpi betydelsefull och bör läsas. Jag tror att vi och Regeringen bör tänka till. Vilket land är vi? Spa för jihadister? Humor? Det fastnade i halsen.

Länk http://www.svd.se/felriktad-vrede-gav-jihadister-bas-i-sverige/om/ledare

BBC skriver: How Sweden became an exporter of jihad

http://www.bbc.com/news/magazine-37578919

Ledarsidorna frågar: Hur vill våra riksdagspolitiker försvara vårt demokratiska samhälle?

http://ledarsidorna.se/2016/10/hur-vill-vara-riksdagspolitiker-forsvara-vart-demokratiska-samhalle/

Nästa gång: om hundar och katter och fatwor.

 

 

När vindarna har slutat viska våra namn

pontareJag lyssnade på Roger Pontare på ett gratisuppträdande. Han ägnade först en sång för flyktingar och pratade några ord om krisen. Folk klappade händer och ropade. Han fick rungande applåder efter sången. Folk tjoade och klappade ivrigt. Han fick en applådstorm efter varje sång. Men sedan hände något.
Hans sista sång var vinnarsången från Melodifestivalen 2000. Ni kanske minns den? När vindarna viskar mitt namn. Jag kommer ihåg det. Jag tyckte det var magiskt med indianen, samen och eskimån dansande på scenen. Nu fanns bara Pontare och han sjöng:

Jag blev fångad i ett mörker
Jag såg inget ljus fast allt runt omkring stod i brand
I lågornas sken fanns mitt hopp och min tro
Som virvlade bort och försvann
Så ge mig min styrka
Ge mig kraft att försvara mitt land
Ge mig en väg att gå
Jag ser yxan i krigarens hand

Vill ni att jag vänder om
Och slåss för den jag är
Men aldrig sviker jag mitt land
När vindarna viskar mitt namn

Nu klappade folk bara lite avmätt. Omkring mig applåderade bara jag och min gubbe.
Vad var det som hände? Sjöng han något opassande? Försvara vårt land?

Vad är det för fel på oss? Så fort ordet vårt land uttalas går folk i koma och kan inte ens kan applådera åt en sångare? Vi behöver ingen omskolning modell MP, det sker alldeles frivilligt. Det är som om alla var drabbade av Stockholmssyndromet. Minns ni det, om inte sök bara.

Jonestown Jag vet inte varför jag hastigt mindes Jonestown (skylt ovan). Det var ett skrämmande exempel av hjärntvätt blandad med absolut tro på de sanningar ledaren presenterade. Det är inte så ovanligt att folk följer en ledare eller i alla fall anpassar sig till den sanning som det ledande skiktet presenterar. Historien skrivs om som i Sovjet, historier byggs upp om ledaren som i Nordkorea. Minns ni Mao och alla som gick med en liten röd bok? Jag fick ett av de första ”Maos lilla röda” som present i stället blommor eller ett smycke som man brukar få när kärlek är på intåg. Jag spolade förstås honom på en gång. Det luktade kommunism på direkten. Han förstod inte orsaken.

Olika ismer fostrar folk som kommunismen, nazismen, feminismen. Stränga religioner styr människors hela liv som islam. Ord som politiker upprepar lik ett mantra: ansvar, utmaning, är bara overksam trollformel utan innehåll.

Twittermaffian talar om vad rätt är och det kan bli en folkstorm om fel färg på plåster. Vi upprörs av struntsaker medan världens katastrofer pågår.

Det är alltid enklare att ropa än göra något.

Det är svårt att våga säga mot den bestämda ideologin i diktaturer, men det kan vara smalt med åsiktskorridoren även i länder där man påstår att demokrati och yttrandefrihet  råder.
Många säger att det finns åsiktskorridor även här. Det innefattar feminism, vänstervridning och förakt mot män, att älska utgifter med andras pengar och även hat mot allt det som förr kallades svenskt. Jag är inte så hemma med de moderna åsikterna, försöker undvika ismer och påbud så kanske andra vet mer och är mer förbryllade än jag. Eller ropar med.

Det är lite som dagis. Men det är ju en generation fostrad i dagis som styr eller hörs. Ungdomsförbunden, bloggmodellerna, twitteraktivisterna. En generation som når upp i politiken utan att ha arbetat med vanligt lönearbete.  Som är kollektiv utåt. Som är hoptryckt till den rätta åsikten och kan bara peta i petitesser och inte åstadkomma de förändringar eller bevarande som behövs i landet. Vad jag lite spydig nu? Och de äldre uvarna hänger med så ingen skall se hur trötta och ute de är.

Så, jag blev fundersam varför publiken blev så stillsam när Pontare sjöng om att försvara landet och aldrig svika det. Är det så att vi redan är indoktrinerade i den multikulturella världens rätt att öppna gränserna, slopa vårt land, att bara invandring frälsar oss, att vi är av inget värde. Som folket i Jonestown lyder vi de som bestämmer. Vi genomför helt lugnt ett kulturellt självmord eftersom de vilka styr oss och skriker högst säger att det är rätt.

Vi lyder eller smittar det? Kanske allt vi tror och gör är bara ett falskt rop konstruerad av slaskpressen och Twitter?  Vi bara flyter med.

Jag är gammal och tillåter mig att tänka förbi den rätta fåran. Det är ändå ingen som bryr sig om mig och min åsikt av dem som har talan. Vi med erfarenhet av livet är helt ute.

http://www.lyricsbox.com/roger-pontare-lyrics-n%C3%A4r-vindarna-viskar-mitt-namn-7cm8qw3.html
2000 vann Pontare Melodifestivalen med låten When Spirits Are Calling My Name Låten kom på sjunde plats i det årets ESC. Bild fån SVT.
Om Jonestown:
”Everyone, including the children, was told to line up. As we passed through the line, we were given a small glass of red liquid to drink. We were told that the liquid contained poison and that we would die within 45 minutes. We all did as we were told. When the time came when we should have dropped dead, Rev. Jones explained that the poison was not real and that we had just been through a loyalty test. He warned us that the time was not far off when it would become necessary for us to die by our own hands.https://en.wikipedia.org/wiki/Jonestown
Och en dag gjorde man det, endast några flydde.

FN vill veta dina prioriteringar

FN vill veta vad just du prioriterar. I en undersökning som har 16 frågor och en valfri får vi rösta på de 6 vi vill prioritera. Det är frågor som arbete, utbildning, vatten och sanitet, jämlikhet, global uppvärmning, vägar, internet, regering… ja, gå till http://vote.myworld2015.org/

7 012 063 personer från olika länder med olika utbildningsnivåer och ålder har redan placerat sina 6 frågor till prioritetsordning.  God utbildning ligger som etta med 4 685 870 röster. Bättre hälsovård med 3 948 994 röster som tvåa och bättre arbetsmöjligheter trea med 3 800 514 röster följd av ärlig och öppen regering 3 213 618. Vad var sist på listan? Aktion för klimatförändringar vilket är jämt på tapeten i Sverige. I så kallade utvecklingsländer har den miljöfrågan låg prioritet. Det är inte befolkningen i dessa länder som har överkonsumtion av prylar och naturresurser.

Från Sverige har 5583 personer deltagit. Även de svenska deltagare ser god utbildning som det viktigaste medan önskan om bättre vägar och internet är ointressant för oss. Vi har ju redan det! Klimatfrågan kommer som trea och jämlikhet mellan män och kvinnor fyra. Jag som trodde vi var väldigt jämlika redan. Är det verkligen viktigare än vatten och sanitet? Ser vi bara på oss själva och har ingen blick längre än näsan räcker?

Ryssar däremot sätter jämlikheten lägst om man frågar männen. Är det bara gammalt eller put – in effekt? Tuffa män med bar överkropp ridande på en björn medan kvinnorna tittar stjärnögd?

Det ser ut som om utbildning är högt värderat i alla länder medan andra frågor beror på vem man frågar. Afrikanska länder sätter vatten och sanitet högt och det är lätt att förstå. I många länder har inte ens hälften av befolkningen rinnande vatten/toalett. Under min resa i Tanzania insåg jag hur illa det var vad gäller hygien och vatten. Toaletterna, hål i marken var hemska, var och en bar på en skitig vattendunk på väg någonstans där det fanns en kran eller något som liknade vatten i en grop. Hotellet hade en pool förstås.

Vi är privilegierade. Vi kan peta i grader av jämlikhet medan miljoner kvinnor bär vatten till familjens behov.

Men gå och rösta. Det är intressant att se hur världen utanför rangordnar några av behoven vi har.

http://data.myworld2015.org/