Ett glas till – demens nästa?

Studier visar att alkoholmissbruk ökar risken för tidig demens. Lägger därför ut ett inlägg publicerad tidigare.

Så kan det se ut när alkohol tog över både livet och hjärnan och till sist hamnar man på ett demensboende – om man har tur och inte i diket med flaskan och döden..

De nya boendena kommer in något motvilligt ledsagade av en trött anhörig. Vissa kommer med en sjuktransport som lämpar av dem vid dörren. Det första de gör är att be om eld. Tändaren har de tappat. Lite ilskna blir de när de hör att rökning inne är förbjudet.

Sedan vill de ha kaffe och gå hem. De är inte alls tacksamma för en ren säng, mat och en garderob de får hänga kläderna i. Inte har de mycket att hänga i heller. Kläderna stinker av rök. Lunch? De vill ha kaffe och en macka. Matlagning är ett glömt kapitel.

Ur väskan trillar det ut pillerburkar, några rör Treo och mera cigaretter.

-Och – finns det något att dricka? Nej, inte saft precis. En öl kan man väl få.

Sina anhöriga har de förlorat. Deras män har tagit ut skilsmässa länge sedan. Eller, de hivade själv ut maken som ansågs vara  förtryckare och gnällspik. Jag dricker inte för mycket! Barnen har de oftast ingen kontakt med. Det kan finnas en make eller  en skara medberoende som har skyddat kvinnan från att bli upptäckt, betalt skulder, hållit henne under armarna och de skäms nu så förfärligt. Samtidigt har de oändliga krav på vården. Anhörigas ilska och sorg över situationen blir lätt klagomål på personalen.

Bostaden är vräkningshotad. Kanske har de redan förlorat den och valsat runt i olika tillfälliga boenden. ”Utskriven p g a rökning inne vid flertal tillfällen orsakande brandfara” kan det stå i journalen.”

Jobb är något de knappt minns.  Sjukbidrag och förtidspension har försörjt dem länge. Visst, de har jobbat och kanske bränt ut sig, men det är länge sedan. Var det i skolköket eller hotellet eller kontoret ..? Minnet är försvagad och inte bara om jobbet. Livet är som en smal remsa mellan Systemet, läkaren, Apoteket och kiosken.

De är vanliga kvinnor. De rökte och tog ett glas. En dag tog spriten över. En dag larmade någon och de hamnade på avgiftning, sedan geriatriken och kom ut med diagnosen alkoholdemens.

Nu står de i hallen på ett demensboende utan insikt om sin situation och de vill ut och ta ett glas.

De är 40-talister. Några är 50-talister och snart kommer 60 och 70-talisterna. Det finns även de som är ännu yngre, både män och kvinnor.

Det finns få män med demens orsakad av alkohol. Männen är döda. Vid 72 har  redan 1 av 3 män gått ur livet, med eller utan alkoholproblem. Kvinnorna är segare.  Kanske det jämnas ut med den nya generationen av tjejer som börjar dricka som män tidigare än 40- och 50-talisterna?

Jag tror vi har  bara en föraning om framtida vårdbehov. Jag tror också att den här gruppen kommer att bli i strykklass. Ointressant grupp. Det är redan för dyrt.

The Lancet Public Health har publicerat en studie om alkohol och demens. Alkoholmissbruk ökar risken, speciellt det som kallas tidig demens, före 65 år.

Forskare studerade 57 000 fall av tidig demens i Frankrike fann att över hälften var alkoholrelaterade eller kombinerade med en alkoholismdiagnos. Alkoholmissbruk trefaldigar risken att drabbas av någon form av demens.

– Sambandet mellan demens och alkoholmissbruk beror förmodligen på att alkohol leder till permanenta skador på hjärnans struktur och funktion, säger studiens huvudförfattare Michael Schwarzinger som forskar vid Translational Health Economics Network i Paris.

https://www.theguardian.com/society/2018/feb/20/chronic-heavy-drinking-leads-to-serious-risk-of-dementia-study-warns

http://www.thelancet.com/journals/lanpub/article/PIIS2468-2667(18)30031-8/fulltext

 

 

 

 

Mitt möte med prinsessan Diana och blomsterhavens tid. Del 1.

Mitt nästan möte med prinsessan Diana skedde 1992 i Glasgow.  Men först något om henne och hennes död som berörde hela världen.

Augusti –97 var gubben och jag på väg mot fjällen. Vi stannade på en camping för en kopp kaffe. På cafébordet låg en kvällstidning. Bild av prinsessan Diana på första sidan med text: Äntligen är hon lycklig. Kärlekssemester med Dodi. Vi hade bara en vanlig semester och fortsatte mot Kvikkjokk. Jag gnällde som vanligt att Dick körde över 90. Dock älskade vi varann.

På hemvägen stannade vi i Arrenjarka för lite frukost. Vid bordet, genom gårdagens tidning fick  vi ett meddelande att Diana var död i en bilolycka.

Diana var en ikon och ett modernt helgon. Även jag läste om olyckan, såg begravningen i TV, inte hela men en bit. Även jag kände något speciellt för denna mor och prinsessa, vars död var så onödig. Att just hennes död orsakades delvis av en fyllerist var en märklig sammanträffande. Jag kommer till det. Diana dödades i en bil körd i hög fart av en berusad chaufför, Henri Paul, med paparazzi jagande efter sig.

Don´t drink and drive.

Hennes liv med kärlekssorger var allas egendom. Men Diana var inte bara en prinsessa med en stor garderob och presstycke. Hon lindrade de aids – sjukas tillvaro. Hon kämpade för en minfri värld genom att bilda opinion för minförbud, vilket sedan blev halvdant verkligt (Ottawafördraget). Hon var en frivillig socialarbetare i familjer med alkoholproblem. Jag träffade henne på grund av det. Ja, träffade var kanske för mycket sagd. Jag lyssnade på hennes tal och åt lunch i samma lokal.

Hon var öppnings talaren i Glasgow, FNs drogkonferens 1992. Hon pratade om verklighet, inte om vackra planer. Hon pratade om de familjer vilka drabbades av alkoholens och drogernas baksida. Vad man kunde göra för att stötta dem till drogfrihet. Hon var en liten blygsam del i arbetet mot missbruk hos familjer i London och hon förhävde sig inte trots att det sades efteråt att hon hade goda resultat i sin  stödgrupp, där hon arbetade en gång i veckan.

Jag kände gemenskap, hon gjorde ungefär det jag hade mitt levebröd av. Behandling  och stöd för familjer med missbruksproblem.

Hon hade en önskan: på efterföljande lunch, i vilket hon tänkte delta, skulle inte serveras alkohol.

Några klagade. Det var ju att ta i. Vi kunde handskas med alkoholen. Vi drack oss genom konferensen, mottagning i stadshuset med vin, whisky- och öl provning i konstmuseet, alkohol till lunch och middag, vad skulle ett litet glas till denna lunch skada?

Konferensen, vars huvudsyfte var att samla världens länder mot alkohol och droger, presentera den senaste forskningen och behandlingsmetoder, fick noll uppmärksamhet i svenska massmedier. Jag och min arbetskamrat var personligt inbjudna talare. Vi mötte inte någon svensk delegation, men kanske var de där – någonstans.

Jag hade bett kollegor hemma spara allt som skrevs i tidningar. Det fanns ingenting att spara. En större världsnyhet var på förstasidan. Fergie, gift med prins Andrew, hade solbadat med sin älskare utan BH. Hennes tuttar var en världsnyhet, inte försöken att kämpa den andra stora ekonomiska världsmakten: droger. Den första är kriget, ifall ni  har glömt det.

Diana gjorde intryck. Hennes tal (hon skrev det själv) var lysande. Hon lyfte faktiskt upp mig yrkesmässigt en stund. Vi var lite, lite på samma bana.  Jag var glad att få äta lunch med henne fast vi satt förstås oändligt långt från varandra och det gavs inget tillfälle att säga några tack ord till henne.

Hon hade begåvning, karisma och besvikelser. Hon vann folkets hjärtan även efter skilsmässa från sin otrogne make.

Sedan dog hon. Det blev en kris i det engelska kungahuset. Fantasierna började också gro. Hon kunde bara inte vara död! Blommorna utanför Kensington Palace  (där hon hade bott) växte till enorma hav.

Folk grät. Folk som minns henne gråter än idag på minnesdagen av hennes död. Diana blev folkets prinsessa.

Död väcker alltid känslor. Förluster är svårt att tackla. Många sörjer kända personers död, fast man aldrig ha träffat dem. Folk visar medkänsla även för okända personers tragiska död. Mord väcker oro och sorg. Folk köper blommor och lägger de där alla andra har lagt sina för att hedra den döde. Tillsammans. Även politiker kan delta i ceremonin omringade av fotografer för att visa sin folklighet och sitt ansvar.

Vi kanske behöver något symboliskt  som för stunden samlar oss, när verkligheten och  livets slut blir övermäktigt?

Kanske försöker vi mota ut döden med våra blommor och ljus? Mer om detta senare.

Prinsessan Diana dog den 31 augusti 1997, i en bilolycka i Paris. Hon blev 36 år gammal och lämnade efter sig två barn.

Bilderna:

Av Nick Parfjonov – Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7366694

By Maxwell Hamilton from Greater London, England United Kingdom – Flowers for Princess Diana’s Funeral, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13353040

http://www.bbc.com/news/in-pictures-40880650

 

Hans Rosling: ‘No such thing as Swedish values’

IMG_4569Vad utmärker en svensk? Vad är svenskhet? Som vanligt blev jag lite gnällig på uttalanden om svenskar och det svenska. I detta fall var det geniet Rosling, känd i världen. Mannen som får statistik att vara lustfylld och begriplig. Han tillfrågas i en intervju vad svenskt är.
“Our public health problem beyond everything is alcoholism,” he explains, noting that chronic alcoholism was first described at Stockholm’s Karolinska Institutet, where Rosling is also a Professor of International Health.
“If anything is Swedish it’s alcoholism.”

Hur sant är hans uttalande? Låt oss se på världsstatistik. Topp-tio-listan ser ut på följande sätt:
Vitryssland – 17.5 liter
Moldavien – 16.8 liter
Litauen – 15.4 liter
Ryssland – 15.1 liter
Rumänien – 14.4 liter
Ukraina – 13.9 liter
Andorra – 13.8 liter
Ungern – 13.3 liter
Tjeckien – 13 liter
Slovakien – 13 liter

Det kan jämföras med Sveriges 9,2 liter alkohol per person 15+ varje år. Genomsnittet för hela världen är 6,2 liter per person och år. Vissa länder dricker ju inte alkohol men att röka något som hasch är ok. Detta är dock lite falskt för under flygturer från Saudi till ex. serverar man alkohol när landgränsen har passerat. Och den som har besökt Thailand har säkert sett Mellanösterns män med en drink i handen och en lättklädd flicka på knäet.
Låt oss kolla lite mer på de svenska som dricker. Om de som inte dricker alls borträknas är siffrorna för Sverige13.3 liter ren alkohol per ”supande” svensk mot Rysslands 22.3 l. Rumänien, Tyskland, Finland Latvia, Moldova och Portugal dricker mer än vi för att ta några slumpmässiga ex. medan Norge, Italien och Island dricker mindre. Nu är inte allt medräknat som import från resor och hembränt men det gäller alla länder.
Han kan inte skylla på att munnen går innan hjärnan är inkopplad eftersom han har en av världens skarpaste hjärnor och älskar statistik. Ett annat uttalande som retade mig:
“If you want to find a good person for something here you need to look among the young, women, or immigrants”, he says, adding it’s a “blessing” that Sweden has so many immigrants.”
Igen, svenska vita män kan gå och dränka sig i Medelhavet.
Jag är en stor fan av Roslings statistik, han kan få siffrorna att leva. Men hans uttalanden gör mig sur. Att kalla svenskhet för alkoholism fick mig att gå i spinn. Att nedvärdera svenska män och tro att invandrare är blessing för landet retar mig när jag ser på statistik av verklighet som Affes statistik, statistik som just är Roslings stora grej.

Vad är svenska värderingar och svenskhet för dig? Eftersom jag är född utomlands bör jag kanske vara tyst?
http://www.thelocal.se/20150513/hans-rosling-im-an-ambassador-for-the-world-in-sweden-connectsweden-tlccu
http://apps.who.int/iris/bitstream/10665/112736/1/9789240692763_eng.pdf
http://www.gapminder.org/
https://affes.wordpress.com/

PS. är väldigt glad att Ryssland inte vann så vi slipper låtsasgrubbla om vi ska åka dit samt fundera på i ord men inte i handling om vi ska gynna ett land som anfaller andra länder i ord och gärning och vart demokratin ligger i soptunnan. Tack Måns & CO.

Bild: husets alkoholförråd.

Inte i närheten av en pantertant

Jag var på Systemet och köpte glögg. I den andra kassan stod några ungdomar med en flak öl och en med cider. De var redan lite glada och de fick visa legitimation. Framför mig i kassan stod två medelålders kvinnor med ett par lådvin och Renat. De såg inte pigga ut. Jag kom att tänka på några av de kvinnor jag har mött i ett demensboende, mitt gamla extrajobb. Sedan byggde man till ett boende för de yngre med demens på grund av stor efterfråga. Några av de som flyttade in var under 40 år.

Snart är det Jul och en del firar det med stora mängder alkohol. Är du en av dem? Är du i riskzonen? Så här kan livet se ut vid demens orsakad av för mycket alkohol när allt kollapsar.

Kvinnorna kommer till boendet något motvilligt ledsagade av en trött anhörig. Vissa kommer med en sjuktransport som lämpar av de vid dörren eller med en stressad socialsekreterare. Det första kvinnorna gör är att be om eld. Tändaren har de tappat. Lite ilskna blir de när de hör att rökning inne är förbjudet.

Sedan vill de ha kaffe och gå hem. De är inte alls tacksamma för en ren säng, mat och en garderob de får hänga kläderna i. Inte har de mycket att hänga i heller. En del kommer in med en plastpåse där de har hela sin egendom. Genast tänker vi som jobbar om det finns kläder kvar efter någon som dog. Kläderna kvinnan står i stinker av rök och … jag besparar er detaljerna.

Ur väskan trillar det ut pillerburkar, några rör Treo och cigaretter. Lunch? De vill ha kaffe och en macka. Matlagning är ett glömt kapitel.

        Och – finns det något att dricka?

 

Sina anhöriga har de förlorat. Barnen har de oftast dålig kontakt med. Deras nyktra män har tagit ut skilsmässa länge sedan. Kanske finns det en make som också dricker eller en skara medberoende som har skyddat kvinnan från att bli upptäckt, betalt skulder och de skäms nu så förfärligt. Samtidigt har anhöriga nästan aggressiva krav för vården som nu skall lappa ihop situationen som pågått kanske i tiotal år. Demens går inte att vårda bort, men alkoholdemens går kanske att stoppa om man slutar dricka helt. Den förklaringen godtar de inte, de vill ha bot. Ja, det finns supergulliga anhöriga också, men alkohol och demens ihop är bottennapp.

Bostaden är vräkningshotad. Eller den är redan förlorad och kanske kvinnan har valsat runt i olika boenden eller behandling. I värsta fall har de bott på gatan.

Jobb är något de knappt minns.  Socialbidrag eller förtidspension har försörjt dem länge. Visst, de har arbetat och kanske bränt ut sig, men det är länge sedan. Var det i skolköket eller hotellet eller kontoret … En gång var jag chef … Minnet är försvagad och inte bara om jobbet. Livet är som en smal remsa mellan Systemet, läkaren, Apoteket, supkompisar och kiosken.

De är vanliga kvinnor som tog rätten att leva som männen gjorde. De rökte och tog ett glas, fler… En dag tog spriten över deras liv. En dag larmade någon och de hamnade på avgiftning och sedan på geriatriken för utredning och kom ut med diagnosen alkoholdemens.

Nu står de i hallen på ett demensboende utan insikt om sin situation och de vill ut genom dörren – genast.

De är 40-talister. Några är 50-talister och snart kommer 60-talisterna. sedan de som är födda på 70 talet. Det finns även de som är ännu yngre, både kvinnor och män.

Det finns fler kvinnor än män med demens eftersom kvinnorna lever längre, även med den demensen som är orsakad eller påskyndad av alkohol. Männen är döda. Vid 72 år har en av tre män gått ur livet (med eller utan alkoholproblem). Kanske jämnas det ut med de unga kvinnorna som börjar dricka som män tidigare än 40 – 50 – talisterna gjorde. Jag tror vi har bara en aning om framtida vårdbehov.

Det är bara kall fakta att kvinnor tål alkohol något sämre än männen.  Kroppen känner inte till jämlikhetslagar. Har du koll över alkoholen eller börjar lådvinet ha koll över dig? Det kan finnas en risk även för dig att drickandet går över styr. I slutet kan du hamna i ett demensboende med diagnosen alkoholorsakad demens.

Och, jag kan lova, det är inte roligt.                              

http://www.accentmagasin.se/forskning/svart-upptacka-alkoholdemens/

PS. Män kan också drabbas men nu skrev jag om kvinnor som är majoritet i demensboenden.(Tidigare publicerad i Sourze.)