Förbättringspotential?

När jag öppnade dörren till äldreboendet krockade jag nästan med ställningen för handsprit. Det fanns en stor skylt: sprita händerna när du går in, tack. Dörren klingade när jag öppnade den. Ett vårdbiträde kastade en blick åt mitt håll och kom för att hälsa. Ja, jag spritade händerna. När jag gick ut mötte mina ögon en skylt på insidan av dörren: Sprita händerna när du går ut, tack.

Min mor bodde i ett äldreboende en tid före sin död. Hon dog av ålder eller som de flesta: av lunginflammation. Man kan inte dö av ålder, det måste finnas en orsak till på papper. Vården hade varit förstklassig i det kommunala boendet.

Detta var dock tio sedan och i Finland. Ser det lika ut idag? Deras äldreboenden har inte drabbats av dödsvåg nu i Coronatider. Är finska gamlingar segare? Har de äldre än värde som människor även från Kommunens sida? Inte ett budgetproblem?Jag antar att det finns tre skäl till det: bra ledning, utbildad personal och vettiga hygienråd.

I Sverige ser det annorlunda ut. Inget att förvåna sig över.

Jag har arbetat extra på tre olika äldreboenden/servicehus mellan 1990 – 2010 men aldrig sett ett enda flaska handsprit. Det var också svårt att tvätta händerna. Det fanns en personaltoalett som kanske låg dåligt tillgänglig som tre våningar ner eller en som glatt användes även av de gamla. Tvätta händerna skedde i köket om man nu tänkte på sådana petitesser som hygien. Plasthandskar kunde finnas tillgänglig, eller inte. Kanske ett plastförkläde när man skulle duscha någon. Det brukade finnas någon typ av förkläde eller kort rock som arbetskläder, men de  skulle man tvätta själv när man hann. Det fanns inte tillräckligt många heller så de räckte inte till vikarier. De flesta arbetade i sina egna kläder, de kom in i de och gick ut i de kläderna. Kanske fanns en skrubb man kunde byta i. Att påpeka något och försöka få till stånd förändringar slutade med att man fick inga mer timmar.

Jag slutade arbeta helt i och med min sambo blev sjuk. Då fick jag se vården av de gamla från den andra sidan, som mottagare. På de 7 år jag vårdade honom hemma mötte jag trettiotal avlösare från Kommunens hemtjänst och  han vistades i tiotal korttidsboenden. Ja, jag ville ha  plats i det hemmet som fungerade bra, men icke. Du får vad som råkar vara ledigt. Jag erbjöd mig att vänta men några väntelistor fanns inte. Så han hamnade en till tre gånger i året några veckor i taget på ett ställe som var undermåligt i mitt tycke. Den som var bra lades ner. För dyrt. Det var mycket annat som lades ner under tiden i Kommunen, sjuksköterskor sparkades, rehab stängdes och musikunderhållning drogs in. Med mera.

Nej, hygien blev inte bättre trots att de boende hade nu egna toaletter. Den demente behöver ju hjälp med sin hygien och det hann man inte med. Handsprit? Flaskan jag lämnade var oftast orörd. En gång fick jag lägga honom i blöt hemma för kläderna satt fast, han var så smutsig. Jag fotograferade och anmälde till Kommunen. Inget hände. Att tappa vikt var normalt. Ett år vågade jag inte lämna honom någonstans det var så uselt den sista gången, men då började jag förlora mitt eget liv totalt. Jag var inlåst hemma och utelåst från allt jag tyckte om, som resor till mina barnbarn. Vandringar skedde bara i fantasin. Foto la jag ner.

Det var inget liv.

Personalen som avlöste mig hemma  var ofta någon av de nya svenskarna. Inget ont i det, om de kunde svenska och hade utbildning. Men så kvalificerat folk är väl slöseri för de gamla som förhoppningsvis dör snart. Kostnader, gott folk. Budget. Resurserna är inte oändliga. Det finns många hål att täppa i den kommunala budgeten. Något måste man dra in. De som syns minst och inte klagar får stå för indragningarna.

Jag hade alltid handsprit och egna handdukar till avlösarna. Det var svårt att påpeka för dem att använda medlen. Jag var ju bara en sambo och de som kom borde ha varit proffs i vården av en gammal skruttig dement gubbe. Jag klagade aldrig utan tackade. De hade sina villkor och jag fick vara tacksam att ens någon kom några timmar i veckan och släppte ut mig.

Att vara en anhörigvårdare är att arbeta i 24 timmar om dygnet. Vilken kärlek som helst tar stryk med det. Man blir en vårdare, inte käresta och det är en ovälkommen livsförändring. Att lämna sin partner till ett boende är svårt. Man tror sig vara bättre vårdare än samhällsomsorgen. Och man faktiskt är det, ofta. Det blir en ohållbar situation.

Nu när de gamla dör företrädesvis av Corona säger Olivia Wigzell, Socialstyrelsens generaldirektör, att Sveriges hantering av Coronautbrottet har brustit i flera delar. (DN)

Hon pekar ut krisberedskapen i landet och bristande ansvarsfördelning.

Det är viktigt att avdela särskild personal som arbetar med smittade för att hindra smittspridning. Men många kommuner har haft en relativt stor personalfrånvaro och det har försvårat möjligheten att ha särskilda team på boenden eller i hemtjänsten för personer med covid-19. Vi vet också att det finns en stor förbättringspotential när det gäller basala hygienrutiner.

Ja, förbättringspotential. Varför förbättrade man inte innan? Att ha fungerande team innebär folk som är utbildade och betalda därefter. Att yrket är lockande, värdesätts och lyfts upp som något viktigt. Att reglerna är till för de som vårdar och de som vårdas.  Att inte smitta varandra med något är basalt. Att det finns en ledning som ställer sig på golvet när vården krisar tror jag är också avgörande för all vård. Du kan inte leda om du inte vet vad du leder.

När det här virusutbrottet är över misstänker jag att allt återgår till det normala i äldreomsorgen. Kanske ställs det några flaskor handsprit i personalrummet. De outbildade personerna blir inte proffs utan utbildning. Cheferna satsar inte utan order och pengar uppifrån, från politiker.  Politiker vaknar inte innan ens egen gamla mor dör i sitt kiss i ett skitigt rum avmagrad och med morfindos och massmedian  skriver en artikel undrande vems fel det var.

Är vi alla skyldiga? Vi har ju låtit allt pågå utan att ställa oss på torget och skrika? Men, det finns ju så mycket idag att skrika om.

Samhällets moral mäts i livets början och i livets slut. Det är omhändertagande av de sköra: de späda barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är  inte god. Barn kan du föda i bilen, helst ska det gå fort så du inte använder sjukvårdens resurser för länge och  de gamla är ju onyttiga, kostsamma som redan har levt sin tid. Inget att bry sig om. Politiker hostar nu ut några vackra innehållslösa fraser om de gamla när ett virus har mätt kvalitén av deras vård. Men sedan kan vi fortsätta som det var?

Hur trodde man att samhället formades 20 – 30 år sedan? Det samhälle som till alldeles nyligen sågs ofta som Folkhem, bra exempel i Världen och tryggt att bo i. Vem utförde det arbete, bygget av ett Samhälle, bättre för kommande generationer?  De som arbetade i betydligt svårare omständigheter, med tyngre, skitigare och klart sämre betalt arbete än de flesta som arbetar nu är just de gamla i äldreboenden eller beroende av hemtjänst, de utan större värde, pension eller omsorg, de som nu drabbas av vanvård kombinerad med virus.

Något ska vi dö av men inte av undermålig omsorg.

Det måste till respekt för människor, också när de är gamla. Man måste begripa – även politiker och samhällsexperter – hur livets gång är. Man föds, växer upp, bidrar, blir gammal… Livet ”drabbar” oss alla.

Respekt  för livets gång får inte vara en bristvara.

The Guardian:

Sweden’s health authorities are blaming the country’s death toll – which is higher than in neighbouring Denmark, Norway and Finland – on the fatality rate in care homes.

About 90% of the 3,700 people who have died from coronavirus in Sweden were over 70, and half were living in care homes, according to a study from Sweden’s National Board of Health and Welfare at the end of April.

Bild: Min mor och mitt barnbarn i samspråk i äldreboendet.

Jordens dag?

Man skrämde barn med Gud förr i tiden. Om du inte så… Idag är det sällsynt. Men Klimatskräck är något alla barn har kommit i kontakt med. Det är nog nummer ett, om inte att bli rånad och för tjejer också utseendet, att inte duga eller värre, bli våldtagen när man var dum nog att gå sent ensam hem. Men på något märkligt sätt försvinner barnrånen och våldtäkterna snabbt från massmedia. Men Klimatet står sig. Likaså Trump.

Trump med sina ca 911 000 000 resultat på Internet ger alltid något att gnälla om. Speciellt när det gäller Klimat. Dock är Trump tämligen betydelselös för svenska barn medan Klimathot har skrämt dem nu ett bra tag. Dock tror jag att oron för det sjunker nu när ens gamla mor- och farföräldrar riskerar att dö av ett virus. Corona tar täten i medierapportering.

Barn har skärrats av sina förebilder om att jorden går under via  klimatförändringar, så där  inom tio år. Det blir en ständig värmebölja av värre mått. Vi nästan brinner upp.  Djurlivet dör. Svält. Massdöd av människor. De istäckta områdena på Jorden smälter. Stränderna översvämmas. Husen drunknar. Obama, svenskarnas favoritpresident, var i Sverige och varnade för översvämningar ihop med det strejkande skolbarnet. Sedan flög han iväg i ett privatplan. Han  köpte en stor strandvilla vid havet. Men detta husköp kopplad till Klimatet gör inte skolbarnen. Källkritik är inget barn kan hantera – än. Att leta efter saker på Internet är inte heller enkelt. Jag tragglar med det varje dag när jag försöker hitta fakta. Sant? Inte sant? Vad är det man väljer att tro?

En bra fråga är dock: Lägger du miljoner dollar på ett hus vid havet om det översvämmas om några år? Låter som en praktlögn, klimatoron alltså.

Äter du kött, åker bil eller flyger är du en klimatkriminell. Är du en svensk vit man är du det värsta av de värsta.  De som flyger runt i klimatmöten räknas liksom inte med, syftet helgar medlen, utsläppen från de privatplan som fraktar de konfererande. Du däremot är skyldig på grund av din semesterresa. Allt du gör kan drabba klimatet. Men plakatpolitik och att synas är nog för de flesta inom PK folket.

Ändå är det inte så många som uppoffrar sig för Klimatet i Sverige. De svenska vuxna är misstänksamma, i topp i världen. Majoriteten har inte ändrat sina liv märkvärt. Det räcker med små utåt synliga påpekanden: här går en miljömedveten person. Man slänger skräp i så kallade återvinningsrummet som ser ut att ha drabbats av en jordbävning.  Jag ser många tygkassar i affären. Är det miljöinsatsen som dessutom var feltänkt. Plast var miljövänligare och det är inte svenska hushåll som slänger de på Indiens stränder. Det finns massor av exempel,  plastkassar är det lilla aktuella med extra skatt 1 maj. (Undvik de!) Klimat får stor uppmärksamhet från Regering och Riksdag. Klimatbudget är inte småpengar, det handlar om några miljarder. Mer skatt är alltid den ultimata lösningen.

Bara Corona har vunnit över Klimatet som  medieintresse, just nu över orättvisorna mot kvinnor också. Några försöker dock klandra på männen att de inte isolerar sig som kvinnorna. Ja, män arbetar kanske mer timmar än kvinnor gement? Och de  ensamkommande ”gymnasiebarnen” är förstås en följetong, alltid och igen. Vårt utvalda folk utan asylskäl. Att skippa lagar och regler gör man bara för unga utländska män, inte för kristna flickor från Kurdistan. Eller för någon annan för den delen.

Nog om invandring, vår paradgren, ett av dem.

Barn har skolkat från skolan på fredagar över världen. Fredagar blev en massiv rörelse. Har något annat engagerat barn så? Att engagera sig är positivt men hur skulle strejk på fredagar ändra Klimatet är för mig en gåta. Just fredagar var skolan värdelös, det var bättre att stå med en plakat och skrika än att lära sig något, kanske just om Världen omkring oss och hur det fungerar och kan förbättras.

De som inte följe Gretavurmen kunde bli utstötta i skolan. Den som inte tror att Klimatet tar död på oss är rent av rebell. Jag känner ett av dem och barnets resonemang om varför inte, var imponerande. Vuxna amatörforskare i Klimat har vi gott om, tänk så många det finns som vet och har så rätt. Barn har än en chans att bli en riktig forskare. Om de fullföljer skolan förstås.

Troligen går världen under en dag eller sakta. Kanske gör vi det själva genom nersmutsning. Något som faller från Rymden är också möjligt. Pandemi är väldigt aktuellt. Genom befolkningsexplosion. Jorden kan inte föda alla. Kanske ettbarnspolitik i grymma Kina var bättre, något mer effektivt sätt att skydda levnadsomständigheter än att oroa sig för variationer i klimatet? Och vad vet vi om solen – egentligen? Solvindarna var visst varmare än man trodde läste jag i en vetenskaplig artikel. Det vi vet om vår planet och dess grannar är bara en bråkdel av fakta.

Vissa tror tvärtom, att vi hamnar i en tid av kyla. På -70 talet varnades vi om det men då blev det inte hysteri eller  budgetpengar. Om jag gör en gissning – helt ovetenskaplig för min forskargärning handlar om sociala processer inom behandling något, inte klimat – det blir varmare ett tag och sedan får vi en ny kall period.

Ordet miljö byttes ut mot  ordet Klimat. De låter lite lika och har liksom samma ingredienser. Men, Klimat är något utöver, som Gud, där uppe, ett lämpligt frälsningstema. Sa inte Kyrkan att barnet, talespersonen för rörelsen, var en profet? Nog liknar klimattrogna en religiös rörelse. Miljön omkring oss kan vi råda över ganska bra, om vi vill. Om vi ids, alltså. Klimat är något större. Det hjälper inte med enkla  förändringar, kanske inga alls, oavsett vad vi gör. Därför har det blivit rikemans industri, rent av levebröd. De som flyger runt och blir miljonärer, som Al Gore, på det. Fler… De barn som skolstrejkar är bara dekoration.

De vuxna gav företrädet till ett barn. Alla vuxna i beslutande position – nästan alla måste tilläggas – applåderade när hon skällde ut världens ledare och oss. Men applåder förändrar ingenting. Jag misstänker att klimathysterin döljer en större Agenda om och hur den stora massan skall tuktas och leva. Det grandiosa nya samhället?

Kunde det ha funnits andra sätt att rädda Jorden vi lever i än konferenser om grader och resor i privatplan? Kanske hade dessa företrädare för Klimatet gjort mer nytta genom att plocka skräp på stränder och ta kollektiva färdmedel? Kunde de bo trängre, bara i en bostad inte fler och spara energi? Släppa den tredje bilen? Kanhända finns det massor av smarta lösningar de rika klimatentusiasterna hade kunnat betala i stället sina konferenser och hurrarop för ett barn? Miljöinsatser? Det handgripliga omkring oss kallas än miljö.

För klimatet – tror jag rent ovetenskapligt – kan vi inte styra.

Många barn har mått oerhört dåligt. Sedan kom en världsomfattande sjukdom. Tilltron till att de vuxna kan ordna upp allt är nog sjunkande mot bottenläge.

Hur pratar du om Klimat med dina barn? Eller har du en Rebell hemma?

PS. Jordens dag (Earth day) är en temadag initierad av den amerikanske senatorn Gaylord Nelson för att uppmärksamma världens miljöproblem. Dagen har sedan 1970 firats 22 april årligen. Han blev invald till Senaten 1962 och en oljeläcka  utanför Kalifornien gjorde att han ville göra miljöfrågorna mer synliga.

Bild överst solnedgång vid Virihaure, Padjelanta, den andra är från Island, Jökulsárlón

Sjukdomar utan gränser.

Kanske är det dumt att skriva om nära döden händelser när så många dör av en allvarlig sjukdom? Om jag ser på de registrerade svenska dödstalen på Corona visar statistiken att de äldre dör men flera av de yngre klarar sig. Av de 1580   döda idag är de flesta över 70.

Nu hotar andra länder som UK att personer 70+ får finna sig i att vara isolerade tills det kommer ett vaccin. Det räcker inte ens hoten om karantän till årets slut. Försök bara att göra så i Sverige. Regeringsformen Lag (2010:1408).  säger i     8 §   Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Så… Kan Regeringen med sin nya makt ändra detta? Det skulle bli svårt att låsa in folk för att undvika en sjukdom.

Jag håller på att packa ryggsäcken och drar snart iväg till en svensk vandring som är möjlig. Det får ersätta den planerade Dream Trail utomlands. Hur ofta ser man folk i skogen? Garanterat en tryggare plats än en park eller en gata för att inte nämna en utefik i Stockholm.

Det syns att ekonomin tar stryk i hela värden, inte bara här hemma. Sjukvården är nära krisläge och även vårdarbetare dör. Vi gamla ska hålla oss undan sjukvården. I Sverige läggs man nog bara till sidan i sjukhuset om man hör till de gamlas gäng? Triage, nytt ord vi har lärt oss. Jag är inte en rädd typ men reglerna om vem ska få vård var oroväckande, läge för död alltså. (Läs mer på inlägget med-naivitet-som-ledstjarna-finns-det-inga-lager/)

Jag minns hur man gjorde med de alldeles för tidigt födda barnen som inte borde överleva. Man la de i värmen. Om de levde efter en timme gjorde man allt som var möjligt och ibland även omöjligt. När den exceptionella barnläkaren i sjukhuset jag arbetade i gick i pension strömmades barnavdelningen av barn och vuxna, de som hade överlevt fast de inte borde. Jag vet inte hur man gör och bedömer idag när tekniken är mer avancerad.

Sedan fick kuratorn ta hand om föräldrarna till barnet som dog. Mest var det mamman som kände sig oduglig. Hon klarade inte ens att hålla barnet i magen tiden ut. Det var så mycket ångest och tårar. I några fall blev kontakten lång tills paret fick ett friskt barn. Vi gladdes åt tillsammans. Livets mirakel. Idag är barnafödsel ingenting märkvärdigt. Du kan föda vart som helst, i bilen, hallgolvet och så. Det finns ett slags förakt mot den gravida kvinnan, hon är bara till besvär. Jag borde skriva om hur vi tog hand om de gravida på riskavdelning för missbruk och HIV, men då blir de ”vanliga” gravida förbannade. Kanske någon gång?

Omhändertagandet av de gamla och de späda barnen mäter samhällets moral.

Föraktet mot de gamla samt personal i äldreomsorg manifesteras varje dag. Onödigt med skyddsutrustning sa man senast i Värmdö kommun (se PS). Hur lång tid tar det innan de som tryggt sitter i sina kontor begriper riskerna för folket på golvet? När bedöms äldreomsorgen som en viktig del av Samhällets omsorg, inte något pyssel som vem som helst från gatan kan göra? När börjar vi uppskatta vårdbiträdena som försöker ta hand om våra gamla med bristfälliga resurser och för få arbetskamrater? Vården av de gamla har inte avancerat långt från ättestupan, tankegångarna är liksom lika. Eget rum och glada affischer på väggarna döljer inte avsikten att de gamla är bara till besvär och kostar.

Kanske kan man bara bädda ner de gamla i en varm säng med en dos morfin? Ja, det händer redan. Morfindöden är bekant i varje äldreboende. Så dog min sambo, nästan naken under ett lakan neddrogad av morfin. Inget värme där inte. Just frånvaron av kläder förargade mig eftersom han alltid hade varit noga med sitt utseende. Det var kränkande. Enklare för personalen? Ordet omsorg har bytts mot effektivitet eller bara simpel förvaring.

Värderar man inte personalen har omsorgstagarna inte heller något värde.

Teknik och medicinsk vetenskap har utvecklats under min livstid. Tekniken är enorm. Medicin finns för nästan allt. Jag tänker på något så vanligt som penicillin. Du tar några piller och botar infektioner som kunde orsaka död. Virus däremot, det är elaka ting vi kämpar med. Det är inte för det tuffa rymdutseendet man använder skyddsutrustning till. Det är livräddande både för personal och  för de sjuka. Om det finns att tillgå så att säga.

Penicillin har jag dock mindre glada minnen av. Penicillinet upptäcktes av en slump av Alexander Fleming 1928. Han var en brittisk bakteriolog född 1881 i East Ayrshire i Skottland, död 1955 i London. Efter upptäckten lyckades Ernst Chain och Howard Florey i Oxford producera rent penicillin och visa dess utomordentliga effekt som behandling mot bakterieinfektioner. 1941 kunde penicillinet börja produceras till allmänheten. Fyra år senare, 1945, fick de alla tre dela på nobelpriset i medicin för upptäckten. Nu klagar man på överskrivning av antibiotika och att det till sist blir resistent.

Mig höll penicillinet ta död på. Det fanns inte några lager av den nya medicinen i Finland och den användes bara i kris. Det var ju efterkrigstid. Jag blev sjuk. Fråga mig inte vad det var, jag var knappt 5 år. Men febern bara steg, jag slutade äta, kräktes, hade gula ögon och till sist gav läkaren mig penicillin och jag dog – nästan.

Jag var allergisk.

Väldigt många år efter genomgick jag en hälsoundersökning och flera vaccineringar på grund av ett biståndsjobb utomlands. Då sa läkaren: du har haft A hepatit, eller? Du behöver inte det vaccinet.

Under tiden i det landet  trodde myndigheter att området hade pest. Vaccin köptes från ryssarna. Flertal blev sjuka. Vaccinet hade förvarats fel – trodde man. Jag fick pestbölder på armar och rygg. Då sa läkaren: du får välja att dö av pest eller antibiotika. Pest eller kolera val i ny form? Jag valde antibiotikan. Det var inte kul.

När man arbetar i ett sjukhus är ju sjukdom, bot och död arbetets huvudnummer. Det finns hur många varianter av sjukdomar som helst. Egentligen är det märkligt med så hög  levnadsålder som vi har. Men pengarna sätter gränsen för vård, ibland tänker man inte efter före. Ofta vill jag säga. Det ”felet” finns både hos den offentliga vården och hos folk i allmänhet. Rökare, missbrukare, soffsittare, just nu är de överviktiga också en riskgrupp. Vi spelar själv roulett med vår hälsa. Men idag är även sjukdomar utan gränser, de vandrar ut och in som de vill.

Jag tänkte speciellt på Tuberkulos, eftersom det är trist nog en sjukdom vi hade nästan fått bukt med men som nu sprids in över gränsen. Inga stora tal men så onödigt. Tuberkulos idag finns främst hos invandrargrupper. Många sjukdomsbärare blir inte upptäckta eller behandlade för vi har ju slutat med hälsokontrollerna för asylsökanden eftersom det blev för omfattande. Eller varför? Idag är det frivilligt. Du söker vård när du blir sjuk nog. Så du kan gå ute och smitta folk med tuberkulos, HIV och vad allt nu heter om du är sjuk och inte upptäckt. Man sparar i en ända och betalar i en annan.

Men nu är det bara Corona som gäller. Folk åker inte ens in på sjukhus vid misstänkt hjärtinfarkt. Det finns likheter med råden för TBC och Corona. Hosta i armvecken, tvätta händerna, håll dig från folk…

Så, mina vänner, riskera inte döden nu utan håll er på avstånd och har ni hört det förr, tvätta händerna!

PS 1. Ser samtidigt Roms operas föreställning ”Traviata” där huvudpersonen sopranen, dör av lungsot. Bild ovan. Varje dag skördar tbc 3 500 dödsoffer i världen. För varje person som inte får behandling mot sin tbc smittas i snitt 10-15 personer till per år. Behandlingen är lång.

PS 2. Om Värmdö från Aftonbladet: Enligt kommunens direktiv arbetar personalen inte med munskydd eller skyddskläder om det inte finns misstanke om smitta.

Finns misstanke om smitta ska personalen kontakta sjukvården för vidare undersökning.

Vi har en kund som har haft misstänkt corona. Men han ville inte låta sig testas. Så då var vi tvungna att fortsätta åka dit utan skyddskläder eftersom det inte fanns några bevis på att han var smittad. Och efter det måste vi fortsätta åka till våra andra kunder, säger den hemtjänstanställde.

Fullständigt sanslöst. Det krävs klädprotest. Ingen kan väl reglera vilka kläder jag har på jobbet när det inte gäller uniform?

De försvunna Påskkärringarna

Inga utklädda barn ringde på dörren och tiggde godis denna Påsk. Var det rädslan för smitta som tog bort denna tradition? Några av husets barn har alltid delat ut påskkort till alla hushåll och fått godis som tack. När de blev äldre och började tycka det var barnsligt kom småsyskon och deras lekkamrater i stället.  Jag brukade köpa något extra gott för dem.

I år kom inga barn. I år såg jag inga påskkärringar ute. I år var Påsken annorlunda här i närheten av de första konstaterade Coronasmittade personerna i Sverige, vilka sedan har blivit många fler. De mindre barnen har fått skippa en trevlig tradition i skuggan av de vuxnas oro. Kanske är det så bara här? Hos oss gamla? Pandemirädslan har tagit livet av många och då menar jag inte bara genom död utan bristen på innehåll i själva livet.

Nu  styrs Världen av oron för ett virus vi inte ser. Alldeles nyss var det Klimatet, för de frälsta. Många barn var oroliga över världens kommande undergång genom klimatförändringar. Nu är det sjukdom som skrämmer.  Virus vi kallar Corona i folkmun är ett hot mot vår hälsa. I början sas det från vuxet experthåll att det inte drabbar barnen. De kan inte smitta och bli sjuka. Men sedan kom bebisar till världen smittade. Sedan dog unga, även förut friska unga. Gymnasieelever fick gå hem. Någons mormor i äldreboende dog. Ens farföräldrar blev instängda. Föräldrar var sjuka. Några kändisar dog. Kaoset i sjukhusen och bristen  på skyddsutrustning var i varenda media. Att hosta offentligt blev dödshot.  Kanske ens föräldrar förlorade arbetet och det är ett orosmoment. Andra länder stängde hela samhället. Trafiken mellan länder stannade.

Dagliga presskonferenser sa olika saker som att nu har vi nått toppen av smitta för att sedan ändra sig. Inte ens experterna kunde veta hur det ligger till.

Om råden från myndigheter följs kan inte  barn, helst inga alls, träffa den äldre generationen, 70+. Då dör  någons mormor, farbror, kusin, moster… Nu är alla barn smittbärare. Många av de äldre har  varit barnvakter, hämtat barn från skola eller daghem men nu påstås att den kontakten kan döda. WHO rekommenderar alla över 60 att hålla sig från samhället. Nu hotar EU att de gamla får hålla sig inlåsta året ut. Det är 8 månader och 14 dagar till årets slut. De farliga gamlingarna.

Vad är det för liv? Som att sitta häktad i en cell?

Vad tänker barnen? Hur mår de i dessa virustider? De vuxna fixar inte sjukdomen. Hela världen är smittad. Folk dör. Ja, folk dör varje dag även normalt men det presenteras inte i siffror och diagram på daglig pressträff, på TV, Internet och tidningssidor.

Det måste vara en ny skräcksituation för barnen. Nyss gick vi under av klimatet. Nu går vi under av smitta. Och de vuxna experterna är helt hjälplösa med nya bud och nya döda varje dag.

Men luften är renare. Syns det? Nedsmutsningen är mindre tack vare pandemi, genom massiv förlust av liv, arbete och inkomster. Pandemin och missad försörjning har gett miljöeffekter.  Luften är synbart renare i de länder vilka inte har gjort något åt luftföroreningar från produktion  eller slutat elda för matlagning. Enkla saker vi kunde ändrat årtionden sedan, men icke. Arbetsplatserna stängs för att hindra smitta. Inget arbete, då får de fattiga svälta. De arbetslösa köar för bidrag och matpaket. Affärerna går omkull. Det är brist på det elementära inom sjukvård, även i vårt.  Vi får vinka till varandra genom slutna fönster om vi inte vill riskera att drabba den sjunkande sjukvården och alla som sliter inom det. De mänskliga rättigheterna är på upphällning. Regering kapar åt sig extra makt. Utegångsförbud i flera länder. Dagens lokaltidning talar om att kollektivtrafiken börjar filma oss på flera platser. Telefonens rörlighet kan  följas av Myndigheter. Vi är bevakade.

Vi hade inga reserver för onda tider. Men, det finns en positiv effekt i luften vi andas.

Det är så tyst från klimatgänget nu. Varför är de inte glada?  Kanske gnäller någon om isolering i sin lyxvilla med pool. Är inte världen  på väg åt rätt håll? Är inte detta slutet på världen som är byggt på strävan efter ett gott liv, arbete, konsumtion, samvaro med andra, resor till nya länder, möjligheter, bättre liv för nästa generation? Det vi har uppfattat som liv, helt enkelt. Mänskligheten strävar och har alltid strävat mot något bättre och mer, utveckling och förbättring. Nu är det liknande utveckling som än finns i socialistiska paradis. Brödköer.

Om och hur vi kan avlägsna Coronahotet är än en öppen fråga. Jag minns svininfluensan och den delvis misslyckade vaccineringen. Barn blev sjuka. Jäktar vetenskapen igen? Pressen är enorm för att få hjulen rulla igen. Kommer något att förändras i stort i vårt sätt att leva är en bra fråga.

Hur pratar du med barnen om olika hot? Kan vuxna ens tränga sig genom massmedians och idolernas ställningstaganden? Eller, finns det ingen rädsla? Bara en stunds oroskänsla framkallad av dagliga presskonferenser, påminnelselappar om handtvätt och nödnummer i trappuppgången? Vårsolen lyste över Påsken och bänkarna vid uteserveringar var fulla. Varför oroa sig?

Jag kanske är helt fel  ute. De uteblivna Påskkärringarna var bara en svensk sed som försvann lik så mycket annat som vi tidigare har uppskattat.