Med papptallrik som hemligt vapen…

Barn väljer inte sin familj. Man föds dit – oftast. Det kan vara ett lyckokast. Barnet känner sig som en del av familjen, att tillhöra dit. Man är liksom hemma. Andra lever som i en fel  familj. Ingen är som jag, ingen förstår mig.  Det kan också vara ett katastrofläge. Föräldrarna utsätter barnen medvetet för vanvård och psykisk/fysisk misshandel.

Jag lyssnade en gång på en föreläsning om behandling av små barn av en psykolog och forskare. Hon var så sunt fantastisk att hela min arbetsplats reste sedan för att höra henne. Den föreläsningen känns oerhört aktuell.

Psykologen behandlade små barn, mest de under tre år. Barn som kunde vara så totalt skadade att de fick panik bara någon närmade sig. Små bebisar kunde frysa till is i vaggan. Skadade barn som var omöjliga att nå, knappt ta  i famnen och ännu mindre påbörja någon typ av behandling. Man fick byta blöjor bara när det var akut. Att mata dem skedde helst utan kropps kontakt eftersom barnet blev skräckslagen av beröring och kunde inte svälja.

Hon sa: varje usel månad i ett spädbarns liv kräver ett år att reparera. Jag upprepar: en skitmånad fordrar ett bra år.

Men ibland gick inte ens med oändligt tålamod och ömhet lappa ihop barnen. Blåmärken läker, själen är en värre sak.

Hon kom på ett udda medel att närma sig barnen med. Inte nallar och mjukdjur, de var oanvändbara för barn som inte hade haft gosedjur som trygghetsfaktor. Hon använde en engångstallrik. På den målade hon en leende mun och prickar till ögon. Med tallriken som mask närmade hon sig barnet. Sedan flyttade hon tallriken till sidan och visade sitt leende ansikte. Hon fortsatte leka tittut med barnet några gånger om dagen. Till sist vågade barnet le lite mot tallriken.  När det hände flera gånger kunde hon börja närma sig barnet utan tallriksmasken framför ansiktet. Tallriken förblev dock en trygghetsfaktor mellan barnet och psykologen.

Som sagt en månad  misshandel, vanvård eller grav försummelse av små barn kräver ett år att läkas.  Så räkna ut läget för ett tre år gammalt barn, gravt vanvårdad från födsel.

Vissa lite äldre barn kan vara tvärtemot väldigt villiga till kontakt. De går med vem som helst. De är gränslösa. Med tiden kan de bli offer för olika brott. De har ingen sund misstänksamhet, ingen egen kropp. De är barn som har skuffats bort till vem som helst, som har tillbringat tid med olika främmande människor, kanske i flera tillfälliga hem eller med den som råkade ha tid och lust. Det finns ingen grundläggande trygghet och uppfattning om att jag är jag.

Allt är tillgängligt, bäst att ta för sig. Barnet är åtkomligt för den som bryr sig eller behöver barnet.

Jag vet av erfarenhet att barn som hastigt placeras  från misär till ett bättre hem får sedan ingenting utan det nya hemmet anses bota skadorna genom trollformeln ”bra familj”.  Långa utredningar görs om brister i föräldrars förmåga men  plan över hur de redan förstörda åren kan  ens tejpas ihop finns knappt. Fina ord men praktiken är noll.

Jag satt några gånger i rätten som någon sorts expert när en familj höll på att mista sina barn. Allt kretsade kring föräldrarna, deras missbruk eller brister. Även om barnet hade sin advokat fanns inte kunskap om hur barnet verkligen mådde. Ingen plan om hur vården av barnet sedan skulle reparera bristerna.

Den som inte än kan prata har svårt att uttrycka sin åsikt annat än med sin kropp och sitt skrik. Alla barn skriker inte. De tysta barnen har gett upp eller är så orkeslösa att de inte längre kan ropa efter hjälp. Det är bättre chans med de än hjälp ropande barnen. Det är lite som på en stor olycka. De som än skriker klarar sig troligen. De tysta ligger värre däran.

I mitt arbete som kurator och terapeut träffade jag många trasiga blivande föräldrar.  När jag följe upp deras föräldraskap hade de sämst rustade föräldrarna gett upp ungefär när barnet var tre – fyra år. Som en förälder sa: Jag har ingenting att ge nu när det inte räcker att kramas. Barnet behöver någon som kan. Jag skulle behövt ha en mamma själv som visar hur man gör.

Föräldrar gjorde så gott de kunde. Nu räckte förmågan inte till längre. Det var också underbetyg till daghem. Man tror att daghem räddar de barn som har det svårt men det finns inte utrymme eller kvalifikationer till det. Man kan också vänta att problem liksom ”växer bort”. Vanlig åtgärd är en kontaktfamilj för barnet. Så den ensamma modern fick ”ledigt”. Det var då, om någon gång, hon återföll i missbruk. Några veckoslut i månaden räddar inga vanvårdade barn, de kan bara få en ”guldstund” och känna sig sedan ännu sämre hemma. Vissa har och det är inte vi, kommer upp.

Alla barn är dock unika. De förmågor vi ärver genom biologin är inte oväsentliga till hur vi utvecklas. Ingen föds till kriminell eller annat problematiskt  men kan snabbt fostras till det. Ur de värsta förhållanden stiger också  överlevare, maskrosbarn som de heter, upp.  De blir socialarbetare, vårdbiträden, militärer… Men vägen dit är plågsam och onödig.

Hur barn  som upplevt katastrofer tas hand om är en aktuell fråga när barn från Syrienkrigets kraschade Kalifat kommer till ett land de knappt har minne av eller aldrig ha varit i. De äldre barnen kommer till en ofantlig kulturkrock. Till människor som försöker men inte vet och förstår vad barnen har varit med om. Myndigheter som kommer att negligera situationen (misstänker jag beroende på hur man har tacklat de återvändande terrorister med brev eller samtal från Socialtjänst). De kommer att tro mat på bordet, kläder, vaccin, universalmedlet daghem, skola, så kallad normalisering kommer att räcka som trollformel. Som absolut inte vill tro att en katastrofmånad i ett litet barns liv behöver ett år för att ens påbörja en läkning.

De äldre barnen som redan har försökt välja liv enligt föräldrarna är, låt oss säga, mer komplicerad fråga. Där duger inga leende papptallrikar till med en superterapeut bakom.

Paris gråter

Den heliga Påskveckan började med en brand. Ja, det brinner lite varstans i världen men den här branden är stor tragik och  olycksbådande. Den utplånade en kristen helgedom,  Notre Dame, mer betydande för Paris och världen än Eiffeltornet. Notre Dame är själva hjärtat av staden.  Byggd mellan 1163 – 1345. Brann 15 april när Påskveckan började och fick omfattande skador. Hur mycket kan renoveras är tveksamt. Oavsett, det blir aldrig densamma.

Paris gråter.

Jag var aldrig inne i Notre Dame. Jag var i Paris översvämningens år 2016 och kyrkan var stängd eftersom vattnet flöt på golvet. Vi fick se den massiva byggnaden bara utifrån. Dock är intrycket oförglömligt.

Har Påsken betydelse för oss med annat än några lediga dagar? Det religiösa har krympt och med det den tysta och stilla Långfredagen. I min barndom var det en verkligen lång dag då lek och alla icke nödvändiga sysslor var förbjudna. Kyrkan var full. Nu är det smockat på krogen och många affärer är öppna. Långfredagen och resten av Påsken skiljer sig inte från en vanlig dag med annat än röd dag för en del folk.

Hur många minns betydelsen av Jesu lidande, döden på Golgata, offret som ändå har varit en stor och bärande del i vår kultur? Finns det någon kraft i den kristna tron idag? Jag tvivlar på det. Vem ger oss levnadsregler och moral att stå på när religionen har förpassats till högst fyra, oftast färre tillfällen i våra liv: dop, konfirmation, bröllop och begravning? Även föräldrarnas betydelse i våra barns liv har minskat. Staten fostrar våra barn.  Vad har fyllt tomrummet efter religion och dess regler? Eller uppstod inte ens tomrummet utan livet gled omärkt in i penningekonomins mediebrus?

Det finns kraftfull religion, islam, men jag har svårt att se det som religion enbart utan ett samhällssystem som innefattar hela livet.

Frågan är : vad ger religionen, assistans eller existens? Vad vill vi ha religionen till?

Kanske borde vi ha religion som assistans till livet och en stötta när allt känns övermäktigt, något att också vara glad över, men låta resten av vår tillvaro styras av andra saker, som att vara en del i det demokratiska samhället som än finns, dock flämtande  som nära döden. Är inte branden av Notre Dame oerhört symbolisk för Europa?

Kanske borde vi vara stilla en dag och tänka över djupare ting och livets mening än mat och påskgodis oavsett vår religiösa tillhörighet eller förnekelse? Långfredag är en lämplig dag för eftertanke och stillhet.

Föräldraansvar och Regeringsoro.

Jag står inte ut med att se att barn ska fara så illa, säger utrikesminister Margot Wallström på Facebook. Hon menar då barn till IS terrorister och deras anhang.

Ömmade hon för de kristna barnen som har varit sexslavar, halshuggits eller som har förlorat sina föräldrar i IS medlemmars framfart? Vi gav inte dem fristad om de lyckades ta sig ur terrorsektens våld. Eller alla andra föräldralösa lidande barn? Flickor som gifts bort, barn som svälter? Gjorde hennes Regering något för att stoppa terrorresor i princip? Visst, det är bra att vara humanitär, det är bara så få utvalda som får känna medömkan.

Låt oss strunta i det känslomässiga och vara praktiska i stället. Hur skulle det fungera att hämta hit barnen? Transport med bilar och Riksdagsplan och då plockar vi in alla som säger sig vara svenska? Inga problem.

Så, vilka är barn? Vilken ålder? Det har ju blivit ganska flytande med åldern i Sverige när de afghanska pojkarna skulle få stanna eller när läkare börjar omvandla flickor med könsdysfori till pojkar. I det första fallet blev många barn fast de var över 18, vissa väldigt många år över. I det andra blir 14 –  15 år gamla flickor vuxna nog och helt kapabla att besluta själv om operationer för sin nya könstillhörighet fast de inte ens hade passerat grundskolan och inte kunde rösta.

Så, vad är ett barn? Enligt barnkonvention är ett barn en person under 18. Jag tror att många i Regeringen ser igen enbart värnlösa små barn och inga ”17 år” gamla pojkar som deltagit i strider. Även många av de yngre pojkarna har vi sett med vapen i handen i gång att mörda folk. Så vad är ett barn i detta läge?

Hur tänkte man omhänderta barnen? Kan man bara ta dem ifrån föräldrar eller hade man tänkt sig omhändertagande genom LVU? Men det innebär ju utredning, överklagningsbart beslut genom Socialtjänsten och rättegång. Vid omedelbar LVU måste ändå de omnämnda stegen ske. Jag kan inte se den möjligheten. Använda LVU i ett annat land är inte möjligt även om föräldrarna i detta fall har vanvårdat barnen.

Om föräldrar frivilligt ger bort sina barn måste de få anknyta till barnen här. Kan omhändertagandet vara mer traumatiskt med förlust av barnets enda trygghet än att få mer mat i Sverige, kanske hos främmande människor? Har Wallström varit med att omhänderta låt oss säga sexårigt barn som far illa från sina föräldrar, barn som inte vill lämna dem? Jag kan garantera det är traumatiskt för alla inblandade. Jag har sett både polis och socialtjänst gråta, inte bara barnet. Trots allt är en förälder det enda stöd och trygghet barnet har där borta oavsett om denne ägnade sig åt halshuggning, stötta sin make  terrorist, misshandla tillfångatagna eller som alla påstår sig ha gjort: kört ambulans och lagat mat. Vart försvann alla terrorister när bara ambulansmännen är kvar?

Enligt Barnkonvention punk 9 och 10 :

  1. Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa. (Det är väl odiskutabelt att dessa föräldrar saknar omsorgsförmåga? )
  2. Barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.

Hur vet man vilka barn är födda i Sverige ifall pass saknas? Vilka är barn till svenska föräldrar? Om föräldrarna inte är svenska medborgare, bara hade uppehållstillstånd, är deras barn då svenska när de är födda i Kalifatet, inte i Sverige? De fick till och med födelseattest från Islamiska Staten där. En svensk familj som fick barn för tidigt i Polen under semestern fick inte svenskt medborgarskap automatiskt för barnet vid hemkomsten, det blev problematiskt.

Om barnen är föräldralösa? Hur vet vi det? IS har knappt producerat hållbara dödsattester. Det var krig.  Man borde prioritera de föräldralösa barnen, men hur? I en desperat situation är lögn en billig utväg. Det är helt omöjligt för oss att med säkerhet veta vem död är och vem lever och vems barn.

Jag kom att tänka på en patient som visade sig ha en svår från mor till barn överförbar sjukdom. Vi ville då testa familjens alla barn för att kunna sätta in åtgärder vid behov. Dom två behöver ni inte testa, sa hon. De är inte våra. Familjen hade fått betalt att ta barnen med sig som sina. Det är inte möjligt att göra undersökningar i ett flyktingläger om ens biologiska tillhörighet tror jag. Man får bara tro.

Rövar vi kanske bort andras barn? Vad säger vi då när deras föräldrar står på gränsen och kräver anknytning? Eller väcker talan mot oss? Hoppsan, vi var naiva?

Barnens situation är föräldrarnas ansvar. De åkte till terrorsekten frivilligt, i strid med UD:s uppmaningar och rekommendationer. Information om läget i Syrien fanns tillgänglig. De valde att leva där till det bittra slutet. Kanske var de också naiva men det är ingen ursäkt. De är inte mer skyddsvärda än andra flyktingar i andra läger. UD:s konsulära praxis är klar. Svenskar som fått problem utomlands ska inte tas hem på det allmännas bekostnad.

Däremot borde vi hjälpa flyktinglägren med mat och vad de behöver. Vi kanske gör det? Kurderna har det tungt nog. Vi bör uppmana Syrien och Irak att sätta i gång med processen med åtal för terrorbrott eller någon sorts Tribunal – hur de nu kan göra det. Det är faktiskt deras vilja och lagar som gäller. Kriget var på deras mark. Vi kan bara skämmas över att ha närt terrorism och fortfarande gör det.

Nu är jag tämligen säker på att både föräldrar och barn kommer att hämtas till Sverige med  Regeringens goda minne och få någon sorts tycka synd om status och de får frekventera  TV soffor. De grymheter barnens föräldrar begick tonas ner. Alla var bara hjälparbetare! Barnen växer i tron att de är särbehandlade eftersom deras föräldrars värld kolliderar hårt med vårt. Daghem botar inga barn, ännu mindre skolan. Risken är – igen – att en ny generation växer upp i Sverige, men ändå inte.

Radikal islamism är ingen tillfällig trend utan djupt allvar. Faktum är att integration är bara ord i dessa fall.

Bild: Varför en bild av får? Ville inte ha en terrorbild. Får anses ju lite dumma och har flockbeteende. Huset har också rasat.

Jag tänkte på den här 30 år gamla händelsen när Margot Wallström oroade sig för IS barnen.

När jag vistades utomlands med min familj i ett SIDA jobb blev det ett smärre krig i landet så pass nära att vi hörde skjutandet. Att åka hem var svårt eftersom flygplatsen stängdes för civil trafik och andra förbindelser var knappt existerande. Flera av oss var barnfamiljer. Vi fick veta att situationen var vårt ansvar. Om vi skulle åka därifrån sågs det som omedelbar uppsägning och kostnaden låg på oss. Vi hade ju själv valt att åka dit och jobba. Ambassaden hade inga råd. Om situationen blev värre fick vi förlita oss på Röda Korset som inte fanns tillgänglig. De flesta stannade kvar. En del tog sig ut själva. Läget lugnade sig men de veckor som militärtransporterna och likbilarna åkte förbi oss var låt oss säga spännande.

Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget?

När jag satt fast med ett ärende så illa att jag inte kom  på hur patienten och jag kunde gå vidare lämnade jag en lapp till sekreteraren där det stod ”är uppe och går”.

Jag tog mig  högst upp i det stora sjukhuset och började gå från ena ändan till den andra tills ärendet hade klarnat upp. Jag tänkte inte. Jag försökte liksom tömma huvudet och vara så utan tankar det gick. Jag vet ju att det inte går utan spillror av grubbel cirkulerar runt i hjärnan utan mening.

Jag fick en lösning som från ingenstans. Genom att inte fundera så mycket och inte stressa fick hjärnan arbeta i fred. Allt finns där, bara om vi har lite tålamod.

Jag antar att idag kastar man sig över Internet för att söka hjälp och få lösningar från andra. Internet har förändrat vår tillvaro, på gott och ont.

Nu sitter jag och skriver på min laptop, TV är på och jag följer programmet lite slött. Samtidigt äter jag. Jag har svårt att göra en sak i taget. Jag har alltid varit sådan, även före Internet. För att undvika kollaps har jag använt naturen som stress reducerade genom att gå hem från arbetet via skogen i stället per pendel eller buss. Sedan tillkommer den nästan obligatoriska vandringen per år. Nu kan jag gå så mycket jag vill, en fördel med att vara pensionär på riktigt, inte en vårdare av en anhörig som jag var i nära sju år.

Förr sa man att det var typiskt för kvinnor att göra flera saker samtidigt men sådant får man väl inte påstå idag. Eller piloter. Gilla att köra ett fordon och ha alla sinnen igång hela tiden är en förutsättning för arbetet, sa en flygkapten. Idag är de flesta ungar ”flera saker i taget människor”  när mobilen är på för jämnan men man måste ibland äta, kanske gå till toan, vara i skolan, göra en läxa, träffa kompisar vilka också sitter fast i rutan eller finna sig i att svara till någon förälder medan SMS, Youtube, spel och influenser pågår på skärmen. Eller stå ut att läraren försöker besegra det pågående i mobilen.

Skolan kämpar mot mobilen. Kunskapen finns i en liten ruta inte i lärarens undervisning eller böckernas sidor. Politiker planerar mobilförbud i skolan samtidigt som vissa skolor och daghem slopar papper och penna och använder Ipad i stället. Förmågan att skriva ligger i farozonen.

Att leva genom andra eller i en fantasi på en skärm är nog omfattande idag. Att alltid ha musik i öronen är också vanligt, oavsett om man lyssnar på det egentligen.

Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget? Överbelastar och stressar vi hjärnan ständigt med en massa skräp som inte utvecklar oss och vars värde är förbi på en minut? Många ungdomar är deprimerade idag sägs det. Inte så märkligt. Samtidigt som Internet har öppnat världen för oss har det gjort många liv defekta. Man har inte det rätta hotta livet med många gilla som alla andra verkar ha. Påverkan på barn är stor utifrån, ibland med svåra frågor som Internet inte kan avhjälpa. Föräldrar kan sällan ersättas av mobil och definitivt inte det som kallas uppfostran.

Jag läste någonstans att barn som har 400 eller fler böcker hemma blir de smarta barnen. Kan en mobil ersätta det? Knappast, det är för fragmentariskt i jämförelse med en bok. En bok tar tid. I mobilen pågår det snabba rycket.

Oavsett vad olika undersökningar påstår att skärmtid minsann inte är farligt utan föräldrar bara gnäller stjäl mobilen barnens liv. Det är ingen motion när man går hem med ögonen på rutan. Sömnen påverkas när mobilen är på ständigt. Synen hos barnen har försämrats sägs det. Kanske också förmågan att själv välja och dra slutsatser av det som pågår? Barnvakt idag är inte en tonåring i behov av extra pengar utan Ipad nog i  många fall.

Allt har en gräns mellan det goda och det dåliga, även Internet.

Jag tror att barn behöver vara fria från mobilen ibland. Uppleva annat, kanske bara sig själv. Men föräldrar är likadana. Att se en familj ute eller på restaurang alla stirrande på mobilen är tragiskt. Är det en bild av sammanhållning eller ensamhet?

Jag läste att en hotad person som var förbjuden att ha en mobil hade en attrapp i handen för att inte avvika från omgivningen. Sitter jag i Pendeln är jag oftast den enda som inte håller i en mobil. Har mobilen blivit en förlängning av oss? Eller nallebjörn kanske?

Men det är svårt att klara sig utan den Internetbaserade tekniken. Företag skickar inte ut information per papper längre utan man får gå till Internet.  Bankärenden i en tid vi inte har en bank med pengar längre. Arbete sker per dator och Internet. Handla. Köpa en biljett. Leta information. Meddela anhöriga. Blogga. Deklarera. Och det omöjliga att trycka rätt  alternativ per telefon när man försöker nå sjukvård eller annat samhällsservice.  Det papperslösa samhället där morgontidningen har bytts mot en datorruta är här, obevekligen. Gud bevare oss från stora strömavbrott eller sabotage!

Förra året var jag ute på en lång vandring, Pacific Crest Trail, och utanför allt som pågick någonstans ute i världen i 160 dagar. Jag var ovetande – nästan – om allt utanför. Några gånger såg jag på TV, mest amerikansk debatt. Sedan rasslade världen till med 58 meddelanden – mestadels skräp –  till mobilen som hastigt fick liv när jag kom till en storstad. Jag var åter i takt med den fyrkantiga rutan som styr så mycket av våra liv idag.

Men – vad gnäller jag på egentligen? Det första jag gör på morgonen är att sätta på datorn. Är  inte jag också beroende?

Sjukhusbild:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Huddinge_sjukhus_mellanbyggnad_2013_08.jpg

https://commons.wikimedia.org/wiki/User:Holger.Ellgaard