Dödsängel med morfinspruta och trött på Samhället vi lever i.

Jag har funderat över livet och döden de sista dagarna. Det är naturligt när döden drabbar en. Det är inte så att jag bara sitter och grubblar. Jag gör vad som skall göras, det praktiska. Vi närmast anhöriga samlades för kaffe. Jag gick 22 kilometers träningsrunda. Jag packar saker för min vandring. Jag tömmer lägenheten av mina privata saker, den är ju uthyrt den första maj för sex månader.

Min hyresgäst är en indisk dataexpert. Dessa vi har ont om. Men någon bostad kan man inte ge till honom utan han får leta och flytta runt. Nyss sa politiker att vi inte skall ha arbetskraftsinvandring för enkla arbeten. Bra, men hur tänkte  han få folk till arbete om bidragen ger lika mycket som lönen, eller kanske mer? Vilket arbete kan den helt outbildade få? Kommunala stödjobb?

Jag gör en liten ömsesidig insats och hyr ut till datakillen.

Valet kommer att gå förbi mig. Jag kan inte rösta från USAs ödemark. Skönt att slippa propagandan men jag hade velat rösta – om jag visste på vilket parti.  Jag känner föga sympati för någon parti nu även om det finns punkter i vallöften jag kan instämma i. Löften är löften, verklighet annat.  Jag får veta hur det gick när jag är åter hemma.

I min ålder börjar man känna ungefär att jag har gjort min del för Samhället. Vad har jag gjort – egentligen – utöver mina tre barn?  Jag har haft fadderbarn, arbetat med bistånd, planterat 1000 träd i Afrika, smugglat saker till de behövande, varit ganska varsam med miljön men flyger, ofredat politiker i Kina angående Tibet, domar mot yttrandefrihet i Saudiarabien, mer… även ställt frågor till svenska politiker fast de aldrig svarar. Jag har inte lastat världen med kriminalitet eller missbruk. Jag har arbetat i ett yrke som ansågs samhällsnyttig. Jag var framgångsrik, sägs det. Jag har försörjt mig och mina barn.

Jag har protesterat mot vapen och krig. Försvarat yttrandefrihet med hot mot mitt liv. Oroat mig för den islamisering jag anser att landet är på väg mot. Inga muslimska länder  fyller ju demokratibegreppet eller yttrandefrihet, inte fred med oliktänkande, jämlikhet för kvinnor, allt det som är viktigt för mig.

Jag har tagit hand om min sambo, nästan till slutet. Men det är inget att skryta över. Det är så man gör. Kärlek kräver ibland uppoffringar.

Dock lämnar jag ingenting efter mig. Allt jag har gjort är så förgången tid. Så är det. Blommor, applåder och sedan glömska. Fattigpensionär. Slut.

Jag har kommit till ett slags uppgiven punkt i livet vad gäller samhället jag lever i. Jag känner mig oändligt trött över tillståndet i världen, inte bara i landet Sverige. Ni som läser denna blogg behöver inga flera förklaringar. Ni vet och jag vet att ni förstår.

Så, jag planerade en lång vandring, något jag har velat göra länge. Att gå rensar huvudet och sinnet. Det är en befrielse att försvinna ut till ödemarken från alltför mycket ”civilisation”. Jag gladde mig åt min resa. Efter sju år vågade jag lämna min sambo permanent till andra händer.

Min sambo dog snabbt av svält. I Sverige. I Kommunens boende. Jag vet inte vad som står i dödsattest men har man inte fått någon vätska och mat på över  en vecka och dör då är det ju svält och törst man dör av. Oavsett eventuella andra diagnoser. Oavsett om ens tid hade liksom runnit ut. Det fanns en suverän person på boendet men han kan ju inte bo på jobbet och bära allt på sina axlar. Han fick bli en dödsängel med en morfinspruta i handen.

Ingen ringde oss innan  det var nästan förbi. Resan till mina barnbarn under den veckan fick en bitter eftersmak.

Jag fick sitta dödsvakt omgående efter resan. Och döden kom snabbt. Som sagt, jag var tacksam för det. Morfin är de svältande döendes vän. Anna Ekelund Nachman skriver i ”Dagens Samhälle” om sin väns död. ”Ni måste acceptera att hon är döende, säger personalen. Att svälta människor till döds kombinerat med mycket morfin är inte ovanligt om de är tillräckligt gamla.”

Att svälta människor till döds med morfin… läs det sakta och känn hur det låter. Kanske det bästa som händer om man liksom gett upp? Men läs det sakta och lyssna på hur det låter för din egen framtid.

Samhällets moral mäts bäst i två saker: hur vi tar hand om de små värnlösa barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är inte god. Barn föds i bilar. Små barns vård ses som jämlikhetshinder. Gamla får svälta. Det finns säkert många andra måttstockar men jag tror att livets början och livets slut är de bästa mätinstrument vi har.

Hur mäter du samhällets moral mot och av sina medborgare?

Ingen går dock genom livet oskadd. Det är så lätt att gå sönder men det tar tid att lappa ihop sig. Vi hoppas alltid det bästa för de människor vi älskar. Många av oss rent av sliter för att åstadkomma det.  Man kan dock inte leva för någon annan, bara vara en del av andras liv.

https://www.dagenssamhalle.se/kronika/vem-bestaemmer-naer-vara-gamla-ska-doe-23678

Separationsångest och skuldkänslor – flytt till demensboende.

Jag har inte haft ork att skriva. Jag börjar, slutar, finner allt som pågår värdelöst, ointressant och lägger av. Jag är i separationsfas och det känns inte alls bra.

Gubben min har fått en plats i ett äldreboende. Det var inte utan bekymmer. Man får inte välja plats, det gör någon som aldrig har träffat personen i fråga. Priset för vården är mer än hans pension.  Jag måste söka hyresbidrag åt honom. Att söka bidrag innebär att skattepengar flyttas från det ena kontot Försäkringskassan till det andra kontot Kommunen. Smart? Fast byråkrater måste väl också leva.

Att behöva ansöka bidrag som pensionär med många arbetsår bakom sig är faktiskt förnedrande. Han är en man som har arbetat åren mellan 16 och 78 år, en del ideellt, drivit eget, de allra sista åren arbetade han dock på deltid. Inga sjukskrivningar under arbetstid. Studierna betalades med sparade pengar. Men pensionen är för liten för att betala både hyra, mat och vård i ett äldreboende. När jag tyckte att hyran för ett rum och toalett var orimlig sa handläggaren att boendet var ett av de billigare. Så jag måste söka bidrag för honom. Jag är glad att han inte begriper det. Han skulle blankt vägra.

Ingen betalar en miljon i året för en pensionärs vård, inte. Han är ju bara en gammal svensk man, svensk släkt sedan vallonernas tid. En som var med och byggde upp landet som kallades folkhemmet ett tag.

Han är från försvunnen tid. Även om hans gärningar än lever skötta av andra eller bevarade i bild.

Sedan har man tre  dagar på sig att säga ja eller nej. Annars får man börja om med ansökan. Jag kände panik.

Vilka beslutar om flytt med tre dagars varsel? Bara de som åker med ambulans sista gången. Jag blev faktiskt grinig i telefon, men jag antar att de är vana med det med sådan regel. Priset börjar ticka omgående oavsett dagen för inflytt. Rummet var inte ens tömt och städat. Ja, ingen lik i sängen, tack och lov.

Gnällig? Ja. Jag erkänner att jag är en gnällig person. Är det dålig vård kommer vi att gnälla ännu mer. Vi är inte av den tysta bussiga sorten.

Jag tänkte vara snäll mot det nya boendet så de inte får bekymmer omedelbar. Så jag försökte få en tid för kontroll och kateterbyte hos Urologen HS. Katetern fungerar nämligen illa. Men urologen sysslar inte med det. Nej, vi har beslutat att inte ta sådana patienter längre, sa de.

Tar inte sådana patienter längre? Vilka ska de ta då? Du kan alltid gå till husläkaren och be remiss till någon annanstans, sa hon.

Vart då? Ni satt faktiskt in katetern.  Inte deras bekymmer. Vi har bestämt oss att inte ta mot dessa patienter. Du får vända dig till…

Jag har förstått att vården har krackelerat. Alla försöker skuffa undan patienter till någon annan.  Inte vårt bord… Tiden då jag arbetade på samma sjukhus är definitivt begraven. Vi hade nästan ingen väntetid. Oavsett arbetstyngden fick man en tid helst dagen efter  om bara för en kort konsultation. Tidig vård – färre problem tyckte vi, då. Det fanns alltid någon som svarare i telefon. Du behövde inte trycka ett nummer av sju alternativ och ändå inte få prata med någon. Det var då det. Varför känns som tillgängligheten har försämrats?

Att separera från en dement partner smärtar. Kan de ta hand om honom bättre än jag? Vill de ens höra hur jag brukar lösa dagens bekymmer?  Jag har ju sju års erfarenhet av just honom. Kommer han att trivas? Kommer han att dö snabbt som väldigt många gamla gör när de till sist flyttar till ett boende och jag får känna mig skyldig? Korttidsdöd som det heter på nyspråk.

Kommer han ens ihåg mig om ett tag?

Jag har många samvetsfrågor men inga svar. Separationsfasen är inte enkel. Det är lika jävligt som det var att få beskedet demens. Tiden där emellan har varit upp och ner, det sista året bara nedförsbacke.

Han har inte förstått flytten som permanent utan tillfällig. Kanske lika bra. Jag vill inte att han känner sig sviken.

Ombytta positioner?

Jag städar bokhyllor. Packar in en hög böcker ingen kommer att läsa mer och hoppas att någon vill ha de. Hittar en gammal bilderbok om min gamla hemstad, staden jag flyttade ifrån till Sverige utan tanke att bli kvar.  Men så blev det om man borträknar några år i ett annat land.

Sverige var länge ett slags modell för Finland. Det första en finsk utredare gjorde förr i tiden var att beställa en motsvarande utredning från Sverige. Sedan gjorde man en studieresa till Sverige. Jag minns när Finland byggde sin första stora förort. Stadens styre och byggherrar kom till Sverige, av en slump även till den förorten, Orminge, där jag hade nyss köpt en lägenhet. Som representant för bostadsrättsföreningen fick jag svara på deras frågor.

De undrade över det som inte fungerade när vi flyttade in.

Vi radade upp: långt till Vårdcentral, inga affärer utom barack för mataffär, inga arbetsplatser nära, vägarna lervälling och träd noggrant nedhuggna för stora gräsmattor, usel kollektivtrafik, fem kilometer till närmaste daghem, bara lågstadieskola, inget för de större barnen utöver en bollplan.  Ja, vi hade egna planer i gång men de tog vi inte upp.

Kommunpolitikerna som var med tyckte nog att vi boende var pest. Men de byggde sedan ett centrum, skola och daghem, flera hus, mera hus, villor och med tiden svällde orten ut till en liten stad med det mesta i.

Hervanta, Tammerfors.

Av ren slump bodde min syster sedan i den nya finska stadsdelen. Jag kunde se och höra att våra ”det fungerar inte” hade eliminerats redan när de första flyttade in. Även den förorten växte sedan.

Idag åker inte finska representanter hit så ofta om alls för att höra hur vi gör för att ta efter. Kanske ser de vad som inte fungerar precis som då 1969. Vi har blivit mer varnande exempel än förebild. Skola, sjukvård, polis, invandring… Storebror har krympt. Finland har blivit större. Sverige har tappat sin fördel. Är det ombytta positioner?

Kanske bör vi göra som finnarna som var på besök? I stället valfantasier och nya löften,  bör vi ställa oss frågan: vad är det som inte fungerar och hålla oss till det? Kanske inte analysera så mycket utan skrida till verket och åtgärda. Ett slags brandkårsutryckning. Ni vet rädda, släcka, utreda, reparera. Inga långa tidsödande statliga utredningar när det brinner, bara raka frågor till de berörda. Som varför vissa yrkesgrupper flyr jobbet? Vad är det som behöver brandsläckare hos polisen, vården, skolan, den misslyckade integrationen? Jag tror inte vi har tid att grubbla så mycket utan agera brandkår. Det vi redan har måste börja fungera bättre, inte nya fantasier. Vi måste komma till skott innan allt rasar.

Många av svaren finns redan men det är få som bryr sig. Helst vill man täppa till munnen på dessa olyckskorpar vilka säger som det är. Visselblåsare är problemet, inte svårigheterna.

Jag fortsätter att städa mina bokhyllor. Det är inte mycket mer jag kan göra idag. Ingenting jag gör har längre någon avgörande betydelse. Jag är bara en som ibland kraxar lik en olyckskorp.

En stund av inflytande?

Först om mitt lilla kändisskap. 1995 gjorde jag en lång vandring, Nordkalottleden 80 mil, och sålde historien till några tidningar, vann en tävling med fina priser, intervjuades och fick på så sätt mina utgifter betalda. Idag vore Nordkalottleden inte värt att skriva om men då var extremsportare inte så många. Att vara en  kvinna hade också sin fördel, likaså brist på Internet.

Jag hade min stund av kändisskap.

Det var betydligt mindre intresse när jag gav ut en bok och ingenting när jag utbildade ryska regeringsmedlemmar och sjukvårdsansvariga. Det sista tyckte jag var en prestation. Jag hade gärna stått i rampljuset en stund och varit stolt över svensk sjukvård men det var helt ointressant för media och även för Landstingspolitiker.

Ryssarna var imponerade. De bytte faktiskt taktik i vissa vårdärenden för att undvika smittorisker.

Detta var på den tiden du oftast måste prestera något själv ur din kunskapsbank eller förmåga för att – kanske – hamna i media. Idag är det helt annat. Internet har förändrat median och oss.  Du behöver inte uppvisa stora kunskaper eller output, bara bli upprörd och lägga ut en rad om det du hittar som rasistisk, ojämlikt, manligt, opassande, kvinnoförtryckande eller annat du retar dig på. Internet sköter saken. Genast hänger ilskna kvinnor (mestadels kvinnor) med. Ett slags ideologiska städtrupper  rycker ut till stöd. Du blir ”dagens kändis”, intervjuas och får spaltmetrar, kanske en minut i TV nyheter. Är du redan lite känd kan du bli professionell klagare som kallas till olika program och du får yttra dig om ditt och datt, oavsett dina kunskaper.

Det drabbade företaget brukar rätta sig i ledet och städa bort det som orsakade stämpel opassande. Man kanske anställer någon som bevakar att det anstötliga inte händer igen, som HM gjorde efter den gröna  ”rasistiska” tröjan.

En  enda konsument kan ha stor makt när det gäller genus och misstänkt rasism. Inte om prylarna faller ihop dagen efter garantin går ut.

Upprördhet kan handla om obetydliga saker som figurer av plastpärlor, bilder i en barnbok, ett ord, tröjor, ja just tröjor är dagens klanderobjekt. Att peka ut en HM tröja som rasistisk fick oanade konsekvenser. Familjen vars barn hade varit modell fick försvara sig. Ilskna människor gick bärsärk i HM affärer. Rent barbarisk våg av hat svämmade över både i affärer och på Internet.

Vi som inte är så känsliga fattade ingenting.

Hade det inte räckt att strunta i att köpa tröjan? Nej, någon person fick visa hur rätt och god hon var. Tröjan drogs tillbaka. Lindex däremot böjde sig inte med sin ”olämpliga” too cool tröja fast stormen gick. Tack för det!

Det är lättantändligt idag. Vad som helst utan djupare eller mer samhällsomstörtande betydelse  kan orsaka folkstorm när någon drar i rasistsnöret och lägger ut det på Internet.  Att synas är viktigt, speciellt om man får ropa att saken trakasserar kvinnor,  är rasistisk, patriarkal eller mot feminism och jämlikhet.  Ibland känns det som rea på viktiga sakfrågor.

Fastnar vi på petitesser för att de stora frågorna är för svåra och tidskrävande?  När tröjor får så mycket energi vad skulle kunna hända om det lades i något viktigare, något som kan förbättra samhället? Eller ens på så enkla saker som att knacka på hos en granne som behöver lite hjälp och sällskap? Bli läxhjälp för de som inte har svensktalande föräldrar? Vad som helst  som har positiv betydelse för medmänniskor. Att ta hand om varandra, stå bi.

Men, vad gnäller jag på. Tröjan var en världsnyhet, det gav en stunds viktighet för några som vet bäst. De stora samhällsfrågorna klarar vi av med en röst i september.  Frågorna som blir politikernas besvär medan stormen klyver ord.

https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/har-vandaliseras-h-och-m-butiken

Översta bilden: hemstickad tröja, ett säkert kort eller är det  för mycket rosa?.