Kniv i ryggen, inkvisition, freedom of speech eller djur är vi alla.

Idag döms människor ofta enligt sina personliga egenskaper, inte efter deras göranden. Hudfärg, sexuell läggning, åsikter, medlöperi, rätt deltagande är viktigt. Helst ska man inte vara vit och en man utan någonting annat och missgynnad på något sätt i historien eller nutid. Orden, vägd med guldvåg, från Martin Luther King Jr. är idag helt ute. ”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”

Det gäller inte längre. Har det varit aktuellt egentligen – någon gång?

Nu till Donald Trump, massmedians och vänsterns hatobjekt, samtalsämnet för många som inte ens bor i USA utan inhämtar allt från Internet. Så pålitligt. Det hat Trump och anhängarna får utstå har inga proportioner i jämförelse med – vad som helst. Inte talibanerna, inte IS, inte massaker på människor, inte någon terrorist eller envåldshärskare i hela världen har fyllt spaltmeterna så med avsky som Trump. Det är sällan sakfrågor man diskuterar utan Trumps personliga egenskaper. Ja, det finns en del vinklingar att hämta.

Hans tidigare medarbetare och de i ledande ställning ser nu över sina framtida positioner och hugger Trump i ryggen. Först är man med i styret, sedan tar man till vilka metoder som helst för att rädda sin position. Makt korrumperar. Igår vän. Idag fiende.

På Internet, Twitter, Facebook, stängs det ena kontot efter den andra av dem som råkar säga något för Trump eller ens humma felaktigt.

Trumps Twitterkonto är förstås stängt men han är i god sällskap, för ytterligare 70 000 konton blev stängda efter Kapitolium intrånget. (Jag missade det hela på grund av total datorhaveri.) Vi är så kontrollerade. Demonstrationer bedöms olika. Hurrar vi inte på folkmassorna som protesterar när det handlar om andra länder, de vi kallar icke demokratiska eller bananrepubliker?

Jag gillar inte våld i något avseende men skulle demonstrera för någonting som står mig väldigt nära. Dock använder jag pennan. Har du skrivit protestbrev till någon ledare som bar sig fult åt enligt dig? Som Kina angående Tibet och Dalai Lama eller Saudiarabien angående oliktänkande? Eller när kvinnor döms till 30 års fängelse i El Salvador när missfall betraktas som mord. Inte? Så klar bry sig ingen om min protest. Men om vi vore tusentals? Tiotusen? Fler? ”Pennan är mäktigare än svärdet” skrev den engelska dramatikern Edward Bulwer-Lytton. Även om orden tycks alltid tystas av vapenskrammel, trakasserier, även fängelse eller nu mera nedstängning av Internetkonto har den vanlige människan ändå bara ord och plakat att använda.

Och ord används. Fast mobbare och olika hatpredikanter borde släppa tangenterna.

Den moderna inkvisitorn är i gång. Gör bot! Facebook och andra städar alltså sina plattformar från trumpianer. Har de tagit bort alla terrorister nu? Inga som kan locka till terrorhandlingar finns att hitta genom sökning längre? Inga instruktioner för bomber? Inga förfalskningar? Inte ens datorkapning med krav på pengar? Är Internet rent nu? Varför får jag än hotbrev och försök till bedrägeri per mail?

Hör jag till de onda? Jag är ju vit och konservativ dock bara en gammal kvinna utan någon som helst makt i Världen, inte ens i Sverige eller i min Kommun.

Trump är allmänt villebråd. Uppfinningsrikedomen är stor.

”Politisk pyroman som måste ställas inför rätta”, var det diplomatiska uttrycket från Asselborn, utrikesminister i Luxemburg.

”Laglös nihilist” är James Comeys åsikt.

Jimmie Åkesson fördömer Trumps agerande vid kravallerna i Washington med omdömet ”Han saknar många av de egenskaper som vi normalt betraktar tillhöra mänskligheten.” (Sveriges Radio) Normalt betraktar tillhöra mänskligheten? Vilka är de mänskliga egenskaperna han menar, undrar jag. Han pratade inte om IS terrorister som bränner folk levande utan om Amerikas president. Även Åkesson är bara anpassbar politiker efter makt.

Peter Baker i New York Times jämför Trumptiden med andra världskriget och amerikanska inbördeskriget.

Eric Swalwell, (sök gärna honom) tyckte att President Trump och Usama bin Laden var liksom samma korn så där.

Trump finns som en bifigur i några biofilmer. Så hemskt. Han måste klippas bort eller bytas ut. 30 sekunder ondska.

Vilka andra personer skall rensas bort till historiens soptunna? Förslag?

Löfven tycker (11/1) att det behövs en reglering av vad som får sägas i sociala medier, och syftade bland annat på spridning av falska uppgifter och uppvigling mot demokratin. Jag undrar vem som bedömer vad är vad? Åsiktskorridoren är redan så trång att den rymmer bara utvalda. Dock tycker jag att ingen skall mobba eller håna en annan person varken på nätet eller i verkligheten.

Saklig kritik är annat. Kritisera bör man företeelser som drabbar samhällen och enskilda som terrorism och radikala rörelser vilka vill kullkasta demokratin och folkets yttrandefrihet. Ondska som drabbar barn vilka inte kan föra sin talan. Betrakta kvinnor som andra klassens varelser. Mer…

Samhällets brister är oändliga för att kritisera och analysera. Bra lösningar borde vi också se oftare. Men nu har median och vänstern, även politiker, objektet Trump! Och så har vi ju ett virus också. Guldläge för massmedia.

Jag kommer ihåg mina samtal med folk i USA, vad de tyckte om Trump och hans presidentskap så länge, sommaren och hösten 2018. De var positiva på olika sätt, främst i arbetsfrågor, illegal invandring och att han var inte från politikeradel. De få demokrater jag råkade träffa var ganska milda i sina kommentarer. I USA var folk öppna om sina politiska preferenser, helt annat än här hemma.

Det har hänt en del sedan dess. Det vi borde hylla – men inte gör svensk press det – är början till fred mellan Israel och Arabstater. Bahrain, Förenade Arabemiraten, Sudan och Marocko har skrivit på ett fredsavtal med Israel. Jared Kushner har varit Trumps sändebud. Smart angreppssätt verkar det som eftersom inga andra har lyckats med någonting i Regionen förut. Kommer det att brytas nu är en bra fråga.

Donald Trumps insats för att bevara och stärka den judiska staten och skapa fred i Mellanöstern är mer värt Nobelpriset än Obamas ingenting.

Trumps försök att komma till tals med Nordkoreas ledare Kim Jong-un bör inte heller underskattas. Dock var resultat blygsamt trots avtal som underskrevs i Singapore juni 2018 om nedrustning av kärnvapen på Koreahalvön. De kvarlevor av fångna amerikanska soldater som fanns i Nordkorea har fått komma hem och begravas. Alltid något.

Pengar är förstås inblandade i häxjakten idag. Vad kan vara mer effektivt än kasta någon ur bankväsendet. Hur gör man då? Deutsche Bank vill inte längre finansiera Trumps lån. Även andra banker drar sig ur.

Mäklarfirman Cushman & Wakefield som länge skött Trumpimperiets fastighetsaffärer har sagt upp samarbetet.

Golforganisation PGA in America har brutit kontraktet att spela PGA-mästerskapen 2022 på Trumps bana i New Jersey. Tänk att golf är så farligt. Smittar gräset?

Visa har tillfälligt stoppat donationer till det republikanska partiet.

American Express och Mastercard har frusit donationer till politiker som motsatte sig att certifiera Bidens valseger. En rad andra företag som Coca-Cola och Ford har vidtagit liknande åtgärder.

Vilket kontroll banker har över oss! Törs jag använda mitt bankkort? Kanske kommer det fram en ruta: Ditt konto är stängt eftersom du skrev om Trump.

Är USA s tid som ledande maktfaktor förbi? De inre stridigheter sliter sönder landet. Ekonomin är mer än ansträngd. President – to – be – Biden saknar även förtroende eftersom en del av de röstande tror han vann med fusk. Biden vill skrota ”USA först” tanken också. Hur styr man då? Vilka skall vara prioritet om inte det egna landet? Covid-19 drabbar hårt USA. Biden får också det på knäet.

Men – Kina klappar händerna. Deras ekonomi styr. Putin har öppnat skumpan. Många skurkländer ser en ny strålande morgon stiga upp. Att djävlas med Trump genom åtal som inte leder någonvart kommer att kosta Biden, Pelosi och co, samt USA, troligen mer än det smakar? Min helt oprofessionella gissning.

Sedan till roligare nyheter:

I Västerbotten är det ett team från länsstyrelsen med länsveterinären i spetsen som ska se till att den tillfälliga pandemilagen efterföljs. Länsveterinären har vanan att kontrollera djur och göra tillsyn. Kontrollerna började i veckan.

Det var nog rätt val. Djur som djur, även om vissa saknar mänskliga egenskaper.

Julminnen och skuggsidor.

Att vara ett adoptivbarn orsakar många frågor. Skälet varför ens mor lämnade bort sitt barn är bara en av funderingar som uppstår under åren. Att vara annorlunda än resten av familjen kan vara en plåga eller en välsignelse. Att få syndaförlåtelse eftersom man liknar sin far eller mor och deras sämre sidor finns inte. Lik sin mor, lik sin far får en annan betydelse.

Jag blev adopterar under Julen som 11 månader gammal. Jag blev ett udda barn i en strängt religiös familj. Det skar sig ständig. Samtidigt hade mina adoptivföräldrar stor tilltro till att jag fixade saker som de själva inte hade kunnat göra. Jag blev den första och länge den enda med universitetsutbildning i deras stora släkt.

I mitt arbete som terapeut träffade jag livets skuggsidor. 25% av mina patienter med narkotikamissbruk var adopterade.  Jag grubblade mycket på detta. Var risken större för dem eller var de villigare att söka hjälp? Att påstå sociala och ekonomiska faktorer som skäl var uteslutet. Pengar var inte ett problem, inte föräldrars utbildning och position i samhället.

Vi som adopterades under kriget har dock andra kännetecken. Vi hade förluster redan vid födsel eller innan. Vi var fattiga i pengar och kanske även möjligheter. Men så många hade det knapert så vi avvek nog inte. Dock har vi barn födda under kriget byggt upp det välstånd som nu håller sakteligen att krackelera.

Jag har få ljusa minnen av min adoptivfar. Han var en trasig människa när han äntligen kom hem från andra världskriget och efterföljande lång sjukhusvistelse. Han gick till arbete som han skötte prickfritt tills han åter blev sjuk, fick cancer och fick amputera det i kriget skadade benet. Han dog tidigt eller kan det vara sent med tanke på skador och sjukdom. När han låg i sjukhuset före döden blev det mitt ansvar att besluta om vården tillsammans med hans läkare. Så jag reste hem. Min mor och mina syskon la ansvaret på mig. De bad till Gud. Jag skulle sköta det jordiska. Att välja mer eller mindre sjukvårdsåtgärder blev enkelt och svårt.

Han tror på Gud, låt det bli Guds vilja men lät honom inte lida, sa jag. Han dog efter några dygn, 61 år gammal. Det beslutet släppte mig inte på lång tid. Gjorde jag fel? Är det rätt att besluta om förkortad tid? En fråga som är oerhört aktuell även idag.

Jag har ett julminne. Ett barndomsminne, ett av de få med far. Det var inte så säkert att fattiga familjer köpte en stor julgran, det fick kanske räcka med några grankvistar eller liten gran på bordet. Men den Julen skulle vi ha en riktig fin gran. Far lät mig välja en på torget.

Ta en som är lika lång som du, sa han. Du får välja.

Jag var 9 år, ganska kort kanske 120 cm.

Vi gick tidigt på Julaftons morgon. Det snöade med fina flingor. Över det stora torget rådde julstämning. Lyktor och vedkorgar brann. Det var fullt av stånd. Hästar stod vid sidan av  torget. Många granförsäljare. Bönder från landet sålde potatis, hyacinter, ”lanttuhauta” alltså kokta kålrötter till rotmoslåda. Julkärvar för småfåglar. Korvförsäljning och kaffe med bullar. Kanske kunde far köpa korv att ta med hem?

Allt var så fullt av förväntan.

Först köpte vi kålrotsmos. Att göra kålrotslåda till Jul är en finsk tradition.  Mor hade ett recept som sedan har följt mig till Sverige. Nej, det var inga mått i den, bara ös på kålrotsmosen några ägg, äggkulor, vispgrädde, smör och svartpeppar tills du tycker det räcker och ha två kokta mosade potatisar också i smeten så det blir inte så stark kålrotssmak. På ytan skorpmjöl och gör något mönster med kniv som dekoration. Alltså, hon gjorde en stor sats som sedan fanns ändå till Nyår på bordet.

Vi gick runt och tittade på granarna. Jag ställde mig bredvid de och mätte. Till sist hittade jag en som såg fin ut. Pappa prutade lite, det hörde till. Vi hade köpt en riktig gran!

När vi passerade korvförsäljaren sa far: vi tar med lite korv hem.

Vi bar in granen till källaren. Mor kokade kaffe, varm choklad till lillasyster och mig. Vi fick var sin bulle och vi delade på de än varma korvarna. Klockan tolv utlystes Julfriden i radion. Efter det hämtades granen in och dekorerades. Riktiga ljus. Några julkarameller som jag hade gjort. Pepparkakor. Bara några få köpedekorationer. En gammal julängel och en silvrig stjärna högst upp.

Sedan var det en jul i stillhet som jag hade svårt med. Jag var den som alltid sprang ute eller gick in i skogen. Eller läste böcker som inte var religiösa.

Det jag minns av min far är dock inte främst  julgransköp utan hans trasiga inre efter kriget. Den hårdhet och regler han hade för oss alla för att hålla ihop oss och sitt liv. Som barn kunde jag inte förstå, lägga ihop det han upplevt och som kom för alltid påverka hans liv. Han var en perfekt arbetare, en uppskattad medlem i den religiösa gruppen, noggrann och sparsam. Men att vara en kärleksfull far var inte hans angelägenhet. Ord var för män, kärlek för kvinnor. Dock såg jag hur han uppskattade och beundrade mor.

När döden redan satt på vänteläge berättade han för mig om kriget. Jag tror inte han hade pratat med någon om det. Nu inför döden och det han visste om mitt arbete lät han allt komma ut. Jag besparar er om det. Det var ohyggligt. Krig, oavsett för vad, är förfärligt. Hur kan vi bete så mot andra? Far var rädd för Guds dom. Jag försäkrade honom att Gud förlät den som bad, den som hade levt med Bibel som rättesnöre. Kriget och hans kamraters död var inte fars fel. Jag bad med honom. Vad skulle jag göra?

Fader Vår, som är i himmelen!

Helgat varde ditt namn;

tillkomme ditt rike; ske din vilja,

såsom i himmelen så ock på jorden;

vårt dagliga bröd, giv oss idag;

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

För min del hade jag slutat tro på både änglar och Gud åratals innan.

Vad är syftet med livet? Jag har aldrig kommit underfund med det. Livet levs framlänges, förstås baklänges och ofta inte ens det. Styrs vi av makthavare? Är vi hjälplösa inför de stora besluten? Har människan inte förmågan att skilja mellan det goda och det onda? Varför väljer vi att förstöra i stället att bevara?

Kanske har allt varit bara en allenarådande slump? Den tanken befriar oss från skuld.

Vet inte. Vet ingenting. Jag har bara frågor, inga svar. Ibland måste man bara härda ut.

Freakshow? Inte med Salma Kikwete men kanske med andra?

När jag var i Tanzania 2014 hade myndigheterna startat en vaccinkampanj. Jag minns inte om det var polio eller någon kombination för barnsjukdomar. Folk var misstänksamma.  Det finns också ca 35% muslimer och Zanzibar är helt muslimsk. Röster hördes om vaccinet var halal. Vaccineringen  riskerade att bli begränsad.

Då reste ”mama Tanzania” alltså presidentfrun Salma Kikwete och vaccinerade det första barnet i en by. Bilden om det fanns på tidningarnas första sida. Jag antar att hon är muslim eftersom hennes make, presidenten, är en praktiserande muslim. Det var ett smart drag. Därefter rullade vaccineringen i gång.

Salma var maka till Jakaya Mrisho Kikwete som var president mellan dec. 2005 –  nov. 2015. Hon arbetade som lärare i 20 år. Hon fick tillsammans sin make i gång testning om Hiv genom att båda testade sig. Mer.. Sök gärna efter henne på Internet och läs varför hon kallades ”mama Tanzania”. Salma och maken  har 5 barn och hon sitter f.n. i Tanzanias  Parlament.

Är det lika smart nu med Covid vaccinet? Kända politiker lovar att vaccinera sig offentligt. Biden förstås. Pence också. Trodde mer om honom men han har kanske en baktanke som heter 2024. Macron läste jag någonstans, fast nu är han ju redan smittad. Obama och herr Clinton. Säkert fler. Misstron mot vaccinet är ju omfattande. Bra om politiker tar det först. Hoppas de får rätt vaccin och inte något annat.  Vi andra kan vänta lite till och se vad som händer. Men glöm för Guds skull inte att tvätta händerna!

Politiker visar vägen? Det som kändes smart i Tanzania känns nu som freakshow. Vad tror de om oss, folket? Fostra folk gjorde man på  läger i forna Sovjet eller nutida Kina. Vi som kan läsa kan också göra en egen bedömning, oavsett hur fel det blir.

De politiska kändisar som inte sätter ut sina vaccinbilder, är de då ute ur leken?

Från BBC news:

Sir Ian McKellen has become the latest celebrity to be photographed receiving the Covid-19 vaccine.

The 81-year-old star of the X-Men and Lord of the Rings films said he felt ”euphoric” to be vaccinated at Queen Mary’s University Hospital in London.

”Anyone who has lived as long as I have is alive because they have had previous vaccinations,” said the veteran actor.”

Det sista är inte sant. Så enkla slutsatser erbjuder inte livet. Dock har vacciner sparat många liv och utvecklat hälsovården men alla världens riktigt gamla har inte erhållit varken vaccin eller hälsovård. Och – även de vaccinerade dör, förr eller senare. Evigt liv finns bara för få och då genom egna minnesvärda gärningar.

Hur tänker du om Covid vaccinet? Ska du lägga in en bild med nålen i armen?

LÄS OCKSÅ:

http://fnordspotting.blogspot.com/2020/12/om-charlie-och-corona.html

Om kattungar och små barn.

Nisse hette något annat när han släpptes ut en kall morgon. Han var bara en liten tuss som borde ha fått stanna i inne i värmen men tanken var att han skulle klara sig ute på dagen och komma in på kvällen. Eller något sånt. En katt skall vara ute. Men Nisse var för liten för att orientera sig i den stora världen. Han gick vilse och satt inte på trappan när familjen kom hem.
Någon hittade honom senare och han fick plats i ett katthem. Han  hade inget halsband med telefonnummer. Han vantrivdes i katthemmet. De äldre katterna mobbade honom. De knuffade bort  Nisse från matskålen. Han var rädd, kröp undan.

Som ordningen är i ett katthem döptes han nu om till Nisse, fotograferades och sattes på hemsidan i hopp att någon skulle igenkänna eller adoptera honom. Om ett tag adopterades han till en familj, en väldigt kattälskande familj får jag säga.

Men spåren av det grymma livet ute och mobbningen lämnade inte Nisse. Även om han nu hade ett hem och allt vad en katt kan önska sig som mat, prylar och kärlek ryckte han till av rädsla om någon närmade sig honom. Han tydde sig mest till en person och var inte särskilt förtjust i alla andra som klappade honom. När dörren öppnades för honom kollade han noga först vem och vad som pågick  inne innan han tassade in. Även år efter vek Nisse genast undan om husets andra katter kom till matskålarna.

Det som hade drabbat honom som en liten katt följe med hela livet. Känslan att vara utstött, inte värd ett tryggt liv. Rädslan att bli illa behandlad. Nisse anpassade sig men var sin egen. Nisse är en mycket älskad kisse.

Han gjorde långa promenader ute. Kanske letade han efter sitt andra hem varifrån han så dumt hade släppts ut?

Nisse var en smart katt. Han luktade genast till vart hans julklapp – en leksak med kattmynta – var gömd. Hans blyga sätt väckte snälla känslor hos folk. Ibland lät han de andra katterna leka med honom och var lite som en pappa men som äldst  i huset ville han helst vara i fred. Småbarn! Så jobbigt! Han hade koll på vad som hände. Han satt ofta i favoritfönstret och spanade ut. När Nisse låg i sitt katthus på gården var han ganska nöjd när värmen i huset var inkopplad  och julljusen lyste. I snön fanns kanske spår av möss. Snart skulle han jaga dem men nu var det dags för vila.

Gäller det samma barn? Blir de barn som är illa behandlade  under sin allra första tid skadade för livet? Mer eller mindre, det pratas om maskrosbarn. Jag träffade flera maskrosbarn i mitt arbete och deras försök att hålla fasaden, leva rätt och alldeles vanligt var hjärtskärande. Att ha arbete, bostad, fästmö/fästman – oftast i behov av någon hjälp för missbruk – och snygga kläder kändes som kamouflage. Dessa barn, nu vuxna, var erfarna i att ta hand om andra, de hade övat som barn att ta hand om sina föräldrar. Nu tog de hand om  en behövande partner. Alla ”mina” maskrosbarn arbetade inom vården.

Att inbilla sig att just det här barnet tål mer än andra och inte ge den skydd liknar en kriminell handling. Alla ”mina” maskrosbarn hade varit kända hos Socialtjänsten men man ansåg att hemmet var tillräckligt gott eftersom barnen var så duktiga.

Jag tror – många barnpsykologer påstår det – att livets början ger oss en grund att stå på. De tre magiska åren går inte att göra om, kanske bara lappa ihop nödtorftigt. Nu bortser jag från arvet som redan kan ha lagt begränsningar eller fördelar i barnets framtid hur än man gör. Moral lärs ut för barnet från början. Vi ger barnet en känsla att den får sina behov tillfredsställda. Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong. Någon, oftast en förälder, ser till att barnet får vad den behöver och ger så en stabil grund med tillit.

Hur en blivande mor lever och  sköter sig under graviditeten gör också en skillnad, ibland en avgörande sådan för barnets framtid.  Att få alkohol och droger redan i magen kan ge irreparabla skador. Att bli omhändertagen av föräldrar som älskar droger mer än sitt barn är svårt att reparera.

Det går ibland snett med barn oavsett god vilja och de bästa avsikter. Livet är skört. Drabba det inte.

Mer om de glömda barnen från missbrukande mammor i senare inlägg. Påståendet om ”mina” Maskrosbarn gäller förstås bara de jag har träffat i mitt arbete, inte som en sanning.