Me too? Not. Eller hur var min del i det hela?

När kvinnor gick ut och anklagade Hollywoodproducenten Harvey Weinstein för ovälkomna sexuella inviter och våldtäkter exploderade nätet, även här.  Han har gett alla svinaktiga män ett ansikte: vit, rik, trakasserande man. Men ingen av de ca 40 kvinnor som anklagar hade kurage nog att stoppa det innan. Var alla de blivande stjärnorna så fega, så bländade av en framtida filmroll att de höll tyst? Plats i Hollywoodglitter var kanske värt det? Nu som äldre och klokare, hänger stjärnorna ut honom. Det kommer säkert mer, om andra. Bollen är i rullning.

Han förtjänar sitt fall. Men de kvinnor som inte agerade tidigare förtjänar också att skämmas.

Weinstein tilldelades belöningen Brittiska filminstitutens Fellowship  som ges till individer för ”erkännande av deras enastående bidrag till film eller tv-kultur”. Han fick det tillsammans med sin bror, Bob Weinstein, 2002. Utmärkelsen  introducerades av mångfaldigt prisade Gwyneth Paltrow, en av de många stjärnor som nu har talat om Weinsteins obehagliga sexuella trakasserier.

Så, hon stod där och hyllade honom för att senare sticka kniven i och berätta om vad som hade hänt mer än 20 år tidigare.

Det har bara exploderat. Överallt. Kvinnor skriker #MeToo. Även länder där sexuella trakasserier är ständigt förekommande som Indien och Pakistan har nu #MeToo grupper. Kvinnor skall samlas på torget i Umeå och visa sin upprördhet. Mer… Anklagelser haglar. Man hänger förövare ut i media, inte i en rättegång. Saker som eventuellt har hänt åratals sedan kan svårligen bli rättssak.  Det är massmedian och Internet som dömer. Några misstänkta förövare har tvingats ta time out från arbetet. TV program rensas.

Hastigt blev det tvingande att göra något för snusket man har vetat länge.

Me Too? Not. Jag hade min ungdomstid i foto – film – och konstnärskretsar med flera dåtida små även större kändisar och det hände förstås en del kärleksaffärer. Jag tyckte vi var oerhört jämlika i den gruppen. Jag minns bara ett fall, en kvinna som angrep en känd musiker. Hon var inte riktigt klar i knoppen, inte han heller så.. . Det händer obehagliga saker när man är påtänd eller berusad. Det hela hade dock börjat helt frivilligt.

När övergå det helt frivilliga till övergrepp?

Sydafrika

I Sverige och kanske i den övriga världen är  vanligaste förövaren en främling och den vanligaste platsen där man drabbas av sexuellt ofredande är  krogen. Trakasserier kan ske på arbetsplatser och genom Internet.  Många angrepp i Sverige sker nu mera ute av en  eller flera okända män. Anmälningarna till polisen har ökat de senaste åren rent av katastrofalt. Vi ligger i topp i Europa och bland topp tre i världen i antalet våldtäkter. Det finns förstås skillnader i anmälningsbenägenhet och hur man räknar men oavsett det felaktiga i statistiken är det en larmklocka. Att försöka bortförklara ökar inte någons trygghet, man måste börja agera.

Det är knappast någon hjälp att kvinnor nu drar fram gamla händelser. Nutiden är allvarlig nog om inte värre.

Ebba Busch Thor är ett av dem som gick ut med att hon själv har utsatts för sexuella trakasserier. Hon ville däremot inte berätta något mer om det, men hon vill ha samtyckeslag. Kan någon tala om för mig hur man ens tror att det skulle fungera mot våldspersoner?

Flera tunga näringslivsprofiler vittnar också om sexuella trakasserier och uttrycker stöd för kampanjen #MeToo för SvD Näringsliv. Andra AP-fondens vd Eva Halvarsson säger:
Tragiskt nog tror jag inte att jag känner en enda jämnåriga kvinna som inte har varit med om detta, säger hon.

Är det verkligen sant att alla män är bara skräp? Alla kvinnor är offer?

Jag är säker på att det sker och har skett trakasserier, övergrepp och värre som kvinnorna har tigit om, men ändå, #MeToo känns lite som ett väckelsemöte. Ett slags systerskap? Alla kvinnor som tigit i åratals sveps nu i vågen av #MeToo? Är övergrepp en statusmarkör? Måste alla rannsaka sig och komma på ifall? Sedan får man virtuella kramar, medlidande och röda hjärtan på Internet. Det blir som terapi vilket inte fungerar. Man riskerar att känna sig tom och övergiven när allt blåser iväg.

Varför känns det inte produktivt? Inte läkande ens?

Har jag blivit trakasserad sexuellt. Nej. Jag har inte uppfattat det så och inte mått illa av något, så nej. Har jag trakasserat någon, sexuellt? Svar ja, även om personen tyckte att det var bara trevligt.

Men först till vår utrikesminister som blev djupt chockad av liknande händelse, fast tvärtom. I samband med en EU-middag kände hon en hand på sitt lår. Hon gick och klagade till den dåvarande ordföranden för EU-kommissionen.  Om mannen läxades upp vet vi inte.

Ingen smäll på fingrarna? Inte ens hett kaffe på byxorna som bara av ett misstag? Klent av en maktmänniska. Hur skall då den vanliga kvinnan våga agera?

Jag har gjort det samma fast tvärtom, ”offret” var en man, en politiker känt som lite sexuellt vidlyftig. Jag gjorde ofredandet helt medvetet men det var inte planerat. Jag satt min hand på hans lår under lunchen när han ignorerade mig. Stundens impuls.  Jag ville få pengar till vår avdelning och till ett projekt. Vi hade ansökt enligt reglerna. Noll resultat. Inget svar. Vår budget räckte inte ens till heltid för alla och vi höll på att kollapsa av arbetstyngden.

Jag föreläste för en skara politiker varav en råkade vara den som satt på den pengapåsen vi ville ha en liten del av. Vilket läge!  Jag lyckades bra med föreläsningen. Långa applåder, flera tack, blommor, några politiker önskade hälsa på oss. Sedan bjöds lunch. Jag satt mig snabbt bredvid pengapåsemannen och tänkte prata mer om vårt arbete och behov av pengar. Han var inte så intresserad, snarare ignorerade han mig. När lunchen avancerade till kaffet och jag hade inte än lyckats prata med honom om pengar la jag min hand på hans lår, då vaknade hans intresse. Pang! Nu var han villig att lyssna.

Par dagar senare fick vi budgetförstärkning. Jag sa aldrig något om händelsen till arbetskamrater fast det hade varit intressant att få veta deras reaktioner, alla var kvinnor.

Precis som kvinnor idag erkänner sig ha blivit sextrakasserade, vill jag erkänna min synd mot en äldre vit svensk politiker. Inga namn. Han finns faktiskt inte bland oss längre. Borde jag hänga ut oss ändå? Nej. Sexuella trakasserier? Ja. Him too.

Finns det fler kvinnor? Erkänn nu! Har ni aldrig lagt er hand på en man som inte ville lyssna på er? Är ni änglar allihopa? Bara offer?

Så, många kvinnor har blivit trakasserade, våldtagna och sexuellt ofredade men få tordes säga något  då, varken här eller i Hollywood. Att barn tiger vet vi och har lagar som hjälper till att de kan anmäla senare, men att ingen av de vuxna kvinnorna som nu ropar jag med kunde stoppa övergreppen – oavsett vart och hur de hände – utan lät  kanske sina kvinnliga kamrater bli utsatta av samma svin. Det känns märkligt. Det är oerhört tragiskt. Är kvinnor så kraftlösa?

Men nu är dammluckorna öppna. Utvecklas detta till en modern häxprocess mot vita män där få kommer att kunna dömas men alla män åker i samma kittel? Eller är det en Internetgrej som dör ut för nya händelser tränger sig på?

En sak är säkert. Tilliten mellan män och kvinnor  är sjunkande på båda sidor. Som en man sa: jag försöker hålla mig från kvinnor. Man vet aldrig vilka fel man gör.

Till sist vill jag sända en tanke till de incestdrabbade som var mina patienter, offren vars liv i drogträsket var nästan omöjlig att kravla upp från. Ni var riktigt tuffa! Att bli våldtagen som barn av en närstående man litar på är ett blödande skavsår som alltid känns, sa en av kvinnorna. Eller att sitta ständigt på en kaktus.

Allting är relativt.

https://www.svt.se/opinion/anna-e-nachman-om-metoo

https://www.bra.se/brott-och-statistik/statistik-utifran-brottstyper/valdtakt-och-sexualbrott.html

https://www.expressen.se/nyheter/4-av-5-svenska-kvinnor-har-utsatts-for-sexuella-trakasserier/

https://www.expressen.se/debatt/ett-nyp-i-rumpan-ar-inte-sa-farligt/

http://katerinamagasin.se/ladies-problem-om-det-ohemula-gullandet-med-en-domd-sexbrottsling/

https://www.wonderslist.com/top-10-countries-with-maximum-rape-crimes/

http://gazettereview.com/2017/03/top-10-countries-highest-rape-crime-rates/

https://toklandet.wordpress.com/2017/10/18/ni-anklagar-och-kraver-saker-av-oss-som-ni-ar-skyldiga-till/#comments

https://www.nytimes.com/2017/10/05/us/harvey-weinstein-harassment-allegations.html

http://www.hollywoodreporter.com/news/british-film-institute-strips-harvey-weinstein-bfi-fellowship-1049049

 

 

 

 

 

 

 

Vad uttrycker du med dina kläder?

I filmen The Duchess säger Geogiana,  Duchess av Devonshire, som spelas av Keira Knightley, att kvinnor uttrycker sig med kläder medan män kan uttrycka sig med så många sätt. Hon får anpassa sig, 1700 talets kvinnor fick anpassa sig. Trycket från ens egen mor var lika tung som trycket från en make att finna sig i sin roll som anständig hustru och mor. Georgiana överskred reglerna men fick jämka hårt. Hon var en modedrottning men också den som påverkade i politik. Hennes senare släkting, prinsessan Diana överskred också det liv hon var avsedd att ha som hustru till en kronprins.

Är inte den tiden passerad? Har kvinnor inte både och? Eget liv och egna val och även själv valda kläder? Vem styr kvinnors liv och vem bestämmer deras kläder? Det beror nog på i vilket land du ställer frågan. Vita män, skriker feministerna. Jag tror tvärtom att feministerna begränsar sig själva med sitt eviga gnäll.

Vem klär du dig för är en bra fråga. Vad vill vi markera och uttrycka med våra kläder och vårt sätt att vara? Eller är det bara något vi täcker och värmer kroppen med? Kläder har faktiskt makt. Mode är en stor svensk exportindustri och omsätter 264 miljarder i året. Tänk om politiker klädde sig bara svenskt på statsbesök!  Kläder kan skicka betydande signaler till omvärlden. Som här när svenska ministrar besöker Iran:

Eller när First Lady Melania Trump besöker Saudiarabien:

Mode och ”rätt” klädstil har alltid funnits. Kläder av olika slag kan markera vår tillhörighet till en grupp eller arbetsplats. Även barn kan ha klädregler. När jag var i tonåren bars duffel och långbyxor av de tuffa tonåringarna. Inte jag. Den skolan jag gick i var ett flicklyceum. Vi hade klädkod och uppförandekod.

Enligt skolans regler var långbyxor förbjudna annat än på idrottsdagen. Flickor  skulle klä sig i kjol eller klänning. Make up var förbjudet. Inga höga klackar. Jag bröt mot det en gång och det gick ett sus i skolan. Vi hade uteidrott vart fjärde vecka och då fyra timmar i taget. På vintern fick vi ha långbyxor. Gymnastik, dans och idrott som gick att utöva inne räknades inte in i de timmarna. Då gällde blå gymnastikdräkt med volanger och några duschar fanns inte.

När det var riktigt kallt hade vi långbyxor under kjolen och skyndade ta av de så inga lärare såg försyndelsen.

Min mor såg ut som kvinnor brukade på den tiden. Till vardag när det var kallt hade hon en sjal knuten under hakan, gärna något blått och vitt. På söndagar hade hon en hatt. Jag tror inte att hon ens ägde långbyxor någonsin. Vid hennes död gick hennes klänningar – de var många, hon sparade allt – till de behövande i Ryssland, till den tidigare finska Karelen. Kvinnor slogs om hennes klänningar. Så modernt! Hm.

(Det området, Karelen; har helt missats av ryssarna annat än för militära ändamål.)

Jag har tänkt på mitt flicklyceums klädkod när jag ser de muslimska flickorna gå till skolan. Det ligger en skola nära mig där majoriteten är av invandrarursprung eller ganska så nyinkomna. De flesta är dock killar. Många av flickorna har sjalar, oftast svart. Några få är helt beslöjade, vissa tar av  sjalen när de kliver av bussen och den åker på igen under hemvägen. Jag blev lite förvånad när jag såg det några gånger. Ögontjäneri eller frihet?

Klädmodet kan visa kvinnans smak, arbete, pengar, frigörelse eller förslavning. Långa klänningar med korsetter lik tortyrredskap på 1800 talet är ett exempel av kläder som begränsade tillvaron. Det var den tiden. Så klart fattiga har alltid fått klä sig mer arbetsvänligt. Uniformer av olika typ ser man varstans, fast de inte kallas uniformer. Svarta lösa byxor och vit, ljus skjorta var kvinnornas klädsel i Vietnam när jag bodde där. Nu ser det mer västerländskt ut i bilder. Man ser också ens sociala ställning i kläder, även de muslimska kvinnornas. Dyra tyger mot billigt. Form i stället tygsjok. Diskreta dekorationer.

Afghanistan 70 tal

När man ser på bilder av iranska, egyptiska och afghanska kvinnor från tiden före islams övertagande av samhället bar många kvinnor västerländskt mode. Det är bekvämt, lämpligt för arbetsuppgifter i ”männens värld”. Men sedan spred islam sig. Jag undrar vad kvinnorna tänkte om förändringen? Plagg som burka gör kvinnan nästan oförmögen att röra på sig utan någons ledning. Vilket arbete kan man utföra klädd så? Med heltäckande klädsel är kvinnan en ägodel som inte skall betraktas av andra än ägaren.

Men i Sverige? Kvinnofrihetens land!

När jag såg den första kvinnan med heltäckande kläder tillsammans med sin manlige kostymklädde följeslagare på gatan i Stockholm kändes det exotiskt. Ja, jag tänkte inte på religion eller kvinnoförtryck. Det var bara en besökare från annat land och annan kultur. Sedan blev de svarta slöjorna vardag i Sverige. Ibland är det fler med sjalar än oss utan på torget.  Då försvann det exotiska och byttes till förtryckande, sedan hotfullt. Varför känner vi så just för muslimer? För att vi börjar ängslas över hur islam brer ut sig?

Är det tvång  att vara beslöjad? Vad vet jag om det? Kan jag ställa den frågan? Muslimska kvinnor kanske väljer att bära  dessa plagg?

Den muslimska kvinnliga klädedräkten signalerar något vi inte vill ha. Religion. Tvång. Avvikelse. Krav. De är också opraktiska att arbeta i, jag vill inte att någons kläder blir ett hinder för egen försörjning. Hur var det med islams regler för kvinnors kläder? Om jag förstått rätt måste kvinnan klä sig anständigt så hon inte väcker männens lustar. Hm. Slöja eller inte? Det handlar om så mycket mer än ett plagg. Det handlar om ens position i samhället. Lika värd eller inte.  En intressant artikel:  http://fritanke.se/ett-ofrankomligt-fortryck/

Afghanistan idag.

Hur känns det att vara instängd i en heltäckande klädsel, kanske så att man inte ser mer än ögonen av personen? Någon skribent kallade det ”walking prison”.  Hur känns det för barnen? Vad blir det för kontakt? Och tvärtom, hur känner sig kvinnor som visar sig i väldigt tajta och avslöjande kläder med mycket naken hud? Under sommaren var superkorta shorts populära och jag måste säga att de inte klädde alla. Men, måste man vara smal och snygg för att ha vissa kläder? Är det kanske behagligt att gömma sig under  en svart kåpa?

Man är den man uppfostrades till, den kulturen man anammade som barn. Det våra föräldrar och omgivningen har lärt oss. Även i kläder. Senare kan vi lägga in en protest. Eller bara genomgå en vald förändring. Att muslimsk klädedräkt tar över områden gör mig fundersam. Jag är rent av orolig när slöjorna åker på deras döttrar,  födda här, gått i skolan här och även små flickor i barnvagn kan ha en sjal, men inte för värmens skull. Islam sprider sig alldeles tydligt. De unga är till och mer mera radikala än de gamla. Sjalen ger en identitet och den identiteten är inte vårt, det vi kallar den svenska och europeiska kulturen.

Vi är en multikulturell värld där olika kulturer inte integrerar sig med varandra. Oavsett vad politikerna ropar.

Hur klär jag mig själv då? Det är nog Zuckerbergmodellen sedan jag slutade arbeta. Alltid samma sorts svarta eller mörkgråa  byxor och en svart tröja, kort- eller långärmad beroende på årstiden. Jag behöver inte tänka på kläder och vem skulle bry sig om hur jag klär mig? Äldre kvinnor är osynliga.  På den tiden jag än arbetade hade jag dräkt, svart oftast, blus eller tröja och högklackade skor. Jag har några andra kläder i garderoben, även mer färgglada vilka var presenter. Köper jag något själv är det en ny svart fleecetröja och ytterligare en svart T-shirt. Omodern jag? Alldeles säkert. Nej, tidlös kallas det väl?

Ett slags uniform det svarta också. Se dig omkring på gatan.

https://www.unilad.co.uk/featured/we-asked-muslim-women-what-they-really-think-about-wearing-the-burqa/

http://www.telegraph.co.uk/women/womens-life/11120588/Muslim-women-reveal-why-they-wear-the-veil-burqa-school-debate.html

https://www.expertvalet.se/blogg/2016/08/svensk-modeindustri-i-siffror

 

Undersökningar som passerade och artiklar av vikt.

Under veckan kom två undersökningar som har passerats med tystnad. Den första borde ha föranlett ramaskri, snabbutredning, spark av en boss och Statsminister som bad ursäkt över sin oförmåga. Morgan Johansson skulle lova flera poliser och skylla på sin företrädare och Heléne Fritzon skulle nicka skamset bredvid. Ökad kriminalitet? Nu skojar jag. Det är ju bara anmälningsbenägenhet!

Den undersökningen Crime Index by Country 2017 Mid-Year var alltså om kriminalitet i Europa där vi, Sverige, ligger på andra plats efter Ukraina och före Ryssland. Inga reaktioner. Ingen skam eller oro. Inga uttalanden från Eliasson? Oavsett hur trovärdig statistiken är är det en katastrof. Bryr sig någon att utreda hur, vem och vad? https://www.numbeo.com/crime/rankings_by_country.jsp?title=2017-mid&region=150

Den andra var Global gender report där Island, Finland, Norge, Sverige som fyra och Rwanda som femma är de länder där kvinnor/män har de minsta skillnaderna i fråga om hälsa, utbildning, ekonomi och politisk deltagande, totalt räknat. Det fanns skillnader men som vanligt ligger vi bland topp när man räknar ihop. Det finns ju länder där kvinnors liv är bara en enda långvarig elände på olika sätt från möjlighet att delta i samhället och leva på samma villkor som män. Här hemma gnäller feministerna medan siffror visar att vi ligger i framkant vad gäller jämlikhet. Botten hölls av Jemen sist, sedan Pakistan, Syrien, Saudi Arabien och Chad.

Inga reaktioner om detta heller. Vi borde ju vara glada. Jag har dock inte fördjupat mig i hur de räknade. http://reports.weforum.org/global-gender-gap-report-2016/results-and-analysis/

Nästa är Who are the jihadis. Det är ett måste läsning, en analys om vem och hur man blir terrorist, islamisk terrorist. Lite andra funderingar och djupare analys än bara hänvisa till Koranen. Aktuellt. Alltid aktuellt. https://www.theguardian.com/news/2017/apr/13/who-are-the-new-jihadis

Sist något roligt. Fantastiska världskartor med allt från myror till vapen , fred eller invandring, blixtrar och kometer. Se de. Fascinerande. Något att glädjas åt, inte alla kartor, men de är otroliga. http://www.dailymail.co.uk/travel/travel_news/article-4948382/20-stunning-maps-reveal-global-activity-minute-detail.html

Kartan överst: Peace

I slutändan handlar kärlek och fiske om samma sak: det man inte fick.

Det här är ett olustigt, kanske nedsättande inlägg så jag varnar dig redan nu. Är du en godhjärtad sugar mama så sluta läsa här. Orsaken till inlägget är att jag mötte ett förälskat par ute. I alla fall kvinnan var förälskad. Det var svårare att  uppfatta den andra partens känslor.

Har du varit vilt förälskad någon gång? Så där omstörtande att du inte velat släppa den andre för en stund? Helst ville ni bara gå hem och vara ensamma tillsammans.

Jag har blivit kär en gång så all förstånd var som bortblåst. Vi var dock jämngamla och likvärdiga partner. Det var underbart en stund men slutade inte så bra. Efter en stormig förälskelse fanns liksom inget att bygga på. Det var nog inte det som kallas kärlek utan bara begär. Forskare påstår att det är hormoner.

Kan förälskelse också vara brist på omdöme?

Kvinnan jag mötte var ca 25 år äldre än mannen hon gick med. Hon lutade sig mot den unge mannen, glittrade, kvittrade och log. Hennes händer berörde honom. Det var sådana blickar även jag hade gett till min förälskelse. Lätt att känna igen. Mannen log lite tveksamt. Besvärad?

Det var inte hans stora kärlek som sökte hans händer. Nej, det kunde inte vara mor och son. Jag har en son. Man bär sig inte så mot sin son om det inte är ett alldeles stört förhållande. Inte mot sonens klasskompisar och absolut inte mot en klient. Yngre manliga klienter har jag haft många av. De kan vara väldigt charmanta om de tror sig kunna få fördelar. Det gäller att hålla sig strikt saklig och ha dem på andra sidan bordet då fungerar det man skall åstadkomma.

Den unge mannen var  till synes en invandrare, troligen afghan, och den blonderade kvinnan såg pursvensk ut. Det var dock inte den första gången jag råkade möta liknande par. Under sommarkvällar i parken nära mig satt ofta ett par femtioåriga kvinnor med var sin ung invandrare och myste. Situationen gick inte att missuppfatta.

Det var inga barn man omhändertog som barn.

Det har skrivits en del om medelålders kvinnor som tar hand om och ropar ut olika krav för sina utvisningshotade (alltså utan asylskäl) afghanska killar. ”Skicka mig i stället” till exempel, som var bara trams. Ingen av dessa kvinnor ville åka till Afghanistan och byta plats med den som skulle utvisas. ”Vi står inte ut”, ropade andra. Lärare skriver om sin oro och kräver att få ha kvar männen i skolan. Jag skriver män eftersom de har visat sig att en stor del inte är barn vid närmare undersökning.

Att just afghanska unga män, oftast uppvuxna i Iran,  har blivit så viktiga för vissa kvinnor och även media känns märkligt. Är det vårdinstinkten? Är det välvilja? Det är inte afghanska barnbrudar de oroar sig för. Inte flickor som nekas skolgång. Inte afghanska kvinnor i burka vilka styrs av mannen kanske i ett polygamt äktenskap. Inte kvinnor som dör i barnsäng. Det är inte flyktingar på krigsområden som godheten gäller. Det är inte heller nyinkomna familjer man bjuder till sig.

Det är just yngre män. Vems behov fyller man på – egentligen?

Det är unga invandrarmän dessa kvinnor engagerar sig i, de så kallade ensamkommande varav flertal ljuger om sin ålder och sitt skyddsbehov. Det är dock inte förbjudet att söka lycka. Det är inte förbjudet att försöka hitta bättre omständigheter och liv. Det är inte förbjudet att ljuga, eller är det? Och det är helt OK för en svensk att sörja för någon annans liv, här eller borta.

Jag har ingenting mot att kvinnor tar hand om flyktingmän eller har en toy boy. Men jag vill inte betala för det. Förr fanns kärleksresorna till Gambia, men nu betalar Migrationsverket, vi skattebetalare, männen som kanske inte borde vara här. Jag har som sagt ingenting mot köp av kärlek oavsett formen, bara alla betalar sina val själv och ingen tvingas till förhållandet, genom att leka barn eller partner. (Prostitution på gatan/nätet kan jag ha andra åsikter om.) Många män skaffar sig en yngre fru eller älskarinna och öser på dem allt från juveler till lyxliv. Vi ser ofta bilder från extravaganta bröllop där en man i 60 års ålder äktar en ung fotomodell och hon intygar sin kärlek till honom. Inget fel i det. Hans val, hans pengar, hans kärlek. Varför kan inte kvinnor göra samma sak? Varsågod, men du betalar själv. Vi har inga moraliska gränser för det om båda är ense.

Kostnaden för dem som är barn skiljer sig rejält från de vuxna asylsökande. Barn behöver ju mer omsorg, även låtsasbarn får detsamma. Det handlar om en del pengar, ungefär som vårt rättsväsende, så det kunde räcka till mycket. Om vi använde pengarna på flyktingläger (Unicef skriker ju efter resurser) kunde det ge  skydd, vatten och mat för många fler, kanske en skola eller sjukstuga, kanske ett liv för flickor som riskerar att giftas bort till en äldre man. Men inte, rör inte min afghan här hemma är ropet. Det finns även svenskfödda barn som skulle behöva stöd men det är inte lätt att hitta varken familjehem eller stödpersoner. För dem hörs inga stridsrop i media.

Jag vet inte hur detta Stockholmssyndrom började. Hur kom någon på att män är barn och behandlas som barn fast blott en blick eller en Facebooksökning kan avslöja lögnen? Hur någon villigt slängde ut en miljon per låtsasbarn till något vårdhem med en bemanning som äldrevården avundas. Åldringar som byggt Sverige nekas  äldreboenden av kostnadsskäl. Boenden stängs, som i min kommun, och omvandlas till bättre standard för ensamkommande, men åldringar får inga mediekampanjer. Rör inte min åldring?

Inte grupper mot varandra? Men det gör vi ju varenda dag. Det är alltid ett val hur och för vem resurserna används när de inte är oändliga.

Jag är dock säker på att Afghanistan är ett uselt land att leva i,  speciellt för kvinnor. Att Iran inte var något paradis att växa upp i är också säkert. Men att ta hand om några få måste vara missriktad användning av skattemedel. Vad kan man få för pengarna borde vara en viktig fråga. Inte hur goda vi är.

Det var riskfritt att ljuga om ålder. Vi valde att vara naiva, det är bara att betala. Vi välkomnade de unga männen, lockade hit dem, tog hand om dem och nu vill vi använda våra lagar och regler och kasta ut dem med en slant i fickan. Var det inte galet tänkt i början eller inte alls?

Vad tänker männen om de svenska kvinnorna som strider för deras sak eller till och med tar hand om dem på olika sätt? Dessa kvinnor är totalt annorlunda än deras beslöjade mödrar. De  lever på ett sätt som männens systrar skulle få möta döden för. Vad anser de om svenska kvinnor? Någon att utnyttja? Märkliga varelser utan skam? Eller trivs de med att vara barn och bli behandlade därefter?

Jag undrar, hur blir det med dessa män och deras relationer sedan? En dag vill männen lämna sin sugar mama, hitta en anständig kanske afghansk muslimsk fru, få barn, bli en man i stället omhändertagen någonting utan ålder. Kan man anpassa sig från det livet till något självständigt och produktivt? Vara tacksam för chansen till bättre liv?

Eller tänker de bara hur naiva vi svenskar var och skrattar bakom ryggen åt oss?

PS.Att vara sugar mama behöver inte betyda sex, utan även andra tjänster.

Jag vill inte lägga ut en bild där någon kan igenkännas utan det får bli en bild på vårflod. Det mesta smälter bort, förr eller senare.  Ibland med en katastrofal översvämning.

Toklandet har larmat om åldersbedrägerier men  förgäves. Länk till en serie:

Åldersbedrägerier

Ingen av ”Skicka mej istället”-aktivisterna ville bli skickad istället

https://nyheteridag.se/ensamkommande-kostar-snart-lika-mycket-som-hela-rattsvasendet/

http://meritwager.nu/allmant/sugar-mamas/

http://www.dagensjuridik.se/2017/03/domen-borde-ha-gallt-alla-som-saknar-sociala-natverk-i-afghanistan