Ibland kände jag mig tom och utbränd.

Det är länge sedan jag arbetade som socialsekreterare men än faller ögonen genast på nyheter från den sociala sfären, som idag om Tyresös socialsekreterare vilka fått nog. Det handlar om flera fall av misstänkt barnmisshandel, misstänkt missbruk och psykosocial ohälsa i familjen som socialsekreterarna i Tyresö inte anser sig kunna ta ansvar för längre. Totalt handlar det om 76 ärenden varav 54 av dem har inte påbörjats inom den tid socialtjänstlagen kräver och 22 utredningar har inte påbörjats över huvud taget. De har lämnat ärendena till dem som har ansvaret: politikerna.

Det är inte bättre än när jag arbetade som socialsekreterare. Jag tror att det är värre idag. Det finns fler hjälpbehövande och mindre pengar tror jag. Nya grupper har tillkommit vilka var ovanliga på min tid, som icke svensktalande med tolkbehov vilket alltid försvårar samtalet och nya problem som hedersproblematik. Jag kunde skicka missbrukaren till ett behandlingshem medan jag tog hand om de andra fallen, idag gäller öppenvård. Jag hade en ekonomihandläggare som stod för försörjningstöd, endast pengar över normen var mitt beslut. Jag hade en chef som inte hade egna ärenden och budget sköttes av någon annan, utan han fanns till hands för oss och klev genast in vid besvärliga ärenden. Jag vet inte hur organisationen ser ut idag men de sista arbetsåren som sjukhuskurator märkte jag en förändring. Socialsekreterare fick minskad delegation, mera ärenden, mera utredningar och mindre action. Det var betydligt svårare att hinna samarbeta både för dem och för mig. ”Det kostar för mycket” var en standardutsaga när jag ansökte om hjälp i form av behandling eller stöd till mina patienter.

Som nyutbildad 25 årig socialsekreterare på en Socialbyrå läggs på dina axlar ansvar över barnens välfärd, missbrukarnas drogfrihet, bostadsproblem, arbetslösas behov, ekonomiska politikens korrigeringar, kvinnomisshandel, resursbrist, integrationsbrist … ja, alla de problem samhället genererar och människors oförmåga orsakar. Även människors felaktiga val och total ansvarsbrist blir i slutändan ditt bekymmer. Det förväntas att du är med i samhällsplanering på något imaginärt plan så behov av dina insatser inte uppstår. Som socialsekreterare är man samhällets städgumma när man ville vara en stöttande hjälpreda. Det finns inte en dag då man tänker att man borde ha kunnat göra mer. Man hinner inte fylla lagens intentioner hur väl man vill. Det kan finnas fel på strukturen men tidsbrist är det främsta hindret tror jag. Man behandlar ingen på löpande band.

Det håller inte. I Tyresö har de fått nog och de är inte de enda.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/socialsekreterarna-fick-nog-nu-far-politikerna-ta-over/

Så här kunde en av dagarna då jag hade jour se ut. Jour innebar att man tar mot det oväntade fallen och telefonsamtalen under dagen.

Kalle satt redan på trappan när jag kom. Jag tog honom med mig till rummet på en gång. Vi hade ett avtal. Klockan var exakt 8. Jag hämtade två koppar kaffe, plockade fram alkometern. Han blåste 0. Vi drack kaffet och pratade lite om framtiden. Kanske ville han åka till behandlingshemmet en månad i sommar? (När jag hade min semester.) Det var bra fiske i sjön. Han lyste upp. Han ville åka om det skedde frivilligt.

Kalle var en pensionerad alkis som supit upp pensionen – som vanligt. Nu blåste han hos mig varje dag och fick som belöning presentkort till Konsum för 30 kronor. Det var säkert olagligt att ge presentkort men det sket jag i. Han hade egentligen inte rätt till några pengar men han kunde ju inte svälta. Försökte få till stånd fullmakt för pensionen så han inte riskerade vräkning. Till att göra listan: boka plats i behandlingshemmet och tid med ekonomihandläggare.

Jag hämtade dagens journaler. Sedan var det morgonmöte och jag fick ytterligare fem nya ärenden till mina 86. Ja, ingen kan arbeta med 86 ärenden, vissa var aktiva, vissa på önskestadiet och vissa uppföljning och andra i behandling någonstans och några försvunna. Tre la jag åt sidan, två var akut. Jag var handläggare i ärenden för vuxna över 20 år men på jourveckan var det alla akuta ärenden som kom till byrån från barn till ja, vad som helst, mitt bord. Nu hade jag två ärenden med barn inblandade.

Dagen rullade på. Telefontid en halvtimme, bara ett till akut ärende som får tid på eftermiddag. Hon har blivit misshandlad igen och vill nu flytta från sin sambo. Sedan samtal till skyddskonsulenten för att planera nästa veckas fängelserunda. Vi åkte tillsammans och träffade de som friges för att kunna planera för utskrivning. Boende, matpengar en vecka och plats i kommunens gatuarbetsgrupp var budet. Några dök aldrig upp.

Jag hade bara fem inbokade klienter eftersom det var min jourvecka. S. som var schizofren, ett ganska sällsynt fall med flera personligheter, en som sjukvården inte ville ha. Behandling fanns men ingen ville betala det. Jag hade fått nej från alla håll så han gick hos mig på någon hemmagjord Sandinvariant. Men han var snäll, musikalisk, absolutist och hade delat ut sina pengar till behövande på gatan. Nu tog vi hand om pensionen. Han kom prickfritt på sina tider och mådde ganska bra. Till att göra listan: hör med musikterapigruppen om han kan få plats.

Nästa var en mor vars vuxne son slog henne i knarkruset när han pressade henne på pengar. Socialjouren hade skickat henne till mig efter lägenhetsbråk. Hon var rädd, blåslagen, bad till Gud och jag lovade en plats för några veckor i Pingströrelsens vilohem, ordnade transport och öppnade en utredning angående sonen. LVM? Till listan: leta reda på sonen under tiden modern är borta. Ring Länsstyrelsen om ev. LVM.

Sedan det ena akutfallet, en far som blivit anmäld eftersom han inte tillät sina högstadieflickor gå i skolan på grund av skolans dåliga inflytande på barnen. Han ville inte ha tolk heller utan talan fördes av en släkting. Jag vägrade skicka ut min tolk men lät släktingen tolka. Jag lyssnade på hans klagan, ställde frågor om deras liv. Hur ser de på utbildning, hur skulle det vara om de bodde kvar i landet AB? Det gällde att vara varsam. Klockan tickar. Fadern gav med sig. Vem vill gifta sig med en outbildad flicka som inte kan hjälpa sina barn med läxor? Kanske var det bäst att de gick i skolan i alla fall. Dan efter kom hans fru med en kaka och tackade. (Säkert ett fall för FI eller något, inte han utan jag.) Till listan: informera familjegruppen, ring skolan och kolla.

Lunchen frös inne. Det kom ett självmordsbrev till byrån och jouren var min. Jag ringde polisen och tillsammans bröt vi oss in i lägenheten. Ingen död person. Posthögen talade om att ingen bott där på tre månader. Överst låg hot om vräkning. Polisen skulle luska lite. Till listan: försök leta reda på mannen.

Dags att besöka 18 åringen, akutfallet, vars mor tror att han knarkar. Ungdomshandläggaren och jag ringer på och han öppnar. Tur! Han är svartklädd, tuppkam, nitar och maffig tatuering på armen. Det ser bra ut i hans minimala lägenhet, rent, krukväxter, inget märkligt i toaletten som jag lånar, men han har inga pengar för jobbet tog slut för en månad sedan och han har inte fått ett nytt. Jag ber om drogtest, inga problem. Bokar en tid dan efter för utredning om bistånd. Till listan: kolla drogtesten och kontakta AF.

Jag åt en banan och tog ytterligare en kopp kaffe och ringde några samtal medan jag väntade på nästa besök. En alkoholist som kommer eftersom frun hotar med skilsmässa. Hon är problemet, inte alkoholen. Han luktar fylla. Förslag till alkoholpolikliniken att börja med. Han vill ingenting egentligen men gör han inget sparkar både frun och jobbet honom. Vi bokar en tid på alkoholpolikliniken. Till listan: kolla om han går på alkpol. Träff med dem och frun? Barn?

Nästa känner jag knappt igen, det är en tjej som fått pengar till terapi och det fungerar. Snabbt avklarad uppföljning. Till listan: återbesök om två månader för avslut? Kontakta terapeuten.

Nästa på listan var en vräkning där familjen med två barn inte hade ansökt hjälp trots anmodan. De hade blivit vräkta tidigare och vet gången. Jag hinner inte och chefen åker ut i stället. Familjen hade redan flyttat, lägenheten var tom. Till att göra listan: vart tog de vägen?

Snabbt hembesök med en medarbetare hos ett ”sorgebarn” som snart super ihjäl sig. Det är kaos i lägenheten och vi kastar ut besökarna och häller resten av sprit i vasken. Säkert olagligt. Hon gråter och är ångerfull. Inget behandlingshem vill ha henne eftersom hon är ovillig och handikappad. Vi larmar hemtjänsten som inte har blivit insläppt under de sista dagarna. De får komma och städa upp samt sörja för matleverans till henne för pengarna är slut. Vi ger valen Antabus eller LVM, säkert olagligt krav. Antabus. Ringer sjuksystern på alkpol. Till att göra listan: boka en tid med hemtjänstchefen. Plats i servicehuset? Ta upp i behandlingsträffen.

Åter på byrån tar jag en kopp kaffe och ett kex och knackar lite på en utredning, pratar med ekonomihandläggaren och tar mot kvinnan som är misshandlad. Hon har en väska och en ettåring med sig. Placerar de hos en jourfamilj, en annan handläggare på väg hem åker med henne dit. Jourfamiljen får ta henne till vårdcentralen i morgon. Informerar chefen och öppnar en utredning. Till listan: besöka henne med en familjehandläggare.

Det ser bra ut klockan kvart i fem tills chefen kommer med en akut anmälan. Misstänkt sexuellt övergrepp på en 8-åring. Hon har berättat till en kompis som berättat till sin mamma som berättat till läraren som ringer oss. Jag grabbar tag på hemterapeuten, som inte har barn i dagis på väg ut, tar pärmen ”vid sexuella övergrepp” som talar om exakt vad som skall göras och har aktuella telefonnummer, en räddning i dessa svåra ärenden. Jag glömmer att meddela mina barn att jag blir sen, larmar vår kontakt hos polisen, en utsedd kvinna som ska ta dessa ärenden. Hon är på jobbet! Tur. Vi åker, reder ut vad som ha hänt, pratar med de inblandade, tröstar, dokumenterar på plats, bedömer att den skyldige ska hämtas till häktet men att barnet kan vänta på undersökning tills i morgon eftersom det som har hänt hände tydligen månader sedan och en jourläkare är inget bra alternativ. Hon är glad och visar oss sina Barbiedockor som leker ridskola. Inget synligt trauma? Barnets mor vill inte släppa iväg mig. Mera kaffe. Till att göra listan: läkartid och barnpsyktid genast på morgonen. Kontakta barngruppen för överföring.

Klockan 22.00 släpar jag mig hem, illamående av matbrist och för mycket kaffe. På spisen står torkad pasta och kalla köttbullar. Barnen sover. En lapp på bordet med ”mat finns på spisen, allt väl, syns i morgon”. Jag sätter på en kopp örtte medan jag äter köttbullarna. En dag på byrån är slut.

Så var mina dagar. Hur har du det på ditt arbete hos Socialtjänsten?

 

Inte i närheten av en pantertant

Jag var på Systemet och köpte glögg. I den andra kassan stod några ungdomar med en flak öl och en med cider. De var redan lite glada och de fick visa legitimation. Framför mig i kassan stod två medelålders kvinnor med ett par lådvin och Renat. De såg inte pigga ut. Jag kom att tänka på några av de kvinnor jag har mött i ett demensboende, mitt gamla extrajobb. Sedan byggde man till ett boende för de yngre med demens på grund av stor efterfråga. Några av de som flyttade in var under 40 år.

Snart är det Jul och en del firar det med stora mängder alkohol. Är du en av dem? Är du i riskzonen? Så här kan livet se ut vid demens orsakad av för mycket alkohol när allt kollapsar.

Kvinnorna kommer till boendet något motvilligt ledsagade av en trött anhörig. Vissa kommer med en sjuktransport som lämpar av de vid dörren eller med en stressad socialsekreterare. Det första kvinnorna gör är att be om eld. Tändaren har de tappat. Lite ilskna blir de när de hör att rökning inne är förbjudet.

Sedan vill de ha kaffe och gå hem. De är inte alls tacksamma för en ren säng, mat och en garderob de får hänga kläderna i. Inte har de mycket att hänga i heller. En del kommer in med en plastpåse där de har hela sin egendom. Genast tänker vi som jobbar om det finns kläder kvar efter någon som dog. Kläderna kvinnan står i stinker av rök och … jag besparar er detaljerna.

Ur väskan trillar det ut pillerburkar, några rör Treo och cigaretter. Lunch? De vill ha kaffe och en macka. Matlagning är ett glömt kapitel.

        Och – finns det något att dricka?

 

Sina anhöriga har de förlorat. Barnen har de oftast dålig kontakt med. Deras nyktra män har tagit ut skilsmässa länge sedan. Kanske finns det en make som också dricker eller en skara medberoende som har skyddat kvinnan från att bli upptäckt, betalt skulder och de skäms nu så förfärligt. Samtidigt har anhöriga nästan aggressiva krav för vården som nu skall lappa ihop situationen som pågått kanske i tiotal år. Demens går inte att vårda bort, men alkoholdemens går kanske att stoppa om man slutar dricka helt. Den förklaringen godtar de inte, de vill ha bot. Ja, det finns supergulliga anhöriga också, men alkohol och demens ihop är bottennapp.

Bostaden är vräkningshotad. Eller den är redan förlorad och kanske kvinnan har valsat runt i olika boenden eller behandling. I värsta fall har de bott på gatan.

Jobb är något de knappt minns.  Socialbidrag eller förtidspension har försörjt dem länge. Visst, de har arbetat och kanske bränt ut sig, men det är länge sedan. Var det i skolköket eller hotellet eller kontoret … En gång var jag chef … Minnet är försvagad och inte bara om jobbet. Livet är som en smal remsa mellan Systemet, läkaren, Apoteket, supkompisar och kiosken.

De är vanliga kvinnor som tog rätten att leva som männen gjorde. De rökte och tog ett glas, fler… En dag tog spriten över deras liv. En dag larmade någon och de hamnade på avgiftning och sedan på geriatriken för utredning och kom ut med diagnosen alkoholdemens.

Nu står de i hallen på ett demensboende utan insikt om sin situation och de vill ut genom dörren – genast.

De är 40-talister. Några är 50-talister och snart kommer 60-talisterna. sedan de som är födda på 70 talet. Det finns även de som är ännu yngre, både kvinnor och män.

Det finns fler kvinnor än män med demens eftersom kvinnorna lever längre, även med den demensen som är orsakad eller påskyndad av alkohol. Männen är döda. Vid 72 år har en av tre män gått ur livet (med eller utan alkoholproblem). Kanske jämnas det ut med de unga kvinnorna som börjar dricka som män tidigare än 40 – 50 – talisterna gjorde. Jag tror vi har bara en aning om framtida vårdbehov.

Det är bara kall fakta att kvinnor tål alkohol något sämre än männen.  Kroppen känner inte till jämlikhetslagar. Har du koll över alkoholen eller börjar lådvinet ha koll över dig? Det kan finnas en risk även för dig att drickandet går över styr. I slutet kan du hamna i ett demensboende med diagnosen alkoholorsakad demens.

Och, jag kan lova, det är inte roligt.                              

http://www.accentmagasin.se/forskning/svart-upptacka-alkoholdemens/

PS. Män kan också drabbas men nu skrev jag om kvinnor som är majoritet i demensboenden.(Tidigare publicerad i Sourze.)

Större och mindre bränder.

Det här hände några år sedan i slutet av november när snön hade lagt sig över nejden och Kommun och Landsting uppfyllde än kravet att alla som arbetar inom deras verksamhet skall ha ordentlig brandutbildning.

Vi samlades på brandkårens utbildningsanläggning och redan under den första föreläsningen blev många kinder röda av skammen. Hur många hade brandvarnare hemma, var frågan. En tredjedel lyfte handen. Orsaker till bristen på brandvarnare var ”jag röker inte” ”jag är ordentlig” ”finns det såna” … ni slipper resten. De borde ha sålt brandvarnare på dessa utbildningar men det var visst inte tillåtet.

 Vi fick se filmer om bränder i hemmen, det var skrämmande hur soffor och möbler brann på ett nafs. Ett vält ljus och branden var snabbt fullt utvecklad eftersom det finns så mycket plast och lätt brännbara saker i våra hem. De stabila möblerna gjorda av massivt trä som våra föräldrar hade är ett minne blott och de hade inte heller så många prylar i sina hem. Plast var sällsynt medan vi har en del i våra hem.  Vi fick ställa frågor och fick info om brandrisker på alla upptänkliga sätt och det viktiga: vad kan vi själva göra om det brinner. Hur vet man om det är klokt att gå eller inte gå in i ett rum när röken sipprar ut.  Vet du det? Sedan skulle vi släcka en brand ute, krypa i rökfyllt lada och släcka en liten brand inne. En del vägrare. Det var farligt och brandsläckaren var tung. Några gömde sig bakom huset när rökdykning skulle övas. Det var för läskigt. Allt skedde med en brandman som hjälp och vi var klädda i deras overaller så risken att något skulle kunna hända var obefintlig.

               

Det var bra att veta vilka man inte kunde lita på om det brann på jobbet och det provades snart på mitt extrajobb i servicehuset. Brandlarmet gick. Jag sprang genast dit, två trappor upp. Alla fyra vårdbiträden, två kände jag från brandutbildningen, stod i korridoren och tittade på röken som sipprade genom dörrspringan. Ingen försökte gå in och rädda den gamla damen, men de hade tryckt på larmet. Hur gjorde man nu? Känn om dörren är för varm. Inte. Gå in lågt. Väl inne upptäckte jag att röken kom från köket. Det var en kastrull som rök. En kolsvart bit av skinka stod på botten av kastrullen. Damen hade gömt sig i sovrummet bakom sängen. Det var inte värre än så och klarades av med vädring och en extra kopp kaffe åt damen i matsalen.

Så går det när dementa bor med eget kök och vill gärna laga mat fast de inte längre klarar av det, muttrade jag. Maten slängdes. Och brandkåren betalades. Falsklarm kostar skattepengar.

Har du brandvarnare? Här läggs inte mossa i advents ljusstake för det började brinna en gång. En låga spred sig i den blöta mossan. Det tog bara en sekund så mossan var övertänt och ljusen smalt. Inte ens brandvarnaren hann börja pipa.

Bor du i Södertörn? Vår brandkår riktar sig mer på jämlikhet, kvotering och integration än utbildad personal trots att de har fått betala skadestånd till en ratad utbildad brandman. Speciellt män med utbildning gillar de inte. Så tänd inte eld i huset nu … oavsett vart du bor. Och så klart eldar vi inte upp skolor, bilar… Vi är ökända i världen med skolbränder. Vad kan det bero på? Hatar barnen så sin skola att de eldar upp de efteråt eller är det bara rent djävulskap? Ett slags krig mot samhälle? Brist på fritidsgårdar säger vissa, men vi som växte upp  innan fritidsgårdarna var ens uppfunna eldade inte upp några skolor trots missnöje. Det är inte där felet ligger. Förakt mot samhället är närmare sanningen. Ett slags miniatyrmellanöstern – om man får säga så utan rasiststämpel.


Länkar: En intressant, gammal debatt i Riksdagen om just kraven att bli brandman (får jag skriva brandman?) och varför sänks kraven för att bli brandman samt ärendet med den utbildade brandmannen.

http://www.riksdagen.se/sv/Debatter–beslut/Interpellationsdebatter1/Debatt/?did=H010365&doctype=ip

http://centrumforrattvisa.se/blog/2011/07/07/kraver-skadestand-for-diskriminering-av-blivande-brandman/

 

 

It’s a Man’s Man’s Man’s World?

Hur mår kvinnorna i världen? Det skrivs en del om svenska kvinnors stressiga liv, sjukskrivningar, ojämlikhet, ansvar i hemmet medan i verkligheten lever kvinnor i Sverige lyxliv i jämförelse med en stor del av världens kvinnor.  Hur familjer har det och hur de ska ha det skiljer sig i också i världen. Vi strävar efter det perfekta lika livet medan kvinnor/flickor i Pakistan, för att ta ett exempel, drömmer om att gå i skolan. Här är delat barnbidrag i jämlikhetens namn utöver öronmärkta dagar för barnens vård en stor fråga medan kvinnor i Afghanistan hoppas att slippa dö vid förlossning.

Såg nyss i TV att det gamla hemmafruidealet är det eftersträvansvärda livet i tsar Putins Ryssland. Den lyckliga vackra hemmafrun tar hand om barnen och marktjänsten och håller sig i trim medan maken arbetar i männens värld. Den heliga familjen har uppstått med starkt stöd av kyrkan som upplever en renässans och de andra, läs homosexuella, gör sig bäst att hålla tyst. Det påminde mig om en bekant familj vi kände i min barndom där den fina familjens son hade förmåtts att gifta sig och bli ”vanlig”. Men familjelyckan uteblev trots ett barn, hus och pengar. I Sverige gnäller vi på pappor som inte är hemma hos de späda barnen och kvinnor som inte är ute och arbetar ihop nog med pension utan har deltidsarbete för barnens skull. Det är verkligen upp och nervända världen där barns behov får sällan plats då föräldrarnas ideal = läs politikernas och de som gapar mest, är i förgrunden oavsett land. Finns det ingen mittenfåra?

Om man ser på världen och kvinnornas liv är det inte munter läsning även om det sker en saktgående förbättring. Samtidigt utvecklas vissa länder bakåt ur kvinnosynpunkt.  I Egypten gick det rent sagt åt helvete för kvinnorna. Den revolutionära våren i Egypten slutade med värre förhållanden för kvinnor än före revolutionen, om vi nu kan kalla regeringsbytet så. Det blev en bitande vinter. Egypten är den sämsta platsen för kvinnor att leva i Mellanöstern även om skillnaderna inte lär vara stora till de andra länderna i botten. Sexuella trakasserier, trafficking och även våldtäkter är vardagsmat. 91 % av kvinnorna ä r könsstympade. 63 % är illitterära och risken är att den gruppen inte minskar eftersom landet i verkligheten styrs av de muslimska sedvänjorna. Som muslimsk kvinna kan du inte gifta dig med vem du vill och kvinnan är under ”beskydd” av sin make eller manlig släkting. Det innebär begränsningar i livet vi i Sverige inte ens kan föreställa oss. Gå och fika i en galleria med dina väninnor – glöm det. Besluta över din inkomst, sexualitet, giftermål, antal barn, kläder, arbete … ja, glöm det också.

Irak är på plats 2 från botten och tillståndet för kvinnor är värre än på Saddam Husseins tid. Saudi Arabien är nummer tre från botten åtföljd av Syrien, Jemen, Sudan och Libanon.

De muslimska länderna ligger efter i jämlikhet mellan könen? Jag skriver med frågetecknet eftersom det är vår uppfattning men kanske inte det muslimska folkets. Läste en kommentar på Al Jazeera att Guds lag gäller och därför är den en rättvis lag för både kvinnor och män. Män och kvinnor är jämlika – på sitt sätt. Så, att bli stenad för påstådd otrohet, tvångsgift vid 8 år, bli nekad skolgång för att inte prata om petitesser som körkort … det är Guds lag?  Det är långt kvar för kvinnor i de muslimska länderna för självbestämmande och jag är klar över att det inte sker på min livstid.

Thomson Reuters Foundation undersökning Women’s rights in the Arab world.

http://www.trust.org/spotlight/poll-womens-rights-in-the-arab-world/

http://www.aljazeera.com/indepth/features/2013/11/poll-egypt-worst-arab-state-women-2013111295848639116.html

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Trafficking_of_Females.svg

http://www.bbc.co.uk/history/ancient/egyptians/women_01.shtml

http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/15/egypt-women-refuse-intimidated

Kairo Universitet 1959

Kairo Universitet 2004

Det pågår alltid ett politiskt gräl eller diskussion i flera länder om kvinnors underliv och förmåga att bli gravid. Abortmöjligheter begränsas. Det sker ca125 000 aborter i världen varje dag men många saknar den möjligheten och även preventivmedel. I Sverige görs nära 40 000 aborter per år trots all upplysning, fri mödravård och ungdomsmottagningar. Det är märkligt att kvinnor och män är så slarviga med sina liv. I USA är abortfrågan politisk i flera delstater, så på Irland och även  Polen,  dit många svenska kvinnor åkte på -60talet för abort innan våra lagar lättades, har dragit hårdare gränser.  Situationen för aborträttigheter –dock ej USA delstater – hittar du på: http://www.worldabortionlaws.com/map/ 

Att kvinnor gör selektiva aborter är ingen nyhet. Överskottet av män är stort i Kina och Indien. 2000-2010 föddes 118,6 pojkar på 100 flickor. Det innebär att 15 procent av alla män i giftasålder om 20 år inte kommer hitta någon kvinnlig partner. Azerbaijan har högt abort tal där en kvinna gör 2,3 aborter i sin livstid och många av aborterna är just flickfoster som familjen inte vill ha. Ofta är det männens val, inte kvinnans. Redan innan barnet är fött är flickor mindre värda, inte märkligt om det fortsätter sedan i livet. Det är inte så länge sedan som en pojke värderades högre även här. Vi som är äldre minns tiden när pojkar fick mer utbildning, mera valfrihet och mer marktjänst än flickor. Och så är det än i många familjer med helt andra traditioner.Bild: en glad och älskad tjej.

I El Salvador kan man råka riktigt illa ut. Abort är förbjudet även om moderns hälsa är i fara. Fängelse kan bli resultat av missfall eller vid dödfött barn. Om du är fattig och analfabet förstås, de rika hamnar inte i den allmänna sjukvården. http://www.standardmedia.co.ke/entertainment/thenairobian/article/2637/why-indian-women-are-aborting-girls

http://www.bbc.co.uk/news/magazine-24532694

http://www.aljazeera.com/indepth/features/2013/09/sex-selective-abortions-worry-azerbaijanis-2013930757245318.html