månadsarkiv: februari 2012

Dansen för turister

Postat av

Man kan säga mycket om Marcos men han hade viljan att skydda isolerade stammar. Han var intresserad av folkets kultur. När vi var på Filippinerna på -70talets slut hade man nyss upptäckt en isolerad stam. Han la genast förbud för besök på platsen för andra än upptäckaren. En utställning visades på flygplatsen i stället. Jag vet inte hur det gick sedan med denna folkspillra som inte haft kontakt med yttervärlden på sin livstid. Marcos i sin tur blev störtad och pressen använde många spaltmetrar för hans frus skor och klänningar.

Vi besökte Banaue, då en isolerad plats dit man åkte en lång farofylld bilväg då chauffören stannade bilen vid de värsta kurvorna  eller när vägen rymde bara en bil, knappt det och bad till heliga Maria. Små helgonbilder och kors var utsatta vid vägen. Hotellet hade kanske tio rum. De på platsen bosatta ifugaos hade av fri vilja eller behov av medel en dansföreställning för oss turister. Dock hade hotellet ordnat blusar för damerna som vanligen var barbröstade. Nu är Banaues risterrasser mer lättillgängliga, hotell ha byggts, besökare har ökat och livet förändrats för ifugaos antar jag.

En annan gång hade vi turen att träffa en historiker som hade kontakt med en stam utan kontakt med yttervärlden någonstans vid gyllene triangeln. Efter två dagars diskussion stärkt av mina historiekunskaper – och bra betalt – tog han oss dit med förmaningar att inte fotografera eller krama om folk. Vi åkte buss och sedan båt en dag. Guiden förklarade att byn hade nått bronsåldern ungefär. Han brukade besöka byn en gång i året. Senare när jag läste en viss kurs i universitet kunde jag förstå mer av historien med denna by. De var nämligen kristna. Någon missionär utsänd av påven hade irrat sig till byn på 1800 talet, dött där och byn hade fortsatt den kristna traditionen med kyrkogång varje söndag och nu ganska så förvanskade böner på latin och några psalmer.  De visade oss graven efter den store mannen. Prästen utbildade den nästa genom att memorera det han kunde.

Detta var en liten sensation. Kursens lärare ville veta vart byn låg och vissa ville kontakta påven men jag var ointresserad. Inte min sak att låta mediafolket övermanna byn vilket säkert hade hänt.

Hur har folk rätt att leva? Är det av ren välmening att dra de människor som lever isolerade eller gammalmodigt till civilisationen? (Det händer just nu i Tibet där nomader tvingas lämna sin tillvaro.) Eller ska vi låta dem visa sig för turister med danser eller bli tittade lik apor i en bur?  Hur bevarar vi de rester av människor som än lever isolerade eller blir de ett litet hörn i något museum? Är inte det bästa att göra som den hatade Marcos, säga stopp och låta folk närma sig oss och det vi kallar civilisation, om och när de vill?

DN skriver idag om Mashco-Piro-stammen i Peru och hur turismen hotar isolerade stammar:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/isolerade-stammar-hotas-av-turister

bild: ifugaos dansar för turister.

Att leka är universellt

Postat av

bild: roligt att få hjälpa till

Barn vill leka med kompisar på sin lediga dag oavsett vart de bor. Men barn i ”fattigare” länder ville också hjälpa till hemma och läsa läxor.  De prioriterade saker som var viktiga för dem och framtiden.

De svenska barnen drömde om att resa.

Varför ville de svenska barnen helst resa? Vad det av äventyrslust? Eller att det är lite fint att ha varit utomlands? Eller bara önskan att göra något tillsammans med familjen i stället att varje familjemedlem pysslar med sitt? På en resa är man mer ihop.

Att leka är universellt. På en resa med barnen kom vi till en by där befolkningen knappt hade kontakt med yttervärlden och nivån på deras tekniska utveckling var hantverk, jakt med pil och även samlandet av växter. Men flickorna och de mindre pojkarna hoppade tvist – tvinnad av växter – och de stora pojkarna sparkade boll. Mina barn fick genast vara med. De lärde bybarnen nya trix och tvärtemot. Trots noll förståelse för varandras språk kunde barnen umgås genom leken.

Kanske nutidens barn leker för lite och stirrar på en fyrkantig ruta för mycket? Kanske förstör vissa också barnens lekval genom sina rabiata försök att fostra fram en ny människa som varken är en kvinna eller man utan något mittemellan om ens det och har föga att göra med människornas lika värde?

bild: två trötta resenärer

Barnfonden genomförde undersökningen tillsammans med Childfund Alliance. Barnen som svarade var mellan 10 och 12 år, en majoritet kom från utvecklingsländer i Afrika, Asien och Latinamerika. Totalt deltog 4592 barn från 44 länder. Av dem kom 979 från åtta rika länder, där- ibland Sverige. Varje barn intervjuades individuellt.

Mot Malvinas – om vinden tillåter

Postat av

Nu seglar Tommy Seglaren igen. Vi landkrabbor häckar vid datorn i väntan på livstecken. Väderkartor är min favoritläsning, oron minskar inte precis när stormarna kommer och går. Just nu är det värsta över för stunden och jag kan föreställa mig blötan och tröttheten efter några dygns ensam kamp mot vinden. Ah, vad vi älskar lugnande satellitmeddelanden!
Som mor oroar man sig. Oron för barnen släpper aldrig fast barnen har sina egna liv länge sedan och de klarar sig alldeles utmärkt.  Men att bara klara sig räcker inte. Att försöka göra verklighet av sina drömmar – som att långsegla i detta fall – är nödvändigt för vårt psyke. Att bli gammal och bitter är inte livets mening.
Nyligen skrevs det om vad vi ångrar när döden kommer. Det är inte det vi har gjort utan alla de planer vi hade som aldrig blev utförda.
Segla vidare men kom hem hel.

“Malvinas coasts: strong to fresh breeze from sector west/gusts/ variably cloudy/ possible showers/ improving/ visibility moderate to good” men än har han ett dygn dit.

Möt Rikard – Reinfeldts idealarbetare

Postat av

Dick började arbeta direkt efter grundskolan vid 16 år i en affär. Han flyttade efter arbetstillgången och till mer intressant affärsliv. Han avancerade. Men livet som affärsanställd kändes tomt så som 30 åring han reste till Tyskland och utbildade sig till trädgårdsmästare för giftfri odling. Det fanns ingen sådan utbildning i Sverige. Han fick lära sig tyska och betalade utbildningen med sparpengar.

Han vidareutbildade sig senare i Sverige. Att vara trädgårdsmästare och odla grönsaker blev hans levebröd i många tiotals år. Han grundade en trädgård, en till. Men vid 55 bytte han arbetsplats och började handleda elever i trädgårdsarbete. Vid 62 gick han ner till halvtid och började fotografera på allvar. Att bli en naturfotograf var en liten dröm han haft länge. Han skaffade sig viss utbildning i form av fotokurser. Det gav resultat i publiceringar och utställningar.Lite då och då ringernågon efter lite bilder för något verk. Så nu hade han två arbeten, trädgård och foto i en bra kombination.

Men arbetsbytena tog inte slut där. Vid 76 började han medverka inom film och reklam som statist, modell och även med riktiga mindre roller.

Vid 79 var arbetslivet slut om man inte räknar några publicerade bilder. Och nu vid 82 är han ganska sliten och minnet krånglar. En hastig sjukdom höll på att ta livet av honom förra sommarn vet de som läser denna blogg.

Det måste ha blivit en våldsamt fin pension, tänker ni. Nej, inte alls. Trots arbete hela livet kan han precis existera på pensionen. Dessutom hade han utfört en del oavlönat ideellt arbete och det får man inte göra om pension är det viktigaste i livet. Att spara till egen pension var en nymodighet som kom först i slutet av hans arbetsliv. Att resa, spela golf eller åka runt i en fin bil sker bara i TV. Så lura oss inte om pensionen, Reinfeldt. Vi blev tillräckligt svedda av Persson som bestal oss. Och när ska vi hinna njuta av ledighet när sjukdom och död kommer direkt efter pensionering?

Jag håller med att tiden för pensionering bör vara flytande och  individuell. Kanske borde vi ha en annan inställning till ett arbete än att det försörjer oss? Arbete är ju en stor om inte den största delen i vårt liv. Att vänta på pensionen  från 50 är inte realistiskt.  (Många 50 åringar har ett stort samtalsämne: vad gör vi efter pensioneringen). Jag håller med om att man ska kunna utbilda sig igen under sitt arbetsliv. De sista universitetspoängerna tog jag väl långt efter 50. Men att förvänta sig att t ex kvinnor i tunga arbeten inom omsorgen hastigt utbildar sig vid 50 till andra arbeten är att drömma.