Vandring i Grislandet.

På kvällarna samlades varelserna runt tältet och deras sång var betydligt värre än en förortsoperas falsksång. De storas röst var som kommen från underjorden. Jag ryste. Om de skulle anfalla mig vore jag nog chanslös. Men när jag kravlade mig ur tältet försvann de snabbt. Jag lyckades aldrig ta en bild.

Nästa natt upprepades allt fast jag hade placerat tältet vid en riksväg eller en kulle. De samlade sig kring mig och skrek.  Inga väna nöff nöff. De var inte några söta rosa grisar utan jag tältade i de griniga vilda grisarnas land.

Skogen var uppriven. Mossan låg i klumpar och trädens rötter stod kala. Det var inte vackert för mänskligt öga. Jag vandrare för en naturupplevelse på Sörmlandsleden, men dag efter dag fick jag gå på grisarna uppgrävda land. Jag träffade några människor närmare bebyggelsen och de berättade att grisarna rev upp deras gräsmattor och grönsaksland.

De trängde sig närmare bebyggelser och även längre upp till norr, de än grislösa områdena.

Skjut dem då, tänkte jag. Skjut de elaka grisarna. Eller – är även de en värdefull tillgång i vår natur? Skall vi acceptera förstörelse för att vara snälla och humana? Dela med oss? Inte egoister som skyddar sin egen mark?

Grisarna väckte många frågor. De var som en del av större världsfråga, vad får man skydda, vad inte? Och hur? Jag löste dock inga frågor utan travade vidare med min ryggsäck i Grislandet.

Grisarna hade ett eget spa också medan jag fick nöja mig med de kalla sjöarna.

PS. Vildsvinspopulationen räknas till ca 200 000 djur. Läs mer hos Jägarförbundet.

10 svar på ”Vandring i Grislandet.

  1. Hej.

    Att du vågar!

    Bor numera norr om vildsvinens utbredningsområde men har ju tidigare bott i Skåne. Skulle aldrig fått för mig att tälta utan att ha haft alla hundarna och studsare med mig i vildsvinsområde. De är det enda djur jag är rädd för i Sverige – gråben och nalle och älgen ränner ju väck bara de känner minsta aning av en (såvida älgf*n inte ätit jästa äpplen…), men vildsvinen kan ju mycket väl attackera om de tror man hotar kultingar eller om de bara är ovanligt lea. Och jag har varit med om att en galt gjort utfall och kommit inom två meter innan han vek av – att byxan inte var full efter den upplevelsen är jag både stolt och förvånad över än idag, och hade han inte vikt av hade det kunnat vara god natt Jord för min del.

    Det där med att skjuta grisen är ju kinkigt därnere. Folk och hus överallstans och byråkrater som skall ge tillstånd och jag vet inte allt, och då ska vi inte ens gå in på kostnaden och besväret att skaffa lagliga vapen på laglig väg. Nej, jag tycker nog ännu som jag sade förr till släktingar som har vargfrossa (inget ovanligt här i skogen upp mot norska gränsen) – ”Vänta bara tills vildsvinen kommer, då lär ni ha något att klaga på!”. Och som åklagaren går på i Hedin-målet så kan man ju åka dit för tjuvjakt utan att ens haft bössa med sig i skogen, så sörmlänningar och smålänningar och andra neröver har nog skäl att vara litt nervösa angående jakt.

    Härikring har det då och då dykt upp ensamma strövande vildsvin tidigare. Etableringen annars är i höjd med Borlänge rent geografiskt men de föredrar öppnare landskap och lövskog framför urskogen här så det är nog ojämnt fördelat, och eftersom varannan gube ute i byarna jagar så försvinner grisen via SGT.

    Att du vågar, som sagt. Du hörde inte om de trummade? De gör det ibland när de tycker man kommer och stör att de liksom trummar (stampar antar jag?) på marken. Har i Skåne sett spåren av Sveriges lataste vildsvin för övrigt. En ödegård mitt i Torupskogen utanför Malmö (skog och skog, för södra Skåne är det en skog) med gamla fruktträd och mängder med söta kalljästa äpplen som fallit av i oktober. Grisarna hade låtit sig väl smaka – men hade inte ens gitit böka upp äpplena ur gräset utan hade bara ätit den halva som stack upp. Lyxlirare.

    Med tanke på hur snabbt vildsvin förkar sig kan vi ha helt fri jakt året runt tills stammen är nere i tiotusen vuxna djur. 6 till 8 kultingar per år per sugga, hälften av kultingarna blir nya suggor, är inte en svår räkneövning för hur snabbt stammen sedan är på dagens nivå.

    Det måste nästan känts lite som Stanley och Livingstone, fast utan infödda bärare? Djupa skogar, infödingsbyar, vilda djur som stryker runt tältet och farliga exotiska epidemier som hotar.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Jag har bott i landets vildsvins-tätaste område i större delen av mitt liv och visst är det ett problem när den egna gräsmattan/odlingen förvandlas till en uppbökad jordhög, men jag har aldrig varit rädd för grisarna, trots att vi och våra hundar dagligen vistats i samma skog och oräkneliga gånger har mött, passerat och sett vildsvin på bara några meters avstånd. I skogen kan till och med ”bökningen” vara till nytta på samma sätt som markberedning/plöjning som luckrar upp jorden på ett sätt som gynnar växtligheten. Några varnande grymtningar har vi hört när vi varit för nära nyfikna kultingar , men vi har aldrig varken hört eller hört talas om något ”trummande”. Kanske är det ett lokalt beteende söderöver?:-)

      Det är redan fri jakt på vildsvin, i alla fall här?, med undantag för suggorna under dräktighet- och digivningstiden på våren och försommaren. Problemet är att den vanliga konsumenten inte köper köttet. Vi som bor här har frysarna fulla med högkvalitativt vildsvinskött, helt fritt från antibiotika och rester från märkligt fabriksfoder. Pulled pork på vildsvin är nästan värt att dö för jämfört med det som lagas av vanlig tamgris. Vildsvinsfilé är i samma, eller bättre, klass som vanlig fläskfilé om än lite mindre fettsprängt och köttfärsen i en helt annan klass än storköpens kladdiga blandfärs.

      För mig är valet självklart, men vildsvinsköttet är tydligen inte riktigt lika ”fint” som älgköttet eller fabriksuppfött/slaktat och antibiotikaberikat gris/nöt-kött? Trots att älgstammen numera blir mindre och sjukare för vart år? Men det ändrar sig förmodligen om vi hamnar i ett läge med köttransonering?

      Så vill du göra en insats för att minska vildsvinens tillväxt så .. köp och ät vildsvinskött! ;-)

      • Jag skulle gärna köpa men tillgången är nära noll. Då får jag åka till Stan och Östermalmshallen och det är ju för närvarande död idé. Det är inte säkert heller att de har något just den dagen.
        Något för skolkök? Inte?

      • Hej.

        Numera bor jag ju som sagt norr om gränsen för vildsvinets utbredning men jag det var sällan det fanns att få tag på i matbutiker i Malmö. (Då menar jag givetvis inte kötthandlarna runt Möllan eller på Rosengård eller så, vildsvin är lika haram som tamgris.) Men gott är det, inte något anslag av trägris eller härsken galtsmak inte.

        Späckat med färska, mosade enbär och mjukstekt i porter ihop med schalottenlök, till det mos på svartrot, kålrabbi och potatis och sås på stekskyn samt späda morötter i 1-2-3-lag. Svagdricka, mjöd eller kraftigt rödvin till. Det är så snålvattnet rinner kring tandstumparna vid blotta tanken.

        Jag vet inte vad det är med vildsvin som gör mig extra skrajsen. Det är väl något med uppsynen kanske. De verkar liksom varken vaksamma eller betänksamma inför människan, inte som björnen eller de andra större djuren.

        En del av jägarna här är bortskämda enligt de äldre i gamet. De yngre (dvs under femtio…) tar bara de större köttstyckena vid jakten, resten åker i containern. Vet inte om det är slapphet och bortskämma eller om det finns andra skäl – hade jag haft råd att vara med så hade vi ätit allt utom benen (ja, de räliare delarna hade väl hundarna fått förstås). Mormors berättelser om hur man drygade maten i hennes barndom sitter i.

        Sedan är det väl så allstans att det mesta viltet säljs svart kan jag tro. Inget krångel med veterinär, skatt eller så, och då går det ju till betrodda personer. Det är som med att sälja hembränt: se till att en lokal polis hör till kundkretsen, sälj inte till ungdomar, och sköt det snyggt. Detta enligt en gubbe (85+) i grannbyn som undrade om jag tänkte skaffa apparat.

        Ibland ser man privatannonser om vildsvinskött, kilopriset brukar ligga på mellan 35:- till 45:-, urtagen men ej flådd eller testad så risken är ju att man köper grisen i säcken.

        Det där med att visst kött är ”finare” än annat… nä, ska inte skriva en massa surt om vad jag tänker om sådan attityd. :) Men folk får vara som de är, bara det gäller mig också.

        Nä, måste sanda trappen ifall det kommer mer snö ikväll.

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        • Jag vet, tror mig veta hur jag möter en björn, undviker att ofreda dem eller hur man inte ska göra med Puma så man inte hamna i en olycka. Möten skedde förstås vid flera tillfällen i USA på PCT. Men jag vet inte hur man handskas med en grisflock på 20. Det finns inga regler om hur man inte retar upp dem och skyddar sig annat än en stor jäkla hund eller fler som jag inte har. När de kommer oförhappandes i grupp i skymningen är man faktiskt inte så glad.
          Jag var inte rädd men det var kymigt.

          • Jag har haft en grisflock på fler än 20 utanför på tomten och vet hur man handskas med dem. Öppna dörren och hosta och .. vips .. så finns det inte en grisknorr inom synhåll :-D

            Vildsvin är väldigt skygga. Det närmaste jag varit var när jag gick ut med vår schäfer i mörkret, hörde en hotfull grymtning på alldeles för nära håll och såg en kull smågrisar i diket.

            Saaaakta och luuuugnt vände vi på klacken och gick tyst och behärskat hemåt. Hade jag haft Rackarkotten i andra änden av kopplet hade det förmodligen blivit ett annat resultat och en annan hastighet på reträtten.;-)

          • De var nog dresserade grisar, inte de jag stötte på. Jag pratade högt, skramlade och rörde mig runt tältet. Ja, de försvann. Om tjugo minuter var gänget tillbaka. Och igen. Det var att vara poppis.

Kommentarer är stängda.