Etikettarkiv: vandring

Gjorda och ogjorda vandringar

Publicerat av

Fem år sedan påbörjade jag min långa vandring på Pacific Crest Trail. Jag var otränad, det hade inte funnits tillräckligt med möjligheter för träning när jag tog hand om min sjuka sambo som behövde tillsyn dygnet runt. Han flyttade in till ett boende efter sju år hemma och dog inom få dagar. Jag slängde ihop mina grejer i en bag och åkte i väg till USA.
Det var dock en planerad tur som jag hade bestämt mig för långt innan. Du måste ha tillstånd för att vandra PCT och det fick jag i januari. Jag gick leden på Google maps och den såg inte så illa ut. Tips, det är inte en bra träningsmetod eller någon säker studie, men kul.

Nordkalottleden ca 800 km var den längsta vandringen jag hade gjort innan. Det var 1995 och väckte då uppmärksamhet. Flera tidningsartiklar och intervjuer. Ensam kvinna och så långt! Ni ser hur tiderna har förändrats i och med Internet.
Jag har sedan korsat Island från norr till söder, bestigit Kilimanjaro och gjort tre Tour du Mt Blanc, vandrat på Grönland samt svenskt fjäll men inga långvandringar. Nu var sträckan 4000 kilometer eller i alla fall något av det jag tänkte försöka mig på.
Noll uppmärksamhet, PCT är som en vanlig promenad på dessa Internettider. Om du vill bli känd måste du slita på någon Internetmedia och inte ens då är det säkert att du får några gilla eller igen pengarna, som jag fick 1995.

Min vän i Illinois som är nu 30 år har gjort Triple Crown. Inte blev hon någon stor kändis för det även om hon hör till en exklusiv skara på ca 525 personer. Triple Crown är alla tre långlederna i USA, var och en gjort i ett streck, PCT, AT och CDT.

https://therovingarrow.wixsite.com/followtheblaze

Att vandra är en okomplicerad hobby, om du borträknar svåra vad och långa sträckor utan möjlighet att handla mat. Att vandra är att gå och bära en ryggsäck. Slå tält och plocka ihop allt igen. Gå, äta, lägga tält. Det kan finnas stugor eller andra övernattningsmöjligheter men för mig är vandring boende i tält nästan alltid. Samma varje dag. Ibland matinköp. Gå oavsett väder. Det är blött då och då. Du blir skitig. Att vandra är inget avancerat men leden kan vara av olika svårighetsgrader. PCT är nog inget man ska börja med. Att vada i djupt vatten kan kosta livet och vad finns det gott om där. Och längden – inte kul att avbryta alltför snabbt.

Sedan är man en grupp – person eller ensamvarg. Det varnas alltid: gå inte ensam. Jag hade Garmin, den var min kompanjon. Jag är en ensamvarg, gick ensam och tältade ensam de flesta nätterna utan andra inom synhåll. Jag och naturen. In to the Wild som dessutom är min favoritfilm.
Träffade en massa andra trevliga vandrare. Några har jag kontakt med än idag. PCT organisationen skickar än info om vad som händer på leden.
Allt var absolut magiskt även om jag tyckte att vissa dagar var skit. Regn. Stenskravel. Inga bra tältplatser. Trött. Maten sinade. Men det var snabbt övergående.

Det blev mitt livs vandring, Kilimanjaro trängs också på första plats. Planerade att resa tillbaka till USA och vandra någon av de andra långa lederna AP eller CDT, kanske Arizona, men det stoppades av covid. Vandringar de senaste åren har varit fjällturer och Sörmlandsleden runt.

Jag bor nära ett skogsområde så jag är ute ofta. Skogarna nära mig börjar ha kaos som kännetecken utanför lederna. Fallna träd. Granbarkborre. Uppgrävt av vildsvin. Jag sörjer med skogen som attackeras och ser skraltig ut.
De förlorade turerna suger. När vänner i USA skriver kom så vandrar vi ihop en bit är jag villig att packa.


Men har du en gång upplevt något magiskt och lyckat är det inte säkert att det går att upprepa igen utan blir bara en flopp. Undrar: hur långt skulle jag orka idag?

Bild överst three fingered Jack, Oregon, mitten: öken Island, nederst skog Södermanland.

Life’s too short to be angry about things that haven’t gone your way.

Publicerat av

Jag såg en mening någonstans som fick bli rubrik till denna något klagande inlägg. Även jag har stunder då jag grubblar över livet fast mitt ”valspråk” har varit bli en lösning. Det var också mitt arbete, att hjälpa folk till bättre sätt att lösa livet.

Är du tacksam för vad du har och har haft? Eller ömkar du dig själv över alla orättvisor och elände du har varit med om? Gick inte livet så som du hade ritat upp det?

Det är så svårt. Ibland krämer jag mig över saker och val jag gjorde vilka ledde till förluster, misslyckanden, även nära döden. Varför gjorde jag så dumma val? Det kanske beror på åldern att ens livs minnen påminner en om hur lite allt betyder. Hur mycket mer jag kunde ha gjort. Hur det fanns bättre lösningar, men jag tog inte de. Det kanske är så att vid ålderns höst gör man ett slags genomgång över livet? Bikt utan präst.

Sedan råkade jag träffa en gammal patient som nästan kastade sig över mig. Hon tackade mig för livet. Nu, efter så lång tid. Någonting måste ha blivit bra på arbetet när en patient tackar efter 20 år. Att tacka är en gammal påhitt, sa någon. Jag tror att vi bör tacka mer.

Min son påminde mig häromdagen om hur många saker jag har gjort. Mycket är sådant andra aldrig gör, inte vill göra eller ens får en möjlighet till. Vad gnällde jag för? Men snart är jag död, enligt statistik finns inte många år kvar så jag får aldrig möjligheter att göra ditten och datten. Det känns som nu eller aldrig.

Mycket vill ha mer.

Sonen gav mig en bok om vandringsleder i Europa, ovan boken om vandringar i Norge som jag fick tidigare. Jag har vandrat lite i Norge. Så vackert! Covid snodde mina europeiska vandringsplaner, som ”Dream Trail”, men nu måste jag komma till beslut vart, vilken led.
Sedan fick jag ett nytt tält som födelsedagspresent, från sonen det också. Den gamla var väl så sliten efter PCT och 4 år till. Så, det är bara att packa ihop när snön smälter.

Vintertälta? Inte jag. Utom när det är nödvändigt.

Så vad klagar jag på? Covid ungefär förbi för stunden. Krig, som i Ukraina, har inte än drabbat oss. Även om den drabbar våra plånböcker, ibland frivilligt.

Ekonomin är kass men jag är inte den som ägnar mig åt shopping.

Jag har grubblat då och då över de sju åren då jag tog hand om min sambo. Sakta låste hans hälsa in även mina möjligheter till det jag ville göra. Till sist var det bara korta promenader och handla mat kvar när avlösningen tog hand om honom. Men jag fortsatte in till döden. Det berodde inte på min oändliga kärlek till honom. Det berodde på hans kärlek till mig även om han inte längre kunde uttrycka det. Utom strax före döden. Då sa han – nej, det är bara för mig. Jag tror att var och en vill bli älskad utan krav, en gång i alla fall. Jag var det. Kärlek är inte bara en dans på rosor. Ibland blir det en uppoffring. Jag var inte en tålmodig person men jag lärde mig något på den hårda vägen.

Ta hand om de goda personerna i din närhet. Ibland har man inte mer än det. Sättet är dock olika. Har nyss träffat två äldre kvinnor vilka tar hand om sina sjuka män och de gråter när jag frågar: du då, hur mår du. Ibland blir det övermäktigt, inte bara psykiskt utan även fysiskt. Helt enkelt, de flesta män är större än sina kvinnor. Sträckan till att ringa äldreomsorgen kan vara oändlig. De stoltserar inte precis med god vård och svensktalande personal på sina ställen. Ring dem nu, säger jag, innan du hamnar i ett svart hål.

Ibland har det känts riktigt jävligt i livet. Upp och nedgång. Uppgångar är de enda värt att bevara, men det är svårt. Då och då faller alla i att ömka sig själv. Även jag.

Det finns alltid människor som har det bättre eller sämre än du. Någon millimeterrättvisa har aldrig existerat och kommer aldrig att göra oavsett vilken ism du tilltror. Idag får vi vara glada om ens barn har bra arbete. Vi får vara tacksamma om våra barn eller barnbarn går i skolan och inte försöker tjäna snabba pengar på kriminell marknad. Att dina barn inte knarkar och dör av det. Att pengarna räcker till mat och bostad. Att elräkningen är betald. Att vara frisk, ungefär, och inte behöva köa i någon telefonkö till Vårdcentralen. De är dagens ”vara glad” orsaker.

Att det var en solig dag idag fast trottoarerna inte var plogade utan förblev som hal smörja. Inte utgången till bakgården heller.

Det finns mycket än att vara tacksam för. Så klaga inte. Problem är till för att lösas, sa min mor. Bli en lösning. Var glad så länge Samhället håller ihop på något sätt. För det är bara en illusion att livet fortsätter evigt som nu och att Politiker löser dina och Samhällets problem..

Bilder: en absolut magisk stund var att se Fjällbrud blomma i Tarraätno, Padjelanta
Vintertältning på Guttroat pass, Washington, Pacific Crest Trail.

”Quitters day”.

Publicerat av

Har du redan gett upp nyårslöftena? Igår kanske? Eller gav du inga?

Här har det varit lata veckor sedan nyåret. Jag har alltid haft min sämsta tid i början av Januari. Det är inte mörkret för jag gillar inte ljusa nätter. Det bara är så.

Jag tror det finns lågenergiska tider även utan orsak i var och ens liv.

Så, inga nyårslöften är brutna igår på Quitters dag. Jag gav inga. Men nu börjar jag fundera på möjliga vandringar, redan planerade resor och annat som behöver lite tankeverksamhet. Må inte covid åter knäcka mina planer. Vi alla är trötta på den kinesiska faran likaså terroristen Putin med kompani.

Jag försöker att inte planera för mycket. Slumpen får råda lite. Den minst planerade turen, med dålig träning innan och ovanpå den överlägset längsta vandringen jag har gjort, PCT, blev lyckad trots brist på just planering.

Packa ryggsäcken, glöm inget och börja gå. Det är en hyfsad regel.

Jag började igår med att låna en tjock roman på engelska, Brick Lane av Monica Ali. Skall hålla engelskan i gång lite bättre. Jag läser dagligen nyheter på engelska men en roman är annat. Sedan försökte jag inse min ålder. Det är faktiskt problematiskt. Jag har svårt att begripa min begränsning på grund av ålder. Varför skulle tusen eller två tusen mile vara värre nu än en ännu längre sträcka i 2018? Skärp dig, säger jag till mig själv. Du är snart urgammal, säger mitt förståndiga jag. Men jag fräser tillbaka att då är det ju bråttom.

Jag försöker vara förståndig, begränsa mig. Vad är viktigast, gå långt eller även hinna träffa folk? Båda går inte ihop. Om jag skulle vandra åter i USA vill några där även vandra med mig. Vi har nu väntat i två år på grund av covid som tog död på alla våra planer. Men jag är inte så bra på att vandra i sällskap. Jag är ingen bra läromästare som vissa tror. I teorin är det kanske ok men i praktiken går jag lite som jag känner och det kan bli lata eller tunga dagar, ingen ordning alls.

För att öka på grubblerierna försåg sonen mig med en bok om vandringar i Norge.

Grannen som är från Norge har sagt: men Norge då... med en ton som avslöjar att jag har missat något storartat. Det jag sett hittills var storartat. Visst är jag lockad – igen. Men, jag har vandrat i Norge, fast inte långt försöker jag försvara mig.

Så Quitters dag härskade inte här igår utan en liten plan för året bubblade upp samt en promenad. Hur var det nu, skulle det vara 10000 eller 7500 steg som räddade oss från tidig död? Eller räckte det till och med 4500 steg för att fortsätta leva, bara man drack två liter vätska också. Nu säger forskningen nämligen att vatten är också något som håller oss friskare och längre i liv. Fantastiskt forskning! Vad räknas som vätska är en bra fråga. Jag tror att jag tar mig en whisky.

Har du några planer för i år?

PS. År 2019 konstaterade det sociala träningsnätverket Strava att cirka 80 procent av de människor som gav nyårslöften angående träning hade gett upp redan den andra veckan i januari. Strava räknade ut att den andra fredagen i januari var den dagen då motivationen hos de flesta börjar minska och att många då ger upp. Därav namnet ”Quitters day” i år den trettonde januari.

Bilder från Norge.

Fyra år sedan på denna dag vandrade jag vid Stilla havet.

Publicerat av

Vad gör man efter en riktigt lång vandring? Då går man lite till.

Jag satt i hotellrummet och undrade: vad gör jag nu. Jag hade fått lift från PCT med två kvinnor på väg till Seattle. Jag skulle flyga hem därifrån. Men än hade jag några dagar kvar innan flyget gick så jag bad dem att släppa av mig någonstans där det gick en buss till Seattle. De lämnade mig i ett hotell i Mt Vernon.

Jag badade länge. Duschade åter och tog på de kläder som var renast. Jag gick ut och åt middag i en mexikansk restaurang. Sedan satt jag i rummet och undrade över de dagar jag hade kvar.

Jag bestämde mig att vandra en bit på Pacific Northwest trail som gick en sträcka vid havet. Jag handlade mat och på morgonen tog jag buss till Anacortes.

Jag tältade först i Deception pass. De närmaste tre dagarna gick jag åt det ena hållet och sedan åt det andra hållet på leden och en tur till omgivningarna. Men på sena kvällen var jag på stranden och såg solen gå ner. Sedan flyttade jag tältet till Washington park och gick runt den.

Åter i Mt Vernon som dock hade inget berg i sikte.

Nu kände jag mig ganska nöjd. Jag hade vandrat vid havet. Det var som nedtrappning av 160 dagars gående. Jag hade haft få noll dagar, alltså dag då jag inte gick alls, men flera halvdagar då jag fyllde på mat. Nu såg jag framemot Seattle, shopping av presenter till alla hemma och lite kläder åt mig själv för att se anständig ut i flyget.

Jag tyckte ljudet i stan var nästan olidligt. Bilar, flyg, folk… Jag längtade genast tillbaka till ödemarken. Men civilisationens välsignelser som Internet var inte så dumt. Jag hade varit utan Internet och mobil nästan hela tiden. Kontakt med yttervärlden skedde genom Garmin då och då. Nu frossade jag i TV nyheterna och laddade mobilen. Det rasslade in en massa meddelanden. Allting var åter som vanligt?

Deception Pass Bridge, byggd 1834 -35.