Etikettarkiv: USA

Vad ger mening för dig i ditt liv?

Publicerat av

Jag har dig nu i mina böner, sa kvinnan jag hade mött halvvägs i Kearsarge Pass, dag 58. Hon gick neråt, jag upp och vi pratade en stund med varandra och fortsatte sedan vidare på var sitt håll.

Även om jag inte är det minsta religiös tackade jag med ”God bless You”. Ber någon för dig skall du återgälda det, tycker jag.

Hon var den andra som önskade Guds välsignelse för min vandring och på samma dag. När jag passerade ett hus på gatan på väg från Independence, där jag fyllde på mat, ropade någon efter mig. En kvinna kom ut från huset till gatan med en skål i händerna. Hon hade kakor i den och bjöd mig flera. När hon frågade varifrån jag kom blev hon nästan tårögd. Sverige. Lucia.

Hennes farfar var från Sverige. Hennes far hade hållit hårt i de svenska sederna. Han hade lärt sin dotter Luciasången och hon hade lussat för omgivningen sedan hon var 9 år gammal. Hon bjöd då på pepparkakor, även det var ett gammalt svenskt recept. Lucia var mycket uppskattat. Nu var hon 75 år.

Jag lussar än, sa hon, men sjunger inte mer. Jag tror folk är glada för det.

Hon kunde inte ett ord svenska utöver sången som var nedskriven. Hennes döde far var också usel på svenska. Men Luciatraditionen var något värdefullt från farfars gamla hemland. Här hemma nagelfars Luciatraditionen. Det ses som förtryckande och odemokratisk till och med. På kvinnans gata i Independence var det bara en omtyckt fin tradition.

Hon lovade att be för mig när vi skiljes åt.

Dessa två kvinnor var några av de många amerikaner som fann mening i livet genom tro och religion. De är många. I en stor undersökning av PEW institut gav familj 69 % arbete 34 %, pengar 23% och tro 20%  mest mening i livet i flervalsfrågan. Ja, pengar vann över tron. Men när frågan stramades åt till att nämna det viktigaste av allt var familj 40% följt av tro 20% det som gav mest mening i livet. Ateister nämnde förstås andra saker än tro som meningsfulla ting i livet. Ekonomi, hobbyer, vänner och resor  fanns högt på deras lista.

Även ”being outdoors” ses som viktigt i USA. Hur man exakt menar vet jag inte men de campingar jag var på var fulla och överallt på leden träffade jag dagvandrare, jägare med sina pilbågar, hundägare, familjer, pensionärer… Så klart var majoriteten av PCT vandrare också amerikaner. Här hemma kan jag gå i skogen som ligger sju minuter från mitt centrum alldeles ensam, även på en söndag med vackert väder.

Undersökningen är intressant och visar även skillnader i vad viktigt är beroende på utbildning och ekonomi samt härkomst. Jag undrar hur en svensk undersökning skulle se ut?

Vad ger mening för dig i ditt liv? Vad är det viktigaste för dig i livet?

Jag har aldrig träffat så många hjälpsamma och vänliga personer som i USA. Vissa små städer nästan tävlade i att vara den mest hiker vänliga.  Man behövde inte ens fråga efter hjälp, folk kom spontant fram till en och frågade om de kunde göra något. Amerikanarna var öppna, positiva, hjälpsamma och nyfikna. De var lätta att prata med, oavsett om vi pratade om  området vi nu stod i eller politik. Ingen av dem jag frågade om deras åsikt om presidenten lät bli att svara. Jag tyckte det var rent av otroligt. Jag vet knappt vad mina barn röstar på. Skulle jag fråga ut grannarna slutade de säkert prata med mig? (Ja, jag återkommer med min oseriösa Trumpundersökning och meddelar också vart fanns den bästa äppelpajen. Någon dag.)

De jag pratade med var nyfikna på Sverige. De som visste mer om oss var både positiva och smått fundersamma över vår politik och även totalt felinformerade. Till ex. att all sjukvård från början till slut var helt gratis, 0 kostnad, bara att välja vad man ville. När jag sa hur verkligheten var och vilken kö min läkardotter hade suckade en och sa ”Ni har er Obamacare”. De blandade inte alls oss med Schweiz. Jag måste säga att mitt väl så kritiska och negativa sinne förändrades – lite. Jag ser mer positivt på mänskligheten, hur tokigt det än kan låta. Det USA jag mötte på leden eller i mindre orter kring PCT var de good guys.

Bad guys höll sig annanstans. Det finns gott om plats i USA, ett land med  ca 7 700 000 km² yta.

Jag pratade med flera f.d. marinsoldater. Just dessa som jag pratade med hade stabila förhållanden eller de hade hittat både arbete och liv igen efter Vietnam, Kuwait, Afghanistan och Irak. Men på varje ort jag fyllde på mat såg jag information över hjälp till ”våra veteraner”. Även om soldaterna hade haft funderingar över  det rätta – skulle vi vara där eller inte – hade de gjort vad som förväntades av dem. De hade valt yrket. En hade röjt minor mm efter Kuwaitkriget. En annan hade hämtat hem folk från Hanoi vid det bittra slutet.

En man hade gjort två vändor i Irak och  var inte glad över utvecklingen efteråt. Allt var förgäves. Demokrati växer inte ur gevärspipan. Skulle vi ha varit där var en bra fråga som det heter. Skulle vi ha stannat tills allt hade stabiliserat sig var en annan.

Han var nöjd med de  något isolationistiska tendenser, Amerika först, som Trump visade. Vi är inte hela världens räddare eller ekonomisk stötta. USA först, sedan andra. Vi har nog skit här hemma. Nu körde han buss i stället tanks. Han släppte av mig på icke hållplats i Chester (leden var stängt på grund av brand så jag både liftade och åkte buss runt) så jag skulle få kortare väg tillbaka till leden.

Vi tog varann i hand och tackade för samtalet. God bless You.

Jag mötte två män, mariners, med sina söner ute på jakt i norra Oregon. Efter att ha berättat vilka djur jag hade sett och vart den sista dagen övergick vi till politik. Ja, de hade röstat på Trump, De undrade vad jag trodde om Sovjet och riskerade Sverige att drabbas. Vi var överens om att Putin är en nyckfull person och att sia nästa drag är mer än vi kunde. Putin kommer att trakassera Ukraina igen så fort de närmar sig EU det minsta. Han har svårt att stå ut med Sovjets spruckna imperium. Han vill ha Sovjets Förenta Stater och helst mer. Men även han har försvagats med tiden. Vilka drar i trådarna bakom honom är en bra fråga. Sverige kan ligga risigt till.

Hoppar han på er så kommer vi, sa männen.

Vi är inte med i NATO. Vi är inte så snälla mot USA med tanke på hur media behandlar er president, svarade jag.

Vi kommer, sa de skrattande, vi ogillar ryssarna ännu mer.

Vi ogillar ryssarna ännu mer. Skulle jag vara lugn? Deras två söner lyssnade intensivt och nickade ibland. Den äldre läste kinesiska som andra språk. Det var det populäraste valet i hans skola. Inte spanska?

Vad ska man ha spanska till?

Vad ska man ha vissa språk till? Kanske svenskan kommer att dö ut likaså som våra seder? Men någonstans i USA firas fortfarande Lucia. Någonstans väntar än några svenskättlingar ivrigt på den svenska veckotidningen Kvällsstunden. Sverige är nära, ibland, fast den amerikanska drömmen var ett bättre val.

Bilder: på väg till pass och utsikt från passet dag 58.

http://www.pewforum.org/2018/11/20/where-americans-find-meaning-in-life/pf_11-20-18_sources_of_meaning-00-03/

PCT startdag, sorrow walkers och muren i Campo

Publicerat av

Jag stod vid Pacific Crest Trail, dess södra ingång och var rejält illamående. Bussfärden från San Diego till Campo var hemsk. Busschauffören, en väldigt bestämd dam, körde som om det var rally i öken. Jag blev åksjuk. Hon lät mig inte heller betala pensionärspris.

  •  Inte är du över 65, du ska ju vandra PCT! Sa hon. Fem dollar, tack!

Nu stod jag på PCT Southern Terminus vid den första delen av leden som var just öken och ville bara lägga mig ner.

Jag hade fått sällskap i bussen av Mark, en cowboy, som hade fått en överbliven startdag. Han gjorde en sorrow walk. Han hade bott och arbetat på en gård med sin mor. Hans mor, något över 60 år,  hade dött hastigt och Mark lämnade allt, packade en ryggsäck och startade utan vidare planering.

Han var inte ensam med sorg i ryggsäcken. Jag träffade flera sorrow walkers under tiden på leden. Människor som hade drabbats av någon stor förlust. Folk som hade förlorat närstående genom döden och de trodde att en vandring skulle hela dem. Några som hade fått allvarligt sjukdomsbesked av doktorn och hoppades att naturen läkte i stället operation eller mediciner. Jag tror att gå är en bra medicin. När man går töms huvudet av all onödig tyngd och till sist går man bara och insuper naturen. Men att fly medicinsk nödvändig behandling tror jag inte på. Kombination kanske i lagom mängd?

Jag gjorde också en ofrivillig sorrow walk i början. Jag hade ju drabbats av död i familjen, min sambo, bara några veckor innan. Mardrömmar om hans död  kom att plåga mig. Jag hade dock planerat på min vandring länge, inte att jag flydde till en led. I min ryggsäck fanns inga onödiga saker. Marks såg ut att spricka av tyngden.

  • Jag kastade in det jag trodde var behövligt.

Vi två stod nu vid muren som markerade gränsen mellan två länder, USA och Mexiko och Mark berättade om den. Han var en  fd. marinsoldat och han hade varit med om att bygga muren. De hade använt överblivet material från militären. Det skulle vara sparsamt, sa den dåvarande presidenten, jag är inte säker på om det var Reagan eller Busch. Folk i omgivningen på USA sidan var för muren. De var trötta på smugglare, kriminella och droger.

  • Det fanns ju legala vägar och övergångar om man ville komma in till USA. Det finns så även idag för ärligt folk, sa Mark. En stat utan en gräns är ju ingen stat.

En stat utan gräns är bara vildmark, möjlig för vem som helst? Man kunde diskutera detta länge  just idag när karavaner av människor, mest unga män från Sydamerikanska länder, marscherade mot USA gränsen och gränsvakterna passerade oss med bilar vart tionde minut. Sverige hade också varit öppet för de flesta.

Vi lämnade snabbt politiken och tog några foton. Sedan drog Mark iväg och ropade standardhälsningen: se You on the Trail! Jag gick sakta och hoppades att åksjukan skulle släppa snart. Jag lyckades gå 7-8 mile den första kvällen. Öken var inte tom av växtlighet, tvärtom. Det var svårt att hitta tältplats. Jag fick nöja mig en plätt mellan buskar och gräs.

Trots att det var kväll var det riktigt varmt. Det skulle bli varmt från rekordvärme till ljumma dagar ändå till september. De nästa två dagarna fick jag lära mig vikten av att bära mera vatten.

Jag hade försett mig med för lite vatten.

Att vattenrapporten som jag hade läst hemma stämde inte längre.

Men nu låg jag i tältet och kunde knappt förstå att jag var i USA för att vandra. Och att de 8 mile jag hade gått var bara en smula av de 2660 som låg framför mig. Jag satt väckarklockan på 4.00.

(1 mile = 1,609 km)

https://news.nationalgeographic.com/2016/03/160304-us-mexico-border-fence-wall-photos-immigration/

Hemma efter love story med USA.

Publicerat av

Jag är hemma igen efter nära sex månader i USA. Syftet med min resa var att vandra på Pacific Crest Trail, som går från gränsen till Mexiko genom Kalifornien, Oregon och Washington till Kanada. Jag skulle gå så långt jag orkade eller kanske hela 2660 mil. Kan säga direkt att det gick oväntat bra att gå, inga problem, även om jag aldrig kom till Kanada utan gav upp på grund av vintern bara  2 – 3 dagsmarscher ifrån gränsen. Mer om den dagen senare. Så klart gick jag inte varje mil utan hoppade över bitar på grund av bränder, avstängningar eller att jag ville ta en annan väg och se annat, men så gjorde vi alla. Få av vandrarna gör en helt ren PCT. Jag gjorde min vandring. Jag njöt av ensamhet, 95% av tiden gick jag ensam och tältade ensam. Jag och naturen. Men jag träffade massor av andra vandrare på leden och även människor som slumpen förde till min väg ute i samhällen. Vissa kommer att finnas i mitt minne och i min adressbok.

Jag startade i Campo vid gränsen till Mexiko på kvällen den 3 maj och slutade 9 oktober ca 30 mile (1 mile = 1,6 km) från Kanadagränsen, summa 160 dagar och vandrade sedan vid havet på Pacific Northwest Trail i 6 dagar innan hemresan. Jag hade vandrat genom öken, bergen, skogar, vulkaniska områden, vid sjöar, korsat vattendrag och nu la jag till havet. Allt var helt enkelt underbart.

Jag slog mina egna rekord fast syftet var inte rekord utan att vandra långt och länge, se annan natur än hemma i Sverige, leva tältliv helt enkelt. Vara fri. Naturen var fantastisk. Så var också de amerikaner jag träffade. Jag hade en love story med USA.

Jag kommer att berätta mer om PCT och min vandring i kommande inlägg. Jag gjorde också en egen helt ovetenskaplig Trump undersökning bland folk jag träffade. Hur jag valde dem kommer senare, resultatet var överraskande. Jag fick insikt i vart vi känner oss hemma och varför. Jag träffade trail angels vilka gjorde obetalda insatser för oss vandrare. Jag hade mardrömmar om min sambos död i början men upptäckte att flera andra vandrare gjorde också ett slags sorrow walk. Om det och vikten av vatten kommer jag också att skriva något om. Om hur det enkla livet i tält  har gjort mig mer glad över det jag har.

Jag blev uppmärksammad på leden på grund av min ålder. Det kommer följaktligen ett inlägg om ålder. Vilka ålderssiffror är viktiga? Många får ett hiker namn av andra vandrare. Mitt är Legend, just på grund av ålder. Jag var inte så glad för det utan använde mitt förnamn. Det är lätt att bli en Legend. Lika lätt att bli glömd. Varför kallades jag Legend, inte någon annan som faktiskt gjorde även de sista milen och mer ren PCT? Det var siffran 76. Att vara gammal blev  en prestation i sig.

Så, fortsättning följer. Men först skall jag åka och träffa mina barnbarn. En tackmiddag sker också för dem som hållit i allt här hemma från räkningar och hyresgäster till meddelanden per GPS om förändringar och avstängningar på leden mm för mig som levde utan Internetkoppling nästan hela tiden. Jag har helt missat de viktiga nyheterna som att vem vann Melodifestivalen, prinsbröllopet och var det val i Sverige? Det sista ser ut att vara tveksamt eftersom vi saknar fungerande Regering men sandlådan för de ledande politikerna ser ut att ha vuxit.

Allt är kanske lik sig här hemma?

En sak på min Bucket list.

Publicerat av

När min son seglade iväg till de stora haven ensam i sin gula lilla båt (lilla, säg inte mot) fast han knappt kunde segla, satt han en skylt på sin arbetsplats: kommer strax. Han var borta i åtta månader, den gången. Det blev sedan mer men då var han en skicklig seglare. Att segla är inte min grej, men att vandra är favoritsysselsättning. Att vandra en gång till långt och länge står på min Bucket List.

Så jag sätter samma skylt hit även om tiden inte blir så lång, troligen sex månader.

Jag skall solovandra i USA. Leden heter Pacific Crest Trail vars popularitet exploderade efter  filmen och boken Wild. Jag hade dock spanat på leden före det men kunde inte vara borta så lång tid. Jag börjar vid mexikanska gränsen i Campo och går mot norr så länge jag ids och orkar. Kanske hoppar jag över någon mer besvärlig del, att vada är inte min starka sida. I år var det dock ingen hög snö år, vilket innebär enklare vad men också ett behov att bära mera vatten.

Jag har ingen ambition att gå hela Pacific Crest Trail, dess 2659 mile, men det kan hända att jag ändå hamnar på Kanadagränsen till slut. Jag har usel planering, jag som brukar planera varje sträcka, varje matinköp, varje vilodag och hålla det. Tiden krympte. Döden kom emellan. Jag får ta det som det kommer.

De som går hela leden brukar vara i 35 års ålder. I min ålder fanns förra året 1,5 män, hur nu en sådan person kan se ut. Oavsett åldern avbryter flera ganska snabbt. Att gå hela dagarna i den kaliforniska öken – vilken den första delen är – var inte precis vad de tänkte. Jag för min del ser framemot ökendelen.

Jag säger adjö för ett tag för alla mina läsare. Jag ska gå.

Kommer strax.

Packning.