Etikettarkiv: USA

Orosmoment och kaos i naturen

Publicerat av

Det råder ofta kaos i naturen. Man häpnar över saknaden av ordning. Linné ordnade upp växterna, klassificerade och sorterade  så vi lättare skulle förstå hur den förökade sig.(Ja, han gjorde mycket mer.) Men naturen trotsar regler. Träd faller hur de vill. Rötterna växer över stenar. Svampar hoppar upp vart som helst. Grenar ser ut som spökskog. Berg är inte som berg utan färgglada monster. Det brinner, men nya växter träder fram oavsett förödelsen. Naturen ger inte upp. Det är en levande organism, ordning bakom oordning som hittar nya vägar. Naturen hittar alltid nya vägar.

Kanske naturen ovetande markerar det oreda som råder i världen?

Kaos härskar i världen. Dock är det kaos vi själva har orsakat inte någon magisk kraft utifrån. Pandemi har redan tagit ca 465 000 liv och världen har 8,8 miljoner bekräftade sjukdomsfall. Hur Corona exakt startade och hur viruset har utvecklats till ett hot mot människor tvistar de lärda än. Enligt FN, WHO och WWF är pandemier ett resultat av mänsklighetens förstörelse av naturen. Miljöförstörelse ger sämre tillvaro för de vilda djuren. En del blir mat för ökad befolkning. Borde vi hålla oss till de djur vi själv föder upp? Fast då kan det också bli för trångt och orsaka sjukdom. Tänk på grisfarmer.

Trängs vi på vår jord? Det är en bra fråga och vi vet redan svaret. Vi är för många för att få rimlig hälsosam livsutrymme.

Det andra som hotar oss är skadegörelsen efter en svart persons olycksaliga död. Han var ingen hjälte precis på grund av sin kriminalitet och drogmissbruk men han blev förebild genom sin död (troligen) orsakad av polisvåld. Man väljer sina idoler och de behöver inte har gjort något omstörtande gott för världen. Folk söker anledning att märka ut sig. Det är som uppdämt behov att skrika, förstöra, markera sina ståndpunkter. De  protesterande uppför sig som terrorister genom att rycka upp gatstenar, krossa skyltfönster och rasera något andra har byggt upp. Man blandar våldet med rasism, verklig eller inbillad och legaliserar på så sätt sitt uppförande.

De är inga man kan respektera, ändå springer folk med i tåget.

De fönsterkrossande personerna försvarar ingenting. De terroriserar. De raserar. Det är masshysteri och vi har sett effekterna av sådant beteende förr i stor skala. Folk ropar inte Heil Hitler idag. De ropar hat mot andra, de med annan hudfärg, de vita. Ändå är deras efterföljare en växande skara. Det kan dö ut men kan likaväl växa till en samhällskatastrof, främst i USA. Varken faktiska eller inbillade orättvisor kommer att försvinna genom hat och krossade fönster.

Världen har också blivit lite mer orolig på grund av gammal gränskonflikt mellan Kina och Indien som regelbundet blossar upp på den oklart märkta linjen LAC vid gränsen mot Tibet. Dock sköt man inte utan slogs med gamla metoder: med järnrör, stenar och knytnävarna. Låter faktiskt bättre än skjutvapen eller bomber. Men på sikt är det Kina vi skall vara fundersamma över. De äger redan en stor del av världen genom affärsverksamhet. Vad händer när vi inte kan sätta oss mot deras makt att styra?

Nordkorea mopsar upp sig. De har inte så mycket att komma med rent mänskligt. Det är ett land med diktatur där folk än svälter, där gränsen är stängd och där ledarna försöker hota omvärlden. Man eldar upp symbolen för samarbete, sambandskontoret på gränsen med Sydkorea. Trump försökte  tidigare lugna läget genom samtal, den första från väst som riskerade  misslyckande. Ingen annan har ens försökt. Hyllade vi honom och hans försök? Man kunde ana att det var misslyckat men ändå, vi borde ha backat upp Trump. En tids lugn följe som sedan byttes mot nya missilprov och nu hot från ledarens syster vars min får vem som helst sätta kaffet i halsen.

Det är synd om människorna i Nordkorea. Att vara hungrig är liknande tortyr. Kan det bli mer synd om dem tack vare sina diktatorers anfall mot yttervärlden?

Storpolitik och gatuterrorister har många gemensamma nämnare..

Snart får vi resa utomlands igen. Det är inte resan som är farlig, påstår Ann Linde. Inte? Att sitta tätt i flyget med en massa obekanta människor, trängas på andra transporter, på flygplats, tullen … Om det inte kan smitta under en resa finns det andra sammankomster som är smittfria? För mig känns den svenska Coronahanteringen som att uppfinna hjulet på nytt. Man borde ta efter de länder som har lyckats som Sydkorea, Island och Nya Zeeland. Men, det är ju nästan bara gamla pensionsberoende som dör när skyddsutrustning saknas än. Vad gör det.

Läget i Europa är bättre men inte bra och om morgondagen vet vi inget om, precis som vi inte visste igår. Hur många olika bud och strategier har vi haft om Corona.

Allt känns kaotiskt. Som en hop amatörer som gissar.

Året 2020 är bara halvvägs. Redan nu går den till historien som ett av de sämsta, dock beroende på hur långt bakåt man räknar och ens egen ålder.

Midsommar är över. Hoppas ni hade det bra under en lång dags färd mot en natt som knappt kom. Trött på att fira? Ta en god bok. Kanske den aktuella  George Orwell: 1984 som ger en igenkänningseffekt.

Sommarsolståndet markerar årets längsta dag och kortaste natt. I år föll sommarsolståndet den 20 juni. Bilden är tagen vid Bornsjön, Botkyrka en annan  midsommarnatt.

Lastbil som geografilektion – något om att känna sitt land.

Publicerat av

Jag råkade se några minuter av ett program i TV som visade lastbilschaufförer i USA i ”Highway Thru Hell”. Jag kom att tänka på Roy, den Trail Angel som gav mig skjuts ut ur ett brandområde.

Han hade en hög position inom det militära. Under Vietnamkriget blev han skickad till Saigon i sista minuten och fick slussa ut folk som satt fast där. Städa upp. Därefter kände han sig tom. Vad var det för land han hade arbetat för? Hur var hans patriotism? Han bestämde sig att lära känna sitt land mer än hemstaden och sommarstället.

Han tog ett arbete som lastbilschaufför och körde just de stora bilarna jag såg i programmet. Efter tio år fanns inte en håla i landet han inte hade passerat. Han hade kört genom bergen i Montana, skogarna i Colorado, förbi fälten i Kansas och Texas, små oansenliga områden i öken i Kalifornien, förbi flera av de murar som olika presidenter hade byggt, före Trump alltså. Han hade trasslat sig genom de flesta stora städerna som Chicagos slum och undvikit att köra över cyklister i San Antonio. Mer… Han kände nu sitt land ut och in.

Han tyckte att USA var ett vackert land värt att bevara. Människorna var hjälpsamma. Han hade fått vänner över hela landet.

Jag äger USA på något bra sätt, sa han.

Det ser ofta ut i massmedia att USA inte gör annat än skjuter folk. Han hade sett den bättre sidan.

Efter tio år var hans rygg slut och det var dags för pension. På somrarna gav han lift till PCT vandrare eftersom hans sommarhus låg lämpligt till. Han hade fått nog av San Francisco, den förslumning som skedde i hans bostadsområde. De idéer som raserade staden. Det skräp som flöt på gator när vinden blåste. Den multikulturalism, med arbetslöshet som efterverkan. Droger. Bostadslösa i tältstäder  vilka hade gjort hans hemstad till soptipp. De ekonomiska projekt som delstatsregering  ansåg att han skulle betala med ökad skatt, var bara plåster till det kaos politiker själva hade åstadkommit.

Men hans vänner var som en klippa. De var det riktiga USA. Ett land som än frågade vad du kan göra för landet, inte vad du kan få från politiker, även om den rösten blev svagare varje dag.

Det finns väldigt många likheter mellan Sverige och USA, i den politik som speciellt Kalifornien med ”allt för alla” försöker  införa. Få frågar hur allt ska betalas.

Den stora vinsten i att resa i USA var människorna jag mötte. De slog ut även naturen som var så man tappade andan av dess skönhet. De människor jag mötte i USA  var mer öppna och hjälpsamma, mer nyfikna och diskussionslystna än någon jag har mött i Sverige på väldigt många år.

Folk i Sverige vågar säga på Internet vad de tycker i tron att de är anonyma. Inte högt för det kan vara opassande.

Så, hur är det med dig? Känner du ditt land? Har du semestrat i Sverige före badstränderna i söder? Har du sett de små byarna i norr? De döende orterna? Kungsleden? Kulturvärden? Åkrarna där din brödsäd produceras? Din kungs slott? Ale stenar? Raukarna på Fårö? Kossorna på de gröna ängarna som ger dina barn än riktig mjölk?

De nyare sevärdheterna som de nedlagda fabrikerna, brandstationen som är stängt? Moderna sevärdheter som något hus där en bomb nyss briserade? Torget på en lördag då du tror dig ha kommit till Mellanöstern? Rester av bilar som brändes? Förorter där folk betraktar dig – om du är vit eller utryckningspersonal – som inkräktare? Gröna områden där ett hus kostar mer än du någonsin kommer att tjäna? De höga hyreshusen på de så kallade utsatta områden där ljuset aldrig riktigt når fönstren?

Allt detta är också Sverige. Gå ut och besök platser du inte har satt din fot i.

Vad känner du för ditt land, Sverige, egentligen? Inget? Ska man fundera över sånt? Har du rädsla över de förändringar du ser? Eller har du det riktigt bra på ditt segregerade område och fattar inte ens vad folk oroar sig över? Kanske bor du i en del av det gamla Sverige där förändringar är än pittoreska och omfamnas med öppna armar och inte påverkar ditt liv? Du har inte än behov av kommunala tjänster eller  dina barn har passerat skolåldern så kommunens krympande budget drabbar inte dig?

Kanske har du bara rätt värdegrund och behöver endast veta det som är rätt och riktigt just nu? Allt annat är ointressanta fabler.

Nationaldag, ursprung och vada över vatten.

Publicerat av

Förra året passerade jag den så mäktiga Muir pass på USAs nationaldag, Independence Day . Inget firande. Ingenting än sten, snö och vatten samt en ranger som kontrollerade mina papper och gratulerade. Jag hade nyss börjat bli en ”kändis” på PCT. Den äldsta ´kvinnan på leden.

Muir pass var en absolut favorit område på PCT. Ödsligt utom vandrare som kämpade i snömodden och tappade leden hela tiden. Men det var dock lätt i jämförelse året före och i år.

Jag hade så tur med min vandring. Lite snö, lite vatten, inga drunknade som de andra två åren. Ja, några snöstormar förstås, men det var inget oroande bara så kallt.

Varför riskera livet när det är synbart omöjligt att gå över vatten? Jag kan på något sätt förstå det. Man ger bara inte upp. Adrenalinet flödar. Man är oöverträfflig. Man ska fixa det, att vända är inte att tänka på. Det är en bra egenskap i katastrofer. De är dessa som överlever. Men att gå över omöjlig fors är inte katastrofläge, bara dumhet . Hellre ge upp, kanske vänta tills tidig morgon eller vända om. Noggrann bedömning och inte vada ensam.

Sedan finns de som helt enkelt överskattar sin förmåga och underskattar vattnets. Att gå över en flod när vattnet forsar och når till midjan är att utmana döden. Nyligen dog två asylsökanden som vadade över en flod i stället att ta vägen till USA genom gränspostering. Då tog El Salvadors president Nayib Bukele på sig skulden för hur dessa medborgare, Óscar Alberto Martinez och hans knappt tvååriga dotter Valeria, drunknande i Rio Grande. Han erkände också att landet inte erbjuder sina medborgare ett tillräckligt bra liv, snarare ingenting av livets behov.

Nationaldagen passerade: Jag hade velat vara i en stad och se firandet men jag var för långt ifrån, 4 – 5 dagsmarscher.  USA firar med parader, flaggor, glädje över att vara just medborgare eller bosatt i USA. Det finns andra åsikter, det finns alltid andra åsikter men denna dag brukar man samlas. Hot om terror  finns också att räkna med. De som protesterar brukar dock ”drunkna” i allmän festyra. Man ser på parader, grillar, äter tårta och framför allt firar med familj och vänner. Musik och fyrverkerier, kläder med mönster från amerikansk flagga. 4 juli är en stor helgdag.

4 juli år 1776 förklarade 13 amerikanska stater sig självständiga från Storbritannien. USA var bildad. Den första flaggan hade 13 ränder.

Kanske bör man ha en kamp för att bli fritt land innan den uppskattas? Är det därför vi värdesätter och värnar om Sverige så lite? Eller, hur var det nu? Amerika var inte obebott. Fråga indianerna om fördelen med invandring från Europa.

Jag mötte nutida exempel om fördelar i att vara indian. Stora areor, reservat med närapå förbud att vistas där för andra. Jakt som fick utövas när och med vilka vapen som helst medan de vita amerikanerna fick jaga på vissa tider, i regel den sämsta tiden på dygnet och bara med pilbåge. Kan fördelarna ersätta något? Knappast. Men  tiden lappar över alla sår om man så vill. Det är dock fördelaktigt  att ha indianskt ursprung anser vissa, som Elizabeth Warren, presidentkandidat försökte få till ett indianursprung genom DNA test.

Vilket ursprung ska man hylla? Vilket land får ens uppskattning? Jag tänkte på det når studenterna gick ut från närliggande gymnasiet. Eleverna bar alla möjliga flaggor. Dock råkade jag inte se en svensk flagga. Vilket land ska man hylla på sin studentdag? Den som gav en fri utbildning finansierad av de som betalar skatt eller det landet man flydde eller flyttade ifrån, kanske inte ens själv personligen?

Borde jag slå ett slag för Mongoliet? År 1206 förenade Djingis Khan de mongoliska stammarna och upprättade Mongolväldet. Enligt rykten som följe min släkt utvandrare mina förfäder från Mongoliet så där 600 år sedan. Det skulle vara efter den mongoliska Yuandynastins fall 1368, de härskade över dåvarande Kina. Så, egentligen är jag en mongol? Jag är inte född där, har aldrig varit i landet,  kan ingenting, varken språk eller historia. 11 juli är Mongoliets nationaldag. Jag borde i alla fall hurra för det?

Vad har du för ursprung? Har det någon betydelse för ditt liv?

Flaggorna av  Hoshie, Yaddah. – Made by Hoshie, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=574763

Vid sidan av Pacific Crest Trail finns det riktiga USA.

Publicerat av

Jag ville gärna göra små avvikelser från Pacific Crest Trail och se det ”riktiga landet”. Det var dessutom nödvändigt för att fylla på mat och ofta även vatten. Små städer eller ska jag kalla de byar vid leden var mer än intressanta.  Några var stora husvagnscampingar. Andra platser tävlade om att vara mest hikervänliga. Folk var alltid intresserade och hjälpsamma. De delgav saker ur sitt liv, politisk tillhörighet, information om  platsen, ja, jag skulle kunna sitta i timmar och prata med dem jag träffade.

Information på anslagstavlor visade att här tar vi hand om de våra. Jag träffade flera veteraner som hade fått hjälp av community för att komma i gång igen.  Väl hemma tittade jag på uppgifter om olika platser, som befolkning, arbete och inkomster och blev smått överraskad ibland. Välmående man inte såg utanpå fanns i statistiken.

En plats där jag planerade att fylla på mat var Anza camping (mile 140). Enligt guideboken var avvikelsen från leden bara några få mile men det stämde inte. Jag gick och gick i den heta solen.  De många förbudsskyltarna runt gårdar med hundar springande längs staket kändes inte bra. Men jag fick lift utan att lyfta på tummen av ett par som körde mig till campingen fast de skulle åt andra hållet. Jag hamnade på en husvagnscamping.

Det såg ut lite som vilda västern, om man borträknade enorma husvagnar där folk bodde permanent. Jag var den enda som tältade. Ägarna, två äldre män behandlade mig som en prinsessa. En var sjukvårdsutbildad och undrade om jag behövde sjukvård eller någon hjälp. Jag sa inget om mina hemska skavsår.

Oavsett ingångna skor, tejp och dubbla strumpor hade jag massor med skavsår i början. Jag var dock inte den enda. Sanden åt sig upp i allting trots gaiters.

De värmde en fryst hamburgare år mig och serverade kaffe. Vi satt ute och pratade om vandring och livet. Anza camping hade inte så ofta PCT vandrade längre. De unga orkade bära mat längre sträckor så besöken var mera sällsynta. Jag duschade. Jag sov på min ensamma tältplats. På morgonen åt vi frukost ihop innan jag gick för att ansluta mig till leden. Nej, Anza camping är nog inte värt att göra en avstickare till trots vänliga ägare. Om det inte är kris på mat och vattenförrådet. Men det kändes väldigt amerikanskt på något sätt.

Det finns många platser att fylla på mat i och få en dusch. En stad som de flesta vandrare besöker är Wrightwood (ca 362 mile). Lite utanför stan finns en utmärkt plats att ta igen sig på: https://www.holistichealthdayspa.com/

Ägaren (glömt namnet!) hämtade mig från stan. Jag fick ett underbart rum. Hon tog min smutstvätt, försåg mig med handdukar, schampo och duschkräm. Hon körde mig till en restaurang och affär. Dagen efter kördes vi som hade övernattat i huset till leden igen. Allt för det facila priset 35 dollar/natt ( år 2018). Rekommenderas!

En ort som såg lik glömd landsort vid första anblicken var en livlig plats med odling och turistnäring samt smarta knep för att öka handel och ortens överlevnad. Det var Trout Lake (från Hwy 23 ca mile 2235) med 557 innevånare och närhet till Mt. Adams (bilden högst upp). Jag fick lift av en svampplockare men det gick en pickup två gånger om dagen från/till leden. Orten hade en liten restaurang och jag kastade mig genast över äppelpaj och kaffe. Nej, äppelpajen var inte i topp tre. Jag handlade mat. Träffade andra vandrare som hade tagit gratistransporten. Kanske erbjöds det en dusch någonstans men jag skippade det för att hinna äta och packa mina matvaror innan transporten ut gick. Sedan körde pickup oss till leden med ett stop vid utsikten mot Mt. Adams.

Jag slapp att sitta på flaket. Som en gammal kvinna hade jag alltid förmånen att sitta framme och prata med chauffören. Han körde vandrare hela sommaren och  det var gratis för dem. Hans omkostnader och lön betalades av affären och restaurangen. Till dagen hade han kört exakt 900 vandrare. Affären hade haft 1000 enskilda vandrarkunder. Jag räknade lite i huvudet. Jag hade handlat för 75 dollar och fikat. Om alla köpte för 50 dollar så… Kanske var vandrare och turister de som höll affären uppe? Säsongen var inte slut ens. Det fanns folk bakom oss. De som gick mot söder var också än på leden mot Trout Lake. Transporten var en bra idé även om många  liftade dit. Sedan kom svampplockarna, bärplockarna och vinterturisterna.

Bilen stannade precis vid leden. De snabba unga försvann fort mot skogen och jag var åter ensam på leden. Det var en skön kväll även om miljön var mestadels bränd skog. Mörkret föll och jag satt tält. Jag åt en Huckleberry paj till middag. Det var en specialitet på Trout Lake. Missa inte den om du passerar Trout Lake!

Det finns många andra minnesvärda platser. Jag längtar tillbaka men det blir en vandring eller två i Sverige i år. Det är också vackert och närmare att tillgå.