Vad då återvinning! Så här se det som bäst ut i vårt återvinningsrum. Rummet är låst och nås med våra portnycklar. Men vissa hyresgäster – de godhjärtade som tycker synd om folk – släpper in personer som inte borde vara där. Dessa letar sedan efter något användbart genom att välta allt på golvet.
När renhållningsgubben kommer (ja, det finns kvinnor också men få) tippas det mesta i sopbilens käftar som krossar rubbet till en gegga. Tror vi att det blir nya saker av den röran? Hur återvinns något – på riktigt?
Det var lite bättre när kylan och julen kom och de stökiga personerna nästan försvann för ett tag. Nu är det svårt att ens tänka sig att gå in i rummet. Man får en kräkreflex omgående. Så jag strejkar igen. Bara glas hamnar i en glasigloo långt från soprummet. Resten slängs i sopnedkastet och blir till sist värme när det eldas upp. Hälften av våra sopor eldas ändå upp.
Är det inte bättre att vi eldar våra egna sopor i stället
att frakta hit sopor från andra länder? Importera sopor från Norge, England,
Irland…? Är det inte rent av idiotiskt? Resande sopor!
Det är skräpigt lite överallt. Den vanligaste sopan är cigarettfimpar. Men, man kan hitta ett och annat som hela säckar med avfall även i skogen. Vem går till skogen med en soppåse? Bildäck finns högvis på vissa skogsområden. Bildäck? Vem fraktar bildäck till skogen? Är det ett stöldförråd? Och bilar förstås.
Glas finns kvar i naturen en miljon år. Plast ”dör” aldrig det krackelerar efter 450 år men kvarstår i mikrobitar för evigt. Du har säkert plast i din mat. Fimpar tar upp till 5 år att försvinna. Aluminiumburkar kan hålla 500 år. Dock är Sverige bland de länder som återvinner bäst och mest.
Kan inte någon viktig person som slåss för klimatet ta tag i vår närmiljö så det blir lika populärt och viktigt än att låtsasrädda klimatet? Det är närmiljön vi kan hjälpa direkt. Det andra kräver svårare livsstilsförändringar. Om vi nu kan ändra klimatet? Tror inte det. En skolstrejk för miljön med en sopsäck i handen? Sedan rensning av ens närområde från alla sopor?
Nej, skicka inte dagisbarn att göra det hur sött det än se
ut med fyraåringar som plockar skräp. Små barn kan skada sig. Kanyler och
krossat glas är inget att leka med. Dagisbarn hör sällan till de som kastar
fimpar och annat skräp.
Jag gick till skogen när avlösningen kom. Skippade gymmet, kände inte för att träna inne. Tog en stig och följe den, vek till en annan. Det var mycket vatten på den stigen så jag tog en till åt något håll. Den var märkt med några gröna fläckar i träden. Gick en timme. Stigen ledde ingenvart. Klockan talade om för mig att vända och springa eller ta rätt stig ut från skogen.
Vart var ut från skogen? Det var tyst. Inga människor. Ingen utsikt åt något håll. Bara skog. Egentligen var det riktigt härligt att vara mitt i ingenting men min tid var begränsad bestämd av kommunala regler för antal avlösningstimmar. Jag och att orientera i skogen hänger inte ihop. Det är märkligt att jag inte går fel på fjällen utan stigar. Där har man ofta hållpunkter som vattendrag eller toppar. Ja, folk går förstås vilse även där.
Nu stirrade jag på klockan och kände stressen stiga. En stig bör alltid ta slut någonstans, eller?
Hastigt såg jag en korsande stig jag kände igen. Efter en stund hälsade jag på ekorren. Satt igång lite power walk och var hemma perfekt tio minuter innan när avlösningen var slut. Kände mig riktigt pigg efter mina 17 kilometer, 22 500 steg.
I skogen hittar man små tavlor av skönhet. Observerar vi de vackra detaljerna av en svamp, mossa, stubbe och vattenspegel eller rusar vi bara förbi? Det är avstressande att gå i skogen, trampa på de fallna löven, höra en hackspett hacka någonstans. Om man inte tror sig har gått vilse och har en tid att passa.
Hittade några kantareller. Det mesta av svamparna var ruttna efter det myckna regnandet.
Och sedan de tydligen obligatoriska soporna i form av plastpåsar med mera. Varför kan folk inte ta hem sina sopor? Just plast är evigt. Plastbärkassar är ett stort problem för livet i våra hav. Plasten bryts ned i små mikropartiklar som orsakar skador på djur, vatten och natur. Vi vet detta. Finns det någon över 15 som är ovetande?
Är vi fortfarande vilse i sopfrågan?
Att se längre in i framtiden är svårt. Att räkna ut hur mitt skräp påverkar eftervärlden tycks vara oöverkomligt. Vi är som de gråtande lyxfällan deltagarna. När räkningens dag kommer är vi fulla av bortförklaringar. Hur kunde det gå så att naturen betalar igen? Jag sorterade ju sopor, oftast.
Flera dör av skitigt vatten och luftföroreningar än krig påstås det.
Naturen hittar alltid en utväg. Frågan är om vi gör det.
Har gjort reklam för den här boken förut men du som inte har läst det än har en tänkvärd läsupplevelse kvar. Boken har fått priset Time #1 Nonfiction Book of 2007 och massa andra utmärkelser. Alan Weisman: The World Without Us.
Det var torrt och varmt. Grönland hade värmebölja. Ja, det hade varit varmt sedan april med några undantag. Mindre sjöar hade torkat ut (bild ovan), vattendrag likaså.
Torkan kunde jag knappt göra något åt men jag lämnar aldrig skräp i naturen. Jag orkar bära det tillbaka, så svag är jag inte. Tyvärr gör en del inte det. Har sällan sett så skräpiga stugor och omgivningar där toalettpapper flaxar omkring än på Grönlandsvandring.. Stora förvaringslådor avsedda för annat var fulla med skräp. Tomma gas burkar, rester… avfall. Döda djur…
Vad är det för människor som inte begriper det elementära: att ta hand om sitt skräp?
På flygplatsen stod vädjan för turister att värna om naturen. Men när jag gick till sjön Ferguson, ca 5 kilometer från flygplatsen, gick jag förbi soptippen. Det såg ut som förråd för allehanda maskiner men det var avstjälpningsplats för uttjänta bilar, maskiner – ja allt som hade sett sin bäst före datum.
Vad gör man av soporna på en liten ort då frakt skulle bli orimligt dyrt och återvinning är inte ens ett ord? Det fanns insamling för glas och farlig hushållsavfall men vart hamnade det sedan vet jag inte.
Jag köpte en flaska vatten när kranen var stängd på tältplatsen. Vatten från Ice Cap stod det i flaskan. När jag läste vidare var vattnet buteljerat i Danmark. Vatten från Ice Cap? Hm.
När jag kom hem hade dörröppningen blivit rökruta. Fimpar i massor. Olika engångsartiklar och papper hade hamnat på husets baksida. Tydligen hade folk satt där och fikat men inte orkat städa efter sig.
Kan vi göra något åt klimatet när vi inte orkar göra något åt våra sopor? Vilken fantasi. Titta neråt istället mot himlen, där ser du vad du kan göra åt miljön. Hur ska vi kunna vara rädda om det natur som finns kvar. Vildmarken krymper hela tiden. Det är vildmarkens träd som andas för oss. Hur många människor kan jorden livnära? Har vi passerat dess kapacitet redan?
Är det som Stephen Hawking säger: att vi bör leta reda på någon annan planet att kolonisera?
Även jag har slitit på vildmarken, helst den utan stigar.
Vi satt i parken och åt en glass. Under den tiden såg vi tre burksamlare som rotade i soptunnor. De var män, i ålder över 60 och såg ”svenska” ut. När vi lämnade parken passerade vi ytterligare en gammal kvinna som lite diskret försökte vittja soptunnorna. Det är förstås bra att någon pantar burkar, rena miljöarbetare. Jag har för mig att återvinning av en burk motsvarar el för datorn i ca 3 timmar. Men, jag tror inte att rädda miljön var deras syfte utan några slantar till dagens mat.
Varje gång jag lämnar sopor till återvinningslokalen står där någon äldre kvinna och rotar. De skäms, det syns tydligt och de försöker liksom låtsas att de sorterar ordentligt. Jag brukar hälsa och uträtta sorteringen snabbt för att inte störa dem. Rota i sopor var något barn i fattiga länder sysslade med för att hitta något säljbart eller vad återvinning efterfrågar, inte pensionärer i Sverige som försöker dryga ut pensionen.
Vårt centrum är litet och passeras på tre minuter. Som bäst möter man bara ett par tiggare men mot veckoslut sitter de vid Systemet, vid hamburgerbar, Konsum och Apoteket och som alltid nära pendeltågsstationen. Den som sitter vi pendeln har suttit där i fyra år och när hon åker hem hyr hon ut platsen – säger de som alltid tror sig veta allt.
Utöver detta finns klottret som har avancerat med åren. Och skräpet. Och fimparna. Fyllon och knarkare vilka också sitter i parken eller besöker knarkhandeln som sker öppet nära stationen. Jag ser några nya yngre kvinnor i samlingen och nu är dessa grupper också multikulturella vilket orsakar dispyter om utrymmet.
Då och då rånas någon affär. I veckan hade vi igen 2 polisbilar i jakt på rånare. 2 bilar var dock ingenting, för när Jimmy Åkesson var här före valet fanns 11 polisbilar och en piket och massor med poliser runt centrum. Vi var belägrade. Vi fick ta omvägar till affären, det är därför jag räknade bilarna. Inget hände. Det var några skolbarn som skolkade och stökade lite. I ”demokratisk anda” stod de med ryggen mot Åkesson och fnittrade.
Centrum är bommat nu mera så rånarna kör med moped eller de springer. Det blev lite lugnare med bom, inga bilar som gör crash-and-grab, men en del kör hem över gräsmattorna. Att gå några meter är alldeles för långt om man har något att bära.
Vi har dock inte haft några bilbränder på ett tag men det finns gott om dem om man åker till en annan förort bara några få kilometer härifrån. Det är en så kallad no-go-zon. Vi passerade där en gång och hastigt var vi utomlands. De flesta kvinnor var beslöjade. Språket man hörde var okänt. Det är i och för sig inget konstigt i att de nyanlända hamnar i periferin. Det är där man byggde de senaste hyresbostäderna. Staden växer ju utåt, inte inåt och uppåt annat än i sällsynta fall med stora lyxvåningar på taket.
Det som retar mig är den förslumning som sker. Kommunala hyreshuset mittemot mig har mögliga balkonger och ingen har renoverat något på 40 år. Även huset jag hyr i börjar fallera. Antagligen får allmännyttan bara kollapsa för att lämna plats åt bostadsrätter. Det såldes en etta på 26 kvadrater för 1,7 miljoner nyss i närheten och det på en förort. Vår gemensamma egendom som allmännyttan lämnas åt sitt öde. Tiggare tar över våra torg. Indragningar styr sjukvården och socialtjänsten går på knäna. Åldringsvården är överlåten till riskkapitalister, likaså invandring. Skolan har en storartad kris med kunskapsbrist. Staten har otaliga statliga myndigheter, lär vara 552 stycken, med oändliga utredningar medan det som påverkar människornas vardag är mer ointressant och utan vettig åtgärd. Ena dagen säger finansministern att det är tomt i kassan, andra dagen ges pengar till något folk inte har bett om.
En läkare sa att alla de nya arbetskamraterna vill forska och ha projekt, de vill ogärna ha patienter. Alla de 552 statliga myndigheter vi har, styrda av politiker, vill de också pyssla med sitt och inte träffa medborgare och lyssna på dem?
Var det bättre förr? Jag försöker tänka på hur det var när jag kom hit i början -60talet. Då var finnarna den största gruppen invandrare. De trängdes hos vänner och släkt och arbetsmarknaden var god. Vi bidrog med arbetskraft på direkten, en del hade redan raggats upp i hemlandet för industrin i Sverige. Vi hade oändlig framtidstro. Hur har invandrarna det nu, boende i en anläggning i någon liten by, i periferin? Vad drömmer de om? Bidragsliv? Jag hamnade också i periferin när jag köpte en lägenhet. Men, vi kände ett slags trygghet på bostadsområdet. Det var på den tiden då min svärmor inte låste ens dörren hem och inte låste man sin cykel på gården heller. Idag öppnar man inte dörren till någon obekant om man har förståndet i behåll.
Soporna var liksom inget bekymmer än, inte heller kände vi till ordet global uppvärmning. De skidbackar du ser som uppstickande gröna onaturliga berg innehåller våra sopor. Inte tänkte kommunen på återvinning, men vi krävde tidningsinsamling och glaskross. Vi var framtiden.
Idag är du bara korkad om du gör likadant som då med din dörr, egendom eller dina sopor.
Sopor ja. Leif GW Persson berättar om sophanteringen på Haga soptipp, det som nu är en gräsbeväxt kulle. Man betalade till portvakten – honom – för att få tippa det som inte skulle tippas där. Boken: Gustavs grabb är en intressant tidsstudie men blir något tjatig, liksom fastnar i sin egen förträfflighet. Läsvärt dock, speciellt för en Stockholmsbo. Nej, han uppger inte vem som dödade Palme.
Idag tippas det sopor av annat slag i Haga, sopor från våra nya kåkstäder. Och i skogen kan du hitta vad som helst som bilar, en gammal dator, konservburkar, petflaskor, kassar med sopor till råttornas glädje. Det är inget nytt, vi är inte mer medvetna om vår miljö trots de gröna återvinningslådorna som finns i vartenda hörn. Politikerna blir inte heller mer medvetna om nya tidens problem. I alla fall har de inga lösningar annat än petandet i människornas frihet. De kanske är kvar på -60 talet?
Har gjort reklam för den här boken förut men du som inte har läst det än har en tänkvärd läsupplevelse kvar. Boken har fått priset Time #1 Nonfiction Book of 2007 och massa andra utmärkelser. Alan Weisman: The World Without Us.
