Efter kriget fick många barn med fattiga föräldrar åka till landet under sommarlovet. Till någon mer välbärgad familj och kanske någon som behövde hjälp. Jag tillbringade nästan fem somrar i en professorsfamilj som lekkamrat till deras adoptivbarn i samma ålder. Hon var ett hittebarn, ställd på trappan till ett hus. Hon får heta Ella. Den första sommaren var vi 7 år.
Hon var redan då ett barn med uppenbara problem. Låt oss säga att hennes beteende avvek från andra barn. Jag skulle hålla henne hemma så hon inte försvann och lära henne att leka. Hon ville inte leka. Hon ville gå till byn och sno saker. Jag ville inte heller leka. Jag önskade att få läsa och rita. I huset fanns ett stort bibliotek. Även om böckerna var mestadels vuxenböcker och med alla möjliga språk var det helt enkelt underbart att sitta där bland böcker vilka för mig representerade all världens visdom.
Jag kände mig som gisslan men med god mat. Trots ransonering var skafferiet välförsett, bullarna alltid varma och saftglasen fyllda. Söndagsfrukostarna klockan 10.00 med fläsk och ägg, stekta potatisar, sill, korv, varma bröd, smör och ost, marmelad, plättar, sylt, varm choklad, riktigt kaffe och som kronan på verket paj eller bakelser fyllda med bär och vispad grädde var ett himmelrike omöjlig att ens försöka förstå. Så mycket mat och man behövde inte dela allt i rättvisa delar, bara ta och äta för det fanns alltid mer. Ovan allt gjorde pigan ibland riktig glass med glassmaskinen i källaren. Jag gick upp i vikt tack vare överflöd av mat.
Ja, de hade en piga och även annan hjälp. Pigan var omkring 60, snäll men fast, rolig men även med stark gudstro. Hon nattade oss med en psalm och aftonbön. Hon var mer som en mamma till Ella än professorskan. Det var pigan som hade hittat det nyfödda barnet på en trappa virad i en trasa och med namnlapp: Ella.
Professorerna höll små föreläsningar under frukosten om något de tyckte barnen borde veta mer om som planeterna från Merkurius till Pluto, om de sju haven, länder i Afrika som behövde de vitas hjälp för att ta sig ur fattigdomen, Columbus resa till Amerika, pyramiderna i Egypten, om Edisons uppfinning glödlampan eller hur isbjörnar levde och jagade på den än ohotade isen på Arktis. De infogade små berättelser om sina många resor. Hur de red på en kamel i öken, gick på Inkaleden, seglade längs Nilen, sov i en igloo, klättrade berg på Alperna eller dök efter koraller i havet.
Jag lyssnade, det var fantastiskt. Det var som om hela världen kom till frukostbordet. Ella skruvade på sig och ville ut. Det sista, femte året, kunde jag inte längre hålla henne hemma och bad lov att åka därifrån efter halva sommaren. Jag var lättad. Mina föräldrar var inte glada. Året efter började jag arbeta.
Det var dock somrar med allt barn kunde önska sig. Parets äldsta dotter var redan vuxen. Hon var daghemsföreståndare och ledig en stor del av sommaren. Hon tog hand om oss. Vi var rena och håret i flätor med stora rosetter. Vi gjorde båtturer till fiskestugan. Det ordnades en lekstuga och gunga. Jordgubbsland. Utflykter i det gröna. Simskola. Bollspel. Blomsterängar. Katt, som ibland lät oss att leka med. Saft och kakor eller tårta varje eftermiddag i bersån eller på verandan då professorerna umgicks med oss och vi spelade något spel. De var aldrig lediga utan hade sommarelever vars cyklar vi lånade i smyg.
Det slutade inte bra för Ella, inte med någonting. När jag läste till socionom tänkte jag mycket på henne men hon passade inte in i några teorier. Det kanske var arvet som formade henne mer än miljön?
Dock är det närapå otillåtet att tänka oss med ett biologiskt arv från föräldrar och släktled som skulle påverka vår förmåga och varande. I ett socialistisk samhälle är det bara miljön som bär skuld för våra usla val i livet.
Den blomstertid som kommer är en befrielse för många barn. De slipper skolan. De kan slöa, surfa med mobilen i lugn och ro. Några slipper mobbare. Somliga kommer att sakna skolan som fristad eller i alla fall skolmaten. Några flickor bävar för lovet då de kan riskera obehagliga saker när familjen åker till sitt hemland. De som förgäves har försökt lära sig svenska i skolan kan nu lugnt återgå till sitt hemspråk. Betyg delas ut som plåga, axelryckning eller stolthet. En del vill förkovra sig och läsa massor av böcker. Ja, den varianten av barn finns också.
Lärare får en lång semester, kanske det enda avundsvärda i dagens skola.
Alla svenskar har en relation till skolan. Vi har fått gå i skolan, vi har barn i skolan, barnbarn eller någon vi känner. Vi är oroliga för skolans usla resultat och vi försöker få våra barn till en skola som än fungerar. Många lärare har gett upp och skriver under på kommentatorsfälten f.d. lärare. PISA är en skamfläck i ett land där skolan kostar mer än i andra, mer framgångsrika länder. Fusk i prov är möjligt när girighet sätter in.
Politiker knåpar med betygsskalor och värdegrunder. De föreslår lotterier, bussning, diverse förslag som skall hindra föräldrar att själv välja skola. Trots otaliga förändringar blev skolan inte bättre, bara mer kaotisk. Under skolåret har vi sett flera nödrop från skolans värld, från lärarbrist till förlåtande attityder mot mobbning och även våldtäkt. Olika mätningar visar att vi oroar oss för skolan. 80 % tyckte i en undersökning att skolan är ett problemområde.
Vad har du för relation till din skolgång eller dina barns skola?
Min egen skolgång var en tioårig kärleksaffär. Det avbröts eftersom jag var tvungen att börja arbeta och försörja mig. Tog igen det i kvällsgymnasiet och universitet senare.
Min lärarkarriär var däremot inte lång. Tre – fyra år på deltid inklusive svenska för invandrare genom ett studieförbund. Ja, jag kan inte perfekt svenska men på den nivån var det inte så väsentligt. Det var inte frågan om grammatiska finesser utan att kunna behärska vardagen.
När man steg in som vikarie i en ny klass på högstadiet gällde det att få övertaget inom de första minuterna. Annas riskerade det att bli kaos, i alla fall på de bakre bänkarna. En vikarie är ett lämpligt mobbningsobjekt. Det viktigaste var att kunna mer som lärare än som bästa eleven. Man måste briljera omedelbart och väcka intresse, inte överge barnen till egna sysslor. En lärare måste undervisa, det är det jobbet går ut på.
Men tiden vikarierade jag på några klasser en längre tid på grund av sjukdom. Man blev en lärare och behandlades så av elever dock inte av alla lärare. Inhoppare! Dom som kan ingenting. På tiden före Internet använde man stenciler och till min förvåning användes mina stenciler år efteråt, prover, hemuppgifter och extrauppgifter till de som var alltid före. Mina barn kom hem med mina gamla uppgifter. Hm. Eftersom jag inte var en riktig lärare var jag alltid sist i skolan och förberedde mig till nästa dag. Tomt för övrigt.
Den största succén var nog specialklass ”de fyra elever på nian som är katastrofer och fattar ingenting” vilka jag skulle hålla på plats någon eftermiddag i veckan då de duktigare eleverna läste språk och matte. Jag skickade hem dem direkt men med ett uppdrag efter de hade skrikit ”va fan ska vi göra här” innan jag hann in genom dörren. De kom till nästa timme före utsatt tid viftande med sina papper. Uppdrag genomfört. Efter några veckor till var andra elever avundsjuka eftersom de inte fick gå på ”uppdragskursen”. Vad gjorde vi? Vi bara förberedde oss för livet efter skolan genom att på låtsas öppna bankkonto, skicka paket, söka hemförsäkring, möblera en etta med IKEA möbler, räkna vad måste in i lön efter skatt för att överleva en månad. Vilket jobb kunde en person med skitbetyg få? Och, om man nu ändå tänkte läsa in godkända betyg senare, hur kunde man göra det?
Det var på -80 talet. De svenska ungdomarna utan lyckad skolgång och knappt betyg från nian hade än en chans. Alltid fanns det plats som hantlangare någonstans, hos en bonde eller en bekanta med firma som gav en jobb. Med tiden tog man över de äldres uppgifter. Att sluta som skrotupplagchef var möjligt för den skolmisslyckade. Det är inte så nu. På en glesbygd med få arbetsmöjligheter finns ingen framtid för de betygslösa. Regeringen är inte intresserad av landsbygdens byar, bara som tillflyktsort för invandrare. De fungerande byskolorna är stängda. Befolkningen är gammal och besviken. Invandrare stannar inte heller, de vill till storstad.
Ibland mötte jag en elev som hade riktigt tråkigt. Jag kände igen mig. Det var jobbigt att vara en elev som låg före andra. Vi var två sådana i min grundskoleklass. Det löste läraren genom att vi fick hjälpa andra elever. I en klass, likaså i verkliga livet, finns ju alltid några som hänger sämre med.
Oavsett hur man sorterar folk och försöker göra alla lika existerar alltid de som är smartare, dummare, rikare, fattigare, vackrare, fulare, plikttrognare, slappare, från bättre eller sämre omständigheter. Inte ens tvillingar är exakt lika. Vi är olika på många sätt. Vi är också lika och strävar efter samma saker. Vi vill vara lyckliga och känna att livet är meningsfullt även om de flestas liv är synnerligen enahanda. Biologin – arvet – bestämmer mer än politikerna tror. Samhällets ramar, den konsensus vi har mellan oss medborgare, likaså. Konsensus håller på att upplösas. Jag vet inte längre vad det är. Arv är fult att prata om. Likaså de religiösa regler vi välvilligt låter styra vissa barns skola.
Religion, tro, är en stark kraft. Vi underskattar dess kraft. Det är en del av vårt misslyckande med invandring, även i skolan.
I den svenska skolan förväntas likhet råda. Man bryr sig inte om vilken nivå elever befinner sig i, ålder bestämmer. Kunskapsnivån kan skilja år hos elever på samma klass. Skolan lyfter inte upp begåvningar om det inte handlar om sport. Att sparka boll eller åka slalom är viktigt, inte att vara mattebegåvad eller prata flera språk. Där har vi förlorat något. En plattare skola missar de läsbegåvade, de smarta praktikerna och också de i behov av hjälp.
Tillbaka till min skoltid. Vi var 45 elever i klassen. Läraren hann inte med. Så vi två redan läskunniga fungerade som hjälp. Vi två ”hjälplärare” led. Kanske inte på skolavslutning på våren när vi fick alla priser man på den tiden delade ut till de med bästa betygen. Ja, vi hade betyg 4 gånger i läsåret.
Jag hade en kamrat som var två år äldre. Jag läste hennes årgång hemma. Sedan upptäckte jag biblioteket. Min far hade gått 4 år i skolan och min mor 7 så någon hjälp hade jag inte att förvänta mig. På den tiden fanns realskola men mina föräldrar hade inte råd med skolavgiften. Det sved. Det fanns stipendier men man kunde inte lita på det. Jag skaffade ett arbete som barnflicka över sommaren vid fyllda tolv och till hösten började jag bära ut tidningar på morgonen. Upp 4.00. Färdig med tidningar 6.30. Hem och frukost. Gick till skolan 5 kilometer. Ja, man fick inte nattarbeta som barn men man hittar alltid sätt att lösa det.
Jag är glad över att alla får läsa i gymnasiet om de ids att anstränga sig så de erhåller slutbetyg från nian. Ingen behöver gå upp klockan 4 för att arbeta ihop skolavgiften. Kanske förlorade vi ändå någonting när skolan blev lika för alla? Skillnaden på min skola och den nuvarande är enorm. Vi hade intagningsprov. Alla lärare hade disputerat utöver gymnastikläraren som var f.d. elitidrottare, i gymnastik om jag minns rätt. Undervisningen bestod av katederundervisning, läsning i läroboken, uppgifter att lösa och läxförhör, sedan större prov. Det förväntades att vi läste på sidan om för att bredda kunskaperna. Uppsatsskrivning skedde på lördag och tiden för det var fyra timmar, likaså konstlektioner och uteidrott. Alla ämnen hängde hyfsat ihop. När vi läste om Egyptens historia, hade konstlektionen egyptiskt tema och geografin studerade Egypten. Det gick inte alltid samman men i stora drag hängde de större kulturkretsarna ihop i undervisningen.
Vi blev bildade, inte bara utbildade. Vi såg upp till våra lärare. Vi var stolta över vår skola.
Kanske skulle jag tillägga att det var en flickskola.
Att arbeta i den svenska skolan var som att vara lite mamma, socialarbetare och polis. Jag hade ju inte lärarutbildning heller så jag slutade. Jag byggde på min gamla fil. kand. med socionomexamen, forskarutbildning med mera. Jag hade svårt att sluta läsa. Jag föreläste på mitt arbete. I stället skolbarn var eleverna nu vuxna som kom helt frivilligt både från Sverige och andra länder.
Till sist går vi alla i pension eller bara slutar, ofta sker det ingen överföring av vår kunskapsbank och mycket av det vi kunde faller i glömska och de andra får åter börja med blankt papper. Så har det skett även i skolan. Förakt mot det som var och fungerade, ständig sökande efter den socialistiska jämlika skolan med rätt värdegrund tar död på den bildning och kunskap skolan var avsedd att lära ut.
