Jag gör vad jag kan, säger fågeln i fabeln till lejonet. Fågeln flyger mot skogsbranden med en droppe vatten i sin näbb när lejonet och alla andra skogens djur flyr. Den fabeln berättade Kailash Satyarthi i prisceremonin när han mottog Nobels fredspris. Var det inte en illustrativ beskrivning av världen?
Jag gör vad jag kan gäller också för årets Fredspristagare Kailash Satyarthi och Malala Yousafzai. Obama borde skämmas denna dag. EU, alla de överbetalda tjänstemännen där, borde också skämmas denna dag. Ett barn och en vanlig man har gjort mer än vad de har åstadkommit. Gett hopp. Stått mot världens elände. Fört barnens talan.
När barnen i andra länder drömmer om att gå i skolan struntar många svenska elever i den stora förmånen att få kunskap. Skäms de inte?
Årets Fredspristagare har gjort vad de kan. Hur är det med oss andra? Gör vi vad vi kan för våra närmaste, vår närmiljö, landet, världen?
Svaret är nog nej i de flesta fall. Kan vi bättra på oss? Hur? Har vi det så bra att vi inte ens kan komma på något att förbättra? Hur känner de käbblande politikerna sig i kväll, de som festar just nu på en uppfinnarens bekostnad. Skäms de? Tänker de bättra på sig i morgon eller botar de bakfyllan? Vi har bildat invecklade kostsamma strukturer för att styra det mesta i världen, medan samhällen faller på grund av krig, förtryck, likgiltighet, brist på utbildning, demokrati… Är världen på väg eller glider allt baklänges?
Är det bara jag som har ångest och skamkänslor över att ha åstadkommit så lite och så lite av värde? Eller ser jag på mitt liv med alldeles för svarta glasögon?
När vi hade kommit ner från Kilimanjaro och var tillbaka på hotellet i Arusha såg vi på TV. Sändningen från BBC handlade om ett annat berg. Tusentals människor hade flytt IS härjningar till ett berg, Sinjar i norra Irak för att rädda sina liv. Barn hade kommit bort från sina föräldrar, gamla hade inte orkat gå och de flyende hade varken mat eller vatten. De som blev kvar miste livet eller bara försvann.
Men först några ord om den svenska skolan. Varför undrar ni kanske men det hänger faktiskt ihop med det senaste från krigets Syrien och Irak. Höstterminen har börjat i Sverige och alla barn får gå i skolan. Men många barn på krigsområden kan inte gå i skolan eftersom skolorna är i ruiner eller fungerar som flyktingläger och det finns inget material och inga lärare att tillgå. Även i Sverige är det brist på utbildade lärare men av helt andra skäl. Många har tröttnat på stökiga elever och avtågat, som min bekant. Hon fick nog när föräldrarna ville bestämma betygen, ordningen och gärna innehållet i läroplanen samt att deras gullegrisar var visst världens bästa barn bara de fick surfa i fred och om läraren slutade klaga. Är det en tidsbild från den svenska skolan? Är det uppfostran som brister, inte 10 000 kronorsfrågan?
Det är svårt för ett barn att förstå hur skolan påverkar resten av livet. Allt går inte igen. Alla blir inte mediepersonligheter och kändisar utan behöver betygen. Och hur tänkte den politikern som klämde in ett nyligen anländ syriskt barn till en klass enligt åldern och inte enligt kunskap? Misshandel? Men nu till den nya skolordningen i den Islamiska Staten.
Dagligen förmedlas skräckbilder från barnens liv i Syrien, Irak, Gaza … från de länder där islams krig pågår. Om man kan klassificera krigets fasor är IS, Islamic State of Iraq andthe Levant, idag etta på skamlistan och även Al Qaida har en smula mildare framtoning. Vi ha sett offentliga halshuggningar genomförda av IS, de sänder dessa som underhållning. Påminner om franska revolutionen. Livet för de besegrade har landat hundratals år bakåt i tiden. Nu reformeras skolan i de av IS kontrollerade områdena.
Barnen skall inte lära sig matematik och samhällskunskap. Idrott är förbjudet. Böcker som kan berätta om evolution är förbjudna och så klart måste lärarna sluta prata om oväsentligheter som demokrati och val.
Vad kan man då lära ut? Att stämpla de otrogna. Lära att fysik och kemi ”are due to Allah’s rules and laws”. Och så klart lär man ut allt om den radikala islamiska gruppen som styr. De lärare som inte finner sig i nyordningen straffas.
Annonser på gatorna informerar om den nya skolan. Trots IS har informativ verksamhet på Internet finns ju inga sådana nymodigheter för vanligt folk. De kunde ju hitta olämpliga sidor.
Jag undrar vad är det för värld de vill forma? En värld med mord som härskarmetod? En värld utan någonting? En värld utan kunskap, historia, glädjeämnen, utveckling, vetenskap, kultur, vänskap och garanterat inga förutsättningar för kvinnor att existera på annat sätt än husslavar.
Oavsett om jag blir – igen – kallad för rasist vill jag ställa frågan som många vill ställa men inte vågar: får vi prata om det vi inte gillar inom en religion, som islam? Kan denna terror drabba även oss i någon form när de krigströtta jihadisterna kommer hem till Sverige med sina psykiska skador?
Barnens dag firas idag, 13 maj, i Sverige. Dagen är till för att uppmärksamma barnens situation både här hemma och i världen.
Jag tänker särskilt på de ca 300 skolflickor vilka är kidnappade i Nigeria av Boko Haram, en militant islamistisk grupp i nordöstra Nigeria. På språket hausa betyder uttrycket ungefär ”västerländsk utbildning är religiöst förbjuden”. Alldeles uppenbart hatar de utbildning och är rädda för kvinnor.
Boko Haram består av salafister vilka säger sig vilja ha en islamiskt styrd stat med sharialagar. Whenever religion and politics ride in the same carriage – the devil is the driver, läste jag någonstans och det stämmer alltför väl i många muslimska länder. Idag handlade Korrespondenterna, TV2 om islam i Afrika och det var skrämmande inblick i tankesättet hos terrororganisationerna i Mali/Nigeria.
Jag tänker också på barn i Sverige idag, de kunskapshungriga barn vilka kläms i skolan genom att tvingas följa en undervisning som ständigt störs av något, stök, bråk, mobiler, sent kommande elever och undervisning på en nivå som eleven passerade länge sedan och som garanterat inte ger hopp om en framtid. De nigerianska flickorna hade förhoppningar, de studerade och såg en möjlighet genom utbildning. Många svenska barn ser inte utbildning på samma sätt. Är det därför vi halkar efter i alla mätningar? Är skolgång för självklart och därför mindre värt än för flickorna i Nigeria och i många andra länder där barn måste slåss för sina möjligheter?
Jag är glad att vi har passerat den tiden då barn var tvungna att arbeta och då skolgång kostade, men alltför många barn i världen bär än en stor börda för familjens försörjning. Barnarbete är vanligt även i företag med svensk anknytning. Barn är lydiga och billiga arbetare. Barn utnyttjas på många sätt. Flickor säljs, gifts bort som barn, förbrukas, pojkar tvingas att bli soldater. Att vara barn kan vara tungt. En dag i året är bara kamouflage.
Jag vet hur det kan vara ett barn med vuxenansvar, även om jämförelsen haltar, jag valde, ingen tvingade mig men utan valet var realskolan bara en dröm. Jag hade mitt första arbete på sommaren som 11 åring och idag kan jag inte förstå hur en mor och far kunde lämna sitt spädbarn och en fyraåring i mina händer. Jag antar att de trodde jag var kunnig i hushåll eftersom jag hade 2 yngre syskon. På hösten började jag bära ut tidningar på natten innan jag gick de fem kilometerna till skolan. Jag är glad över att mina syskon fick ett lättare liv för samhället genomgick en utveckling med bättre löner, sjukförmåner, socialt skyddsnät och längre gratis utbildning.
Barnen idag har ett annat liv än jag hade då lydnad, bra uppförande och skolprestation var viktigt, då allt det som idag fångar barnens intresse genom Internet var inte ens uppfunnen. Världen har brett ut sig, kommit nära, på gott och ont, med påverkan på våra barn. Media har en stor del i barnens värld. Barndomen har krympt. Den oskuldsfulla barndomen är kort. En stor del av ansvaret över barnen har flyttats till någon samhällstjänst som daghem och fritidshem. När livet går snett söker samhället desperat efter någon att skylla på, som i fallet med den 8 åring som dog. Någon myndighetsperson får skulden för att lätta på allas samvete över usla rutiner och oförmågan att vara allas gode förälder.
Jag tänker på mina barnbarn och undrar vilket liv de kommer att få i framtiden? Har framtiden redan varit? Vilka möjligheter har världen? Kommer miljöproblem vara oreparerbara? Kommer ekonomin har kollapsat på grund av den stora lånefesten? Kommer de som sitter på toppen av det ekonomiska systemet inte längre nöja sig med fantasibonusar utan rånar resten också utan tanke på framtiden? Brer de ständigt pågående väpnade konflikterna ut sig även hit, med kaos i följ? Kommer vår kultur att förändras till klansamhälle med invandring?
Vem är vän och vem är fiende i den världen där alla ropar efter egna rättigheter?
Kungen tycker till och genast gapar någon. Kungen har blivit morfar för andra gången och han diskuterade barnuppfostran i lettisk tv under statsbesöket. Framför allt betonade han vikten av närvarande föräldrar.
– De flesta vuxna människor, föräldrar, arbetar. Nu för tiden, med det nya samhället så arbetar båda föräldrarna och finns inte alltid där för att ta hand om sina barn. Det tror jag är en av farorna inför framtiden.
Omedelbart ropar feministernas talesman att det var gammalmodigt. I samma tidning skriver debattörer (alla kvinnor) att daghem har blivit ett experiment.
I en tid med ökad psykisk ohälsa hos barn och med sjunkande skolresultat bör grunden diskuteras. Var börjar det? Jo, i förskolan. Där går nästan hälften av alla 1-åringar, 9 av 10 två-åringar och 95 procent av alla 3-5 åringar.
Barnen i förskolan är idag både yngre och vistas allt längre dagar. Samtidigt ökar barngruppsstorleken, många kommuner har grupper på upp till 24 barn på tre pedagoger som inte sällan arbetar deltid. Nästan en femtedel av avdelningarna består av över 20 barn.
Utöver detta har vi ”knäckebrödsdagis” där de små barnen var satta till vatten och bröd. Inte ens fångar har det så illa. I fängelser är det bra mat. Det tycks inte vara så i äldreboenden, skolor och nu i daghem. Vinsten för ägaren betalades med usel mat till barnen. Hälsans dagis?
De magiska tre första åren är idag barnpsykologpåhitt och gammalmodigt samt avskaffat. Den ideala gruppen 7 max 11 personer (tror jag det var) finns inte heller. I mitt barns daghem fanns 5 barn i småbarnsgruppen och 10 i den större. 5 personal utöver föreståndaren och kokerskan. Där var det hemlagat ändå till äppelmoset och fredagsbullarna. Det var förr i tiden, väldigt länge sedan.
Har inte Kungen helt rätt i sak? Betraktas inte ettåringar felaktigt som avnavlade och kapabla att klara upp till 9 timmar från sina föräldrar, fast de inte ens kan uttrycka med ord hur de känner och inte har en färdig minnesfunktion heller utan tror sig vara övergivna? Vem lägger grunden till barnens liv? Vem tar hand om barnens vakna timmar? Är det inte ofta andra än föräldrarna, som Kungen säger? Har inte många föräldrar för stressiga liv, de som arbetar 8 timmar och har en arbetsresa ovanpå och barnen skall lämnas och hämtas. Det blir inte så mycket tid för barnen kvar. Under helgen sker så mycket annat, handla mat, tvätta, städa, förbereda arbetsveckan, det vuxna egna livet som också bör finnas, att utrymmet krymper för det som heter barnuppfostran och omsorgen, närhet och ledning inför livet, är självklart. Dygnet har bara 24 timmar.
Men vi måste ju arbeta, lika många arbetstimmar för män och kvinnor är idealet. I dagarna har det igen gnällts på kvinnor som tar hand om barn eller anhöriga och går för den skull ner i arbetstid. Det går inte för sig! Kommande pension, resor, platt- TV, mobiler, kläder, prylar, räntor på lånen … allt måste finansieras. Att få mer tid med barnen innebär sänkt standard eller hög lön som går att sänka. För ensamma föräldrar med normallön är det inte ens en fråga. Att arbete är en viktigt fråga hör vi stup i kvarten. Men hur ser vi på barnen, är de lika viktiga för politiker?
Barnen är oerhört aktuella just nu när politiker försöker hitta på olika recept för att bättra på skolans katastrofala läge och rubriker om ungar som mår dåligt är daglig läsning bredvid skamfläckarna från PISA. Måste man inte börja utreda från grunden? Hur tar vi hand om de små barnen, vilka snart går i skolan och orsakar sedan så mycket skrik från alla tyckare? Har barnen kanske förändrat sig, blivit helt enkelt dummare och ovilligare för skolarbete, alltså går vi baklänges? Lärarna då, finns det brister – annat än 10 000 för lite i lön – i deras arbete? De barn som än lär sig något – oavsett fel metoder och rörig miljö – skiljer sig deras förmåga, hemförhållanden och föräldrar från dem som inte ens klarar nian?
