Jag såg en häger vid sjön. Den såg lite trött ut och jag började undra om den var samma fågel jag hade sett på platsen så där 15 -20 år. Eftersom den hägern inte flyttade söderut under vintern brukade vi, min sambo och jag, köpa en julklapp till den, en hög strömming och lägga den till hägerns favoritplats.
Kanske åt han
fisken, kanske inte. Vi såg aldrig någon glädjedans över julklappen.
Jag hade
inte sett fågeln de senaste två åren, men nu satt en till synes gammal häger på
exakt samma plats. Jag blev glad. Kanske var det samma häger som än tappert
bevakade sitt revir och nu njöt av solen vid sjön. Som vanligt, ingen kamera
eller mobil med.
Hur länge lever en gråhäger? Den äldsta märkta var över 35 år, så visst kan denna vara samma fågel.
Det var dagens glädjepunkt. Ser man på massmedian idag finns det inte mycket att glädjas åt. Död, dagliga skjutningar, sprängningar, våldtäkter, bostadslösa studenter… Vi bevakar illa och tar uselt hand om vårt revir.
Jag gjorde också en runda i skogen och plockade svamp. Min sambo och jag plockade svamp varje år innan han blev så sjuk att våra gemensamma skogspromenader tog slut. En dag blev det hans sista skogsbesök. Man vet sällan innan om något blir ”sista gången”. Först efteråt ser man hur någonting tog slut den dagen. Nu kände jag mig sorgsen när jag såg några par med en svampkorg.
Minnen om ett lycklig liv, ett liv tillsammans, drabbade mig hastigt. Vi hade suttit så många gånger just på den platsen där jag satt igen och drack mitt kaffe. Smärtan över livets gång och grymhet sköljde över mig hastigt.
Jag fortsatte att gå. Använde skogsterapi över min ledsamhet. Hittade Karl Johan, olika soppar och lite andra svampar. Det mesta torkades. Av resten blir det risotto någon dag.
Vinter -58 hade Elvis Presley filmen ”Jailhouse Rock” premiär i min hemstad. Förväntan var stor bland tonårsflickor och biografen var fullsatt samt slutsåld hela veckan. Jag var inte någon beundrare av Elvis Presley, inte heller av Paul Anka vilka två var idoler bland mina skolkamrater.
Jag hade en bokad plats på Konserthuset och gick på operan
när de hade premiär två gånger i året. Men jag gick på bio med mina två bästa
vänner. Ja, vi tre hade smitit ut med en lögn.
Våra föräldrar var redan förskräckta fast de inte visste något om Elvis annat än skvaller om hans höftrörelser. Så jag sa inget hemma om bion utan ljög att jag skulle läsa läxor hos en kompis. De två andra sa en liknande lögn. Jag tog på mig min duffel och långbyxor som ansågs lite opassande. Kläderna visade att man hörde till de vilda tonåringarna. Vi som gick i flickskolan använde långbyxor bara under vinteridrott .
Jag hade dock ingen uppfattning om vad det vilda bestod av.
Rökning kanske? Jag rökte inte. Jag hade köpt duffeln och långbyxorna med min
lön och då var min tonårsprotest över. Sedan fortsatte jag bära tidningar på
natten, gå i skolan på dagen och hjälpa mina föräldrar med hemmets skötsel och
småsyskon, precis som åren före.
När vi närmare oss biografen möttes vi av en liten polisstyrka
och brandkår. Nej, det brann inte. De var där för att hindra eventuella
kravaller. Kanske blev vi alldeles vilda av Elvis? Lokalpressen, det vill säga
två fotografer, var också där. Vi tre undvek att hamna i bild.
Filmen var så där. Elvis sång var behållningen. Många grät
och tjöt lite under filmen. När vi kom ut sjöng vi alla på Jailhouse rock trots
att vi fick passera polisen.
The warden threw a party in the county jail
The prison band was there and they began to wail
The band was jumpin’ and the joint began to swing
You should’ve heard them knocked-out jailbirds sing
Let’s rock everybody, let’s rock
Everybody in the whole cell block
Was dancin’ to the Jailhouse Rock
Dock hände inga kravaller. Alla skyndade sig hem. Jag antar
att inte bara vi tre utan flera andra hade ”läst läxor” hos en skolkamrat.
Jag tänkte på Jailhouse rocks premiär när jag läste om slagsmål med 100 yngre personer i Stockholm, om sprängningar, skjutningar, våldtäkter på skolbarn, brinnande skolor, barn som rånar barn, nätövergrepp, lik som hittas i diket… allt det som också beskriver Sverige på denna soliga vårdag. Våra fängelser är fulla men det rockas knappt där med Elvis stil. Jag tänkte på våra föräldrar på den gamla tiden som var rädda att Elvis höftvickning och sång kunde locka oss till fula tankar och omoraliska göranden. De ville skydda oss från det – och mycket annat också. De var fostrande föräldrar, inte våra vänner.
Nej, min ungdom var ingen idyll men skillnad till världen idag är betydande.
Det är dock lätt att tycka om Elvis. Det finns några sångare som är i klass för sig som Maria Callas, Frank Sinatra och Elvis. De kunde sjunga. De hade passion för musiken. Deras röst går in i märgen och berör, även efter deras död och ganska så halvdana inspelningar. Den teknik som finns idag får vilken blond medelmåtta som helst låta som om hon vore en sångare av högre klass.
Det är dags för annan sång. Fåglarna sjunger i skogen. Våren blommar. Men det är tomt på skogsvägar. En barnvåldtäkt och ett hittad lik i närheten gör skogen till en enslig plats. Som om jag vore den enda i världen utanför allt som händer.
Brukar du gå i skogen eller till en park? Har du några träd omkring dig eller bara betongkolosser? Har din utsikt byggts bort med ett höghus, med förtätning som det heter? Lite överallt runt våra städer har grönytor naggas i kanten med nya höghus. Människor är som myror som trängs med varandra. Ser man bilder tagen ur luften har vi dock mycket tom mark och skog kvar, de stora skogarna som en viss politiker trodde skulle lösa invandring och bostadsbrist. Ingen vill dock bygga där.
Skulle ödebygden återbesättas av asylsökanden? Vilka fantasier!
Skog är viktigt för människans överlevnad. Så även parker och andra grönytor. Vi är i våra hjärnor än i bushen, inte i ett höghus. Flera undersökningar visar att vistelse i naturen gör folk friskare. Bara så lite tid som 20 minuter dagligen i en park kan rädda oss från depression. Att gå i skogen, lövskog speciellt, ökar inte bara konditionen utan sinnesron. Det är friskvård att vara ute bland träden, inte bland betongen. Jag tror rent av att aggressioner ökar med tätare bebyggelse. Desto fler konkurrerar om ytan, desto mer bråk.
Gick igår genom ett av våra så kallade no-go-zoner, tät bebyggt med höga hus och begränsat med gårdsyta mellan. Området var som en soptipp. Trasiga möbler, förpackningar, allt man kan slänga när man inte bryr sig om sin miljö. Varför?
De gröna områden runt städer krymper när befolkningen ökar. Det är billigare att tränga några hus till på ett område än att bygga på tom mark utanför. Vägar, avlopp, el och vatten finns ju nära. Det blir tätbebyggelse. Det hjälper inte att bostäderna kallas Skogsbo, Löväng och Park när allt är kalt med bara några halvdöda buskar vilka förväntas växa med tiden.
Alla kan ju inte bo på landet i en idyll med kor som betar i hagen. Det vore väldigt opraktiskt. Villabebyggelse är på nedgång.
Det byggs höga hus i mitt centrum. De ser nästan makabra ut bland de gamla tegelbyggnaderna. Priserna är också skrämmande, 2 miljoner för en pytteliten etta? Vissa har köpt de för spekulation men det lyckades inte så bra. Bostadspriserna är på fallkurs. Flera tomma lägenheter finns i nybyggen fast många bor trångt, är bostadslösa och bor på gatan. Andra hyr ut sitt spekulationsköp. 13000 kr i månaden för en etta.
Det planeras för flera höghus i centrum så mera grönytor försvinner. Parken ligger i farozonen. Dock ligger allt nu på is eftersom det inte har gått att sälja alla nybyggen än. Men snart kommer polska byggarbetarna och estländska hantlangarna att anlända. Att bygga är internationellt.
Parken som hotas då? Det är ingen vacker park men väl använd grönyta. Nu när våren kommer sitter folk på bänkarna och njuter av solen. Barn springer runt, sparkar boll. Under olika helgdagar ordnas underhållning, loppmarknad, kommundagar. Parken används av grupper som tränar, är på picknick, daghemsbarn, allt man kan göra på en grönyta. Men nu vill Kommunen ha ett Kommunhus där i stället. Lite park kan det bli kvar. Statspark, som någon sa. Vi har börjat klaga.
Jag föredrar förstås skogen.
Men vi måste bo någonstans. Frågan är vart bidragsförsörjda eller de med låg lön skall bo. Idag kan du hyra en plats för din madrass. Kanske betalar man bara för en adress så man kan låtsas att bo någonstans och bli bidragsberättigad. Jag hyrde ut min lägenhet lagligt och till rimligt pris under min PCT vandring och det var över 60 svar på direkten, den första timmen. Det var ren tragik i många svar. Jag hyrde ut till en arbetskraftsinvandrare. Han arbetade redan på en bransch där det är anställningsbrist i Sverige, men arbetet kunde inte ordna en bostad.
Vi har blivit nästan 1,4 miljoner fler registrerade invånare, en ökning med cirka 15 procent sedan 2000 talet. I slutet på 2018 var Sveriges folkmängd 10 230 185 personer. Invandring står för ökning. 2016 och 2017 delades ut 151 031 respektive 135 529 uppehållstillstånd. Flera utvandrar men färre än de som invandrar.
Det finns ingen plan för hur alla skall hitta boende och arbete. Viljan att vara god slog ut räkneförmågan.
Varken bostäder, infrastruktur eller vård hänger med i utvecklingen. Vi skulle behöva bygga helt nya städer för att möta behoven i stället att försöka klämma in flera på en smal yta i något centrum.
Men det kostar. Vi ligger redan i skuld. Örebro 99 700 kr och Linköping 106 800kr per innevånare för att ta exempel från toppligan. Min kommun har skuldsatt oss med över 60 000 per person. Låter inte så farligt? Men ta det hundratusen gånger. Kommer arbetskraften – de som inte betalas med skattemedel – öka den tillkommande tiden? Tveksamt. Vem skall betala? Någon i framtiden? Höjda skatter som vanligt? Det är många som börjar undra: ”vad får jag för pengarna”.
Jag vill se en samhällsplan för befolkningsökning. Någon?
S och MP återinför investeringsstödet för bostäder redan i vårändringsbudgeten i april. Stödet försvann i M-KD-budget som Riksdagen antog i december. Skall inte detta godkännas av kompisarna C och L också?
– De byggbolag som vill bygga hyres- lägenheter med hyror som vanliga människor har råd med kommer det finnas resurser till, säger finansmarknadsminister Per Bolund.
Vidare:
”Vi kommer se till att tiotusentals lägenheter med rimliga hyresnivåer kommer ut på marknaden, viktigt särskilt för unga. Sen måste vi titta på andra åtgärder, som ett subventionerat bosparande till exempel.
Har vi inte hört det förr? Vem vill bygga dessa billiga hus när företagen tvingas rea de nybyggda bostadsrätterna? Det påstås att svenska byggkostnader är de högsta i EU. Vet inte.
Den genomsnittliga kötiden i Stockholm för vanliga hyresrätter var 10,3 år. Den 31 december 2018 stod 635 730 personer i bostadskön. Bostadsförmedlingen förmedlade lägenheter i 23 av Stockholms läns 26 kommuner samt i Västerås, Håbo och Strängnäs, totalt 13 455 förmedlade lägenheterna
Av landets 290 kommuner uppger 243 att det saknas tillräckligt många bostäder. I Umeå är kön just nu över 110 000 personer lång. För ett hyreskontrakt på en etta i centrala Umeå tar det över 9 år. 225 000 köande i Göteborg och 87 000 i Malmö.
Så, jag antar att Bolund lovar mer än han kan hålla?
Jag gick till skogen när avlösningen kom. Skippade gymmet, kände inte för att träna inne. Tog en stig och följe den, vek till en annan. Det var mycket vatten på den stigen så jag tog en till åt något håll. Den var märkt med några gröna fläckar i träden. Gick en timme. Stigen ledde ingenvart. Klockan talade om för mig att vända och springa eller ta rätt stig ut från skogen.
Vart var ut från skogen? Det var tyst. Inga människor. Ingen utsikt åt något håll. Bara skog. Egentligen var det riktigt härligt att vara mitt i ingenting men min tid var begränsad bestämd av kommunala regler för antal avlösningstimmar. Jag och att orientera i skogen hänger inte ihop. Det är märkligt att jag inte går fel på fjällen utan stigar. Där har man ofta hållpunkter som vattendrag eller toppar. Ja, folk går förstås vilse även där.
Nu stirrade jag på klockan och kände stressen stiga. En stig bör alltid ta slut någonstans, eller?
Hastigt såg jag en korsande stig jag kände igen. Efter en stund hälsade jag på ekorren. Satt igång lite power walk och var hemma perfekt tio minuter innan när avlösningen var slut. Kände mig riktigt pigg efter mina 17 kilometer, 22 500 steg.
I skogen hittar man små tavlor av skönhet. Observerar vi de vackra detaljerna av en svamp, mossa, stubbe och vattenspegel eller rusar vi bara förbi? Det är avstressande att gå i skogen, trampa på de fallna löven, höra en hackspett hacka någonstans. Om man inte tror sig har gått vilse och har en tid att passa.
Hittade några kantareller. Det mesta av svamparna var ruttna efter det myckna regnandet.
Och sedan de tydligen obligatoriska soporna i form av plastpåsar med mera. Varför kan folk inte ta hem sina sopor? Just plast är evigt. Plastbärkassar är ett stort problem för livet i våra hav. Plasten bryts ned i små mikropartiklar som orsakar skador på djur, vatten och natur. Vi vet detta. Finns det någon över 15 som är ovetande?
Är vi fortfarande vilse i sopfrågan?
Att se längre in i framtiden är svårt. Att räkna ut hur mitt skräp påverkar eftervärlden tycks vara oöverkomligt. Vi är som de gråtande lyxfällan deltagarna. När räkningens dag kommer är vi fulla av bortförklaringar. Hur kunde det gå så att naturen betalar igen? Jag sorterade ju sopor, oftast.
Flera dör av skitigt vatten och luftföroreningar än krig påstås det.
Naturen hittar alltid en utväg. Frågan är om vi gör det.
Har gjort reklam för den här boken förut men du som inte har läst det än har en tänkvärd läsupplevelse kvar. Boken har fått priset Time #1 Nonfiction Book of 2007 och massa andra utmärkelser. Alan Weisman: The World Without Us.