Etikettarkiv: religion

Paris gråter

Publicerat av

Den heliga Påskveckan började med en brand. Ja, det brinner lite varstans i världen men den här branden är stor tragik och  olycksbådande. Den utplånade en kristen helgedom,  Notre Dame, mer betydande för Paris och världen än Eiffeltornet. Notre Dame är själva hjärtat av staden.  Byggd mellan 1163 – 1345. Brann 15 april när Påskveckan började och fick omfattande skador. Hur mycket kan renoveras är tveksamt. Oavsett, det blir aldrig densamma.

Paris gråter.

Jag var aldrig inne i Notre Dame. Jag var i Paris översvämningens år 2016 och kyrkan var stängd eftersom vattnet flöt på golvet. Vi fick se den massiva byggnaden bara utifrån. Dock är intrycket oförglömligt.

Har Påsken betydelse för oss med annat än några lediga dagar? Det religiösa har krympt och med det den tysta och stilla Långfredagen. I min barndom var det en verkligen lång dag då lek och alla icke nödvändiga sysslor var förbjudna. Kyrkan var full. Nu är det smockat på krogen och många affärer är öppna. Långfredagen och resten av Påsken skiljer sig inte från en vanlig dag med annat än röd dag för en del folk.

Hur många minns betydelsen av Jesu lidande, döden på Golgata, offret som ändå har varit en stor och bärande del i vår kultur? Finns det någon kraft i den kristna tron idag? Jag tvivlar på det. Vem ger oss levnadsregler och moral att stå på när religionen har förpassats till högst fyra, oftast färre tillfällen i våra liv: dop, kanske konfirmation, bröllop och begravning? Även föräldrarnas betydelse i våra barns liv har minskat. Staten fostrar våra barn.  Vad har fyllt tomrummet efter religion och dess regler? Eller uppstod inte ens tomrummet utan livet gled omärkt in i penningekonomins mediebrus?

Det finns kraftfull religion, islam, men jag har svårt att se det som religion enbart utan ett samhällssystem som innefattar hela livet.

Frågan är : vad ger religionen, assistans eller existens? Vad vill vi ha religionen till?

Kanske borde vi ha religion som assistans till livet och en stötta när allt känns övermäktigt, något att också vara glad över, men låta resten av vår tillvaro styras av andra saker, som att vara en del i det demokratiska samhället som än finns, dock flämtande  som nära döden. Är inte branden av Notre Dame oerhört symbolisk för Europa?

Kanske borde vi vara stilla en dag och tänka över djupare ting och livets mening än mat och påskgodis oavsett vår religiösa tillhörighet eller förnekelse? Långfredag är en lämplig dag för eftertanke och stillhet.

Varför kommer inte Påskharen – om religiöst förtryck.

Publicerat av

Min dotter studerade i USA och  bodde under tiden hos en religiös familj. När Påsken kom frågade deras små barn: ” Varför kommer inte påskharen till oss?” Jag antar att de var oroliga över sitt eget varande. Har vi varit elaka? Är det därför påskharen kommer till andra barn med godis, men inte till oss? Föräldrarna ansåg inte att Påskharen var en lämplig tradition. Ett kortvarigt trauma för barnen men flera sådana är som en brännmärkning. Du är utanför. Du straffas.

Eller: i vår egen enklav följer vi våra regler. Håll dig borta från det övriga samhället.

Att leva under strikt religiös fostran när samhället i övrigt lever annorlunda är ett slags schizofren tillstånd. Verkligheten ute är förbjudet, i alla fall rejält krympt, men man måste existera där. Det som lärs ut hemma och i någon religiös lokal är den enda rätta. Det finns inga nyanser.  Livet kolliderar ständigt. Jag tar ett exempel. I mitt strikt religiösa barndomshem var söndagen och förstås hela Påsken helgad till Kristus vilket innebar att jag bara fick hålla mig stilla, inte vara ute, även läxor utöver kristendom uppfattades som olämpligt. Jag skulle läsa Bibeln, gå i kyrkan och bönemöten. Mina skolkamrater var ute eller roade sig med något.

Jag mötte dock inget fördömande när jag  som myndig tog avstånd från religion. Ingen kastade ut mig från balkongen fast jag hade en pojkvän som inte gick i kyrkan. Religion var kärleksfull och förlåtande, men reglerad. Min mor bad för mig. Mina syskon anpassade sig och deras barn bröt sedan ut, men bara lagom. Än slutar de mejlen med ”prisa Jesus” och ”halleluja”.

Det var på den tiden då kristendom var grunden i samhället. Idag är religion närapå avskaffad för oss svenskar. Kyrkans medlemmar minskar som aldrig förr, delvis beroende på att kyrkan är oklar med sin tro. Samhället motverkar kristendom i skolan, men ger smått efter för islams regler.  Islams påverkan  är synlig med beslöjade kvinnor och flickor, även i skolan.

Nu kommer Påsken och dessa beslöjade småflickor är ju bara som påskkärringar, ingen fara alls.

Vad blir man när uppfostran gör en till avvikare? Inga julklappar, ingen Påskhare, inga fel sorts pojkvänner, inte att ens låta håret fladdra i vinden. I islamsk bön är kvinnan inte värdig att be bredvid sin make, far eller bror utan religionen trycker kvinnan bakom en skärm. Det kanske låter oskyldigt? Kvinnor behöver ju inte ligga på marken och be. Förtryck kläs ofta i termer om omsorg och skydd.

Att vara troende kan vara underbart. Man har någonting att hämta stöd och tröst av vid svåra stunder och glädje vid de goda. De fejkreligiösa går gärna till kyrkan vid högtider och tänder ljus vid sorg.  En del politiker gjorde nyss detta efter terrorattacken. Men att leva under religiös förtryck är förfärligt. Det ser vi i TV och läser i världens tidningar varje dag. I länder som Syrien, Pakistan, Afghanistan, Saudiarabien, Nigeria … flera, pågår det islamiska tyranniet varje dag. I alla fall skyller man på tron, Koranen, den valda islamuppfattningen som enda rätta. Det är inte lätt för oss att se det goda i en sådan samhällsordning.

Islam är ett samhällssystem som styr varje sak i ditt liv om du vill följa det rätt. Ibland är det fråga om liv eller död.

I dagarna har vi drabbats av terrorattack. Koranen förmanar i 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”. Jag hoppas det är rätt återgivet, det är åratals sedan jag läste Koranen. Dess tolkning är dock en daglig nyhet. Vi har åter fått smaka det i form av terror, nu på Drottninggatan.

I förhör har Rakhmat Akilov, eller vad han nu heter, sagt att han är nöjd med det han gjort, kört över folk på gatan. Vidare har han förklarat att han har uppnått det han skulle uppnå. Han hade kört på de otrogna. Otrogna. Känn på det ordet. Låter som ett giftermål där vi bedrog vår partner. Han påstå sig ha fått order från IS. Ungefär som att beställa något per Internet i en nät shop.

Nu styr eftertanken Regeringen och politikerna och löften om förbättring är i gång. Men mobbningen av SD pågår. Oro för dem kan vara större än oron för terrorister. Även V är en stund på avbytarbänken. Samarbete lyser med sin frånvaro på farans stund. Dessa är de politiker vi lämnade landets styre åt. Jag har svårt att få tilltro till dem.

Det är dags att agera. Det handlar mer än om en terrorattack, det handlar om vår framtid i vårt land. Att de som är utvisade på papper skall utvisas och omgående borde vara självklart. Men det handlar om så mycket mer. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vårt samhälle har varit framgångsrik och haft sunda regler. Idag känns det inte så.

Vi har gett lillfingret och förlorade handen. Vi avskaffar sakta det som har fungerat, det demokratiska samhället med friheter inskrivna i lagen, jämlikhet mellan män och kvinnor och likvärdig skolgång som grund för alla medborgare. Nu låter vi barnen skolas in i den muslimska särskiljande kulturen, även i skolan. Pojkar och flickor behandlas olika. Kvinnors liv är reglerat. Moskéer bygg och där predikar man mot de otrogna. Det bildas samhällen i samhället. Terrorister reser ut och in. Vi är tillåtande. Bara man är givmild nog blir alla snälla är terrorbekämpningens devis.

Det känns som om svenska folkets intressen är  lättviktiga i politikers ögon. Svenska medborgare är ointressanta när politiker vill vara godast i hela världen. Bäst.  Snällast. Följa de som skriker högst.  Medborgerliga rättigheter och demokrati har kastats iväg med ordet multikulturell samhälle, vilket aldrig har fungerat i något land.

Återgå till det normala, säger polisen snällt i TV. Polisen som just nu har ett stort  skäligt förtroende bland folket. Vilket är det normala idag? Kärlek, ropar andra. Vi ska vinna kriget med kärlek. Det är en omöjlighet för fienden vill inte älska oss.

Det räcker inte med kärlek. Det är naivt.

Men, ha en bra Påsk. Ägna dock en stund åt ursprunget, Jesus död på korset och dess innebörd. Jesus lär ha varit en storartad historisk person vars medlemsklubb har överlevt många strider. Kanske även nu?

Provocerande kors?

Publicerat av
IMG_5370

Rörelsen ”mittkors” växer. Via en Facebookgrupp uppmanas kristna att bära kors synliga i sympati för de kristna som förföljs i världen.  Man ber folk att ta en bild på sig själv med ett kors och lägga upp på Facebooksidan, taggad med #mittkors. Gruppen ”mittkors” vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att bära korset synligt för alla.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld, säger prästen Annika Borg, en av initiativtagarna.

Svenska Kyrkans ledning riktar kritik mot att framhäva korset. Kommunikationschef Gunnar Sjöberg anser det vara ”okristligt” eftersom ”Jesu kors riskerar att användas som ett tecken mot en annan grupp bekännare”. Han skriver att tonläget bland kristna debattörer känns ”ofräscht” och oroas över att det kan ”inspirera till tankar om religionskrig”.

Tecken mot en annan grupp bekännare?

Varför är det provocerande med ett kors? Får kristna inte synas med sin symbol? Är det inte mer provocerande med vissa av islams kännetecken, som svartklädda ansiktslösa människor på gatorna? Eller de radikala islamister som manifesterar sin ”tro” med en bomb? Eller skjuter, halshugger folk och ropar en trosbekännelse?

Vad vill den svenska kyrkan när den inte stöttar kyrkans troende? Man läser sällan, om aldrig, den svenska kyrkans ställningstagande för världens förföljda kristna. Vad tror kyrkan på – egentligen – tillsammans med en ärkebiskop som hade svårigheter att yttra sig om vilken Gud är den riktiga herren i himmelen.

112

När man reser omkring Alperna ser man många kors både i byarna och på gården hos bönder. Det är inte provocerande i Frankrike eller Schweiz, så varför här?

Jag minns min konfirmation som en plåga. Jag ville inte. Jag ville vänta. Eller vara säker på att jag trodde, något i alla fall. Jag var det besvärliga barnet som sökte sanningen.  Men i en kristen familj konfirmerar man sig. Jag var tyst på konfirmationstimmarna. De andra ropade ut sin kärlek till Jesus. Prästen svettades med mig. Det var inte så att jag saknade kunskap. Enligt en stor tävling var jag en av landets bästa Bibelvetare. Vi hade bara religiösa böcker hemma, därför kunde jag. Det var tvånget att tro som gjorde mig motsträvig.

Hur många unga människor lider idag av tvånget att tro?

Men jag blev konfirmerad i en svart klänning jag hade själv sytt. Min mor tyckte att modellen var lite vågad. Pojkarna var klädda i svarta kostymer, flickorna i svarta klänningar. I kyrkan fick jag svara på det fjärde budet. Prästen vågade nog inte ställa en svårare fråga. Först efteråt fick han veta från mina föräldrar hur beläst jag var i Bibeln.

Jag antar nu efteråt att prästen kände sig trakasserad av mig.

Jag fick ett kors förstås, blommor och en Bibel. Korset var av silver. Några av de andra konfirmanderna fick guldkors och även kors med ädelstenar. Korset visade tydligt ens familjs ekonomi. De flesta bar sitt kors ständigt. Jag la det i en låda. Oavsett mina bibelkunskaper, varje söndag kyrkobesök samt förste sopran i kyrkokören kunde jag inte tro. Att lämna kyrkan var självklart när jag blev vuxen.

Jag tror på Jesus som en historisk viktig person. Att fråga sig: ”vad skulle Jesus göra” vid ett mänskligt problem med medmänniskor vore nog en smart tanke i vår oroliga värld.

Kristna är en förfölj grupp i flera länder. Vi ser det dagligen i Syrien när Daesh halshugger dem som inte konverterar till islam. Eller i kommunistländer som Kina där religion stör den bestämda ordningen. Länder med svårast förföljelse mot kristna är Nordkorea, Irak, Eritrea, Afghanistan, Syrien, Pakistan, Somalia, Sudan, Iran och i nästa avdelning med allvarlig förföljelse toppar Libyen och Jemen. Nummer 20 är Vietnam. Nummer 22 Egypten, 24 Palestina. På plats 45 Turkiet som gärna vill in i Europas kristna gemenskap.  De är muslimska länder i första hand som förföljer kristna. Ingen nyhet precis. Och kommunister förstås.

Skall vi ta religion på allvar? Om så föredrar jag det kristna kärleksbudskapet. Korstågens tid borde vara förbi, oavsett religion.

Så, har du också ett kors i byrålådan?

Facebookgruppen ”Mitt kors ” (#mittkors) startades 27 juli av prästerna Annika Borg, Helena Edlund och Johanna Andersson (bloggen Kristen opinion).

Sommarminnen från en annan tid och dagens plågor

Publicerat av
234 (2)

Vad väntade du av sommaren?  Hur blev det? Minnesvärd, vanlig, usel? Tiden  lutar mot hösten. Semesterfirarna börjar droppa hem. Vissa är tröttare än när de började ledigheten. Byggarbeten, släktbesök, gamla mamma som behövde storstädning, pappa som väntade på någon som fyller frysen med bullar och hemlagat.  Gamla anhöriga som får årets enda besök av släktingar vilka med dåligt samvete fyller balkonglådorna med blommor. De torkar bort. Hemtjänsten sköter inte balkonger. Barn som har många önskemål om nöjesparker, badstränder och shopping. Semesterresor som gav baksmälla, brända ryggar och ebb i kassan. Det blev dyrare än planen var.

Sommaren blir alltid dyrare än tanken var.

Även besvikelser ingår. Sommarromansen gav tårar och någon sexuellt överförbar sjukdom. Romantiska möten försvann  efterskott  i ånger. Mysiga kvällar på balkongen med vin blåstes bort i regn och gräl. Barnen var inte onaturligt snälla så föräldrarna fick inte vila. De efterlängtade besöken kom aldrig. Den lediga tiden gick så snabbt att arbetet nästan trängde sig in i dörren.

Ett år kvar till nästa sommarsemester. Tänk på det:

Sommaren var också fylld av terror och oro även om vi inte drabbades personligen. Världen ser ut som om den skulle må bra när affärerna är fulla av nödvändiga och onödiga varor. Allt är som vanligt. Är det? Det liksom mullrar av oro över världen.

Utanför centrums affärsdörrar är tiggarna fler än fjol. På kvällarna drar skaror av främmande yngre män runt i centrum. Dessa män är en ny ingrediens på områdets liv. Det är högljutt. Ibland krossas fönster. Soptunnor välts. Inga bilbränder än men bara någon kilometer härifrån är bilägande liksom lotteri. Bränd, inte bränd. Livet krymper.

Det är varmt och torrt. Löven börjar falla på grund av uttorkning. Det är vattenbrist på många ställen som Öland. ”Vatten har vi alltid i kranen” stämmer inte längre trots ett av världens sjörikaste länder. Reningssystemet borde byggas ut. Det är mycket annat som borde byggas ut men ingen vill ta kostnaden. Lappa och laga gäller tills det rasar. Infrastrukturen är inte prioriterad fråga. Det finns ingenting som håller för evigt. Det finns ingenting som håller för befolkningsökning i den takten vi haft de senaste åren. Men ingen tar itu med bristerna. Kanske några utredningar som vanligt. Det är politikernas standardlösning. Utreda sex när det behövs flera sängar.

Om tre veckor tar sommaren slut för skolan börjar. Leksaksaffären och bokhandeln skyltar redan med skolstart. Man måste vara först för att kunna sälja mest av de prylar ungarna vill ha i skolväskan.  Att sommaren tar slut gör mig inget. Sommaren har aldrig varit ”min tid”. Kanske beror det på barndomen då sommar innebar arbete i någon form och alltför få böcker. Som sjuåring var jag ”sällskap” åt en yngre flicka i en fin familj. Jag fick obegränsat med mat och även simskola men det var jag som skulle ta hand om henne, sex år gammal vild flicka med någon bokstavskombination om sådant hade funnits på den tiden. Hennes föräldrar var upptagna med forskning och utbildning. Att rensa trädgårdsland ingick i uppgifterna. Jag bodde där i fyra somrar och det var plågsamt men de hade ett helt bibliotek som kompenserade.

Som elvaåring var barnflicka över sommaren för en baby, vid tolv för tre barn. Men på den hösten började jag bära ut tidningar innan skoldagen började. Jag hade egenmäktigt bytt till flicklyceum och det kostade pengar.

Det är inte svunnen tid. Än idag finns många barn  som arbetar, hemma eller borta och inte går i skolan. De är fattiga och måste bidra.

När skolan började innebar det ett slags befrielse från sommarens besvär. Böcker, kunskap, elever som var intresserade av världen utanför. Jag hade hopp om att i framtiden kunna göra något bra i samhället. Lärarna personifierade makt och kunskap. De var mina idoler. Inte mina föräldrar som var outbildade och så religiösa att Gud och Jesus fyllde varenda dag av livet. Skolan var en fönsterglugg till en annan värld.

Jag kan tänka mig att det är så än för många barn, speciellt flickor. Att religionen styr barnens liv, inte är en beskärd del. Att skolan har mindre vikt. Det religiösa livet ökar åter i Sverige efter en tid av balans och frivillighet. Men det är inte de kristna längre som brer ut sig utan islam, religion vi inte är riktigt sams med. När jag ser mindre flickor med sjalar på huvudet väcker det undran över deras valmöjligheter.

De är kanske lika trånga som mina var? Kanske måste de göra en revolt som jag gjorde? Kanske måste deras föräldrar finna sig i deras val till sist –  om de älskar sina barn? Kanske väljer de inte utan anser att religion och dess krav är det viktigaste i livet?

Jag vet inte. Jag oroar mig för utvecklingen i Europa.

Än är det sommar. Varmt. Regn önskas. Jag är än dålig på att utnyttja de vackra dagarna. I sommar har min sambo mått alltmer sämre.  Hans ork krymper, kroppen strejkar likaså intresse för världen utanför hemmets väggar. Det begränsar. Men även de bra dagarna riskerar att bara flyta. Det går aldrig att förutse och planera något längre.

Läser kartor för höstens vandring. Delar sträckan i lämpliga delar. Sedan vet jag att planeringen spricker. Vädret och sträckan spelar i olika divisioner. Det blir att nöja sig.

IMG_0038 (2)

Bilden  från kamvandring  på Kierkevare, Padjelanta i juli 1994.