Trump är USA s nästa president. Svensk media och de etablerade politikerna i sjuklövern gråter i TV. Alla är storögd förvånade. Hur kunde detta hända?
Median ser en flodvåg av folk vilka inte väljer rätt i framtiden. Detta kan bli förlust för de rätta åsikterna, partierna och människorna!
Så usla förlorare det finns i Sverige fast vi inte ens får rösta. Så fastlåsta.
Nu hittade jag en bild där han är fotograferad med vita medelålders män. Det kastades en känga just mot vita män i TV av svenska politiker. Att Clinton, en kvinna, förlorade var förstås vita mäns sätt att trampa på kvinnor, ren Trump tramp.
Eftersom varken median eller politikerna förstår varför folk vänder ryggen till grisfarmen kommer de bli väldigt besvikna med tiden. Yrkespolitiker har inte lyssnat på dem de förväntas att representera. De kommer också att bli förbryllade när folket röstar med fötterna.
Så, gratulationer till USA s nya president. Folket har valt.
Och den spydiga tonen i TV fortsätter genom svensk mediefolk, feminister och politiker. De gratulerar inte. Tänk att svensk media inte fick bestämma. I statlig TV går personalen svartklädd, precis som om det vore en begravning.
Hillary Clinton har förlorat andra gången i presidentvalet. Hon har kört demokraterna nära botten. Både Senaten och Kongressen har republikansk majoritet.
Tillägg 9/12: TV är än på även om jag inte sitter vid. Jimmie Åkesson: … Clinton var ingen fredsälskande.
Någon jämförde socialsekreterare med gruvornas kanariefåglar. De har definitivt slutat sjunga, socialsekreterarna alltså. Det yrke som skulle vara samhällets sista skyddsnät har nu mera så stora hål att mycket faller genom.
Det är sällan som socialsekreterarna får tack för sitt arbete. De är syndabockar. Några som inte hinner med att täppa till samhällets brister. Kanariefågeln har dött länge sedan. Vad beror detta på?
Jag tror det är nya problem man inte var utbildad för. Det är för många arbetsuppgifter. Det är orimliga förväntningar. Och när du går hem och kollapsar på soffan öppnar du räkningen från CSN och får betala en månadslön tillbaka som studieskuld. Du ligger på en lönenivå du hade fått även utan utbildning. Dessutom hade du kunnat lämna arbetet bakom dig när du stänger dörren till hemmet.
Missförstå mig inte. Att vara socialsekreterare var det näst bästa jobbet jag har haft. Det bästa var kurator med forskningsuppgifter men det är ju ganska lik socialsekreterarens arbete, bara att man inte arbetar enligt lag och ger beslut som kan överklagas. Man har inga pengar att dela ut. Därför vill många socionomer bli kuratorer, det stämmer liksom bäst med tanken på yrket: att stötta och hjälpa folk må bättre och använda sina egna resurser.
Situationen för landets socialsekreterare har kraftigt försämrats de senaste åren. Nio av tio kommuner har svårt att rekrytera socialsekreterare. Allt färre socionomer vill arbeta i kommunerna, där arbetsbelastningen är hög och lönen relativt låg och uppskattningen bristvara. Sju av tio socialsekreterare funderade redan i våras på att lämna sin kommunala tjänst, enligt Akademikerförbundet SSR. I många kommunledningar finns en utbredd oro för att kostnaderna ska skena genom att användningen av hyrd personal ökar.
Hot och våld är vardag för många socialsekreterare. Socionomer vill i dag ogärna ta på sig myndighetsansvaret som utgör samhällets yttersta skyddsnät. Följer du lagen och nekar folk pengar eller omhändertar barn på grund av vanvård är det ganska säkert att du inte blir sams med klienten. Kulturkrockar är också svåra.
Enligt Arbetsmiljöverket har en tredjedel av landets 36 000 socialsekreterare, varav 30 000 är kvinnor, övervägt att säga upp sig till följd av orimliga arbetsförhållanden. Den vanligaste orsaken till sjukfrånvaro är hot och våld. Vart tredje socialsekreterare har blivit hotad på arbetet. Vissa har fått fly och flytta när personer vilka anser sig har blivit felbehandlade har hotat dem.
Tidningen Framtidens Karriär – Socionom där socionomer svarat på varför de lämnar myndighetsutövande arbeten anger 83 procent hög arbetsbelastning. 68 procent upplever arbetet som för stressande, 62 procent anser att lönen är för låg. 51 procent anser att personalomsättningen är för hög och 49 procent upplever arbetet som för mentalt pressande. 48 procent upplever att arbetsmiljön är för dålig och en lika stor andel anser att de har för lite tid till det sociala arbetet. Det var ju liksom meningen med jobbet! 45 procent upplever att de har för dåligt stöd inom organisationen.
61 kommuner bedömer att de brister så allvarligt i omsorgen av ensamkommande flyktingbarn att de Lex Sarah-anmält sig själva. Men var hjälper det i praktiken?
Regeringen lägger en miljard på att öka bemanningen på landets socialtjänster, med särskild inriktning på barn- och ungdomsvård. Orsaken är den kraftiga ökningen av ensamkommande flyktingbarn som lett till stor belastning på socialtjänsterna. 250 miljoner kronor om året betalas ut 2016–2019. Det låter mycket men dela det med 35 000 ensamkommande ”barn” och alla de som är på väg hit så låter det genast som ett piss i havet. Mycket handlar om de ensamkommande vars status som ”barn” är oklar och diskuterad. Ibland undrar jag vilken stöd får de ”svenska” fosterbarnen? Vem hinner bry sig om dem?
Och vart tar du nya socionomer ifrån när dagens AF har 1458 lediga tjänster, samt flera hundra liknande arbeten vilka just handlar om de ensamkommande ”barnen”. Samtidigt får Socialstyrelsen i uppdrag att fördela 24 miljoner kronor till kommunerna för att öka kompetensen hos socialsekreterare utifrån flyktingsituationen. Det var ju snällt. Ca 80 000 per kommun samtidigt som ett enda ensamkommande ”barn” kan kosta en mille.
Jag har medkänsla för min yrkesgrupp, socionomer. En dag har vi gått ut med utbildning och glädjefull tanke: vi ska göra världen lite bättre för de människor som söker och behöver hjälp. Idag kraschar den tanken alltför fort. I den multikulturella världen är även problem multikulturella och kanske omöjliga att överbrygga.
Men politikerna fortsätter blunda, hålla för öronen och dela ut smulor för en utsatt yrkesgrupp som får ta hand om de problem politikerna har orsakat. Med Regeringens val av invandringspolitik knäcker man ner en hel yrkeskår.
Skolan, polisen, socialsekreterarna… Blir det kvar några tappra själar som kan yrket och står på barrikaderna?
Skäms någon över situationen? Någon skyldig politiker?
Inte Centerpartiet i alla fall för C tycker att utbildning är ganska irrelevant.
Alliansregeringen införde krav på att de som arbetar med barn och unga i myndighetsutövande funktioner i socialtjänsten ska ha socionomexamen eller annan relevant högskoleutbildning. Nu vill C slopa kravet under fem år när kommunerna ska anställa den nya personal som behövs. De tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Det är snarare så att man därmed höjer den, tror Anders W Jonsson vice partiledare. Han är barnläkare och skulle säkert inte lämna sina barn i händerna på någon outbildad hittepådoktor med ungefärlig utbildning.
Politikerna i Stockholm bryr sig inte om landsbygden. Det är som en person sa: allt utanför tullarna är landet. Varför ska man dit? De urbaniseringskrafter som vi ser i hela världen driver människor in till storstadsregionerna. Det ger en fortsatt successiv minskning av befolkningen i glesbygdskommunerna. En statliga utredning har också larmat om den situation som glesbygdskommunerna befinner sig i. För lite folk och för lite inkomstmöjligheter. Åtgärderna saknas dock. Att dumpa asylsökanden ute på vischan går dock bra.
Avflyttning har pågått länge. Det är inte lönsamt att odla mat för befolkningen eller driva företag. Alla vill trängas i Stockholm och i andra städer. Den förändring som vi ser nu är tillfällig inflyttning genom asylsökanden. Små byar får hastigt fördubblad befolkning utan att det finns resurser och infrastruktur längre för det. Idag börjar kommunerna att knorra.
En glesbygdsort är Pajala. 6303 personer bor i kommunen, viss överskott för män, 3297 män och 3006 kvinnor. Andelen ungdomar mellan 18 – 24 är bara 469 och gruppen 65 år och äldre är 1988 personer. 820 personer utlandsfödda varav 517 finska och 52 thailändare. Ovan det 300-400 asylsökande som har gett arbete för Pajalabor efter nedläggning av gruvbolaget Northland, men det har inte varit utan problem.
Så, det är svårt att hitta en partner i Pajala. Men om ett litet tag kan det vara lika svårt i en stor del av landet. Det finns så många fler unga män än kvinnor bland dem som kommer genom asylsystemet.
1995 var könsfördelningen bland 15–19-åringar i Sverige relativt normal och låg på 105 män på 100 flickor. Den extremt stora migrationen till Sverige 2015, där 71 procent var av manligt kön, har ökat obalansen i könsfördelningen.
Under 2015 bröts då jämviktslinjen med ungefär lika många män som kvinnor i landet. Vid årsskiftet fann det 12 000 fler män än kvinnor enligt folkbokföringen. Det låter inte mycket men beror helt på i vilken ålder överskottet finns i. Officiell migrationsstatistik visar att vid utgången av 2015 gick 123 stycken 16 – 17-åriga pojkar på 100 flickor i samma åldersgrupp. Nu är ju åldern på asylsökande ungdomar mycket osäker och diskuterat men det är den uppgivna åldern man räknar med. Jämförelsevis har Kina, som har stor obalans i könsfördelning, ”bara” 117 pojkar på 100 flickor i samma åldersgrupp.
Rosling är lika bekymrad. Han sa i november att med nuvarande fördelning bland asylsökanden har vi inom fyra månader en situation 120 pojkar på 100 flickor. I Kina tycker man det är ett jätteproblem som leder till social misär, självmord och depressioner. Det leder till aggressioner, till våld och problem. Detta är en social bomb som ligger och puttrar, konstaterade Rosling och tillade ironiskt:
– Kineserna är väldigt bekymrade. Svenskarna är inte lika bekymrade.
Bild: ej asylboende bara ett kvarlämnat hus.
Många asylsökanden har placerats på glesbygden, på gamla stora byggnader vi inte längre har bruk av. Det låter som problem direkt. Jag bodde ett tag på den absoluta glesbygden. Det fanns ingenting av det som en stad eller större ort erbjuder, då tänker jag inte bara på affärer utan möjlighet till kultur, studier och arbete. Att vara utan bil var om inte omöjligt så svårt. Utvecklingen eller ska jag säga avvecklingen liksom krympte orten. Det innebär inte att de som bor där inte trivs, livet har andra sidor på glesbygden. Jag flyttade.
Arbetsplatserna och bönderna decimerades på orten. Skogsarbetsplatsen stängdes, det var ett boende för män med alkoholproblem, de brukade hjälpa de gamla med vedhuggning och snöskottning. I stället kom asylsökanden och när de statliga pengarna tog slut kraschade ekonomin ytterligare. Skolor lades ner, biblioteksböcker hamnade i elden och gatulyset i småbyar släktes. Utan ”Robin Hood skatt” skulle bygden inte överleva. Har skrivit om förvandlingen av Norrland förut på: http://blogg.iniskogen.se/2014/03/10/battre-forr/ http://blogg.iniskogen.se/2014/03/12/battre-nu/
Det är en sorgesång över folkhemmet.
Flickorna studerar längre, flyttar från glesbygden och får bättre arbetsmöjligheter. Det expansiva området är ju vård och omsorg där många kvinnor är anställda. Industrin har flyttat till låglöneländer. Kvar på landsbygden blir en del killar med eller utan arbete. De åker skoter och fyrhjuling, fiskar, jagar älg, super kanske, ser på film och nu mera söker partner per internet. Pensionärer går på danskvällar med PRO. Kvar blir de oändliga skogarna vad Reinfeldt tänkte fylla med invandrare. Vid sidan fanns drömmen om att vem som helst kan arbeta genom Internet oavsett vilken stuga i skogen man sitter i.
Den nya befolkningen har ingen släkt och anknytning till de små orter de placeras av Migrationsverket genom smarta asylbaroner. De flesta hamnar direkt utanför. Det och de själva har orsakat en del problem både i och utanför boenden. Hur integrerar man en hop killar på landsbygden utan några som helst möjligheter till att integreras?
Kommer de nya männen, i första hand från muslimska länder, vara nöjda med boende på glesbygden? Knappast. Kommer vi ha ”Pajala problem” över landet men utan kompensationer som skoteråkning, fiske och älgjakt? Kommer de inflyttade männen ”importera” lämpliga fruar från sina hemländer? Blir det mera trafficking här hemma när ensamma män söker sexpartner? Våldtäkter? Ofredande? Kommer de svenska flickorna – de som lever på helt annat sätt än flickor tilläts inom islam – ses som sexuell lösegendom? Det är frågor som Regeringen inte ens kan uttala, än mindre söka lösningar på.
Att stänga in en massa unga män på ihop en plats kan bara sluta på ett sätt: elände. Speciellt om de är fiender med varandra från början. De otaliga utryckningarna till asylboenden är resultat av detta.
Vår regering påstår sig vara feministisk. Feminister ondgör sig över petitesser som ser ut att missgynna kvinnor. De klagar hela tiden. Men kvinnor som har det jävligt i andra länder med könsstympning, slaveri, tvångsgiftermål, barnäktenskap, avbruten skolgång… är inte intressanta. Feminister prioriterar inflyttande utländska män, de svenska är bara skit.. Vår regering prioriterar också inflyttande utländska män och dessa prioriterar sig själva. De kvinnor vilka behöver skydd och hjälp är kvar i skiten.
Hur blir det för de kvarvarande kvinnorna? Säljs de bort som barnbrudar till äldre män vilka redan har några hustrur? Kommer de hit med tiden och förändrar befolkningen? Som den störtade Gaddafi sa ungefär: Det behövs inga vapen för att ta över väst, det räcker med barnvagnar. Det är föga troligt att kvinnor som kommer hit för giftermål hastigt skaffar sig en utbildning och försörjer familjen om inte ens deras män gör det. De blir hemmafruar med flera barn än de svenska kvinnorna har. Feministerna kommer inte att bry sig om deras liv. Islam brer ut sig för någon assimilering sker inte i Europa. Hur blir det då när idag finns knappt ett muslimskt land utan oro och krig?
Kanske borde vi lyfta blicken till de länder dessa män kommer ifrån och se hur livet, kvinnornas situation och problemlösningar ser ut där. Kan man ändra sin uppväxt, föräldrars fostran, utbildning och kultur genom att man bara passerar över en gräns? Svaret borde vara självklart men frågan kan inte ens ställas i Sverige utan stämpel rasist. Skall vi verkligen ta hand om andra länders unga män? Behövs de inte bättre hemma? Varför hjälpa bara några här pengarna skulle räcka längre där i deras hemländer. Vad är det för galen prioritering?
Män som inte får arbete, plats i samhället, kvinnor och pengar brukar ta det vad de vill ha. Alla åker inte skoter eller fiskar.
Bild, asylsökanden i Tyskland oktober 7, 2015. REUTERS/Fabrizio Bensch
Jag har gjort en halv Tour du Mont Blanc och ett par turer omkring Chamonix, som Grand Balcon Sud. Mer om årets tur en annan gång, nu tänkte jag på ett av de intressanta samtalen vid matborden i en refug dit jag flydde för snö och hagel, för att inte prata om isande kyla. Temperaturen sjönk 16 grader i ett nafs i takt med gången mot höjden. Jag tältar för det mesta, men under två nätter gav jag upp.
Lite bekväm får man väl vara?
När man vandrar på Europas kända vandringsleder, som just Tour du Mont Blanc, träffar man folk från alla världens hörn. Fransmän och italienare är förstås i majoritet när man fotvandrar på deras leder. Att vandra är en del av fransmännens livsstil. De gör kortare turer under veckosluten. Överallt på leden hälsas man med ”bonjour” och man undrar hur de franska kvinnorna kan se så fräscha ut när man själv är svettig och skitig. Små shorts, även minikjolar, make up och håret i en frisyr inte bara smutsiga testar. (Jag hör feministerna skrika om förtryck.) Ja, deras ryggsäckar är förstås knappa hälften av min, kanske bär partnern allt.
De senaste åren har mountainbikefantasterna kommit till leden. De får bära sina cyklar i långa sträckor. På 4 dagar runt skröt några men då var de i randen på kollaps också. Snabbt. Häftigt. Trött. Öl. Det var deras modell.
Tour du Mont Blanc samlar de världsresenärer som ska göra en tur bland andra kända turer, de som ska prestera, en till pinne i resekalendern, äventyrare och riktiga naturvänner samt vanliga vandrare som gillar att gå. Jag till exempel. Majoriteten bor i stugor längs leden, äter där och man kan få även en lunchpåse med sig. I en stuga placeras man till matbordet självrådigt av personalen med en liten namnlapp. Har man tur kan det bli riktigt bra blandning av folk.
När alla runt bordet hade stoltserat växelvis med alla sina turer var jag lite mallig kanske och la till mina 80 mil på Nordkalottleden och att jag hade korsat Island till fots och förra sommaren var det Kilimanjaro. Oops, jag var värst i frågan om antal ensamma mil och högsta höjd. Däremot fanns det otaliga leder jag ville vandra men hade varken råd eller möjlighet till som Annapurna Circuit eller The Overland Track vilka några hade i sina planer.
Vi pratade om hur barnen kan lära sig om naturen, vara i naturen, vara varsam med naturen och klara sig själva ute med tiden. Vad vore lämpligt i vilken ålder? Som femåring kan de bära sin kudde, som åttaåring godispåsen och andra egna prylar och vid tretton tar de din packning också, sa pappan som tog ut sina barn på korta turer. Jag blev glad över att träffa andra som tog ut sina barn/barnbarn på vandring. Vi var överens att naturfostran var en nödvändig ingrediens i barnens liv.
Sedan övergick vi till dagspolitik och det var inte lika kul.
Att världen är öppen och de nyfikna och samhällsintresserade är informerade om dagssituationen är ett faktum. Inga länders Regeringar kan gömma sig för världen. Håller något land gå sönder sker det inte bakom gardiner. Det finns inga skydd längre för ljusskygga på Internets tidevarv. Det fick jag känna snabbt bland dessa bordskamrater från Frankrike, USA, Singapore, Sicilien och Schweiz och från några länder till som anslöt från andra bord. En fråga var skolan.
Då börjar man genast få tunghäfta som svensk.
Usel PISA, två beskrivande ord. Hur har Sverige lyckats krascha skolan så trots världens högsta skatter? Hur är läget i Universitet, är det lika illa? (Ja, bara 2 av våra universitet finns på världens 100 bästa listan men det är många andra länder som inte kvalar in.) Hur är nivån i jämförelse med Yale eller Harvard? Oxford, ropade någon. Lärarna då? Kan vem som helst bli lärare med vilka betyg som helst?
Vad säger man då? Jag fick skämmas för den svenska skolan och skolpolitiken.
Alla visste att Finland låg i topp. Kunde det skilja så mycket mellan två grannländer? Vad gör svenskarna för fel?
Amerikanarna var också oroliga för sin egen skola och lärarnas kunskaper. Vem som helst kan bli lärare i Obamalandet, påstod de. De hade dock själva sina barn och barnbarn i privatskolor. Man måste skydda sina barn, sa en pappa. Det är ett föräldraansvar när Staten inte tar sitt ansvar. Jag flikade in snabbt att mina barnbarn gick i engelska skolan. Vi var mån om barnen. Alla nickade.
Jag blev en god mormor fast jag var svensk från ett ynkligt skolland.
Att riskera få några generationer uselt utbildad folk, sänkt kunskapsnivå, nedgång i forskning och även många funktionella analfabeter borde vara varje lands stora oro. Det var vi helt eniga om.
Det borde vara varje lands skräckvision. Är det också vårt?
PS. Invandring kan man inte undkomma oavsett vilket bord man sitter vid. Återkommer till det.
