Etikettarkiv: PCT

Vinster och förluster i pensionärslivet.

Publicerat av

Pensionärsliv är trist eftersom covid styr rörligheten mer än man vill. Men att vara pensionär är också befriande. Jag behöver inte kliva upp innan jag själv vill. Jag är extremt morgontrött. Men behövs det kliver jag upp omgående. Under de 50 första dagarna i öken på PCT steg jag upp klockan fyra varje morgon utan knot. Sedan sov jag mitt på dagen i skuggan någon timme. Det var varmt, torrt och sanden sökte sig in överallt.

Det är skillnad på frivillighet och tvång. Att välja fritt är roligt. Att tvingas till är uselt. Jag gillade mitt arbete, kunde till och med älska jobbet ibland, men tänk om man hade fått börja klockan 11 i stället 8. När andra drog sig halvsovande fram efter 15 var jag i gång som bäst. Följaktligen föreläste jag alltid efter klockan 11 medan min arbetskamrat tog morgonen. Jag sorterade även patienter i viss ordning. Alkoholister på morgonen. De är uppe tidigt för det kan ju ta slut på Systemet. Heroinister på eftermiddag. Haschmissbrukare går knappt att sortera man får ta de när de kommer ihåg att komma. Jag gav dem två tider i början och oftast dög de upp på den sista.

Säg inte att hasch är lätt drog.

Arbetstiden är så förbi. Men pensionärslivet kom först 7 år efter pensionering. Jag blev anhörigvårdare de första 7 åren.. De år jag tog hand om min sjuka sambo spökar ibland. Jag vaknar än halv fyra och rycker upp mig. Han väckte mig ständigt då och det förstörde sömnen för evigt.

När vi två än var aktiva fotografer hände det att vi gick upp med solen för att fånga morgonljuset. Naturfoto handlar mycket om ljus. Idag kan du manipulera bilden men vid den analoga tiden och film var det du tog det du fick. Jag saknar den tiden, den precision som behövdes för en bild. Det hantverk som styrde.

Dock är också det förgånget. Det digitala har tagit över. Jag har nästan slutat att fotografera. Det dog när min sambo inte längre tog en kamera i sin hand och inte orkade längre in i skogen eller att resa. Nej, man är bunden som anhörigvårdare, det blir någon timme i veckan för egen del och det räcker bara till de nödvändiga man måste göra.

Hobbyer dör. Svårt att få liv i det igen.

Att vandra finns kvar även om det utländska turerna ser ut att vara oöverkomliga även i år. Inte bara åldern utan alla restriktionerna styr ens vandring. Jag hade lämnat den svenska fjällen bakom mig men just nu ser det ut som enda alternativet denna sommar. Förra året var det Sörmlandsleden och promenader vid havet. Planen att vandra ”Dream Trail” blev just bara en dröm. Det är många som har fått ändra sin planering. Vissa glädjeämnen finns. Har aldrig sett så många människor, barn och vuxna, ute i skogen.

Jag soffvandrar Appalachian trail. Betydligt enklare än PCT, ser så ut på papper. Men också mer trängsel. Inte så roligt med diverse varningar som att gå aldrig ensam, mm. Kan säga att jag har aldrig varit rädd ute – än så länge.

Vad kan hända då? Rånad i ödemarken? Fast Appalachian är mindre ödemark än PCT. Något lättare att proviantera?

Det som lockar mig är ensamheten i vildmarken. Tystnaden. Enkelheten. Att bara gå. Vara fri.

Tänker du vandra något i år? Kanske har du planer på Pacific Crest Trail någon gång? Hör av dig. Några tips kan vara användbara.

Bilder överst: Macomb Ridge, High Sierra Kalifornien. Träd: två almar i Järna, tidig morgon i mars.

Pannkakor och glädjeämnen.

Publicerat av

Den första juni 2018 kom jag till Cajon pass, Kalifornien, under min PCT vandring. Det var än tungt att gå men ett slags förändring hade skett de senaste dagarna. Jag var inte slut när natten kom utan kunde vandra en bit till i jakt på en bättre tältplats. Skavsåren började bli härdade. Jag hade gått 345 mile vilket var en väldigt långsam takt, ca 19 kilometer om dagen. Jag var så otränad att det var ett under jag kom så långt utan kollaps eller att ge upp.

Ge upp hade jag ingen tanke på. Vandringen var alldeles för fantastisk för det.

Natten innan hade jag tältat i en håla mellan buskarna någon kilometer från passet. Det var blåsigt men de risiga buskarna gav viss skydd. Jag ville inte gå ändå till Cajon pass med vägar och järnväg och risk att inte hitta en tältplats. På morgonen skulle jag fylla på mat. Det fanns en bensinmack och hamburgerbar på platsen.

Morgonen kom och jag var hungrig, som alltid. När Mc Donalds skylten syntes började jag nästan springa. De hade pannkakor till frukost. Pannkakor med sylt och grädde! Till det kaffe, juice, ägg och bacon. Vilken lyxfrukost. Vid mitt bord fanns ett eluttag, jag kunde ladda min Garmin.

Det var de godaste pannkakorna jag hade ätit i mitt liv. Ja, det var fettet och sockret som talade men ack så gott det var. Jag var så nöjd. Mätt, för en stund i alla fall. Jag såg några andra vandrare som också åt pannkakor och vi nickade och log mot varandra.

Pannkakor som glädjeämne för dagen? Det finns många små händelser, glädjeämnen, vi låter bara passera. Det är som om de små tingens glädje vore inget att minnas, behålla och tänka över. Som om de inte hade betydelse för helheten, bara de stora sakerna, värderade i pengar kunde vara värt att bevara.

Det är möjligt att denna pandemi orsakad av ett virus vi inte får bukt med har ändå gett oss något. Kanske värderar vi de små tingen mer? Det familjerna gör med varandra, upplever tillsammans i stället att köpa. Mindre saker, som promenad med barnen ut i skogen. Har aldrig på 30 år sett så mycket folk i ”min” skog! Att uppskatta kontakten med den äldre generationen tror jag också har ökat. Döden har talat till oss om det viktiga i livet: familjen, och om vår egen dödlighet.

Handeln har i alla fall gått ner. Om det blir tillfälligt vet vi inte. Kanske värderar vi nu den sköra tillvaron tillsammans mer än shoppingrundor i gallerior?

Kanske blir det viktigare att veta och kunna än att äga?

Jag tvivlar dock på det. Med devalvering av utbildningsväsendet är kunskapsnivån som snö i vårsolen. Det värdelösa vetandet sprider sig. Grunden till det västerländska samhället som har gett oss något att stå på är stämplad som rasism eller avsaknad av rätt genusteori.

Tänk efter, vilka normer och idéer finns bakom ditt eget handlande?

Nej, jag åt inga pannkakor idag. Den 16 februari är det pannkaksdag, en av dessa dagar som ska hylla eller lyfta upp något i våra liv. Eller bara roa oss en liten stund.

Att välja president – ett samtal ute i det fria 2018.

Publicerat av

Jag hade nu lämnat PCT delen i Oregon och passerat bron  Bridge Of The Gods över Columbia River till Washington. De stora skogarna kom nu, det kändes nästan som att vara hemma, bara med lite högre berg och vulkaner. Något före mile 2165 slog jag tält. Det började skymma och  tältplatserna var få så jag balanserade på  en kam med utsikt.
Strax efter kom en yngre man som tänkte gå från bron till till Seattle. Han skulle hälsa på sin bror som bodde i Seattle med familjen. Han gick för han hade tid. Han skulle följa PCT och sedan svänga mot  en väg vid Mt. Rainier.

Eftersom han inte var en PCT vandrare frågade jag om hans politiska preferenser. Han och modern hade röstat på Clinton, far och  bror på Trump. Nej, det var inga gräl om det även om far sa till honom att han nog skulle rösta på Republikaner när han hade familj. De unga var för vänster men med familj insåg man bättre.

Han undrade vad jag trodde. Kunde Trump vinna även nästa val? Vad är det som behövs för att vinna?

Han hade varit för Sanders och bara sedan motvilligt av partiskäl på Clinton. Han hade en del mindre goda tankar om henne. Han arbetade vid sidan om studier som ledare för demokratiska ungdomar.

Jag ställde den vanliga frågan: vem ska betala alla se ”gratissaker” politiker till vänster lovar. Inte heller han hade ett bra svar på det. Skattar man mer och mer de rika har man snart inga rika att skatta.

Men, vad ger en vinst åter för Demokrater? Nästa val? Jag tänkte:

Jag tror att ni måste hitta en nyare stjärna till politiker. En som börjar kampanja nu och så folk blir bekant med honom. Inga gamla avlagda utan en ny som ger hopp om framtid. En som lyssnar på arbetare, medelklassen. Någon briljant talare. Någon som kan ta folk., vara vanlig inte från de dynastier som ändå finns i USA.

Han höll med. Hövlig som han var? Nu, år 2020 hade jag helt fel. Att vara en långsittare i politiken och kompisarna väger mer än förmåga. Vad har Biden åstadkommit under sina 47 år? Någon? Ibland tränger sig dock en person utanför den inre politikerkretsen fram och blir vald. Trump. Jag kan förstå att yrkespolitiker hatar honom.

Vi pratade långt in på natten om hur det var att vara 22 år i USA, vilka drömmar och förhoppningar man hade. Han ville gärna åka till Europa. Han hade läst om Gamla Stan i Stockholm.

Tänk, husen kan vara flera hundra år gamla, sa han. Här är allt nytt.

Jag påminde honom då om städer lämnade efter guldrushen och indianerna men som blivande konstruktör var han mer intresserad av det som stod kvar än det som begravdes i sand.

Nu när demokraterna har en gammal man med uppenbara minnesproblem som sin kandidat och Republikanerna än den låt oss säga färgstarka  Trump undrar jag hur folk, de arbetare och medelklass som arbetar ihop välståndet, i verkligheten tänker. Känner de sig värdesatt av sina ledare? Känner de sig vara en ledande nation i världen, den som ger hopp om fred, frihet och självständighet samt gärna en grillkväll med hamburgare? Det sista var något en person jag ”intervjuade” la som tillägg till det utmärkande för USA.

Igår vad det valet vi redan pratade om på tältplatsen med utsikt mot Table Mountains (i bild), den 13 september 2018.

När jag skriver detta är valet 2020 inte klar än.

Vandra på fjällen för första gången?

Publicerat av

På grund av Corona pandemin semestrar svenskarna i Sverige. Aldrig har fjällen varit så populär som nu. Borta är den tiden då jag inte såg en människa på flera dagar, kanske veckor. Det låter bra att den svenska naturen uppskattas och att flera vandrar, en hälsosam semester. Men, följaktligen finns det flera ovana vandrare på fjällen i år. Nattågen mot Abisko är fulla. Olycksrisken ökar. De Kommuner som ligger vid fjällområden är oroliga för de risker ovana vandrare kan ta. Att belasta sjukvården nu och på mindre orter är ingen bra sak.

Så, här kommer några enkla råd från en van vandrare.

Är du en novis så håll dig på märkta leder där det finns stugor att tillgå vid kris. I år måste du boka stugplats i förväg så stuganvändning är kanske inte ens ett alternativ men man kan tälta i närheten och använda toaletten.

Skräpa aldrig ner. Lämna inte toapapper i naturen. Ha en soppåse. Lämna inga sopor annanstans än i soptunnor och förbränningsugn. Finns de inte ta med soporna. Det förvånar mig alltid hur människor tror att sopor bara försvinner i naturen eller ”någon annan” mystiskt plockar upp det. Jag vill ha det lika rent på svenska fjällen som det var på PCT i USA där jag inte råkade se en fimp på 4000 kilometer. Inga bajshögar man trampade på av misstag. Inga toapapper täckta med en sten.

Skulle man göra sina behov på PCT gällde det att gå 60 meter från leden/vatten, gräva en två decimeters grop och sedan fylla jorden över skiten. Toalettpapper åkte i soppåsen. Flög det något skräp runt plockade någon genast upp det. Det hände att dagvandrare erbjöd sig att ta långvandrarnas sopor. Det kunde vara tio dagar till närmaste ”civilisation”. Dessutom måste man förvara soporna i ens bearbox med maten under vandringen på björnareor. Så, visst borde vi kunna hålla rent här hemma när vandrare – även de svenska – kan i USA.

Ha med dig karta, kompass och klocka. Lita inte bara på mobilen, den kanske inte fungerar. Ha koll på vart det finns nödtelefon, märkta på kartan.

Ta med mera mat, en liten extra reserv. Du kanske blir stående, vill stanna eller behöver hjälpa andra. Nu finns det ett sparsamt men helt ok förråd till försäljning vid vissa stugor. Kolla platserna innan du går. Att försöka göra tre mil till närmaste shop med en energikaka är inte kul.

Ta med första hjälpen. Sk leukoplast är bra att tejpa fötterna med för att förhindra skavsår. Skavsårsplåster håller bara en kort stund. Dubbla strumpor, en supertunn och en yllestrumpa brukar hjälpa. Ta hand om skavsår genast, vänta inte.

Gå inte med alldeles nya skor. Du behöver inte ha vandrarskor. Många går med andra sportskor, bara sulan är grov. Mina sista sportskor höll nästan 2000 kilometer. Glöm inte regnkläder och överdrag till ryggsäcken

Krymp packningen. Ta inte mer än du kan bära ledigt. Strunt i att väga utan prova hur det känns genom att gå ett tag i trappor eller backe hemma. Känns det bra är det ok. Är det plågsamt redan hemma plocka ut något. Är ni flera som skall gå dela det ni behöver. Problemet är om någon vill avbryta – det här var inte kul – och vända. Pressa inte ner utrustningen så mycket att alla måste avbryta.

Gör en lista över din behövliga utrustning, det du ska packa in. Pricka av när du lägger det i säcken. Det är så lätt att glömma något, tro mig. Har gett till folk allt från kartor till plåster och mat.

Lämna alla dessa kanske ”bra att ha saker”. Tjocka böcker du tänkte läsa. Finare kläder för en stugkväll. Ta det så minimalistiskt det går.

Försök att packa så du kan hitta allt i beckmörker utan att riva ut allt. Ordning alltså. Nederst sovsäck överst dagens behov och första hjälpen.

Planera inte så noga hur långt du ska gå varje dag, utan låt det bli lite spontant. Vandring skall vara en njutning inte miltävling. Så klart, om du stugvandrar har du inget val men jäkta inte. I år när du måste boka en plats har du den kvar även om du tar det lugnt under dagen.

Träning? Nu är det för sent. Har du en normal kondition går det bra att vandra bara du inte tar för mycket bra att ha prylar med dig så ryggsäcken blir för tung.

Många drömmer också om Sarek utan att ha en aning om hur det kan vara. Där är du din egen utan leder och  stugor.  I år är det än snö på fjällen fast det är i början juli. Snösmältning innebär mera vatten i jokkarna. Det kan bli besvärligt. På skala 1 till 5 kan alla jokkar vara en femma, alltså ”riskfyllt vänd nu” typ. Strömmande jokk är inget att leka med. Vad kan innebära döden. De märkta lederna har broar men du kan få vada något enkelt vad. Vada aldrig barfota.

Har du aldrig vandrat på fjällen förut skippa Sarek. Ta Kungsleden norr, Padjelantaleden, Jämtlandstriangeln, Hemavan – Ammarnäs… Märkta leder alltså. Nästa år kan det vara mindre snö och du är mera van. Sarek är inte farligt men kräver mer vana, mer att bära och väldigt gärna en person att gå med för att underlätta vad. Jag vandrar dock för det mesta ensam så kanske ska jag hålla tyst.

Lägger en länk till min packningslista för en långvandring, kan vara intressant att se vad jag hade med mig för 160 dagar i vildmarken plus en vecka för vandring vid havet. Dock behöver man bara en del av det för en vecka på fjällen. Jag bodde ju ute nästan alla dessa dagar.

Minimalistiskt liv och min utrustningslista.

Ha en fin vandring! Bilderna från Kungsleden, Padjelantaleden och Hemavan tagna ungefär vid märkta leder.