Ibland fångar några nyheter ens intresse, ilska eller förvåning. På BBC läste jag – igen – om plasten som naturens fiende. Ingen nyhet alltså. Vårt slarviga sätt att handskas med avfall bildar mattor av skräp i haven. Hur ofta har vi läst om det?
I våra hav finns kilometerlånga plastområden. Fiskarna äter mikroplast. Sedan kommer fisken med plast i till din tallrik och du är bara en i plastens långa kedja kedja. Plast håller för evigt. Det är en hållbar produkt.
Hur kunde något så praktiskt bli så farligt och för oss så försumbart att vi bara slänger det för vinden?
Men det är ingen nyhet längre utan spaltfyllnad. Då och då påminner media om vår skuld till nedskräpning för att sedan uppmana oss att handla mer, producera mer och på så sätt skräpa mer. Julreklamen börjar komma. Jag har försökt ta mig bort från reklamutdelning men det hjälper inte.
Den största miljöfaran är dock krig. Det lämnar efter sig inte bara raserade människoliv, krossad infrastruktur utan även förstörd miljö. Ett liv i en miljöfara, orsakad av människor själva med hjälp av världens största ekonomi, militärindustrin. Då känns en plastpåse som väldigt oskyldig.
Förmodligen kan du inte stoppa något av de pågående krigen. Men du kan låta bli att slänga plast i naturen.
Så, vad åt du till middag idag?
Bilder överst: En man på Filippinerna letar efter något användbart på stranden, från YLE. Nederst Kobane, från TT.
Jag längtar till ödemark, att vandra länge och långt, någonstans. Det är inte möjligt i år eftersom jag är anhörigvårdare. De fria dagarna är redan inbokade.
I augusti blir det en kort vandring med ett barnbarn. Jag är glad för det. Att vandra med ett barn, leva tältliv och lära henne att klara sig ute i vildmarken är lämplig mormorsgöra, tycker jag.
Jag bjuder på en gammal historia, tidigare publicerad någonstans, nu förkortad. En magisk vandring i den svenska fjällvärlden.
Tystnaden omsluter mig. Jag hör mitt hjärtas långsamma slag. Andedräkten är som en vit rökslinga. Skymningen lägger sig över den steniga marken. Jag står mitt i en sjö. Jag måste hitta en tältplats.
Jag har gått upp från Sarvesvagge, en grön dal och hamnat i en stenöken. Platsen är ett av de mest spektakulära i Sarek: Luottolako. En högplatå i 1200 meters nivå mellan högre fjäll, varav 2 stycken 2000meters toppar. Jag har haft en vandring full av upplevelser. Jag har sett vråken och kungsörnen glida förbi. Örnen tyst och vråken skrikande i försök att paralysera det blivande offret. Jag har pratat med en skärsnäppa, en ovanlig vadarfågel. Den promenerade vid den halvtorkade sjön där jag vadar över för att leta efter en tältplats.
Jag har knappt sett en annan människa på en vecka, bara två från långt håll.
Jag hittar en liten gräsplätt i det steniga landskapet. Jag sätter upp tältet och börjar laga mat men det avbryts av solnedgången. I sjön avspeglar sig svarta toppar med rosafärgade glaciärer. Sjön är spegelblank. Jag plockar upp stativet och kameran. Ljuset är förrädiskt här uppe, det gäller att fånga motivet nu, nästa stund kan allt ha försvunnit. Efter en stund blir det mörkt och jag återgår till pastakokning.
Det är mäktigt att tälta i Luottolako, i den totala ensamheten. Ungefär som det var att sova på lavafälten under Hekla. Inte en människa utöver mig, ingenting annat än naturen och tystnaden som om världen hade upphört att existera. Tystnad är mäktigt. Jag undviker att störa det.
Mitt i natten hör jag ett fräsande ljud som avslöjar norrsken. Förr påstås att Norrsken inte lät utan de som sade det var sinnessjuka. Finnarna har sedan fångat ljudet som låter lik trasig elledning. Jag kryper ut från tältet. Som ett grönt spöke dansar Aurora Borealis framför mina häpna ögon. Norrsken i början september är alltför tidigt för årstiden, ett bevis på klimatförändringarna säger samer jag pratat med. De berättade om sällsynt, rött norrsken, rött som en världsbrand. Det förebådar onda tider när naturfenomen inte bär sig åt som de brukar, var deras antagande.
Kan hända de har rätt.
På vägen från Luottolako finns några större vad. Vädret är bra, vattennivån mycket låg. Jag slår tält på en fin plats vid en jokk. Jag sitter på en sten mitt i jokken, lagar mat och lapar sol. På natten får mitt nya tält sitt eldprov. (Den gamla tog en storm på Island.) Det börjar blåsa och regna. Som om någon skulle ösa med en hink vatten kombinerat med hagel. Sex timmar, åtta timmar, tolv timmar. Vattnet jag skulle lätt promenera över är nu en skummande fors. Det är bara att vänta tills vattnet sjunker. Jag fixar kaffe, mera kaffe, skriver dagbok, kollar på vädret, väntar… Nästa morgon klockan fem kämpar jag mig över med vatten till låren. Man ska aldrig vada med vatten över knäet, men vad gör jag som inte är två meter lång?
Korparna varnar andra för vandraren som mödosamt tar sig genom videbuskar till högre höjd. Ändå svischar en fjälluggla förbi och gör mig lycklig. Den är så vacker.
Under vandringen har jag haft problem att hitta vatten. Rapadalen hade så låg vattennivå att båtföraren inte kunde åka till de vanliga båtplatserna. Nu finns vatten i överflöd men det är lerigt och små isbitar forsar fram, glaciären högre upp har kalvat. Glaciärerna krymper, inte bara av skyfall utan av det varmare klimatet. Landskapet förändrar sig, sakta, nästan obemärkt. Frodiga videfält kryper uppåt, mera blommor, torkade vattendrag, försvunna små sjöar. Min karta stämmer inte riktigt. Jag har vandrat ett halvt liv och kan se förändringarna med blotta ögat. Om de beror på vår påverkan på klimatet eller är en naturlig förändring kan jag inte bedöma.
Jag passerar ett hus som sett sina bästa dagar så där 50 år sedan, en lämning efter nybyggarna. Jag plåtar och ett gammalt par kommer fram och undrar vad jag gör. De är i 90 års ålder. Mannen berättar att han kom till fjällen som 22 år gammal förman till ett skogshuggarlag. Han träffade sin blivande fru, då en 17 årig flicka från det berömda släktet Holmbom, boende just i det huset jag fotograferar. Jag blev så förälskad, säger han. De gifte sig och bosatte på fjällhemmanet.
Jag fick betala för min dumhet, säger han. Hela mitt liv har jag bott vid mitt hygge och duser, den växte aldrig igen trots plantering. Han pekar ut fjällslänten med sly. Ibland kommer förståndet i efterhand, säger han, och då kan det vara för sent. Efter sitt upptäck avverkade han aldrig fjällnära skogar trots att det orsakade långa arbetsresor. Nu bor paret bara nio månader på fjällen. Det är för tungt på vintern även om vintern är kortare nu än i deras ungdom, berättar de.
Vintern har krympt. Är också det ett tecken på ett varmare klimat?
Skräpet har ökat under åren. Även i Laponia som borde vara ett område där vi vistas med allra största hänsyn till naturen. Ett världsarv för kommande generationer. Tomma matförpackningar, toapapper, cigarettfimpar, ölburkar, trasiga strumpor, plastpåsar, en sko, konservburkar, spritflaskor, gammal rostig oljefat, eldstäder med oigenkännliga halvbrända saker… Det är märkligt hur vandrare kan bära tunga ryggsäckar till fjällen men inte sina sopor tillbaka. Vid renvaktarstugor ser det inte bättre ut.
Ibland kommer förståndet i efterhand, sa den gamla skogshuggaren. Så sant. Kommer vi att sakna Laponia när klimatet har ändrat landskapet, soporna kantar stigarna och ordet världsarv är bara ett ord på papper? Vet ej. Livet levs framlänges, analyserna och förståelsen kommer i efterhand. Ibland har vi inte ens det.
Vandra! Det finns gott om plats och upplevelser för flera. Men ta dina sopor till sopsorteringen!
Det var torrt och varmt. Grönland hade värmebölja. Ja, det hade varit varmt sedan april med några undantag. Mindre sjöar hade torkat ut (bild ovan), vattendrag likaså.
Torkan kunde jag knappt göra något åt men jag lämnar aldrig skräp i naturen. Jag orkar bära det tillbaka, så svag är jag inte. Tyvärr gör en del inte det. Har sällan sett så skräpiga stugor och omgivningar där toalettpapper flaxar omkring än på Grönlandsvandring.. Stora förvaringslådor avsedda för annat var fulla med skräp. Tomma gas burkar, rester… avfall. Döda djur…
Vad är det för människor som inte begriper det elementära: att ta hand om sitt skräp?
På flygplatsen stod vädjan för turister att värna om naturen. Men när jag gick till sjön Ferguson, ca 5 kilometer från flygplatsen, gick jag förbi soptippen. Det såg ut som förråd för allehanda maskiner men det var avstjälpningsplats för uttjänta bilar, maskiner – ja allt som hade sett sin bäst före datum.
Vad gör man av soporna på en liten ort då frakt skulle bli orimligt dyrt och återvinning är inte ens ett ord? Det fanns insamling för glas och farlig hushållsavfall men vart hamnade det sedan vet jag inte.
Jag köpte en flaska vatten när kranen var stängd på tältplatsen. Vatten från Ice Cap stod det i flaskan. När jag läste vidare var vattnet buteljerat i Danmark. Vatten från Ice Cap? Hm.
När jag kom hem hade dörröppningen blivit rökruta. Fimpar i massor. Olika engångsartiklar och papper hade hamnat på husets baksida. Tydligen hade folk satt där och fikat men inte orkat städa efter sig.
Kan vi göra något åt klimatet när vi inte orkar göra något åt våra sopor? Vilken fantasi. Titta neråt istället mot himlen, där ser du vad du kan göra åt miljön. Hur ska vi kunna vara rädda om det natur som finns kvar. Vildmarken krymper hela tiden. Det är vildmarkens träd som andas för oss. Hur många människor kan jorden livnära? Har vi passerat dess kapacitet redan?
Är det som Stephen Hawking säger: att vi bör leta reda på någon annan planet att kolonisera?
Även jag har slitit på vildmarken, helst den utan stigar.
Igår var årets längsta dag och idag är World Giraffe Day.
Giraffdagen!
Giraffer är fantastisk vackra djur. 1978 var vi i Kina och besökte djurparken i Kanton (Guangzhou). Parken hade också pandor men jag ville se giraffen i första hand. Jag hade aldrig sett en giraff. Pandorna var sömniga klumpar och gjorde inget väsen av sig. Det regnade lite och de tre girafferna var inne i sitt enormt höga hus. Vi väntade. Guiden började svettas. Det var som om hela kommunismen skulle fallera om jag inte fick se girafferna. Han hade ju lovat! Det regnade mer. Paraplyet kraschade och det var made in China. Guiden började bli riktigt nervös.
Då kom girafferna ut. De gick en runda på den stora gården och sedan in igen. De var så vackra.
Guiden strålade. Han sa faktiskt att i Kina fyllde man turisternas önskningar. Han följe oss till hotellet, han såg att vi gick in precis som han skulle göra. Att vi sedan smet själva ut kunde ingen lasta honom för. Han hade inte tappat bort oss. Han hade koll.
I Kina fick man inte gå själv på den tiden. De sa att det var för vår säkerhet. Någon person följe efter på avstånd när vi gick ut på stan. Han skulle vara tillgänglig ifall vi – tja, vad trodde de vi skulle kunna göra för ofog.
Två år sedan var jag i Tanzania och såg flera giraffer. Vi lyckades se big five och många andra djur. Vi hade en guide som också försökte fylla våra önskningar men han hade inga politiska herrar över sig. Han var anställd av ett guideföretag. Trots att regnperioden nyss slutat var Serengeti redan som torr gräsöken. Girafferna fick leta efter gröna träd.
Giraffer är vackra med mönstring som inte är en standardvariant utan var och ens egen, även om giraffer på samma area ser lika ut. Vissa sorter är utrotningshotade och andra finns oro för. Är även giraffen snart ett djur vi kan se bara i djurpark?
Tystnaden omsluter mig. Jag hör mitt hjärtas långsamma slag. Andedräkten är som en vit rökslinga. Skymningen lägger sig över den steniga marken. Jag står mitt i en sjö. Jag måste hitta en tältplats.
