Jag gör vad jag kan, säger fågeln i fabeln till lejonet. Fågeln flyger mot skogsbranden med en droppe vatten i sin näbb när lejonet och alla andra skogens djur flyr. Den fabeln berättade Kailash Satyarthi i prisceremonin när han mottog Nobels fredspris. Var det inte en illustrativ beskrivning av världen?
Jag gör vad jag kan gäller också för årets Fredspristagare Kailash Satyarthi och Malala Yousafzai. Obama borde skämmas denna dag. EU, alla de överbetalda tjänstemännen där, borde också skämmas denna dag. Ett barn och en vanlig man har gjort mer än vad de har åstadkommit. Gett hopp. Stått mot världens elände. Fört barnens talan.
När barnen i andra länder drömmer om att gå i skolan struntar många svenska elever i den stora förmånen att få kunskap. Skäms de inte?
Årets Fredspristagare har gjort vad de kan. Hur är det med oss andra? Gör vi vad vi kan för våra närmaste, vår närmiljö, landet, världen?
Svaret är nog nej i de flesta fall. Kan vi bättra på oss? Hur? Har vi det så bra att vi inte ens kan komma på något att förbättra? Hur känner de käbblande politikerna sig i kväll, de som festar just nu på en uppfinnarens bekostnad. Skäms de? Tänker de bättra på sig i morgon eller botar de bakfyllan? Vi har bildat invecklade kostsamma strukturer för att styra det mesta i världen, medan samhällen faller på grund av krig, förtryck, likgiltighet, brist på utbildning, demokrati… Är världen på väg eller glider allt baklänges?
Är det bara jag som har ångest och skamkänslor över att ha åstadkommit så lite och så lite av värde? Eller ser jag på mitt liv med alldeles för svarta glasögon?
I privata minnen finns alltid vändpunkter som förändrade livet utan återvändo, som att få barn eller flytta till ett främmande land. Vad var din egen oåterkalleliga vändpunkt? Men de stora vändpunkterna påverkar en hel värld eller i alla fall en nation. Det finns moment i världen som stannar tiden en stund och förändrar något för en lång tid framåt. Några av dessa är rösträtt för kvinnor den första var 1893 i Nya Zeeland, andra världskrigets slut, Armstrong som satt sina fötter på månens yta, Rosa Parks som satt sig på en ledig plats och vägrade flytta på sig och förstås 11 september. Jag tror att vi har – kanske – en Rosa Parks moment i Pakistan just nu. Hon heter Malala Yousafzai.
Osama bin Laden har nog alla hört talas om. Han levde länge i Abbottabad som efterspanad och eftertraktad eller värdesatt, hur och från vilken vinkel man betraktar det. Mördandet av honom blev dock ingen större positiv vändpunkt i Pakistan/Afghanistan, kanske inte heller i USA. Pakistan klagade över att landets suveränitet var kränkt av angreppet vilket nog kan ses som en rättmätig klagan. Att militären i Pakistan helst vill slippa de mest extrema talibanerna och deras makt – samt attackerna från USA – är en annan historia som rensningen av Swatdalen visar.
En gammal talibans död var inte så avgörande för utvecklingen i regionen. Andra män tog vid. Talibanernas tid är inte över.
Kulorna som träffade Malala Yousafzai vid skolbussen har större betydelse än kulorna mot Osama. De var ett angrepp mot alla flickor i Pakistan, allas mänskliga rättigheter, utbildning och landets strävan efter någon sorts fred med talibanerna. Myndigheterna har skyndat sig till rätt sida. Flickor och kvinnor protesterar. Dådet har förstärkt Malala som en enande symbol, hon var redan en rollmodell för många flickor. Försöket att döda ledaren och skrämma efterföljarna misslyckades kapitalt.
Men är det en ”Rosa Parks moment”?
Räcker det att samla kvinnorna och ge dem mod att bryta – om så sakteligen kanske genom sina döttrar – det talibanska/muslimska trycket och förtrycket? När är flickorna lika värda som pojkarna i skolan och livet, i världen?
En skolflicka, 14 åriga Malala Yousafzai i Pakistan är skjuten vid skolbussen av talibaner. Hennes brott var att hon gick i skolan och hade bloggat om livet på sin hembygd. Hon får stå idag 11/10 – alla flickors dag – som symbol för flickors rätt att gå i skolan och välja sitt liv. Hennes tillstånd är kritiskt. Talibanerna hotar att avrätta henne så fort de kommer åt flickan.
I åratals har västvärlden försökt vinna över talibanerna med vapen. Det gick inte. En skolflicka har använt andra medel – orden. Det kan kosta hennes liv. Men hon är en inspiration och modell för oss alla, nu och lång tid framåt, i sin kamp mot diskriminering av flickor. Hon har gjort mer med ord än många med vapen.
Lär en kvinna att läsa då lär du hela familjen sägs det. Att läsa leder till mycket, ett arbete, bättre hälsa, barn som får hjälp med läxor, självständighet och mod att välja sitt liv.
I flera länder – speciellt de muslimska – är flickorna mindre värda än pojkarna både i princip och praktik. Många flickor får inte gå i skolan. De gifts bort i tidig ålder och får barn innan deras kropp och psyke klarar av det. Som modell har vissa länder även sin profet Muhammed som gifte sig med ett barn. I Egypten pratas det om att giftasåldern för flickor kan vara så låg som 9 år (den åldern då profetens äktenskap fullbordades) vilket skulle innebära inte bara tillbakagång för flickors rättigheter utan rasera deras möjligheter till eget liv. En annan fråga som alltid dyker upp i valtider är abort. I Spanien försöker man förbjuda abort och i USA är den kristna högern på frammarsch i abortfrågan. (Jag tycker den svenska abortlagstiftningen är bra. Ingen tvingas till att göra abort men den som behöver kan göra det, men gränsen borde sänkas eftersom den tangerar livsduglighet.)
Kvinnors liv, sexualitet och underliv är tung stoff för många politiker, talibaner och konservativa muslimer att inte förglömma. Oftast män.
Vi är inte så perfekta här hemma heller. Så fort vi pratar om kvinnofrågor i Sverige framstår kvinnor som objekt och offer. Hon måste rättas till. Kvinnor/flickor är inte kloka nog att välja själv och välja rätt. Vi alla minns väl de ”rosa” debatterna eller den löjliga Legofrågan? Vid sidan om detta ”rättande” framställer man ofta männen som skuldtyngda. Att de biologiska skillnaderna skall utplånas, i stället att ses som värdefullt och nödvändigt för vår existens, är målet för diskussionen. Den vanlige människan ser dock kvinnor och män som biologiskt något olika men lika värda. Det är snarare en värderingsfråga än rättighetsfråga. I Sverige finns inga formella hinder längre för kvinnor, bara biologiska. Män föder inga barn. De verkliga problem för flickor i Sverige finns i de importerade kulturerna där jämlikhetssträvan inte har nått så långt som bland svenskar och vars kultur bygger på att kvinnan och hennes liv är underordnad männen.
Det är långt kvar innan världens flickor är lika värda som pojkarna. Kanske händer det något positivt till följd av detta mordförsök? Malala Yousafzai är en verklig hjälte och exempel för flickor. Kanske även för de svenska? Vi oroar oss mycket för den svenska skolan men en skola blir aldrig bättre än dess elever anstränger sig att vara. I vissa länder går flickor till skolan med livet som insats – men de går ändå.
Uppdatering: Malala vårdas i England och prognosen är god. Hon är föreslagen till Nobels fredspris. Nog förtjänar hon – som företrädare till världens flickor – priset bättre än till ex. Obama och EU.
