Etikettarkiv: Rosa Parks

Längst bak i bussen…och inga bara ben.

Publicerat av

TV4:s program Kalla fakta berättade om hur en islamsk friskola i Vällingby delade upp eleverna efter kön när de skulle åka från sina hem i Tensta och Rinkeby till och från skolan. Flickorna hänvisades att sitta i den bakre delen av bussen och gå genom bakdörren, medan pojkarna fick gå och sitta  längst fram. Många var upprörda. Men det var förgäves. Att dela barn enligt kön i bussen är OK.

När det gäller bussturerna kan vi inte se att det är en överträdelse, säger DO. Det är alltså inte diskriminerande om du hänvisas till en speciell plats i bussen på grund av ditt kön.

Det kan vara tveksamt på idrottslektioner säger DO men om jag minns rätt har skolan fått tillstånd till det. Att dela elever i bön är helt rätt, det har DO inte tagit upp. Att ha bön och könsseparerade rum för det i skolan är tydligen tillåtet när det gäller islam, inte kristna. Kristna får inte be i skollokaler.

Någon jurist undrade om det inte var olagligt att ha en kvinnofestival, inga män alltså, för att undvika sexuella övergrepp. Fel, fel, dubbelfel.

Så, hur mycket och på vilka ställen skall vi ha könsuppdelning?  I vanliga bussar också? Om någon man kräver att jag ska flytta på mig så jag inte stör hans sinnesro måste jag då finna mig i det? Kan DO anse att det är rimligt på grund av någons religion? Kvinnovagnar i tåg? Kvinnor längst bak i flyget? Separerade på Riksdag och konferenser?

Diskriminering och separation sprider sig med små, små nästan osynliga steg. Flickor har uppmanats att använda långbyxor på idrotts läger i stället idrottskläder så de inte förvillar muslimska män med sina shorts. Skall vi börja med klädkoder på grund av en medeltida samhällsordning? Är vi ett demokratiskt land med lång kristen bakgrund eller spelplan för nya förtryckande regler?

Besviken, förbannad, orolig. Det är stämningsläget idag. Inga Rosa Parks moment för de muslimska flickorna inte. Det finns ett talesätt: ger man fan lillfingret tar den hela handen. Det känns just nu att DO blev slukad. Jag tror att de flesta svenskar trodde sig få ett annat utslag. Uppdraget att försvåra diskriminering och försvara allas lika värde kommer sakteligen att självdö.

En Rosa Parks moment?

Publicerat av

I privata minnen finns alltid vändpunkter som förändrade livet utan återvändo, som att få barn eller flytta till ett främmande land. Vad var din egen oåterkalleliga vändpunkt? Men de stora vändpunkterna påverkar en hel värld eller i alla fall en nation. Det finns moment i världen som stannar tiden en stund och förändrar något för en lång tid framåt. Några av dessa är rösträtt för kvinnor den första var 1893 i Nya Zeeland, andra världskrigets slut, Armstrong som satt sina fötter på månens yta, Rosa Parks som satt sig på en ledig plats och vägrade flytta på sig och förstås 11 september. Jag tror att vi har – kanske – en Rosa Parks moment i Pakistan just nu. Hon heter Malala Yousafzai.

Osama bin Laden har nog alla hört talas om. Han levde länge i Abbottabad som efterspanad och eftertraktad eller värdesatt, hur och från vilken vinkel man betraktar det. Mördandet av honom blev dock ingen större positiv vändpunkt i Pakistan/Afghanistan, kanske inte heller i USA.  Pakistan klagade över att landets suveränitet var kränkt av angreppet vilket nog kan ses som en rättmätig klagan. Att militären i Pakistan helst vill slippa de mest extrema talibanerna och deras makt – samt  attackerna från USA – är en annan historia som rensningen av Swatdalen visar.

En gammal talibans död var inte så avgörande för utvecklingen i regionen. Andra män tog vid. Talibanernas tid är inte över.

Kulorna som träffade Malala Yousafzai vid skolbussen har större betydelse än kulorna mot Osama. De var ett angrepp mot alla flickor i Pakistan, allas mänskliga rättigheter, utbildning och landets strävan efter någon sorts fred med talibanerna. Myndigheterna har skyndat sig till rätt sida. Flickor och kvinnor protesterar. Dådet har förstärkt Malala som en enande symbol, hon var redan en rollmodell för många flickor. Försöket att döda ledaren och skrämma efterföljarna misslyckades kapitalt.

Men är det en ”Rosa Parks moment”?

Räcker det att samla kvinnorna och ge dem mod att bryta – om så sakteligen kanske genom sina döttrar – det talibanska/muslimska trycket och förtrycket? När är flickorna lika värda som pojkarna i skolan och livet, i världen?