Det finns små magiska lyckliga stunder.

Är du lycklig? Om inte vad tror du skulle göra dig lyckligare? Lyckoexperter (det finns lyckoexperter!) menar att vi mår sämre idag än för 50 år sedan. Särskilt dåligt mår den yngre generationen. Lyckoexperten Erik Fernholm tycker att vi har för mycket fokus på individen, självförverkligande och konsumerande, i stället för på gemenskap, tillit, djupa relationer och meningsfullhet.

              Vi har en ganska unik ohälsa i Sverige idag som vi inte ser i våra grannländer.

Sverige är enligt Fernholm det land som fokuserar allra mest på självförverkligande i världen. Vi fokuserar inte på traditionella värderingar, utan går till oss själva för att finna svar för våra liv. Är det därför livet blir olyckligt? Ja, de traditionella värdena och sederna, små och stora, försöker både Staten, de som styr och massmedian förändra och stämpla som gammalmodiga. Våra gamla uppfattningar om familj, tro, vänskap, traditioner, värden och vad är en god människa är på väg att förändras, kanske för evigt och inte bara av godo.  Vi tror inte riktigt på Gud längre, vi tror kanske inte på någonting? Att ha är viktigare än att vara. De äldre är bara en utgift och nyligen tyckte en professor att livet i Sverige blir bättre i den multikulturella världen när de äldre oförstående dör. De gamla var åter en propp och hade inget att komma med. Små traditioner slopas fast vi klagar ilsket. Ni minns väl förra året när daghem slutade julpyssla med änglar, julkrubban blev kränkande och Luciasången rapp?

Det är inte lätt att hämta stöd i traditioner och tidigare erfarenhet i Sverige idag. Och vad är de bestående värden vi bör behålla för att vara lyckliga eller i alla fall i balans i livet?

Vi tror på individens rationella tänk, vilket gör att vi hamnar i ett läge där allt ansvar att förverkliga sig själv ligger på oss själva, utan någonstans att vända sig eller någon att fråga. Den individuella ångesten blir övermäktig och förklarar den psykiska ohälsan. (Fernholm)

Hm. Har inte vi haft en mycket kollektiv fostran av våra barn, obligatorisk skola som försöker göra alla lika både i kunskapsnivå och möjligheter. Staten söker reglera till och med relationer vilka skall vara så jämlika som möjligt från föräldraledighet till arbetstimmar, för att inte förglömma direktörsposter. Däröver har vi flera skattefinansierade ersättningar om vi råkar bli sjuka, kränkta eller arbetslösa, vi har läkare och kuratorer, skolhälsovård och coacher, experter och terapeuter, frågespalter och Socialstyrelsens goda råd.

Varför är vi inte lyckliga? Varför lever vi inte i den bästa av världar? Har den kollektiva fostran misslyckats? Har vi fel måttstock för lycka?

Forskningen visar också att vi blir lyckligare om vi spenderar pengar på andra än på oss själva. Ändå använder majoriteten sina sista pengar i plånboken på sig själva. Men hallå, är det underligt? Däremot undrar jag hur resonerar de oändligt rika med miljonlöner de inte behöver? Går de förbi en tiggare eller slänger in en femhundring? Ge de till goda ändamål eller skickar överskottet anonymt till Skatteverket? Investerar de enbart för sina egna barn? Festar de upp pengarna? Eller är de bara giriga?

För att påminna sig själv om vad som är viktigt föreslår Fernholm att man föreställer sig själv med bara ett år kvar att leva, eller 90 år gammal på dödsbädden. Vad är det då för liv du vill minnas?

              Är det liv där jag tog den enkla vägen och var framgångsrik, eller vill jag minnas ett liv där jag konstant lärde mig nya saker och utvecklades, umgicks med vänner och gjorde skillnad för värden? Då är det plötsligt ganska enkla svar. (Fernholm)

Det finns inga enkla svar för lycka. En sak är dock säkert. Vi får inga prylar med oss till döden. Det vi har shoppat håller oss inte i handen vid kriser och dödens stund, inte heller Staten, facket, arbetsplatsen, knappast sjukvården eller personalen i något boende. Det är våra närmaste som står för den uppgiften. Att vara helt ensam är tungt.

Jag hade en patient på psykiatrin vars liv var missbruk, brott och våld. Han var nu ensam, den enda kontakten var en brytarkompis som satt inne. Själv var han döende och ångesten var tung. Jag lovade att hålla honom i handen vid döden men med förslaget att han gjorde upp med sitt liv. Han skrev ett brev till alla han sårat. Vissa var svåra att hitta, några var döda. Men en dag fick han ett svar. Någon förlät honom. En annan dag kom hans enda anhörig in genom dörren till den låsta avdelningen. Det är skönt att ha fina minnen men ännu bättre att vara sams med sina närmaste.

Livet är det som pågår nu och det borde vi ta bättre hand om.

Kan framgång vara negativt och onödigt? Skall vi undvika framgång och äta mysiga middagar med våra vänner i stället? Utan framgångsrika uppfinnare, konstnärer eller resultatrika i vilket yrke som helst vore världen fattig på alla sätt. Är inte lyckan just att lyckas på någonting, i sitt arbete, barnens välfärd, hobby, den som kan bäst lösa svåra frågor? Det svåra är att hinna med allt, ha ett liv med familj, vänner, stunder av ogrumlad lycka. Man måste lära sig prioriteringens svåra konst.

Att finna en stunds lycka tycks vara svårt enligt lyckoexperter och många av oss. Inte ens semestern bringar lycka. Det fanns för stora krav och förväntningar. Jag ska nog hålla tyst, jag som bara har haft fina semestrar, ja ibland med uselt väder förstås.

När var du lycklig? Det finns stora upplevelser som man återskapar flera gånger genom minnesbilder, fotografier och samtal med de berörda. Men det finns magiska små stunder. Igår var jag i skogen medan avlösningen tog hand om gubben. Mossan var så grön, löven än gula på marken, fåglarna hade en högljudd diskussion, men sedan blev det tyst och skogen liksom höll andan med mig. Det var magiskt och jag var lycklig en stund.

Ja, lördag var ännu bättre när mina närmaste var på middag hos oss. En stunds lycka är inte så svårt att finna. Men att leva lycklig hela sitt liv? Är det möjligt? Vore inte det att stagnera?

 

 

Livet i hundraårsperspektiv

I dagarna skulle min mor ha fyllt 97 år om hon levt, hon dog strax före 95. När jag läste att sjukskrivningarna ökar och de psykiska problemen likaså, speciellt hos utbildade kvinnor, tänkte jag på min mor. Livet var så mycket mer begränsat under hennes tid och allt var så mycket tyngre, fattigare och svårare än dagens kvinnor har det. Ändå ökar bekymren, sjukskrivningarna och missnöjet med livet.

Den sjukfrånvaro som formligen exploderar är psykisk ohälsa. Kvinnorna driver ökningen, men också bland män är nu för första gången någonsin psykisk ohälsa den främsta orsaken till sjukskrivning.

Min mor föddes 1916 i Finland. Hon hade sju syskon och eftersom hon var äldst fick hon hjälpa till från tidig ålder. Hon var från en bondesläkt, från en dåtida mått mätt stor gård. Idag skulle den storleken vara nedlagt eller anses som hobbyverksamhet. Hon gick 7 i skolan där flickor och pojkar separerades från årskurs 3 och där betyg gavs 2 gånger i terminen. Hon gick i kyrkan på söndagar, konfirmerades och fick en Bibel som gåva. Hon läste den från pärm till pärm varje år. Hon körde häst, mjölkade kor, sådde vete och högg ved och kom aldrig ens att tänka på att hon var mindre värd än männen.  Hon utbildade sig till sömmerska men hjälpte till på gården tills hon gifte sig med en vanlig fabriksarbetare, fast hon hade haft ”finare” anbud. Hon arbetade sedan i en fabrik samt hemsömnad, odlade potatis och grönsaker, tog hand om de äldre svärföräldrarna, delade brödet med krigsflyktingarna medan hennes make krigade mot ryssarna.

Även om mor var hemmafru några år när mina syskon var små hörde jag aldrig henne uttrycka dessa ord som är så vanliga idag: jämställdhet, feminism, barn som pensionshinder, daghemsbrist, ojämlika villkor. Hon skötte hushållet, far tjänade uppehället och arbetade oavlönade extra skift för krigsskulden. Mor bar ut tidningar för att bättra på ekonomin.  Det blev bättre ekonomiskt med åren och när hon arbetade på byggen som tegelbärare, den första kvinnan, hade hon högre lön än far. Hon var sjuk en gång under sin arbetstid. Sjukdom hade vi inte råd med. Hon fick lära sig att ge insulin när min syster fick diabetes. När far blev sjuk (cancer) och slutade arbeta skötte mor honom ändå till slutet.

Hon var engagerad i den Laestadianism församlingen. Hon stöttade andra som kontaktperson. Hon gav hellre till andra än väntade sig få något. Hon höll släkten ihop genom att minnas alla på deras födelsedagar och jul. Hon var ihågkommen, det gav henne tillfredsställelse i livet. Hon tyckte att hon hade ett bra liv. Min far tyckte alltid att hon var mer värd än han.

Hon reste några gånger till Sverige med båt. Hon satt inte någon gång i ett flygplan. Hon ägde aldrig en bil. Hon besökte släkten per buss eller med de yngre som hade bil. Hon använde saker tills de inte kunde lagas mer. Kaffe var enda lasten men även det med måtta. Hennes avtryck på jorden ur energisynpunkt eller miljöslitage var låg.

Visst, mor kunde önska sig ibland något mer men hennes tilltro till att Gud hade ordnat det till det bästa – bara man själv gjorde sitt och bad – var obeveklig. Hon dog i den tron vid 95 års ålder.

Så klart hade hon mindre goda sidor. Nog grälade hon och jag. Men hon är död och min princip är att vi inte skall prata illa om de döda. De som inte kan försvara sig längre får vila i fred. Hon uppfostrade oss barn som en god kristen, det gick inte alltid ihop med min frihetssträvan. Sedan kom det modernare livet med telefon, TV, datorer, frestelser och hushållsmaskiner som sakta trängde sig in hennes värld – inte alltid helt smärtfritt.

Vi har kommit långt från det liv hon och andra som var födda 100 år sedan levde. Vårt liv är bekvämt med många hjälpmedel och möjligheter. Men är vi lyckligare? Är vi mer harmoniska? Orkar vi med våra barn utan att överkompensera vår frånvaro? Har vi bättre förhållande till vår partner och håller vi ihop i ont också? Är samhället bättre mentalt och moraliskt eller är det bara pengarna som talar? Förstår vi hur bra vi har det och visar en smula tacksamhet för den generationen som lyft oss till det liv vi har idag?

Vet du hur din mormor hade det? Eller din mor om hon har passerat medelåldern? Ta reda på det nästa gång när huvudvärken hugger efter Facebooks uppdateringar när du såg att alla andra hade gjort så mycket mer, shoppat nya kläder, bakat finare figurtårtor, gjort spännande utflykter med barnen, lagat lyxigare brunch och fixat underbarare frisyr – än du.

Det ger perspektiv på livet.

Skatten vid regnbågen är svår att finna

Hur mycket av vårt liv förspills inte av väntan?

Nej det var inte någon lysande filosof som sa det utan tanken är en replik ur Indiana Jones när han gifter sig med Marion i Kristalldödskallens rike.

Men hur sant det är! Ofta väntar vi på bättre tider, den rätte, barn, mera lön, trevligare arbetsuppgifter, semester, mera fritid, nyaste prylen, den stora drömmen som skall förverkligas – någon gång. Och så passerar livet medan vi gör planer som dör någonstans på vägen.

Jag skulle … ja, det var en del  även jag funderade på att göra –  någon gång.  Varför dog planerna ut? Var de inte intressanta nog? Var jag lat? Feg? Kan jag än förverkliga något av mina drömmar trots åldern? Är det bäst att komma ihåg vad man verkligen åstadkom än att sörja över förlorade illusioner?

Så här i årets början har många av oss goda ambitioner. Nu behöver vi uthållighet för att hålla de goda löftena. Det är vårt eget ansvar. Sedan har vi samhällsfrågor vi vill förändra. Hur vi kan få de som styr ovan oss – politikerna – börja engagera sig i både i de ekonomiska problemen och världens tillstånd på ett förnuftigt sätt, är en värre fråga. Hur ser deras plan och världsbild ut? Finns det något? Finns det en gemensam plan för världen?

En ganska akut fråga är hur vi kan avväpna, bokstavligen och på den mentala nivån, de horder av terrorister som gör livet till helvete och miljön katastrofal i många länder? Det är en fråga i klass Higgs partikel eller vart i Universum finns liv.

OK, nu tar jag en penna och papper och skriver ner vad jag vill göra i år och då struntar jag i om det är möjligt. Drömma får man men att agera är bättre än att drömma.