En julhistoria om ett annat barn.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta hände på den tiden då jag arbetade på Huddinge sjukhus som kurator. På Julaftons morgon ringde en barnmorska och frågade om jag kunde komma in, till förlossningen fast jag var ledig. Hon hade lite panik i rösten. Ett barn hade fötts på morgonen. Modern var påtänd av heroin. Hon hade promenerat in med fostervattnet rinnande, utan några som helst papper eller mödravårdsjournal. Hon var vresig. Barnet mådde dåligt och hamnade på neonatal för avgiftning.

Jag åkte in. Jag tittade på barnet, en klen pojke som skakade i kuvös med en massa slangar på sin lilla kropp. Jag gick till moden som låg kvar på förlossningen

Modern var både gråtfärdig och grinig. Hon hade planerat att avgifta sig precis till förlossningen, men barnet kom i förtid. Barn till heroinister brukar komma i förtid. Miljön i magen är så förfärlig att barnet vill ut. Mödravård? Nej, det hade hon inte haft tid till. Hon hade varit där en gång, men inte mer. Barnmorskan hade inte letat efter henne.

Vad gör man med ett sjukt barn och en abstinent mor på julafton? Barnet omhändertogs av socialjouren per fax, men behövde vård på neonatal en längre tid. Modern fick plats på enskilt BB rum där hon fick hjälp med avtändning och sin hälsa. Jag föreslog att hon kunde be hjälp från Socialtjänsten. Hon kunde be att bli placerad tillsammans med barnet i ett mödrahem för utredning. Nu, gråtande och skakig   gick hon med på vad som helst. Tack, tack, tack…

Att hamna i ett mödrahem ger lite tid att inse situationen och söka mer hjälp eller att lämna barnet i annan vård. Man kan inte lämna bort något man inte har haft. Att rycka bort barn från olämpliga mödrar på en gång efter förlossning fungerar illa. Man måste bli mor, psykiskt, innan man kan tänka till vad är bäst för barnet. Bråk och rättegångar är usel lösning.

Hennes livshistoria från ett missbrukarhem fram till gatan får ni bara ana. Men resultatet kan jag berätta. Hon gick till ett mödrahem med barnet, därefter till behandling bra bit från Stockholm, från sitt gamla liv. Efter fem år avvecklade jag vår sporadiska kontakt och läget var bra. Jobb, bostad, drogfri, barnet mådde bra. Men det märkliga var att under min tid som kurator på det sjukhuset föddes varje Julafton ett barn vars moder var en påtänd, för socialtjänsten okänd kvinna.

Var det julbarnet som påtalade oss om livets skörhet? Vad det barnet som skulle hjälpa oss att öppna våra ögon att se hur illa livet for med några av våra medmänniskor? Eller var modern bara en av dessa dårar som började ta droger för att må häftigt och bättre men fastnade och kröp nu fram gravid från gatan och fick möta livets största allvar?

Bilden en annan mor som samhället inte hade plats till under förlossningen.

Deprimerade tankar om demens och livet.

wallander

”Livet är så jävla kort”, säger Kurt Wallander i filmen ”Sorgfågeln” när han fått diagnosen Alzheimer. Jag tittade på filmen enbart för att se hur de handskades med hans diagnos. Svenska deckare hör inte annars till mina favoriter.

Kanske ville jag se den filmen för att känna igen någonting? Hur andra – dock bara fiktiva figurer i en film – anpassar sig, inser att personen de känner blir aldrig sig lik. En förändring är på väg och tiden kan inte backas tillbaka. Hur tar personen själv sin diagnos? Wallander förnekar först och ljuger för sin omgivning. Men eftersom det är en film slutar det med lite gulle gull och en stunds harmoni.

På anhörigdagen visades också en film och det var närapå soligt om den Alzheimersjuke maken ändå till slutet då döden kom. Så oändligt tålamod med den demente! Så fina stunder vid havet! Allt fungerade så bra. Noll realitet.

De anhöriga på mötet var kvinnor som tog hand om sina män och flera av dem var i hög ålder. Livets tragik var så uppenbar. De tittade på filmen och grät. Jag vet inte om de grät for sorgen i berättelsen eller för sin egen situation? Jag blev bara deprimerad. Så änglalik kan jag aldrig vara. Demens är inte vackert även om den demente kan vara det.

Jag känner ytligt en äldre ensam person som bor nära mig och som har förändrats den senaste tiden. Samma meningar återkommer, ibland efter varandra. Jag undrar om någon ser det, om någon hjälper till så vardagen inte blir kaos. Det är svårt att truga hjälp till en knapp bekant som än tror sig klara allt. Jag frågar om hon har hemtjänst men får inget svar.

Den som blir dement kan sakna insikt i sin demens. Man förstår inte hur mycket sjukdomen inverkar på livet, annat än i alltmer sällsynta korta stunder. Det kanske är skonsammast så? Att bli dement slutar inte i harmoni. Det blir sämre hela tiden eller snabbt som ett steg på en nedgående trappa.

Här hemma har vi klivit ner ett stort trappsteg i demensutveckling. Det skedde hastigt. När jag kom tillbaka hem från min Grönlandsresa såg jag direkt att livet för sambon hade förändrats till det sämre under tiden i det tillfälliga boendet. Det var som ett smäll. Det dåliga samvetet angrep mig genast.

Livet krymper. Orden försvinner. Orken dalar. Hjälpbehovet ökar. Oredan tar över det som än var verkligt.  Han ser inte ut att lida annat än någon stund då han klagar över sig själv, men det är glömt i nästa minut. Men jag vet inte hur känslan är inuti honom. Det finns inga svar till den frågan.

012-7

Jag har nu, efter fem år, ställt mig en fråga: hur länge? Det handlar om två frågor. Den ena gäller honom. Den andra om mitt liv, det som är kvar.

Livet är kort även om vi ofta tror att tiden är oändlig. Vi båda arbetade och sköt upp en del saker vi verkligen ville göra. Speciellt jag var en duktig i uppskjutande. Jag antog att det fanns gott om tid. Jag valde att låta bli och trodde det kunde jag göra sedan, någon gång…Och plötsligt drabbade demens min sambo. Allt det vi planerade har nu liksom frusit inne, men även det jag själv ville  göra.

Tiden var inte oändlig. Eller har jag utnyttjat tiden illa? Jag tror faktiskt att vi använder tiden ineffektivt. Det är så många saker som drar och kräver uppmärksamhet. När man blir gammal blir tiden ändlig. Vågen har liksom tippat över.

Finns morgondagen? Ingen kan svara på den frågan. Hur använder du din tid är däremot en bra fråga.

Att åldras är ett tragiskt drama

064

Att bo med en dement person är oerhört lätt och riktigt jävligt. Minns ni hur det var att ha små barn, så där treåringar, av snäll art i detta fall? Kombinera det med en vuxnes storlek och snilleblixtar av vuxet beteende. Man tror ibland att allt är helt ”normalt” vad nu det normala är. Som att gubben startar att diska eller sätter på vattenkokaren, brer en macka, bäddar en säng, klär på sig, börjar lösa ett korsord och går sedan iväg mitt i för han har glömt vad han gör. Kombinera det med fullständig oförstående om du säger något som skall vi gå ut eller du skulle behöva raka dig. Efter tredje gången klickar det kanske till.

Men sedan säger han hur glad han är att du finns.

Allt krymper sakta. Ibland har jag inte ens koll på vad som försvinner. Flera ord. Viljan att göra något. Orken att gå. Meningslösheten som växer. Idag var vi i skogen och hade kaffe med oss. Att gå i skogen har alltid varit något bra för oss, något vi prioriterat. Att gå i skogen med en kamera. Det har blivit mindre och kortare skogspromenader, kameran har gubben inte rört på flera år.

Men nu var vi i skogen. Det var fint, grönskan är på gång, vitsipporna blommar, men det blåste och gubben klagade. Vi fikade på ett ställe där det var lä. Jag gick lite runt själv, men så att han såg mig. Han var orolig. Han steg upp, satt sig, steg upp, satt sig, jag skyndade mig tillbaka. Då kunde han inte gå utan klagade högljutt. Det gjorde ont. Ont någonstans.

Hade han ont? Vart? Hur? Han klagade som om allt hade rasat, som ett barn som har förlorat något stort. En stund funderade jag hur jag kunde förklara för en taxi vart vi var. Inga bilvägar på den närmaste kilometern. Nu går vi, sa jag resolut, nu går vi sakta. Titta på stolpen där borta, dit går vi. Han hängde på min arm. Sakta tog vi oss hemåt. Tio meter, vila, tio meter, vila… i en timme. Då var vi vid gatan. Då hade det onda gått över eller han hade glömt det.

Efter hemkomsten hade han inget minne om det onda. Inget minne om skogen heller.

Jag förstår helt om gamla dementa inte hamnar till läkaren i rätt tid. De är för otydliga, glömska helt enkelt. I vårt centrum, som börjar bli ålderstiget, finns nu flera dementa vilka bor ensamma hemma eller med sin lika glömska make/maka. Jag ser dem att försöka handla. De irrar runt i affären och plockar ihop konstiga saker. Jag brukar säga något vänligt som att det är mycket folk idag och då ber de hjälp att hitta socker eller kaffe eller något som de inte riktigt vet vad det heter. Jag ser dem att vara i sommarkläder på vintern och i pälsmössa på sommaren. Några går med sin rollator framåt tillbaka och vet inte åt vilket håll hemmet är.

De borde inte bo hemma utan i ett äldreboende, men politikerna tänker annorlunda. Politiker har inga dementa anhöriga, eller? Inte en enda med alzheimer? De yngre handläggarna på äldreomsorgen har föga praktisk uppfattning om ålderdom och demens. Vi äldre anhöriga behandlas lite som barn, som någon vars tankar behöver rättas till. Vi har inte studerat ämnet, bara praktiken.

Jag har svårt att se några fördelar i att åldras. Kroppen orkar inte som när man var 50. Men, man borde bli klokare med åren? Om så har man föga nytta av det. All kunskap man har samlat under årens lopp, skicklighet i yrket eller sättet att se efterverkningar av ens handlande eller till och med politikernas göranden, är något som bara vittrar sönder utan efterfrågan. Att vara en gamling har inget större värde i samhället. Mest är vi liksom hinder för nya idéer och alldeles klart en onödig kostnad.

Det är så sorgligt. I livets ena ända ligger vi i magen i väntan på att börja en spännande resa, i den andra famlar vi efter livet som flytt. Är livet en cirkel? Vart befinner han, vart jag på den linjen? Nära slutet.

Då passar Regeringen att pressa pensionärerna till att bekosta mer av det de redan betalt, det de byggde i Sverige under sin arbetstid. Som min gubbe, arbetade från grundskolans slut till 78 utan en sjukdag. De nya är viktigare än de gamla.

Bild: trägubben är alltid glad.

Deppiga funderingar över livet och våren som är på gång.

Det är vår och våren borde väcka förhoppningar om något, nytt liv, grönska, ljus, sommar som närmar sig med värme och ledighet. Varför känns det inte så längre? Varför har årstiderna förlorat i betydelse? Är det för att jag har blivit gammal och vilken årstid det än är har livet ungefär samma lunk? Åren går också fortare när man är äldre. Året är lika långt men i jämförelse med det liv jag har levt är ett år bara en bråkdel av livet. Betydelsen är ännu mindre. Det är andras tur nu. Tiden räknas på annat sätt än under arbetstiden då allt baserade sig på rytmen arbete, helg, semester, mera studier, kanske något oförutsett. Nu mäts tiden med andras göranden: lov då barnbarnen kommer, tid då det behövs barnvakt, familjemiddag då man lyckas samla alla, avlösningen kommer jag går och tränar, kanske en vandring på hösten om kommunen är snäll och tar hand om gubben, jul… resten mellan är tomrum. Gå upp eller inte. Gör något eller inte. Lev eller lägg av. Jag har frihet att inte stiga upp.

Allt gick så fort. Har du också en känsla att livet har runnit genom dina fingrar och att framtiden ligger bakom dig? Jag är orolig för framtiden. Det var inte den här framtiden jag tänkte för mina barnbarn. Inte krympande frihet och bristande demokrati. Inte krig som sprider sig hit på olika sätt. Inte kvinnor som än trycks ner av religion och männens makt.  Inte miljön som är så skräpig och nerkladdad. Inte en skuldsatt ekonomi. Inte tiggare vid varje affärsdörr. Inte skolor som fallerar, kunskap som har flugit ut. Inte en allt större skara överbetalda politiker, nyadel, som vill styra undersåtar och äga deras pengar.  Inte ordet rasist som läggs på varje kritisk mening.

Känner du inte igen dig i den nya världen? Någon betydande person sa att när vi gamla med våra felaktiga uppfattningar om den multikulturella världens fördelar är döda så blir det så mycket bättre. Menade han att folket har bytts ut då? Resten av oliktänkande kanske kan få tejp över munnen om de inte håller tyst? Var den arbetsamma svenska skattebetalaren liksom fel när den inte dog vid 65 utan belastade det nya samhället? Bättre? Det är nog en definitionsfråga.

Jag erkänner att jag var för optimistisk i min ungdom. Jag hade trott att vid det här laget var världen rejält bättre. Hunger och fattigdom var avskaffat, läskunnighet och utbildning var allas egendom, fria val och någon sorts demokrati rådde i världen. Ingen hotade längre med atomvapen. Ingen gick över andras gränser i fientligt syfte.  Preventivmedel fanns för alla och mödrar behövde inte dö på grund av brist på förlossningsvård. Män och kvinnor var lika värda, oavsett om de tog hand om barnen eller arbetade utanför hemmet. Vi var rädda om vår miljö och naturresurser. Vi var stolta över våra länder och i FN stöttade vi dem som trots ansträngningar hade inte än nått bra liv för alla. Vänskap och nyfikenhet för olika kulturer och seder rådde över världen. Jag var så blåögd trots mina bruna ögon att jag trodde önskan efter fredligt framåtskridande var överlägset viljan att rasera.  Jag trodde världen hade lärt sig en läxa med andra världskrigets förstörelse. Jag trodde också att religioner utvecklades med tiden till mer försonande, mer privatsak och sänkte tröst och kärlek, inte hot, död och kula i skallen.

Det var dumt. Hot och tvång från religion, islam i första hand, har ökat de senaste årtiondena. Krig och droger är de framgångsrika ekonomierna idag. Även om många människor har det bra har alltför många det uselt, om inte katastrofalt illa.

Jag trodde också i min barndom att människan var en tänkande varelse. Jag var ju född i Finland som är etta i världen att låna böcker och hade redan då utmärkta skolor. Så mycket kunskap som fanns och kom ut kan bara göra världen bättre? Men kunskap är gott och ont, det är en strid vars slut kan vi bara gissa.

Jag vill inte rösta längre när sista valet stal min röst och gav den till någon annan. TV nyheterna känns som vänstervriden skit, de kanske är det? Den arbetskunskap jag hade, med bra om inte unikt resultat, bara kastades bort när arbetet tog slut. Man är obehövlig som kunskapsbärare och samhällsmedlem. Inget att bry sig om, man är bara gammal och en kostnad. Kanske är man verkligen ett hinder för en ny värld? Världen krymper för en gammal person och i slutändan är det bara ens familj som är den sanna meningen med livet.

Till slut blir man någonting annat än man tänkte bli. Man blir en grinig gammal kärring. Vad har jag gjort för fel?

Kanske har min dementa sambo det bättre än jag? Han vet inget om förluster och världens tillstånd. För honom är varje dag som ny.
Så trots klagan: ha en fin vår, den kommer!