Etikettarkiv: liv

Korttidsdöd och kvarboendeprincip, ord i äldreomsorgens ordbok.

Publicerat av

Nu har jag ett nytt uppdrag för dig, sa min förre arbetsgivare, hur mycket vill du arbeta?

Tyvärr inget, svarade jag för min gubbe hade nyss blivit sjuk och tappat minnet och jag valde att ta hand om honom i stället att lämna honom till ett boende där han fick dela rum med någon obekant och ha sina tillhörigheter i ett litet skåp. Mer erbjöds inte just då. Jag hoppade av från arbetslinjen. I och för sig hade jag passerat 65 men jag hade gärna fortsatt att arbeta på deltid. Men två timmars tillsyn i veckan från hemtjänst för den som behövde heltidstillsyn gav inga arbetsmöjligheter. Sedan kan man söka tillfälligt boende någon vecka men jag kan säga ärligt att de har varit usla veckor för gubben och ständig oro för mig.

Jag är i gott sällskap som anhörigvårdare. 360 000 personer i förvärvsaktiv ålder hjälper en äldre, sjuk eller funktions-hindrad närstående dagligen eller flera gånger i veckan. Samtidigt har 80 000–100 000 personer i arbetsför ålder gått ned i arbetstid eller slutat arbeta helt för att vårda en närstående person. Däröver finns 400 000 anhöriga som ger hjälp en gång i veckan. Orsaken är inte bara de skräckberättelser om äldrevården som vi tagit del av utan att nästan 29 000 platser på äldreboenden har försvunnit de senaste tio åren samtidigt som andelen äldre över 80 år har ökat. Socialstyrelsen senaste rapport visar att antalet platser på särskilt boende har också minskat med ytterligare 1 500–1 600 platser det senaste året. Skälen är effektivisering och sparkrav.

Hur i helskotta kan man effektivisera snurriga och sjuka gamla? Och alla anhöriga bor inte nära sina gamla heller och kan rycka in.

De är oftast mer lågutbildade kvinnor som tar hand om sina äldre anhöriga och på så sätt förlorar de sin inkomst och kommande pension. Det har jämnat ut sig de senaste åren och både män och kvinnor, hög- och lågutbildade vårdar sina gamla, dock köper de högutbildade mer tjänster genom det så diskuterade RUT avdraget. Många köper också hjälp själv eftersom de kan då få den hjälpen de vill ha, inte det som Kommunen beslutar.

Det är svårt att få en plats på ett äldreboende. Många är så gamla och i så skör skick när de äntligen får en plats att de avlider efter en kort tid. De blir korttidsdöda, ett nytt ord i det nya Sverige som vi får lära oss. Detta uppmuntrar kommunerna att spara ännu mer. Kanske kan man sänka kvaliteten ytterligare? Enligt Gert Alaby, Socialstyrelsen, förs diskussioner om att begränsa standarden eftersom det rör sig om så korta tider innan de gamla dör. En sådan modell provar man i Stockholms stad. Hur tänker de? Kanske kan man påskynda döden med sämre vård? Skäms man inte?

Kan man sänka standarden mer? Visst, det har  varit stora toaletter enligt reglerna, men möbleringen i de boenden jag har haft gubben i på avlastning (du får inte välja tillfällig plats, du får ta vad du får eller låta bli) har bestått av en säng och tigger man kan det komma in en stol också. Möbleringen i allmänna utrymmen är också begränsad. Personalen är en bristvara. Maten uppvärmd. ”Vi kokar faktiskt själv potatis”, skröt de på ett ställe. Boenden ser ut som institution från Fattigsverige. Begränsad standard? Kanske blir det en skrubb med en madrass (som en del utvecklingsstörda hade det förr i tiden), ingen personal och indragen kaffe, medan vissa andra viktigare personer bor på herrgårdar med hotellservice. Snart nära dig för din gamla mor! Är det inte humanare att dela ut ett giftpiller?

Hur vi tar hand om barnen och de gamla och de i behov av hjälp på grund av handikapp/sjukdom mäter samhällets moral. Dagens moral är inte hög. Kanske hos de 360 000 vilka försöker se till sina anhörigas behov varje dag? I det antalet är inte vi vilka passerat 65 medräknade. Där finns en stor grupp äldre vilka tar hand om sin make/maka/sambo, vissa till gränsen på sin ork. Jag ser några av dem när jag handlar, späda gamla kvinnor vilka kämpar med sin gubbe i en gammal rullstol eller några män vilka varsamt försöker leda sin skröpliga gumma vinglande efter en rollator. Det finns inget roligt i att bli gammal och hjälpbehövande i dagens Sverige. Man måste vara tuff och seg, annars blir man korttidsdöd.

Jag har mist en stor del av mitt liv men har ganska gott samvete. Jag skulle gärna vilja ha mer eget liv men få behålla det goda samvetet. Det är dock en ekvation som inte går ihop.

Egentligen är detta inlägg bara en repris för inget har förändrat sig till de bättre senaste åren, om inte de 15 sista, men ett nytt ord har tillkommit: korttidsdöd. Smaka på det, ni politiker!

Var du lycklig idag?

Publicerat av

FN har deklarerat 20 mars som dagen för lycka. Var du lycklig idag? Extra Lycklig? Eller missade du dagen och snarare oroade dig för ditt arbete, din ekonomi, barnen, framtiden och oron i världen och hann inte vara särskilt lycklig.

Vad är lycka? Är det ett tillstånd eller förbifarande känsla? Hur mäter man det? Vilka är ingredienserna för ett lyckligt liv? Det kanske är lättare att säga vad gör oss olyckliga? Jag läste i någon undersökning att svenska barn inte var särskilt lyckliga trots att vi lever i fred och ingen behöver svälta och alla har rätt till utbildning. Kan lyckan till och med minska med välståndet? Mycket vill ha mer…

I undersökningen om lycka mäter man bland annat Inkomst, psykisk och fysisk hälsa, möjlighet att göra livsval, socialt stöd, generositet och även korruption. Och hur lycklig gör ditt samhälle dig idag?

Danmark brukar leda lyckoligan och så även nu. Alla nordiska länderna ligger på tio i topp. Danmark leder med Norge som tvåa och Nederländerna trea, Holland, Sverige, Kanada, Finland, Österrike, Island, Australia är de andra på topp 10, USA på plats 17, den så aktuella Ryssland har plats 68 och Rwanda, Burundi, Centralafrikanska Republiken, Benin och Togo ligger på botten.

Vi borde kanske tänka mer på hur lyckligt lottade vi är i stället att ansluta oss till ständiga klagokörer.

Bild: en stund av lycka.

Bättre nu?

Publicerat av
213

Nu flyttar vi till en annan kommun ganska nära den föregående, men i nutid. Det är en döende bygd med stora arealer och lite folk. Folkmängden har ungefär halverats sedan 60 talet trots viss inflyttning genom invandrare. Andel kvinnor har ökat i kommunpolitiken. Även på denna ort såg mandatfördelningen länge ut som i byn jag skrev om i förra inlägget, men nu krymper C i takt med jordbrukets nedläggning och sin egen ändrade ideologi och andra mindre partier som V, MP eller missnöjespartier typ ”bygdens väl” och även SD har plats i kommunfullmäktige där S har smal majoritet. Vilka styr har ingen större betydelse för alla är med och lägger ner Folkhemmet på landsbygden. Kommunstorleken med den spridda befolkningen och det usla skatteunderlaget är ett problem. Pengarna räcker inte, inte ens med Robin Hood bidrag från storstadskommuner. Så, idag bygger man inte utan river i de olönsamma landsbygdskommunerna. Det är små byarnas död.

Dagens politikeruppdrag är att dra åt svångremmen och reducera allt som kostar pengar, utom sin egen pension förstås.  De stänger, lägger ner, avvecklar, planerar minskningar. De små fungerande skolorna stängs och barnen får åka mil vis till skolan eller föräldrarna flytta. Inga barnfamiljer bosätter sig till en by utan en närliggande skola. Gamlingarna öses ut från det lilla äldreboendet i byn till centralt belägen hem för att spara pengar, vill de eller inte. De tomma lokalerna hyrs gärna ut till Migrationsverket genom något bolag som funnit en ny födkrok.

Bibliotek stängs eller öppettiderna minskar, i värsta fall eldar man upp böckerna för att spara yta så hyran blir lägre. Det blir ju värme, skrev en politiker tillbaka till mig när jag undrade om hon hade rätt att elda upp den allmänna egendomen i form av böcker.

Gatubelysning stängs av, mörkret faller över dem som än vill bo kvar i små lite avlägsna byar, på landsbygden alltså, kanske odla potatis, hugga ved för uppvärmning, fiska eller ta vara på äpplen från de gamla äppelträden där äpplena än smakar just äpplen. Trams. Landsbygdsromantik.

Självförsörjning är omodernt. Maten skall komma från andra länder. Vem fasen odlar potatis annat än till midsommar? I den kommunen som just nu beskrivs har jordbruket nästan nedlagts och även skogsbruket fallerar utöver något storbolag eller fuskare som kalhugger och lämnar allt för naturlig återväxt.

Lanthandeln som hade allting är minne blott men ICA handlare håller stånd. Kanske finns en bensinmack och kiosk Ja, är byn vid en större väg nära norska gränsen finns mataffär som säljer varje helg som om det vore dagen före julafton. Norska matpriser räddar affärer på glesbygden, inte den svenska glesbygdspolitiken.

De äldre, övergivna husen går inte att sälja. Exekutiv auktion blir slutstationen för landsbygdens forna liv. Man kan få en gård för samma peng som en klädkammare kostar i Stockholm. Endast en verklig entusiast, pensionerad tysk eller holländare vågar köpa ett hus på glesbygden utan service, kanske öppnar de ett vandrarhem och ett kafé och hoppas få skåda älg och till och med höra vargen yla. Ja, vargen… bäst att inte fördjupa sig i den diskussionen.

Det är nya industrier som kommer. De producerar i och för sig ingenting som går att sälja, bara hopp och servicearbete i den pengakarusellen som går runt. Det är flyktingindustrin, de döende samhällens hopp om nya innevånare. Den enes flytt från byn ger bostad till en som flytt från ett annat land, från krig och elände, från rättvisan eller bara för att hitta ett bättre liv vilket är svårt, i alla fall tar det många långa år och arbetslösheten löses knappt på en avfolkningsbygd annat än med timmar inom hemtjänsten där de gamla står för integration och försök att förstå nysvenska. Vård och omsorg är ju den överlägsna arbetsgivaren på landsbygden följd av skola och det håller inte när pengarna i kommunen går runt och få andra skatteintäkter kommer in. Socialbidragskostnader tar en stor del av budgeten och kanske hälften av detta går till nya svenskar vars arbetsmöjligheter är ännu sämre än de infödda har, vilka alltid känner någon som behöver ett handtag om bara för en svart slant.

Ett tag kan någon mindre skola överleva om en flyktinganläggning startar i närheten och barnen fyller klasserna. Men snart flyttar de nykomlingar som kan till storstaden och kommunpolitikernas fåfänga hopp om statliga pengar vilka skulle rädda ekonomin flyger bort precis som de bygdens unga vilka söker sig till Högskolor, dock med undermålig undervisning enligt mätningar vilka har klassat den svenska utbildningen till Titanic under den sista sjunkande timmen. Flickor drar och pojkar stannar med diversejobb, älgjakt, fiske och scooteråkning.

Norrland tillhör Sverige, alltså området ovan Dalälven – enligt stockholmare – ändå till norra gränsen, den där landsändan där det kan vara 350 kilometer till ett sjukhus med förlossning och inga valmöjligheter medan stockholmare klagar om de måste åka tio minuter extra till nästa sjukhus. Norrlands inland är en plats där det man förr kallade livskvalité ligger högt men där man inte kan välja skola, inte läkare, där specialisten som sitter i Umeå har ett område från Sundsvall till landets norra gräns plus Jämtland som sitt ansvarsområde. Där man inte kan komma in på en önskad gymnasielinje utan att flytta hemifrån, där en arbetslös är inte arbetslös i verkligheten bara enligt A-kassa eller sjukpenning för sysselsättning finns men ingen vill betala för det. Där luften inte är skitig som på Hornsgatan men ingen kan leva enbart av ren luft.

Men malmtåget går genom norrländska skogar där det ibland skymtar ett hus med frostiga fönster i vinterkylan. Vatten forsar till el och vindkraftsbyggen är i gång för det stör väl ingen där borta.

Samhället har förändrat sig. Det är ny annorlunda värld som råder. Är det bättre nu?

Adjö landsbygden! Vi ses om det blir en varm sommar?

 

Bättre förr?

Publicerat av

Jag har känt några politiker på nära håll. En gång gjorde jag till och med ett förslag genom en av dem, men det röstades ner direkt. Det rörde skatter. Men varför skulle medborgarna få bättre kontroll över vad det allmänna kostar!

En av dessa var ordförande i fullmäktige i en befolkningsmässigt liten kommun före kommunsammanslagning. Det var en välmående kommun trots befolkning på knappa tvåtusen om man räknar bort juli då folkmängden fördubblades eller skidsäsongen då många tillfälliga besökare sökte sig till backarna samt jul då de utflyttade barnen skyndade sig hem. Många äldre barn studerade på annan ort eller hade flyttat, även utomlands och utbildningsnivån bland dem var hög.  Visst ska ungarna studera för bättre liv, sa de vuxna. Själva var de nöjda med sin tillvaro. Här stannar vi tills döden flyttar oss till kyrkogården, sa en bybo.

Det var tiden på 50 – 60 talet då folkhemstanken var styrande bland de välmående männen i kommunfullmäktige. Allt skulle bli bättre. Finanserna var stabila. Framtid hägrade.  Folk röstade på S eller C beroende på arbete, lärarna på Folkpartiet och storgodsägare på Högerpartiet. Många var skogsägare och jordbrukare, några pendlare till arbete i närliggande stad och på en liten landsort fanns på den tiden alltid sågverk, bilverkstad, snickeri, måleri, bageri och kyrkvaktmästare, bussförare och lanthandel driven av eget företagande inom ICA. Kyrkan var, kan säga samhällsbärande institution med aktiviteter för barn och pensionärer, välbesökt gudstjänst och fritiden övrigt aktiv med studiecirklar, bibliotek, bio, danskvällar och förstås skidåkning, fiske och jakt. Barnen fick potatislov från skolan då de hjälpte bönderna med potatisskörden. Ungarna var var inte bortskämda. De skottade skridskobana på isen själva och drog spår för skidor i skogen utan att några maskiner eller kommunalarbetare var inblandade. Det firades Lucia, julkrubban var självklar, fackeltåg samlade alla till julkyrkan. Flaggan hissades på flaggdagar och skolavslutningen skedde så klart i kyrkan .Visst fanns det hembränt och i slutet av Midsommarfirandet sov några i buskarna i den ljusa sommarnatten medan andra gick glada hem.

Det byggdes daghem fast behoven var obetydliga, större bibliotek, simhall, radhus till pensionärer, församlingshem och folkets hus renoverades, kyrkan rappades om, vägar förbättrades och den nya gatubelysningen lyste i de små byarna. Järnvägen hade än bemannad hållplats och folk åkte sällan till någon stor affärscentra långt borta utan handlade i lanthandeln som fyllde en stor del av vardagens behov och beställde in det som saknades, samt informationsbehovet eller ska vi säga skvaller.  Sociala kontrollen var effektiv, där låg inga döda i avlägsna stugor utan att bli upptäckta och inga barn skolkade utan att larmet gick. Något byoriginal fanns men de fick vara som de ville utan att någon ingrep och försökte bättra på dem.

Vid affären fanns cykel- och hästparkering. På villatomterna odlades grönsaker och bär. För åldringar fanns än ålderdomshem.

Nu låter det som landsbygdsromantik och så klart fanns de som inte hade det så bra men den sociala kontrollen larmade och socialvården tog hand om de medellösa även då och kyrkans syjunta såg till de extra behoven vid jul och någon fond efter skogsägare eller sjuksyster utan barn gav stipendier till de duktiga barnen med fattiga föräldrar.

Sedan kom den tvångsmässiga sammanslagningen till storkommun mot kommunens vilja. Att uppvakta Regeringen gjorde föga nytta. De gamla fritidspolitikerna,  gubbarna och några kvinnor i den lilla kommunens fullmäktige gav upp med politiken och fortsatte med sina vanliga arbeten och gnällde över de nya makthavarna. Tiden med förtroendevalda fritidspolitiker var nu över, yrke politiker blev vanligt. Besluten skedde  längre bort från väljare, av heltidspolitiker med andra idéer och mindre pengar och med mera statliga beslut och styrning.

Idag är livet sannerligen förändrat. Befolkningen minskar i de små byarna och ökar något på centralorten. Arbete är en bristvara.  Som alla Norrlandskommuner förlitar man sig på turismen och att den nya industrin: flyktingmottagandet ska ge inkomster. Det sistnämnda företagandet har dock inte gynnat bygden ekonomiskt eftersom de flesta inflyttade försvinner snabbt till storstäder. Turismen blomstrar ibland men turisterna är flyktiga, en dag ser de nya bättre ställen och satsningen på dessa flyttfåglar är bara ett tillfälligt kamouflage för det faktum att Norrland är bara vattenkraft och malm, inget mer intressant för politikerna i Stockholm.

I morgon: en annan by i nutid.