Om tiden förr då vi skrev brev och den förälskade pojken i Beirut.

Utvalda

Beirut -1954

Omkring Suezkrisen 1955 gjorde min skola en insats för fred och förståelse av andra länder och människor. Det var vi elever som skulle skapa fred genom brevvänner. Tanken var att vänner skjuter man inte, eller något sådant. Vi hade inte än hunnit på historielektioner till Andra Världskriget, men alla hade mer eller mindre erfarenhet av det. Någon organisation förmedlade brevvänner Världen över. Mest var det europeiska barn men även långt borta som i Mellanöstern. Varje blivande brevvän presenterades med kön, ålder och adress på en klisterlapp.  Programmet riktade sig för barn i 13 – 14 års ålder som ansågs kunna nog engelska.

Jag tog en lapp utan att kolla vem. Jag hade redan en brevvän i Tanzania förmedlad genom en missionär mina föräldrar kände. Men jag skrev ett brev till den italiensk pojke som stod i lappen. Jag skickade med en bild på min familj, inte foto utan tecknad. Jag var bra på att teckna från mall och hade vunnit priser i tävlingar. Foto hade jag inte råd med.

Jag fick bara några brev, sedan dog det. Även kontakten från Tanzania tog slut. Flickan lämnade missionsskola precis före examen. Hon var omkring 16 och  skulle bli lärare för de yngsta barnen. Hon försvann. Senare fick jag veta att hon hade gift sig, det var därför hon  lämnade skolan. Hon fick flera barn. Om hon lärde sina barn att läsa vet jag inte.

Min ena bästa kompis tog ingen lapp men den andra började brevväxla med en pojke från Libanon, Beirut, Österlandets Paris. Då, nu är det en stad i fritt fall. Pojken skickade fotografier från sitt hem och sig själv. Allt såg ut att vara betydligt finare än våra enkla hem, ett stort vitt hus. Hon skickade också en bild till honom. Hon var söt och hade ett fint lockigt hår. De fortsatte att brevväxla. Den andra Julen fick hon ett paket. Vi tre öppnade det tillsammans. Det var ett stort block dadlar. Hon blev lite besviken.

Då kom jag på en julklapp min mor hade fått en gång från sin arbetsgivare. Det var en nysta strumpgarn. Vi tyckte att det var snålt. Men någon sa, nysta upp det och inne var en stor sedel.

Nu sa jag att hon skulle spräcka blocket med dadlarna. Ja, inne var en ring i en box, såg ut som av guld och en  diamant. Hon blev lite hagalen och lät en guldsmed titta på det. Vilken dyrgrip.  Sedan kom ett brev med frieri, inte riktigt utan önskan om ett löfte för båda var ju än barn. Nu började min kompis svettas. Samtidigt var hon glad. Tänk, hon var nästan förlovad, först i klassen.

Hon fick inte ha ringen i skolan. Regler över smycken och kläder var stenhårda i flickskolan.  Och hon var ju än ett barn.

1958 var det oroligt igen i Libanon (läs t. ex i Wikipedia). Sedan kom ett brev från hans föräldrar. De berättade att pojken hade dött i någon strid. Hur och vilket bråk det var fick vi inte riktigt klarhet i. De skrev också att hon fick behålla ringen.

Så slutade hennes brevskrivande. Det blev ett slags trauma. Hennes far hade dött i andra Världskriget och nu detta. När hon äntligen förlovade sig på riktigt kunde hon inte gifta sig. Paret flyttade sitt vigseldatum om och om igen. Jag vet inte hur det gick. Jag flyttade till Sverige och hon skrev inga brev.

De flesta brevkontakterna i skolan hade dött snabbt även för andra. Men för vissa av oss hade Världen öppnat sig en smula. Flera av oss önskade resa – någon gång. Svårt att tänka idag att varken TV eller Internet fanns, radion hade en kanal. Det var lärare, dagstidningen, dess reportrar i Världen och  böcker som förmedlade kunskap. Kanske en  och annan film, de nyhetssvep som visades innan den riktiga filmen började. Missionshuset var fullt när missionären höll föreläsning med bilder om fjärran länder. Få reste än ut till Världen för bara nöjes skull. Även Sverige var långt borta. jag var den första i min släkt som reste utomlands, om kriget inte räknas.

Nutidens unga har föga uppfattning om hur deras mor- och farföräldrars liv och ännu längre bakåt var i skolåldern. Hur Världen var då, under och efter Världskriget. Det är smått obegripligt.

Bärare, Kilimanjaro.

2014 besökte jag Tanzania, safari och bestigning av Kilimanjaro, födelsedagspresent från mina barn. Den kristna missionen och deras skolor fanns nog inte längre men muslimer försökte omvända de stammar som än levde enligt sina gamla seder. Jag blev nästan chockad över hur landets utvecklingsnivå var efter så oändligt många års massivt bistånd från Sverige och Finland. Än bar kvinnorna i stan vattendunkar på huvudet och strömmen stängdes av på nätterna även i de fina hotellen. Men jämlikhetsprogram hade de, bistånd från Sverige.

Världen är öppen idag. Dock vet vi ganska lite om den vanlige människans liv i länder längre bort. Det är katastrofer och kändisar som syns. Diverse TV och Internet-program visar den västerländska nutida kulturen. Ofta är det bara skräp och ett slags dödsryckning.

Barn skriver inte brev. Lärare säger till och med att de inte kan skriva så det är läsligt.

Varför skulle de skriva handstil när mobilen finns? Jag skadade tummen i Skottland av en av dessa korkar som är omöjliga att öppna. Världens nyheter  stängdes. Jag kunde inte öppna telefonen med tumavtryck. Vad var den där koden till telefonen, ett av de alla man behöver?

Så ynkligt är vårt liv idag.

Beirut bilden: https://oldbeirut.com/post/182396158843/martyrs-square-1954

Trist forskning om åldrandet och jakten på flera anhörigvårdare.

Utvalda

Flera i Samhället måste engagera sig i vården av äldre, ropar en representant för den offentliga vården. Samt du själv. Tänk efter. Kan du gå i trappor om du blir äldre?  Precis som det vore en enkel sak att flytta till något perfekt anpassat för onda ben.

Om du bor i lägenhet – finns det hiss eller kommer du orka de sex trapporna för att gå ut och träffa vänner och familj? Hur vill du bo för att fortsätta kunna leva ditt liv på det sätt som du vill? Babbs Edberg, förvaltningsdirektör äldre samt vård- och omsorgsförvaltningen, Göteborgs posten,  2024-08-09

Så dumt exempel! Det finns nog få hus med 6 trappor utan hiss. Från  år1960 finns krav på hiss i flerfamiljshus om fyra våningar och högre. Sedan 1977 ställs krav på hiss i bostadshus med minst tre våningar. Hur många hus kan det finnas som är äldre och har ingen hiss?

Ja, politiker och högre tjänstemän har noll koll. De vill bara yttra sig om något.

Det handlar om annat. Kostnader. Pengar. Besparingar. De gamla är dyra i drift.

Äldreomsorgen borde handla om självbestämmande, respekt för de äldre. Få den hjälpen man behöver av utbildad personal intresserade av sitt arbete, som inte behöver  räkna minuter utan det finns lite luft i schemat.  Att få vara en människa oavsett åldern, inte ett problem. Att personalen pratar svenska med svenska vårdtagare. Att vårdarbetare har bra lön man kan leva av. Att ordet pengar och spara inte förekommer hela tiden utan att kvalitén räknas i de äldres välmående.

Ja, det kostar. Men har inte vi alla betalt skatt under de bättre yngre åren? Lovade inte politikerna en bra äldreomsorg, kanske Världens bästa?

Det är  pengar som är problemet. För få betalar skatt och för många lever av bidragssystem. Alla vill ha mer. Flera hundra myndigheter, organisationer och påhittare ropar efter skattepengar. De gamla kan gott avvara lite standard.

Vi har den äldreomsorgen vi har råd med.

Det är inget lyxjobb att ta hand om gamla, sjuka och dementa personer. Det är en fantasi att de gamla bidrar med den äldres visdom, trevliga berättelser från gamla tider och skojfriska historier. Det finns ingen tid för små samtal. De som får plats i ett boende är de allra sköraste och i mest behov av heltidsomsorg. Kontakten med de äldre där slutar med döden. Det är tungt att se folk att dö.

De flesta äldre och även yngre i behov av någon hjälp får det dock av sina anhöriga.

Flera skall engagera sig? Det  finns 1,3 miljoner anhöriga som ger hjälp i någon form. Vissa heltid, som jag gjorde i nära 7 år.  Kommunen avlöste mig två timmar i veckan, det sista året 4 timmar. Två timmar! Jag fick sluta arbeta, det gavs ingen möjlighet till att fortsätta. Sambon var för pigg för ett boende men för sjuk för att vara ensam hemma.

Det finns flera som har hamnat i den situationen.  Livet krympte. Ekonomin likaså. Pensionärstidens frihet var noll.

Samhället gör bäst att inte kräva mer av anhörigvårdare.  Att orka leva så begränsat kan bli skadligt och orsaka en till person i behov av vård. Många äldre par tar hand om varandra, oftast kvinnan och det handlar om anständighet och kanske det som kallas kärlek. Men det är tungt, fysiskt och psykiskt. Har mött personer som har gråtit av ren trötthet.

Förvänta er inte att nutidens unga börjar engagera sig som anhörigvårdare utan lön.  Det är inte inne att ta hand om  de gamla utan de unga har nog att ta hand om sig själv. Undantag finns förstås.

Så, när är vi gamla och ska börja räkna om  vi orkar gå i trappor?

Vetenskapen idag är ganska trist. Den säger att vi åldras redan tidigt:

I den första vågen av åldrande  omkring 44 års ålder skedde förändringar bland annat i molekyler som kopplas till hjärt- och kärlsjukdomar och kroppens förmåga att omsätta koffein, alkohol och fetter.

Det lät illa. Klimakteriet? Nej, det hade ingen påverkan.

I den andra vågen, den som infaller i 60-årsåldern, var förändringarna kopplade till immunförsvar, njurfunktion och omsättning av kolhydrater.

https://www.nature.com/articles/s43587-024-00692-2

Är alla dessa hurtfriska råd om mat och motion för oss gamla egentligen värdelösa? Nedgången har ju börjat. Vissa unga är tyvärr redan i 20+ års ålder i sämre kondition än de bästa av oss gamla.  Pekfingret är det som får motion. Kanske satsningar för de yngre är mer lönsamma än att tjata på oss gamla om mat och motion, Vi som dör snart oavsett kondition och rätt levnadssätt.

När blir vi gamla? Är det ett speciellt levnadsår  då vi räknas som gamla? Åldern är bara en siffra sägs det. Nej, det är inte utbytbart även om vi tror att allt går byta ut, allt går att bestämma själv. Livet har ett  slut som närmar sig per varje år vi lägger bakom oss.  Oavsett vad vi känner och tror.

Att vara äldre är kanske känslan att livet är i stort förbi? Att vad man gör nu har föga betydelse? Att det finns väldigt lite att vänta på? Nästan alla i åldersklassen och äldre jag hade nära mig är döda sedan flera år. Cancer, bröstcancer, hjärtinfarkt, ålder som skrivs dödsorsak lunginflammation. Vi får inte ens dö av åldern, det måste finnas en diagnos.

Föda barn? Varför då?

Utvalda

En känd fd politiker avskydde pappaledigheten. Det var hemskt, men gulligt. Han kände sig intellektuellt utarmad. Undrar hur barnet mår när den lidande pappan sände så negativa signaler? Vad tänker mamman? Kanske kan barnet ge igen för Internet glömmer inte. När pappan är gammal och behöver hjälp kan barnet säga: det är så intellektuellt utarmande att hjälpa dig gamla pappsen. Ring någon annan.

Har vi fäder vilka blir utarmade av barn ska vi kvinnor nog satsa mer på oss själva och mindre på barn och män. Det är kanske helt rätt att födelsetalen sjunker i de mest utvecklade länderna? Och att ropa efter aborträtt även när kvinnor redan har det. Min kropp. Mina rättigheter. Män ingår inte i den ekvationen. En ynka spermie!

Abort, en ny me too?

I den västerländska kulturkretsen går födelsetalen rejält ner. Vi har anpassat barnafödande i stort efter ekonomin. Likaså i Kina och Korea. Ja, i alla länder minskar födelsetalen utom i Afrika och några muslimska länder där innevånare redan kämpar med försörjning samt ofta krig. Niger, Kongo, Mali, Tanzania är bland de länder där befolkningen ökar.

Sydkorea har idag Världens lägsta födelsetal.  Det är svårt att hitta en man som delar allt (och det går ju faktiskt inte att dela allt). Jobb och karriär samt trevliga hobbyers är just trevligare än moderskap. Dyrt att ha barn med.

Kinas födelsetal är också på botten samtidigt som dödstalen var extrema under covid. Nu mera tilläts det tre barn men få nappar på det. Arbetslösheten bland unga är hög, det är dagens fråga i den kinesiska kongressen.

Det är i och för sig inte brist på folk i Världen men lusten att ändra Samhällen radikalt genom invandring är betydligt mindre i Asien än här. Spåren förskräcker.

Alldeles nyss skrek de styrande om risken för överbefolkning. Idag gapar de om att vi människor förstör Klimatet, vi till och med andas för mycket. Och nästa virus som tar död på oss och sänker sjukvården kommer nog snart. Vem vill föda barn till den Världen där hoten ligger på hela tiden från det ena skrämmande möjligheten till den andra.

Så, varför vill kvinnor inte ha barn? Någon undersökning sa att 4 av 10 var oroliga för klimatet och ville inte drabba sina barn med det helvetet. Att hitta rätt man var också svårt. Kanske lika svårt att hitta rätt kvinna? Det är valet karriär och pengar eller barn? Världsbanken säger att inget land ger kvinnor samma möjligheter i arbetsmarknaden än för män. Samma möjligheter existerar aldrig. Varför kan vi inte få allt i tur och ordning, inte precis samtidigt?

Problem med för få barn uppstår när det blir obalans mellan de gamla och de som än arbetar och betalar högre skatt och håller Samhället igång. Vem ska ta hand om de äldre utan anhöriga och i vård som inte går att bemanna? Robotar? Samtidigt är nedgång av födelsetalen precis det klimatentusiasterna – de rika som styr – vill ha. Inga människor. Naturen kan återställa sig till det ursprungliga, vad det nu är.

När länder med uppenbara problem fortsätter ha höga födelsetal innebär det övervägande manlig invandring till västländer – ett tag till i alla fall. Män söker bättre liv. Inte sliter de hemma som gamla svenska män gjorde. Kvar blir kvinnor, barn och gamla. I Sverige finns redan överskott av yngre män genom invandring, som Kina men där tack vare ettbarnspolitik. Då blir det svårare att gifta sig, kvinnor blir kräsna. Har du inget att erbjuda, så…. Känns som ett obehagligt Samhälle.

Flera årtionden har olika länder, speciellt Sverige, jagat kvinnor i barnafödande ålder. Kvinnor skall arbeta och betala skatt och råkar de få barn skall modern helst lämna barnet ifrån sig så fort som möjligt för att arbeta igen och betala skatt. Det finns ingen ära i att bli mor. Om fadern är pappaledig är det beundransvärt. Om modern tar hand om babyn är det förtryckande. Statens jämlikhetstanke finns under barnets första år, sedan spelar det ingen roll. Om problem med barn uppdagas senare skäller man bara på bristerna i Samhället som inga fritidsgårdar eller utebliven rätt hjälp från Samhällets städgummor; socialtjänsten.

Redan vården av den gravida skall vara minsta möjliga. Barn kan man föda i bilar om mamman var så dum att hon hade bosatt sig på landsbygden. Helst ska mor och barn ut från sjukhuset sex timmar efter förlossning. Alla mår ju bäst hemma. Stör inte sjukvården.

Har du nu varit en mönstermedborgare och delat föräldraledigheten med fadern eller någon annan samt skitit i att amma för länge kan barnet gå till daghem vid ca ett år och du till jobbet. Du lämnar då ett barn som knappt kan gå, inte äta själv, inte gå på toan själv, inte prata och säga dig hur allt är annat än med gråt, för att vårdas av kanske outbildad personal, mest kvinnor, du inget vet om för att du ska tjäna pengar och betala skatt. Fy på dig ojämlika kvinna som stannar hemma för länge och inte bidrar!

När kvällen kommer och barnet har gråtit sig till sömns undrar du: var det så här att vara mamma.

Dina medsystrar skriker efter rätten till abort i Grundlagen fast vi redan har fri abort. Frankrike ligger före. Jag vet inte om någon gräns, till vilken vecka, är utsedd. Kan det bli gränslöst som i vissa amerikanska stater? Du aborterar in till förlossning.

Ingen skriker efter bättre preventivmedel. Ingen ropar om rätten att vara en mor, eller far. Ingen undrar vad är bäst för barnen. Resultat ser vi dock. Tiden visar alltid vad som gick fel.

I Alabama har liv klassats till gränsen på det extrema. Frysta embryon som har sparats för senare bruk klassas som barn. Du kan spara ägg till exempel före cancerbehandling för att ändå kunna få barn senare. De som har svårt att få barn kan sjukvården hjälpa i provrör och inplantering till livmodern. Men nu klassas embryon som barn. Vilket innebär straffrättsligt ansvar. Tappa ett ägg blir till gränsen på mord. All verksamhet avbröts i Alabama. Vem näst?

#In its majority opinion, the court ruled they should, noting Alabama residents voted in 2018 to amend the Constitution to include protections for unborn life. Whether that unborn life is physically in or out of a uterus shouldn’t matter, it said. # (Fox news February 20, 2024)

När börjar livet undrar jag. I princip vet vi men praktik blir allt svårare hela tiden.

Kanske moderskap är bara som en skugga av sitt forna värde?

https://ourworldindata.org/grapher/children-born-per-woman?time=20222023 to 0.72.

Liv kan vi inte riktigt spå om.

Utvalda

Hur håller vi oss friska och blir samtidigt gamla utan att besvära sjukvård och kommunal äldreomsorg?

Ett tag var det 10 000 steg som höll oss gamla friska. Nu räcker 7500 och även 4500 är nog att uppehålla viss kondition. Så, är mina dagens ynka 6045 steg nog?

Sedan var det mat. Medelhavsvariant var särskilt bra. Frukt och grönsaker. Det sistnämnda var svårt ibland när tomater kostade mot hundralappen.  Kanske litet glas vin var också tillåtet. Medan andra studier varnar för alkohol. Kaffe har diskuterats framåt tillbaka. En kopp eller två, kanske tre eller inget. Var kaffesällskapet det som gjorde hälsoeffekten, inte kaffet i sig? Då ligger jag illa till med mina två ensamma koppar kaffe.

Vara socialt aktiv och ha vänner ledde också till flera levnadsår. Räknas livet på Internet? Födelsedagar med släkt? Barnvakt ibland? Korridorsnack med grannar? Kan inte riktigt väcka döda vänner till liv. Föreningar har jag aldrig stått ut med.

Det senaste fyndet är dock inget vi gamla kan göra något åt längre. Det är nämligen utbildning, lång utbildning som häller oss friska så vi blir gamla.

Att inte gå i skolan är likvärdig för hälsan som att röka och dricka.

Using evidence from industrialised countries such as the UK and US as well as developing countries such as China and Brazil, the review found that an adult’s risk of mortality went down by 2% for every year in full-time education.

Completing primary, secondary and tertiary education is the equivalent of a lifetime of eating a healthy diet, lowering the risk of death by 34% compared with those with no formal education, according to the peer-reviewed analysis in The Lancet Public Health journal.

A key channel is through which education leads to higher lifetime earnings and that itself in turn helps you to access lots of other things that are really important, like better quality of housing, a better diet.

Så, är det utbildning i sig? Inte enbart förstås, utan de fördelar du får med utbildning som intressant jobb med högre lön vad ger dig bättre liv från bostad till mat. Kanske kan du göra smartare val i livet tack vare tiden som använts till att studera.  Stabilare liv, senare äktenskap, barn när du har råd med dem och, ja bättre liv helt enkelt än de som kämpar med arbetslöshet. brist på pengar och har några barn vars far/mor har stuckit. Bättre planering för livets krav helt enkelt.

Levnadsstandarden har ökat med åren. Det slitsamma arbetet förändrades med maskiner. Sjukvården mer avancerad. Bostäder blev modernare. Hygglig pension. Jag tror det, bland annat, påverkar en del hur gamla vi blir.

Jag för min del tror också på arvet, alltid i allting. Trots fattiga omständigheter och hårt liv blev nästan alla i min mors stora släkt 85 – 95 år. Inte var de särskilt utbildade och maten var inte förstklassig men att röka och kröka var uteslutet. Bön till Gud var nog det mest vågade min mors släkt ägnade sig åt. För tidigt att säga hur nästa generation efter mig blir men nu är alla utbildade i högskolan eller i universitet. Jag var den första i min släkt.

Idag styrs USA av en gammal man i min ålder som bevisligen har minnesproblem. Man åtalar inte ens honom för en förseelse för det är meningslöst. Nog saktar åldern livet. Jag medger att jag glömmer ibland ett fågelnamn eller växt eller annat och måste slå upp det. Så viss förståelse har jag för den gamle som leker president. Men jag låtsas inte att styra mer än mitt liv här hemma. Eller i tältet någonstans i skogen.

Om denna undersökning om utbildningens effekter vore absolut sanning borde jag leva länge till eftersom jag har 9 år i Universitet/högskola utöver annat på lägre nivå. Så 2% gånger 9 år? Från vilken ålder räknas då tillskottet? Från medellivslängd? Då är många av oss snart 105 år och det klarar inte ekonomin.

Jag tror dock att utbildning är tillskott tillsammans med arv och levnadssätt. Sedan kan även de med perfekt liv drabbas av cancer eller annat. Liv kan vi inte riktigt spå om.

Och en bra fråga: vill Regeringar att vi lever flera år efter arbetslivet är slut? Är inte pensionärer bara tärande och vissa av dem behöver till och med vård. Vore det inte bra om alla arbetar ändå till graven och inte blir 105 år?

Läs mer: Lancet 23 januari -24, Guardian 24 januari -24.

Bild överst: gammal skog i Hamra, nederst Dick, min fd sambo, arbetade än med foto vid 79 år.