Vegetarianen – om makt och frihet?

Jag läste nyss boken ”Vegetarianen” av Nobelpristagaren Han Kang.  Jag påmindes om två patienter, båda anorektiker. Den ena hade  en mor och  mormor vilka också var anorektiker. Jag grubblade en del om orsak och verkan medan jag försökte hjälpa dem att hålla sig i liv och kanske vilja leva.

Jag läste också några bloggar/recensioner om  ”Vegetarianen” som skrev att de hade läst boken som var fantastisk och lättläst. Det är inte alls lättläst. Först i slutet öppnar sig boken helt och då vill man läsa den igen. Den är som flera lagers box som man öppnar en lager i taget och sedan knyts allt ihop och boken blir hel.

Den är ingen glad vacker historia utan av livets tyngd och lidande. Den handlar om relationer till de människor som inte följer  livets accepterade ramar. Speciellt de för kvinnor. Om avvikelse, kärlek, begär och makt. Oförmågan  till andras krav och förväntningar.  Liv och död. Och även mat mer symbol än just det på tallriken.

Det tidigare koreanska livet  finns på bakgrunden, det vi vet för lite om. Fattigdom, välmående, kvinnors ställning, Fattigdomen besegras så även de fattigare kan unna sig kött. Men bokens huvudperson, Yeong – Hye, avviker och slutar att bete sig som en god hustru och dessutom slutar hon att äta kött.  Hennes närmaste vill inte acceptera den avvikelsen.

Allt lider mot en katastrof. Yeong – Hye svälter, anorexi och psykisk sjukdom går hand i hand. Hennes protest mot det traditionella livet slutar inom sjukhus och hon blir maktlös, men hon fortsätter med sin protest.

Hon kommer aldrig själv till tals. Det hela beskrivs av tre personer: make, svåger och syster. Systern är den enda som försöker hjälpa till. Svågern utnyttjar henne.  Eller är det så? Maken är hjälplös och förnedrad. Livet rasar samman för alla.

Bokens fråga för mig blir liv och död. Det handlar om vår rätt att leva som vi vill.  Även att välja döden. En fråga som är aktuell i flera länder. Skall sjukvården gå med på att ta livet av patienter om de så önskar?  
Hur länge skall vi hålla liv i folk som inte vill leva eller göra det som behövs, i detta fall äta och anpassa sig till det ”normala”? Vilket tvång kan vi använda? Hur ser människovärdet ut? Vem har rätten att bestämma över våra liv?

Läs boken och grubbla över liv och död samt den fria viljan. Hur ser vår egen moral ut i mötet med dem som avviker från det vi kallar normalt?

Jag återkommer om dödshjälp någon dag..

Måndag, den bästa dagen?

Jag gjorde en långpromenad och träffade en kvinna med en hund. Vi började prata och var helt överens att morgonstund inte har guld i mun. Den största fördelen med pensionärslivet var att tiden var ens egen.  För det mesta.

Jag behöver inte stiga upp tidigt utan när jag vill, sa kvinnan som hade arbetat inom vården. Några andra fördelar finns knappt för kvinnliga pensionärer med skitlön under arbetstiden.

Så rätt hon hade.

Men vi hade helt fel. Vi mår bäst på morgonen och dessutom på måndagar eller kanske  på fredagar.  Natt är ofta deprimerande. Likaså vinter. Det är resultat av en stor undersökning i England, 49 218 personer i åldern 18+ deltog under två års tid.

Hur många var pensionärer, vet ej.

Så, då var jag igen utanför boxen. Jag hatade morgnar under mina arbetsår. Tid före 11 var bara en plåga. Men desto längre dagen fortskred, desto gladare och effektivare blev jag. Mellan 20 och 24 var jag nog som bäst vilket innebar att jag  gjorde mina föreläsningar hemma.

Däremot hade jag nog ingen bästa dag eftersom jag arbetade ofta extra på helgerna. Bästa dagen kunde vara vilken som helst, beroende på innehållet. Så är det även idag. Jag var dock den som närapå älskade jobbet.

Varför kan måndagar vara en bra dag? Är det ensamt på helgerna, inget att göra? Tycker folk om sitt arbete mer än ledigheten. med eventuell familj? Tänk om någon säger högt:  nu är det måndag och jag slipper tillbringa min dag med mina barn och man, så skönt. Är helgerna tunga med allt som måste ske så att måndagen känns rent av vilsam?  Då vet vi vad vi ska göra. Tiden är inbokad.

Har inte arbetstid och fritid olika värden som inte kan räknas till bättre eller sämre? Vi människor är – förhoppningsvis – så mångsidiga att både hem, privatliv och arbete ryms som bra delar av livet.

Ibland är allt bara skit. Ibland är det helt enkelt underbart. Det kunde vara en större fråga också: vad är livets mening?

Här mås det sämst på morgonen men det händer ju aldrig mer för som pensionär kan jag ha min egen tid och det är frukost 10.30. kanske 11.00. Jag har varit extremt  morgontrött redan som baby, sa min mor.

Det märkliga var att tiden liksom vände sig  rätt när jag vandrade i USA. Jag hade inga problem med att gå upp klockan 4 i ökendelen. I Sverige var klockan då 12, en perfekt tid att gå upp och börja dagen.

Undersökningen: https://mentalhealth.bmj.com/content/28/1/e301418

Bilder: överst solnedgång Lofoten, Norge, nederst nattvandring Oregon, USA, Fish Lake.

Tokyo Story – aktuell än idag.

Tokyo Story, även  kallad ”Föräldrarna,” är en film som kommer efteråt, när rutan har slocknat. Då hinner den i kapp dig och beroende på din ålder och familjesituation ger den en tankeställare, skam kanske, en uppfattning om utvecklingen vi sitter mitt i nu. Den mindre goda alltså, splittringen mellan generationer.

 

Vad känner vi för våra föräldrar när vi är  självständiga,  i arbete, tidspressade, mitt i livet?

 

Många barn har flyttat långt från hemtrakten, så även filmens nu mitt i livet barn. Föräldrarna och det yngsta barnet, än i skolan, lever sitt liv med föga kontakt med de utflyttade och deras familjer.

Så är det för många gamla föräldrar idag.

 

I filmen beslutar föräldraparet äntligen resa till sina barn i Tokyo. Men väl där har ingen tid att visa dem staden eller umgås med dem. Barnbarnen gnäller. Endast änkan till sonen, död i kriget, offrar tid och omsorg. Till sist skickar barnen föräldrarna till badort för att slippa dem. De löser tidsbristen och ointresset så och även känner sig som goda.

 

Nu händer en del till men jag låter er själv se vidare och slutet. Även det visar hur vi tappar kontakten mellan generationerna, blir ett slags släktlösa nomader med pengar som ledstjärna. Jag först, sedan kanske någon annan. Livet pågår och i det ryms inte de gamla.

 

Filmen är väldigt japanskt, 50 talet, med bugningar och filmrutor som egentligen inte behövs. De visar den tomma miljön, lika tom som kontakten mellan barnen och föräldrarna, där de äldre inte längre ryms i barnens dagliga liv. Så är det  över Världen idag.

 

Det är en film om människans ensamhet, förlorade  länkar mellan generationer, om Samhällets utveckling till mer västerländsk livsstil med en själv i centrum.  Om vår egoism och förluster. Se den. Du kommer att  komma ifatt dina tankar efteråt.

 

Trots  utgiven 1953 och från japansk kultur är filmen toppaktuell idag.

 

Tokyo Story har fått hög rankning på olika listor, bland annat som tredje bäst icke engelskspråkiga film i omröstning av kritiker från 45 länder, BBC s lista 2018. Regissör Yasujiro Ozu.

 

Mera om filmen finns  på Wikipedia

 

De barn vilka har kontakt med oss gamla och ger en hjälpande hand när det behövs, vilka har förlåtit våra tillkortakommanden eller till och med glömt de, är oersättliga i det klimatet som råder mot oss gamla. Vi  som bara kostar, inte tillför, för ingen vill ha vår kunskap. Äldreomsorgen är en krisbransch där allehanda folk cirkulerar, en prispressad verksamhet utan humanism och kultur.

Och Världen snurrar så fort att det jag kunde och var expert på ses som gammalt. Både problem, lösningar och människor är annorlunda nu. Fast ibland undrar jag hur mina efterträdare kan vara så totalt okunniga.

 

Det kanske är bara ett sätt för mig  och mina arbetskamrater, alla pensionärer, att behålla något av värdighet när ingen längre bryr sig om våra arbetsinsatser. Ingen vill gå i våra skor hur väl de än skulle passa..

Livet krymper och dagsljuset är som på ransonering.

I den snötäckta skogen finns frid. Inga ljud, så märkligt fast staden är precis utanför. Några människor går på de snötäckta stigarna. Oftast ser jag inga andra i skogen men idag  är en solig söndag. Den bleka vintersolen är dock redan på väg under trädtopparna. Dagen är kort trots att tiden inte har krympt.

Det sista var lögn. Ens tid på jorden krymper på varje sekund. Tiden vi har arbetar sig mot nollpunkten oupphörligen fast vi inte vet – oftast – när sista stunden inträffar. Jag känner starkt av det oundvikliga slutet även om det inte finns någonting idag som talar om för mig att döden skulle  sitta utanför dörren.

Vad vill jag se och göra innan det blir dock alltmer aktuell fråga. Vi ångrar inget annat än det vi lät bli att göra. Drömmar som aldrig blev verklighet fast vi sa: i år…

Jag sitter här med brev från USA. – igen – som ropar: kom låt oss vandra ihop!  De vet inte hur usel jag är att vandra med andra, jag som alltid  tältar långt från andras tältplatser. Jag pratar gärna med andra vandrare. Jag har i minnet flera livs historier och livsfrågor från dem jag mötte på  PCT. Men att grupptälta eller gå i rad, nej det går liksom inte. Jag och naturen vill inte ha mer, annat än i små portioner.

Hade inte covid krossat mina planer hade jag åkt till USA igen, kanske. Men nu har flera år lagts till min ålder och ork. Eller är det brist på vilja? Lite feghet? Den där tanken att det aldrig blir så fantastiskt än förra gången.

Så, vad vill jag göra i år, helst snart, är en öppen fråga som ropar efter svar. Att bli en gamling på soffan passar inte mitt sinne och inte heller mina ben, än så länge.

Har du planer för i år eller väntar du på tillfället  som aldrig kommer?