Barnbarnet 11 år kom hem från musikskolan med en annons om läger för flickor.

Popkollos verksamhet riktar sig till tjejer och till dig som definierar dig som tjej, transperson, intergender, icke-binär, gender queer eller inte alls. Rekommenderad ålder är 12–16 år men om du är lite äldre eller yngre och vill delta så kan du söka ändå.

Sedan stod det att man inte behövde spela något instrument.

Skall 12 år gamla flickor identifiera sig  som någonting annat än en tjej? Skall tolvåringar vara transpersoner eller icke- binära? Jag fick slå upp det sista, kände mig osäker på definitionen.  Yngre än tolv? Skall barn verkligen leka med sexuella identitetstermer när de går på popkollo? Innan de ens är 15 år,  ålder de anses vara ”sexmogna”?

Eller ville lägret bara vara lite hipp och inne?

Det diskuteras och skrivs väldigt mycket om  genus idag och valfrihet att välja vart man hör till. Måste allt handla om kön, sexualitet eller problem med könsidentitet? Måste man försöka vara inne i HBTQ världen, feministerna och alla som sysslar med  försök att ändra vår biologi redan som tolvåring eller yngre? Kan inte barn vara barn och spela musik ändå?

Annonsen åkte i papperskorgen. Sedan lyfte jag den tillbaka för att modern till barnet skulle få lite adrenalinpåslag efter en lång, tröttsam flygresa.

Jag har varit barnvakt medan modern var på konferens. Ja, sjukvården vidareutbildar ibland på hög nivå om ni undrade på det.

Nej, jag lägger ingen länk. Popkollo för flickor med olika könsidentitet är inte så sällsynta som man tror. Feministvärlden sysslar med kön, allt skall vara på deras villkor. Speciella toaletter för speciella könsidentiteter, omklädningsrum, dyra HBTQ certifieringar för skolor, bibliotek, feminism i utbildning oavsett ämne, barn genom Landstinget … Det är lönsam verksamhet, mycket av forskarmedlen går till feministändamål. Och så klart ska vi hata vita män. Fru Clinton ropade nyss att framtiden hör till kvinnor. Jag vill att framtiden hör till oss alla, även om vissa länders kvinnor behöver mer framtid än vi svenska.

Finns framtiden eller har vi passerat det? När börjar framtiden och när slutar nuet?

Men varför får allt detta mixtrande med könsidentitet mig att tänka på den Viktorianska tiden då stolsben kläddes med tyg mer än  fri utveckling av personlighet och den sexuella identiteten?

Även på min ungdomstid funderade vi över sex och att vara man, kvinna, homosexuell och lesbisk. Någon var lite av allting.  Och generationen före oss var riktiga feminister som började arbeta lik män och utbildade sig i stort till allt.  Men i musikskolan var vi musikanter och på kollo barn.

Är jag helt ute? Förmodligen. Det viktigaste är att hitta en rätt könsidentitet åt sig. Ibland undrar jag varför det finns så många som  grubblar över den saken när verkligheten är ganska tydlig. Är det ett försök att ha makt över  sin biologi, ha valfrihet i allt eller bara en förvirrad tid som snart avklingar?

Bild på blåsippor i stället barn. Det är ju vår snart.